Tisdagsoldies: Pet shop boys
Pet shop boys gör väl fortfarande skivor, men de håller sällan samma klass som de gjorde på 80 och 90-talet. Det var då de släppte odödliga klassiker som "It´s a sin", "Heart", "What have I done to deserve this" med flera. Här har jag plockat fram en riktig pärla från killarnas tidiga dagar, "Suburbia". Pet shop boys fantastiska synthljud, karakteristiska sång och otroliga melodikänsla kan alla höras på denna snygga låt. Enjoy!
Måndagscovern: I fought the law
The Clashs version av denna låt är med största säkerhet den mest välkända. Bobby Fuller Four fick en hit med låten 1965, men de var faktiskt inte först heller. Istället är originalet inspelat 1959 av Buddy Hollys gamla band The Crickets, men utan den avlidne Holly och istället med Sonny Curtis på sång. Och det är egentligen inte så stor skillnad på de olika versionerna, i alla fall inte arrangeringsmässigt. Clash har rockat till låten en hel del, men fortfarande behållit strukturen med de break som The Crickets använder sig av, och givetvis lagt på lite extra punkig attityd. Här har ni båda versionerna:
Sonny Curtis and The Crickets
The Clash
The Clash
Söndagsvideon: Can´t stand me now
Det är precis så här jag tycker att en musikvideo med livebilder ska göras; stökig, larmig och med en riktigt bra låt som framförs. Det är Libertines gamla dänga "Can´t stand me now", bland det absolut bästa som bandet spelade in under den korta tid de var aktiva. Titeln passar nuförtiden in fint på förhållandet (ja, alltså strikt platonska, så ingen missförstår, det är lätt att göra det när ordet förhållande smyger sig in i en text) mellan bandets båda låtskrivare och sångare Carl Barat och Pete Doherty. Ta och kolla på en riktig klassiker, gjord när de här grabbarna fortfarande kom något sånär överens.
Lördagsgodis: Hole
Courtney Loves gamla band Hole har fått mycket skit genom åren, och mycket av kritiken har varit ganska oförtjänt. Från början något slags Riot Grrl/Grunge-band, senare med betydligt mer alternativ-rockfeeling. Jag förderar den senare delen, som representeras av skivan "Celebrity Skin". Här trängdes fina låtar som "Malibu", "Boys on the radio", "Heaven tonight" med det fantastiska titelspåret. Och så den här låten, "Awful", en otroligt snygg låt och en av de på skivan som inte Billy Corgan (Smashing Pumpkins) varit med och skrivit. Här är den live från Letterman, i en riktigt bra version:
Fredagsspecial: Michael Jackson
Då legenden Michael Jackson dog igår kväll måste jag givetvis köra en liten specialare idag. Trots allt var Jackson min stora idol när jag gick i mellanstadiet, och jag tycker fortfarande att en stor del av hans låtar är lysande. Man kan givetvis säga mycket ont om Michaels sätt att vara, mycket säkert beroende på rykten (enligt mig var Jackson enormt lätt att stämma på pengar med tanke på bilden som allmänheten fått av honom), men vad man måste komma ihåg att han är enormt viktig person, inte minst för svarta artister. Tack vare Jackson kunde in MTV segregera sina program, då man var tvungen att visa videos med världens största artist. På den vägen har det gått, idag är USA ett betydligt mindre rasistiskt samhälle och MTV verkar faktiskt visa mer videos med svarta än vita artister. Just videos var något som Jackson verkligen kunde, jag har sällan sett en ful video med hans namn på. Har har jag plockat fram en av de mest överdådiga, med Eddie Murphy i en roll och ett helt tempel för Michael att dansa runt i. "Remember the time" heter den, och titeln kan väl även anspela på att jag fortfarande kommer ihåg hur mycket Michael Jackson betydde för mig, och många andra, en gång i tiden.
Torsdagslive: Ozzy Osbourne
Detta är antagligen bland de bästa livespelningar jag hört på skiva, och märkigt nog är de gjorda av en viss Ozzy Osbourne, som år 2002 kanske inte var i sitt livs bästa fysiska form efter allt knark som tidigare passerat gubbens blodkärl. Men Ozzy kan konsten att välja ut bra musiker, här har vi Zakk Wylde på gitarr, Rob Trujillo (tidigare bland annat Suicidal Tendencies, senare Metallica) på bas och Mike Bordin (tidigare i Faith no More) på trummor. En riktig dunderuppsättning musiker med andra ord. Plus att Ozzy själv verkar vara både i sångmässigt god form och rör sig lättare på scenen än vad han brukar. Samt en låtskatt där man valt ut i stort sett de bästa låtarna från en rejäl karriär. Den allra bästa låten från spelningen är enligt mig "Mr. Crowley" (det finns andra godbitar också, exempelvis "Mama, I´m coming home" som görs på ett fördeömligt sätt), med orgelintro, pulikhetsning plus att Ozzy moonar under Zakk Wyldes första gitarrsolo. Låten handlar om magikern Aleister Crowley (som jag själv håller på att fördjupa mig i under mina studier på Universitetets kurs Västerländsk Esoterism) som skrämde skiten ur människor under tidigt 1900-tal. Ozzy är inte den ende rockstjärna som visat intresse för Crowley, Jimmy Page har till exempel ett fint litet bibliotek med magikerns skrifter och matematikmetalbandet Mudvayne har också visat stort intresse för hans läror. Men nog om det, nu är det Ozzy det gäller, Live at the Budokan:
Onsdagsnytt: Wilco
Det verkar som att flera av mina favoritband har snackat ihop sig och kommit överens om att släppa skivor i Juni. Här har vi Wilco, vars nya självbetitlade skiva kommer till affärerna om några dagar. Smakprovet "You never know" visar att de är i fin form som vanligt och låter väldigt George Harrison-aktig. Inte för att detta är något nytt för Jeff Tweedys manskap, "One by one" som återfinns på skivan "A ghost is born" känns också som en liten hyllning till Harrison. Förhoppningsvis är resten av skivan minst lika bra som denna låt, men "You never know"...
Tisdagsoldies: Led Zeppelin
Idag bjuder jag på en riktig liverökare från Led Zeppelins 70-tal, "Immigrant song". Denna låt inleder lustigt nog bandets mest akustiska skiva, "III", och har ett riff som är så enkelt och samtidigt så klatschigt att jag kan gå runt och ha det fastklistrat i huvudet i flera dagar. Att sedan Jimmy Pages röst verkligen passar för denna låten och att Bonham lägger ner ett enormt snyggt groove som grund gör knappast saken sämre.
Måndagscovern: Ballad of a thin man
Att göra Dylan-covers har alltid varit populärt, men att göra dem bra har varit ett större bekymmer. Det är enligt mig bara ett fåtal av de enorma mängder Dylan-covers som finns som är bra. Här har vi ett av de senare exemplen, ula Shakers version av "Ballad of a thin man". Crispian Mills har verkligen lyckats arrangera upp låten på ett spännande och passande sätt och sjunger Dylans dadaistiska text med enorm övertygelse, i vad som blev bandets sista inspelning innan de lade av (fast nu har de i och för sig återförenats igen och släppte ny skiva för ett tag sedan). Det är en väldigt bra version av en bra låt, och här har ni båda versionerna:
Bob Dylan
Kula Shaker
Kula Shaker
Söndagsvideon: Am I wrong
Idag visar jag en rejält fräsig video med tillhörande fransk house, något som inte är allt för vanligt på min blogg. Det är Etienne De Crezys låt "Am I wrong" med tillhörande video, en animerad propagandahistoria. Och då jag känner att jag kan stå för propagandan visar jag mer än gärna denna video (McDonalds och Burger King har nog inte samma syn på saken).
Som en bonus kastar jag in en till animerad musikvideo, dock inte riktigt med samma budget. Jag har själv suttit och knåpat på denna video till "The chemistry between us" i några dagar, och med dess 667 unika bildrutor visar den bland annat en kråktrummis, ett basspelande skelett och en apa med ett munspel. Allt gjort med mina fantastiska skills när det gäller att rita i datorn.
Som en bonus kastar jag in en till animerad musikvideo, dock inte riktigt med samma budget. Jag har själv suttit och knåpat på denna video till "The chemistry between us" i några dagar, och med dess 667 unika bildrutor visar den bland annat en kråktrummis, ett basspelande skelett och en apa med ett munspel. Allt gjort med mina fantastiska skills när det gäller att rita i datorn.
Lördagsgodis: Markus Krunegård
Markus Krunegård verkar ha bli lite allmänt bespottad, men likväl älskad, på grund av sin låt "Jag är en vampyr". Jag tillhör väl de som tycker om låten och ser inga större fel på varken text eller musik. Det är till och med nästan fenomenalt bra i mitt tycke. Det känns som att få har undgått denna låt, då den spelats mer än "tröj-låten" och "Hej hej Monika" på P3, men detta är en låt med helt andra kvalitéer än tidigare nämnda hits. Ett snyggt låtbygge, bra lättrelaterad text (förutom de sista raderna kanske, men om man hängt med i texten så kan man nog förstå dessa också). Dessutom är det formmässigt en både ovanligt och tjusigt upplagd låt, teorinördar som jag kan ju roa sig med att räkna ut ABC-delarna (vers, refräng och sådant) ich sätta dem i ordning. När man är klar med detta får man ett högst spännande mönster, rejält ovanligt (kanske till och med unikt) för en så här stor hit. "Jag är en vampyr":
Fredagsanonymt: Jens Lekman
Ok, helt okänd är kanske inte herr Lekman, men han kvalar in här i vilket fall. Jens låtar är ofta kryddade med snygga stråkar och ibland lite tutelitut, finfint tycker jag. Denna låt jag har plockat fram här är kanske hans mest kända, "You are the light (by which I travel into this and that)", och den är kryddad med tutelitut så det står härliga till. Lekman verkar ha hittat en fin liten nisch trots hans ganska tydliga influenser från Morrissey, och jag tycker att det är riktigt bra.
Torsdagslive: Rufus Wainwright
Rufus Wainwright är en sådan artist som alltid verkar vara lysande på scen, jag har i alla fall aldrig sett något dåligt från honom. Här har jag plockat fram "Greek song" (från skivan "Poses"), live från Fillmore East i en version som är minst lika bra som den på skivan, utan för att den sakens skull vara en tråkig, exakt likadan, version. Om man köper specialutgåvan av "Want two" så får man med en hel DVD med FIllmore East-konserten, och det är inte bara denna låt som är lysande; allting är det.
Onsdagsnytt: Mars Volta
Fantastiska Mars Volta släpper snart sitt femte riktiga studioalbum "Octahedron" som har en lite mer akustisk touch än tidigare verk, dock utan att tappa bort progrockarröjet som bandet är känt för. Det jag hittills hört är minst lika bra som något bandet gjort tidigare, vilket gör att påståendet "Mars Volta gör en aldrig besviken" fortfarande håller. Här har vi en av de ösigaste låtarna på skivan, den otroliga "Cotopaxi". Lysande, som vanligt.
Tisdagsoldies: Pretenders
När jag igår hörde Thereses nya skiva (som innehåller både ett nytt album och en greatest hits-skiva) med Pretenders påmindes jag om hur bra bandet faktiskt är/var. Därför tänkte jag idag posta deras bästa låt, enligt mig och antagligen enligt många fler, "Don´t get me wrong". Så här bra låtar har Chrissie Hynde & co kanske inte gjort på senare tid, men det skiter vi i här och lyssnar istället på detta mästerverk!
Måndagscovern: Raw Power
"Raw Power" är förhoppningsvis mest förknippad med Iggy & the Stooges låt från albumet med samma namn, men då Guns n Roses gjorde en version av låten på coverskivan "The spaghetti incident?" kan man inte vara riktigt säker. Inte för att denna cover är dålig på något sätt, tvärtom, men den når kanske inte riktigt upp till originalets klassiker-nivå. Iggy Pop tar i för hela fosterlandet på denna låt, fast med samma råa finess som präglar resten av albumet den kommer ifrån. Basisten Duff McKagan sjunger lead i Guns med den äran, och Axl Rose (som också spelar piano) fyller i här och där, och det är inte utan att man undrar varför inte Duff skulle kunna sjunga i en ny uppsättning av Velvet Revolver (där han spelar bas tillsammans med några andra gamla GUns n Roses-medlemmar, däribland gitarrlegenden Slash) nu när Scott Weiland hoppat av. Duff sjunger nämligen riktigt bra, och det är inte konstigt att han fick sjunga flera låtar på spaghetti-skivan. Här har vi alltså "Raw Power" i två fina versioner, lyssna på de eminenta sånginsatserna (och allt annat också för den delen, i båda versionerna förekommer riktigt bra spel av alla inblandade).
Iggy & the Stooges
Guns n Roses
Iggy & the Stooges
Guns n Roses
Söndagsvideon: Street spirit (fade out)
Idag visar jag en av de kanske snyggaste musikvideos som någonsin gjorts: "Street spirit (fade out)" med Radiohead. En snygg svartvit video med slowmotioninslag ute på en ödemark med lite husvagnar, precis så ödsligt uppbyggt som låten också är. Kanon, helt enkelt, mycket mer behövs nog inte sägas, det räcker att se videon så förstår man.
Lördagsgodis: Pixies
Jag har haft låtar med Pixies på bloggen tidigare, dock inte denna. "Here comes your man" visar en poppigare sida av bandet, dock fortfarande med samma karakteristiska sångröst. Den har dessutom en riktigt ful video som i mitt tycke inte alls passar till låten. Det finns dock ett enkelt sätt att slippa den: köp skivan och lyssna på den (eller bara att inte titta på skärmen eller lyssna på spotify, men det är ju så mycket tråkigare).
Fredagsanonymt: Greg Laswell
Jag kollade på några minuter av tv-programmet "Grey´s Anatomy" (vitsigt döpt med tanke på den gamla anatomiboken "Gray´s Anatomy" från tidigt 1900-tal) i onsdags och hörde där en riktigt bra låt. Vad jag gillar med denna serie (då jag inte är något större fan av sjukhus-serier, med undantag för "Scrubs") är att de stundtals har riktigt bra, mestadels okänd musik i den. Tidigare har bland annat Moonbabies spelats i ett avsnitt, och nu var det alltså Greg Laswells tur med låten "Off I go". Snygg, melankolisk, amerikansk singersongwriter-style. Ibland lönar det sig att titta på TV (oftast inte tyvärr, med allt skräp som visas och all tråkig reklam därimellan).
Torsdagslive: The Who
The Who var ett utpräglat liveband på 60- och 70-talet (ok, de har spelat live senare också, men utan Keith Moon på trummor är det inte riktigt samma grejj längre). Här har jag letat upp ett klipp med ett riktigt guldkorn på, "Baba O´Riley", som kanske är bandets bästa låt. Idag är den dock minst lika känd som vinjett till tv-programmet "CSI" (som bara använder The Whos låtar som vinjetter till sina tre olika serier). Här spelar grabbarna låten live och man kan få se och höra Daltrey spela lysande munspel, Entwistle stå lika coolt som vanligt med sin space-iga bas, Townsend köra sin patenterade väderkvarn på gitarren och Moon banka på trummorna med sedvanlig kraft.
Onsdagsnytt: Rancid
Rancid har släppt sitt sjunde (har jag för mig i alla fall) album "Let the dominoes fall" och det verkar som att de har närmat sig ska-musiken igen. Fortfarande ligger dock fokus på klassisk punkrock och denna låt jag valt att stoppa in här är långtifrån baktaktsaktig. "New Orleans" är istället en kvintackordsdriven punklåt, med enligt mig lite influenser från Bruce Springsteens 70-tal (medvetet eller omedvetet låter det som att grabbarna i Rancid har fått lite feeling därifrån). Det är en kanonbra låt som jag givetvis tycker att alla ska lyssna på.
Tisdagsoldies: Marvin Gaye
Marvin var en av de absolut bästa och viktigaste soulsångarna under 60- och 70-talet. I början av sin karriär spelade han in ganska typiska låtar för en artist som låg på Motown records (inte för att de är dåliga, "I heard it through the grapewine" är en absolut lysande låt med Marvin) men ändrade i början av 70-talet riktning en aning och blev en mer politisk artist med skivan "What´s going on". Senare klev han allt djupare ner i drogträsket för att till slut skjutas av sin egen far (som hade ett så fint yrke som präst) som använde samma pistol han fått av sin son några månader tidigare. Lite anmärkningsvärt, tycker jag i alla fall. Hur som helst har jag plockat fram två livelåtar från skivan "Whats going on", som jag tycker markerar Gayes musikaliska höjdpunkt. Det är inte vilka låtar som helst, det är nämligen plattans två bästa spår: "Mercy, mercy me" och "Whats going on". Allt i samma klipp, från Montreals jazzfestival 1980, och det är vidrigt bra.
Måndagscovern: Roll over Beethoven
"Roll over Beethoven", skriven och originalinspelad av levande legenden Chuck Berry, har renderat en hel del coverversioner. Här har jag valt att plocka fram de två bästa i mitt tycke. Beatles version med George Harrison på sång är den första, en riktigt bra inspelning med en av Georges bästa sångtagningar under tidiga Beatles-tiden. En som lär ha lyssnat på denna version är Jeff Lynne (som senare arbetade en hel del med Harrison, både som medlem i Traveling Wilburys och som producent och medmusiker på Georges soloskivor), som cirka 10 år senare spelade in sin egen version med sitt band Electric Light Orchestra. Också denna är en fruktansvärt bra inspelning, komplett med stråkar och Beethoven-intro. Att en enkel bluestolva kan spelas in så många gånger bevisar väl att enkelhet ibland är bäst, samt att Chuck Berrys kompositioner allt som oftast var kanonbra, både med honom själv och med andra artister.
Chuck Berry
Beatles
ELO
Beatles
ELO
Manson-vecka: The high end of low
Slutpunkten då alltså, nya skivan "The high end of low", utan Sköld och med Ramirez tillbaka som bassist och låtskrivarpartner till Manson. MIna förhoppningar har varit ganska höga och efter första genomlyssningen är jag något besviken, mest på det lite för långsamma tempot som verkar gå som en röd tråd skivan igenom. Dock finns det bra låtar på skivan och hade man plockat ut dem en och en hade man säkert njutit mer av dem då de försvinner i en lite jämntjock sörja på skivan. Förstasingeln heter "Arma-god-damn-mother-fuckin-geddon" och låter lite som en blandning av "The beautiful people" (från "Antichrist superstar") och "Kaboom-kaboom" (från "The golden age of grotesque") och har ett hyggligt sväng, bra drag och en text som amerikanska TV-kanaler censurerar stenhårt. På grund av det tråkiga med USA:s censurlagar finns inte heller någon ocensurerad version av videon på Youtube, därför har jag istället plockat fram en fangjord video så man slipper en massa pip som förstör musikupplevelsen (jag såg för övrigt på MTV:s Video Awards igår, och när de censurerar ord som "dick" och "jizzed" så har det gått alldeles för långt. Snart får man väl inte ens säga "crap" eller "darn" på MTV längre, dock går det bra med "oh my god" eller "jesus". Hyckleri, som vanligt när det gäller USA.) Här har vi låten med alla härliga, ocensurerade svordomar gjord av en av de mer kompromisslösa artisterna i det där stora landet i väst:
Manson-vecka: Eat me drink me
Manson gjorde en skilsmässoskiva efter det havererade äktenskapet med Dita von Teese och det var många som hatade den. Jag tycker dock inte att "Eat me drink me" är en alls speciellt dålig skiva, snarare ganska bra och på många sätt ett steg i rätt riktining efter soundet på föregående album. Förstasingeln "Heart-shaped glasses (when the heart guides the hand)" var i och för sig inte mycket att hänga i granen, men bakom denna gömmer sig en hel del riktigt bra låtar, speciellt i början av skivan. "Putting holes in happiness" är nog min favorit, med dess skärande, nästan Suede-liknande, gitarrer och snygga melodi. Då 5 inte är med i bandet längre antar jag att Sköld spelar gitarrerna på skivan, och han gör det med den äran. Här är ett liveklipp från 2007 på just "Putting holes in happiness":
Manson-vecka: The Golden age of Grotesque
Twiggy Ramirez försvann från bandet när Tim Sköld tog hans plats som basist och låtskrivare, vilket också gjorde att soundet ändrades rejält. Manson hämtade inspiration från 30-talets Vaudeville i Tyskland samtidigt som Sköld verkade vara sugen på att göra en discoskiva mer än en industrirockplatta. Därför blev det en tung skiva med mycket elektroniska ljud, kombinerat med lättillgängliga melodier och en ny look för bandet. Personligen var jag ganska besviken när jag först hörde skivan då jag tyckte att den var lite väl enkel och saknade den smutsiga ljudbild som hade präglat mina tidigare favoritlåtar med bandet, men efter att ha lyssnat in mig på skivan tycker jag nu att den faktiskt är rätt bra, speciellt de inledande spåren. Förstasingeln hette "mObscene" (om man inte räknar covern på Soft Cells "Tainted Love", som kom några månader innan skivan) och har en snygg video kombinerat med en klatschig melodi.
Manson-vecka: Holy wood
Efter att Manson fått skulden för Columbine-massakern, givetvis felaktigt men högst lägligt för USA:s kristna höger (för mer insikt i detta, kolla på Michael Moores briljanta film "Bowling for Columbine"), var sångaren skitförbannad på hela USA och gjorde en ursinnig skiva, dock med eftertanke och stort finlir. "Holy wood" blev ett slag mot allt som det kristna Amerika stod för, och dessutom en jävligt bra skiva. Precis som med "Antichrist superstar" var också denna skiva utformad som en rockopera, med fyra akter som skildrade hjälten Adams öde, fyllt med referneser både åt Kennedy och Lennon. Här finns hur mycket bra låtar som helst och den röda tråden håller verkligen hela vägen. "Love song", "Disposable teens", "Burning flag", "Coma black" och "The nobodies" är bara några av de 19 fantastiska låtar. Då tråkigt nog inte den snygga videon till "The fight song" finns på Youtube får ni nöja er med et liveklipp, men det är inte heller illa. Här är kanske den bästa uppställningen; Ramirez, 5, Fish, Manson och Gacy, av Marilyn Manson live från Readingfestivalen 2001.
Manson-vecka: Mechanical Animals & Last tour on earth
Efter succén med "Antichrist Superstar" bestämde sig bandet för att insupa Hollywood, ironisera över folket där och samtidigt glamma till sin musik ordentligt. Med inspirationskällor som David Bowie gjorde bandet sitt fjärde album, "Mechanical Animals" till en betydligt färgrikare historia än tidigare plattor. Man behöll en del av mörkret, men stoppade också in vita nyanser i musiken och samtidigt började Manson sminka sig som en androgyn utomjording (komplett med fejkbröst och sex fingrar på ena handen). "Rock is dead", "Coma White" och "I don´t like the drugs (but the drugs like me)" blev stora hits med kontroversiella videos, men den både snyggaste låten och videon är förstasingeln "The dope show". Här är den (dock utan videon då Youtube verkar ha plockat bort den):
Ramirez skötte gitarrpspelet även på denna skiva, men när det blev dags för turné blev bandet tvunget att fixa en ny bandmedlem (då Zim Zum bara var medlem under förra turnén). John 5 (eller Lowery, som han egentligen hette), som tidigare hade spelat med både David Lee Roth och Rob Halford, tog platsen och gjorde lysande ifrån sig. Bandet släppte en liveskiva med höjdpunkter från turnén och på bonusspåret "Astonishing panorama of the endtimes" visade 5 hur bra han verkligen var på att spela gitarr. Solot, som med största säkerhet är Johns gitarrsignal genom Gacys syntheffekter, är det fräsigaste i hela Marilyn Mansons karriär. Att videon är hur snygg som helst, med figurer gjorda som Celebrity Deathmatch-lergubbar, gör knappast saken sämre.
Ramirez skötte gitarrpspelet även på denna skiva, men när det blev dags för turné blev bandet tvunget att fixa en ny bandmedlem (då Zim Zum bara var medlem under förra turnén). John 5 (eller Lowery, som han egentligen hette), som tidigare hade spelat med både David Lee Roth och Rob Halford, tog platsen och gjorde lysande ifrån sig. Bandet släppte en liveskiva med höjdpunkter från turnén och på bonusspåret "Astonishing panorama of the endtimes" visade 5 hur bra han verkligen var på att spela gitarr. Solot, som med största säkerhet är Johns gitarrsignal genom Gacys syntheffekter, är det fräsigaste i hela Marilyn Mansons karriär. Att videon är hur snygg som helst, med figurer gjorda som Celebrity Deathmatch-lergubbar, gör knappast saken sämre.
Manson-vecka: Antichrist Superstar
Med tredje albumet befäste bandet sin status som det farligaste bandet i världen och dessutom fick man till ett litet mästerverk. Redan här hade man börjat få problem med att behålla gitarrister i bandet, men då basisten Twiggy Ramirez också hanterade gitarr mer än väl så orsakade det inga problem i studion. Stora delar av musiken är också skriven av Ramirez men texten stod Manson för. Och på denna skiva fick båda till det riktigt bra. "Antichrist Superstar" är en slags industrirockopera med tre akter och innehåller otroliga låtar som "The reflecting god", "Tourniquet", "1996" och "Irresponsible hate anthem". Men den stora hiten var "The beautiful people" med dess snygga rytmer och klassiska text. Här har vi den i ett liveklipp (denna låt tillsammans med "Sweet dreams" lär Manson aldrig sluta spela live, oavsett bandets sättning), en av 90-talets stora hårdrocksklassiker.
Manson-vecka: American Family & Smells like Children
Jag tänkte fira lite att Marilyn Manson släpper ny skiva med att ägna en hel vecka åt bandets musik, givetvis kronologiskt och fint. Det har varit en hel del bandmedlemsbyten under åren, och en hel del dragningar åt olika stilar som Marilyn Manson har gått igenom, och då kan det ju vara intressant att få det hela från början till slut.
Om man bortser från bandets tidiga demos (med fantastiska låttitlar som "Lucy in the sky with demons") så var "Portrait of an American Family" det första riktiga verk de spelade in. Släppt på Trent Reznors (Nine Inch Nails) skivbolag "Nothing records" blev skivan inte riktigt den succé som man kanske hade hoppats på, men den lyckades ändå skaka om en del av den kristna högerns kors runt halsen och jag tycker fortfarande att det är en lysande debut. Här finns kanonlåtar som "Snake eyes and sissies", "Cake and sodomy", "Dogma", "Get your gunn" och "Lunchbox". Och "Dope hat", som jag plockat fram här, med en riktigt psykedelisk Willy Wonka-video:
Manson följde upp med en ganska konstig skiva, "Smells like children", som innehöll tre covers, lite remixar på låtar från debutskivan samt en del lustiga experiment ("Hands of small children", "Fuck Frankie"). Det som kanske är ännu lustigare är att det var med denna skiva man fick sitt stora genombrott, tack vare den snygga covern på Eurythmics "Sweet dreams (are made of this)". Och då jag egentligen föredrar de andra coverlåtarna (kanske på grund av att megahiten har blivit lite sönderspelad) som finns på denna skiva, "Rock n roll nigger" och "I put a spell on you", så smäller jag upp den förstnämnda av dessa:
Om man bortser från bandets tidiga demos (med fantastiska låttitlar som "Lucy in the sky with demons") så var "Portrait of an American Family" det första riktiga verk de spelade in. Släppt på Trent Reznors (Nine Inch Nails) skivbolag "Nothing records" blev skivan inte riktigt den succé som man kanske hade hoppats på, men den lyckades ändå skaka om en del av den kristna högerns kors runt halsen och jag tycker fortfarande att det är en lysande debut. Här finns kanonlåtar som "Snake eyes and sissies", "Cake and sodomy", "Dogma", "Get your gunn" och "Lunchbox". Och "Dope hat", som jag plockat fram här, med en riktigt psykedelisk Willy Wonka-video:
Manson följde upp med en ganska konstig skiva, "Smells like children", som innehöll tre covers, lite remixar på låtar från debutskivan samt en del lustiga experiment ("Hands of small children", "Fuck Frankie"). Det som kanske är ännu lustigare är att det var med denna skiva man fick sitt stora genombrott, tack vare den snygga covern på Eurythmics "Sweet dreams (are made of this)". Och då jag egentligen föredrar de andra coverlåtarna (kanske på grund av att megahiten har blivit lite sönderspelad) som finns på denna skiva, "Rock n roll nigger" och "I put a spell on you", så smäller jag upp den förstnämnda av dessa:
