lyssningsknark

som droger för dina öron

Måndagscovern : Like A Rolling Stone

Kategori: Måndagscovern

När Jimi Hendrix återvände till USA efter att ha slagit igenom i England var det viktigt att ge ett bra första intryck. Så på Monterey Pop Festival satsade Hendrix och hans band allt, och vann, skulle det snare visa sig. Jimi fick rådet att göra något spektakulärt och eldade därmed upp sin gitarr. Men något som var mer spektakulärt i sig var hans fanastiska framträdande, en spelning där han hade smugit in en för den amerikanska låten en ganska välkänd Dylan-låt: "Like A Rolling Stone". Av den folkrockiga dängan gjorde Hendrix en bluesig, cool version som är helt i klass med originalet, fast på ett annat sätt. Jimi sjöng som om texten vore hans egen och lät gitarren stå för små delikatesser som ma kanske inte tänker på, men de finns där för att förstärka denna otroliga låt. Lyssna på ackordspelet med de små ornamenten och små snabba figurerna som kastas in här och där; en lika viktig del av Hendrix gitarrspel som hans solon. Med framföranden som detta är det inte kosntigt att Jimi snabbt slog även i sitt hemland, och resten är historia. Så här är den, en fantastiskt bra cover på en av världens bästa låtar:





Söndagsskivan: Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

Kategori: Söndagsskivan

När jag gjorde en snabb överblick av Rolling Stones senaste lista över de 500 bästa albumen någonsin var jag inte helt nöjd. Först letade jag överallt efter Radioheads "OK Computer", en skiva som inte sällan hamnar högt (välförtjänt) på liknande listor. Efter att ha gått igenom de 80 bästa skivorna och fortfarande inte hittat den så gav jag upp och undrade varför de glömt bort den. Sen kom jag på att Rolling Stone är en amerikansk tidning och förstod varför. Vad som dock var en aning underligt var att så många skivor av Beatles låt så pass högt upp på en så tydligt amerikansk ranking. De fanns utspridda överallt på de högsta placeringarna, och allra högst hittade jag "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". På första plats. Något underligt i mina ögon, då jag inte ens ser den som Beatles bästa skiva. Inte ens näst bäst är den, tycker jag. För även om denna skiva är bra, och anses banbrytande (även om den låg helt i tidens anda, jag tycker nog att många andra band och artister gjorde andra skivor vid samma tid som var ungefär lika banbrytande), så tycker jag att den som helhet inte är riktigt top notch. Inledningen med titelspåret, "With A Little Help From My Friends" (som nog faktiskt är snäppet vassare i Joe Cockers version som kom några år senare) och "Lucy In The Sky With Diamonds" går väl knappast att klaga på, men om jag jämför den med exempelvis öppningen på "Let It Be" ("Two Of Us", "Dig A Pony" och "Across The Universe") så anser jag att den förlorar. Vidare kommer "Getting Better", en i mina ögon smått bagatell.artad låt som inte tillhör skivans bättre låtar. McCartney får en ny chans med nästa spår, "Fixing A Hole", som jag tycker mycket bättre om. Det här är en lysande låt som sedan avlöses av den kanske ännu mer fantastiska "She´s Leaving Home" innan Lennon ror albumets första sida iland med den coola "Being For The Benefit of Mr. Kite", där studion verkligen har använts som ett instrument. Än idag måste detta ses som ett mästerverk rent studiotekniskt, dessutom är den i grunden en otroligt bra låt. Andra sidans inledning är jag inte lika imponerad av; "Within You Without You" tillhör inte Harrisons mest lyckade eskapader inom den indiska musiken, McCartneys pastisch "When I´m Sixty-Four" ligger farligt nära att bli lite löjlig. Varken Pauls "Lovely Rita" eller Johns "Good Morning Good Morning" tillhör något av det bästa som dessa låtskrivare presterat och sedan återstår bara en kort repris av titelspåret innan det är dags för den stora finalen. Fast det är ju också en sjuhelvetes final, där "A Day In The Life" väger upp allt som tidigare inte riktigt infriats på albumets b-sida. FÖr "A Day In The Life" är ett mästerverk, kort och gott, från de fantastiska öppningsraderna, via McCartneys mittenparti till crescendot på slutet där hela orkestern tar i för drottning och ö-rike. Ett magnifikt slut på en skiva som enligt mig är aningen överskattad, men långt ifrån average. Det är bara det att när det gäller band som Beatles har jag höga förväntningar, och alla låtar på "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band" infriar inte riktigt dem. Det är inte världens bästa skiva, helt enkelt, men den innhåller en av världens bästa låtar. Här är den, "A Day In The Life":


Lördagsgodis: Suede

Kategori: Lördagsgodis

Idag har jag spenderat några timmar med att spela in ny musik. Med inspiration från ett gammalt fint band; Suede. För just på denna låt som jag spelar in för tillfället har gitarrpartierna inspirerats av Suedes gitarrister. Som gitarrist finns nämligen alltid alternativet "hur hade (sätt in valfritt namn här) gjort här?". Och i detta fall har jag stoppat in namnen Bernard Butler och Richard Oakes, två gitarrister som under olika tidpunkter varit tongivande i Suede. Just ikväll har jag nog varit mer intresserad av en Butler-lösning, trots att jag i vanliga fall kanske är mer intresserad av Oakes sound. Här är en av låtarna som jag referrerat till - den fantastiska, Bernard Butler-spelade "We Are The Pigs". Enjoy!