lyssningsknark

som droger för dina öron

Tisdagsoldies: The Contours

Kategori: Allmänt

Detroit-gruppen The Contours är ett av alla band som ofta klumpas ihop i kategorin Northern Soul, och bara det att de tillhör denna subgenre är ett lovande tecken. När man sedan hör några av deras låtar så är det inte svårt att övertygas om deras höga kvalité. The Contours signades tidigt till Motown, vilket är ganska logiskt rent geografiskt då detta skivbolag huserade i just Detroit. Inte heller helt ologiskt känns det att just Motown tog hand om The Contours då bolaget satsade på svarta, souliga vokalgrupper. 1962 fick gruppen en riktigt stor hit med den ganska röjiga "Do You Love Me", en låt som egentligen skrevs till en annat Motowngrupp; The Temptations. Men The Contours fick alltså ta hand om låten och vårdade den väl, och den måste ses som deras största kommersiella framgång. Jag har dock en annan favorit bland bandets repertoar, den lite lugnare och svängigare "Just A Little Misunderstanding". Precis så här vill jag ha min gamla soul; snygg stämsång, catchig melodi och grymt svängig. 1968 lämnade The Contours leadsångare Dennis Edwards bandet för att istället smyga sig upp ett pibnhål rent karriärsmässigt i och med att han tog David Ruffins plats e det mer populära Temptations. I och med detta bröt också resten av bandet upp, men idag finns en ny version av gruppen med Joe Billingslea som enda originalmedlem. Hur det låter nuförtiden har jag ingen aning om, men back in the days lät det jäkligt bra. Efter en lyssning på "Just A Little Misunderstanding" borde vem som helst med lite smak hålla med mig om det.


Måndagscovern: Whiskey In The Jar

Kategori: Allmänt

På Metallicas coverskiva "Garage Inc." visade bandet att de har en rätt hygglig musiksmak med covers på klassiska dängor som "Die, Die My Darling" och "Sabbra Cadabra". Och så Thin Lizzys gamla rumlar-låt "Whiskey In The Jar". Det roliga med denna cover, och många av de andra inspelningarna, är inte bara att det är ett snyggt val av låt, det är också en riktigt smakfull nyinspelning. Metallica har rockat till den gamla låten och gett den en betydligt modernare kostym, utan att för den sakens skull förstöra låten på något sätt. James Hetfield sjörövar-röst passar perfekt in på dryckesvisan, som faktiskt inte är en Thin Lizzy-komposition från början utan härstammar från en gammal traditionell irländsk fyllesång. Något som passade 90-talets hårdsupande Metallica lika väl som det en gång passade rummel-pellen Phil Lynott och hans band. Här biter Metallicas gitarrer i ordentligt och Lars Ulrichs trumspel känns hyfsat välplacerat, även om jag anser att den gamle batteristen hade betydligt mer roliga idéer under 80-talet än vad han senare visat upp. Det finns ytterligare en version av "Whiskey In The Jar" som är värd att nämna, kanske inte för att den är i närheten av någon av dessa inspelningar utan istället för att den känns mer än lite otippad, och det är den som Pulp en gång spelade in. Tråkigt nog så finns den inte att få tag på via svenskt Youtube, men om man har tillgång till Spotify så är det bara att logga in där och leta upp låten. Som sagt, kanske inte för att Pulps version är någon superinspelning utan istället som en rolig parentes. Men här blir det alltså Thin Lizzys tolkning av den traditionella låten "Whiskey In The Jar" och sedan Metallicas nyversion av Thin Lizzys insplening (det blev kanske en aning rörigt, men jag tror poängen går fram ändå):





Söndagsskivan: Blizzard Of Ozz

Kategori: Allmänt

1979 hade Ozzy Osbourne fått sparken från Black Sabbath och hans redan hårda missbrukande eskalerade. Ett år senare hade sångaren fortfarande en stark relation med olika substanser, men samtidigt hade han också ett nytt klockrent band och en finfin ny skiva att visa upp. "Blizzard Of Ozz", som skivan heter, var alltså Ozzys solodebut och plattan är än idag hans bästa verk efter Sabbath-tiden. Hans nya band, med gitarristen Randy Rhoads i spetsen, bidrog till en betydligt modernare stil än vad Sabbath höll på med. Melodierna är relativt poppiga, gitarrerna bränner skalor till höger och vänster och rytmsektionen håller ett fint, tajt sväng vilket ger associationer närmre Van Halen än Black Sabbath. Fast "Blizzard Of Ozz" är en skiva med betydligt mer mörker än vad Van Halens debutskiva hade, och det är väl inte för inte som som Ozzy kallas "The Prince Of Darkness". Rent textmässigt finns det både mörka teman som lite mer lattjo grejjer (som "No Bone Movies", en låt som beskriver hur managern och kommande Osbourne-frun Sharon hade förbjudit bandet att kolla på "bone movies", med andra ord porrfilm) och det hela smälter samman riktigt fint. Här finns också Rhoads hyllning till sin mor, "Dee", som är ett litet klassisikt gitarrstycke på knappa minuten. "Suicide Solution" är inspirerad av AC/DC-sångaren Bon Scotts död och "Mr. Crowley" är ganska uppenbart en låt om esoterikern Aleister Crowley (enligt många felaktigt informerade var denne skandalomsusade man satanist, dock höll inte herr Crowley alls på med satanism, som är en lite senare företeelse delvis inspirerad av Crowleys idéer. Istället höll Crowley på med magi, ockultism och sin egen lära Thelema, vilket gjorde honom så avskydd bland många i det tidiga 1900-talets samhälle att han ibland kallades "världens elakaste man"). Det är knappast någon slump att flera av de låtar som finns på "Blizzard Of Ozz" fortfarande tillhör stommen i Ozzys liverepertoar, de är nämligen både bland de bästa och mest älskade låtarna som han någonsin spelat in. En skiva senare förlorades Randy Rhoads i en flygolycka, och trots att Osbourne fortsatt att hitta nya, utmärkta gitarrister så har han aldrig riktigt lyckats ersätta Randy. Och när man hör hur killen spelar på låtar som just "Mr. Crowley" så förstår man varför. Här är den: