lyssningsknark

som droger för dina öron

Söndagsskivan: Bloodsports

Kategori: Söndagsskivan

Suedes comebackskiva kunde ha blivit precis hur som helst. För rapporterna om bandets spelningar efter återföreningen var sällan positiva och folk pratade om att bandet kändes daterat. Vilken revansch de tog på dessa människor med "Bloodsports". För det är en bra skiva, även om den inte håller samma höga standard hela vägen. Det är helt klart att Suede har försökt glömma bort sina två senaste skivor och istället fokusera på hur de lät under bandets höjdpunkt, 1997 års "Coming Up" (ja, jag vet att många tycker att "Dog Man Star" är bättre, men det är den inte. Och med tanke på att Bernard Butler spelade på denna skiva, och därmed varken Richard Oakes eller Neil Codling var med under denna period så var det ett helt annat band än dagens Suede). Till och med omslaget till "Bloodsports" refererar till "Coming Up", och det är väl en ganska tydlig fingervisning om vad bandet velat åstadkomma. Riktigt så bra är inte skivan, men Suede är betydligt närmare fornstora dagar än vad man hade kunnat tro och våga hoppas. Speciellt inledande trion "Barriers", "Snowblind" och "It Starts Adn Ends With You" visar upp bandets bästa sida, det här är tre fantastiskt bra låtar. "Sabotage" är inte heller så tokig, det är en rätt snygg låt med ett coolt sound och "For The Strangers" är en typisk Suede-ballad med ett episkt anslag. Men sedan börjar skivan halta, och det är tydligt att "Bloodsports" har svårt att fixa andra halvlek. För de fem avslutande spåren är inte i närheten av lika bra som de fem första, och det känns helt enkelt som att Suede inte lyckats hålla ångan uppe hela vägen. Det är kanske inte dåliga låtar, dessa fem avslutande spår, men i mångt och mycket känns de lite avslagna, lite likgiltiga. Lite som det band som Suede blev under början av 2000-talet, precis så som jag inte vill att de ska låta. Men första halvan av "Bloodsports" är ändå så pass stark att jag skulle ge den ett högt betyg i alla fall, och det är härligt att de gamla hjältarna inte gör bort sig. Här är "Snowblind":
 
 

Söndagsskivan: Hunky Dory

Kategori: Söndagsskivan

Det var en Bowie-skiva som avhandlades förra veckan, så också denna. Men vadå, det finns en drös av dem, så det får väl vara ursäktat. "Hunky Dory" var Bowies fjärde skiva och det album där han på allvar började visa upp sin fantastiska spännvidd. Hela skivan är inte klockren, men första sidan är rätt svår att slå. Det börjar nämligen med den fantastiska "Changes", fortsätter i lika snygga "Oh! You Pretty Things" som går in i "Eight Line Poem", en liten bagatell som mest känns som ett litet appendix till föregående spår. Men sen är det dags för storverk igen då Bowie drar igång den episka "Life On Mars?" som är sådär härligt 70-talsstorslagen. Och sen blir det två låtar där den akustiska gitarren får ta mer plats, först poppiga "Kooks" (som bandet Kooks tagit sitt namn från, logiskt nog) och sen mer grandiosa "Quicksand" som avslutar första sidan på ett majestätiskt sätt. Andra sidan av LP:n är inte riktigt i samma klass, men det må väl vara förlåtet. "Fill Your Heart" är en typisk Bowie-boogie, snäll glamrock utan riktig udd men samtidigt med en del snygga inslag. Sen kommer två hyllningar, "Andy Warhol" är först ut med sin lite folkiga ton och sen, ironiskt nog med tanke på vem den är skriven till, lite mindre folkiga "Song For Bob Dylan". Det är två helt ok spår, men följande "Queen Bitch" är betydligt läckrare och skvallrar en aning om vart Bowie var på väg - Ziggy Stardust var ännu inte uppfunnen, men denna låt skulle mycket väl kunnat ha spelats av The Spiders From Mars. Avslutar gör en lite udda sak vid namn "The Bewlay Brothers" som påminner lite om Bob Lind:s "Go Ask Your Man", fast med en mer nostalgisk och sorgsen ton. Och det är en värdig avslutning på en skiva som måste räknas som en av Bowies bästa, en skiva där han tog steg i lite nya, olika riktningar och visade att han inte var blyg för det som han sjöng om i öppningsspåret "Changes". Här är en av mina favoriter från skivan, den lite mer anonyma "Kooks":
 
 

Söndagsskivan: Young Americans

Kategori: Söndagsskivan

1975 tog David Bowie en ny musikalisk väg när han övergav glamrocken för soulen i och med skivan "Young Americans". Bowie hade länge beundrat den svarta musiktraditionen och soulen, funken och discon fick en ny touch när Bowie, som är så vit att han kallade sig The Thin White Duke, satte tänderna i dessa genrer och skapade vad han kallade "plastic soul". Hur bra är då Bowie i denna genre? Jodå, han har alltid varit duktig på att anpassa sig, lite som en musikalisk kameleont, och det finns en hel del bra grejjer på detta åtta spår långa album. Om man ska börja med det bästa så måste man såklart nämna titelspåret, en smått fantastisk låt, och singeln "Fame" som skrevs tillsammans med John Lennon och resulterade i Bowies första listetta i USA. Ett snedsteg är däremot covern på just Lennons gamla Beatleslåt "Across The Universe" som i Bowies version känns helt fel. Bowie har aldrig varit någon vidare coversångare och "Across The Universe" landar minst lika platt som hans version av Rolling Stones "Let´s Spend The Night Together", som går att hitta på "Aladdin Sane". Annars fångar Bowie ljudet av natten i stan fint i låtar som "Fascination" och "Win", men i längden blir det lite väl såsigt och jag har svårt att engagera mig i låtar som "Somebody Up There Likes Me". Det blir liksom några saxofoner för mycket, lite för många körer och lite väl segt tempo för att skivan ska hålla hela vägen. Men den lyckades med vad den skulle, att fånga in den unga amerikanska publiken, något som titeln skvallrar om och den gav Bowie en ny riktning som han senare skulle överge för andra vägar. "Young Americans" är inte Bowies bästa skiva, men långt ifrån den sämsta heller. Här är det snygga titelspåret: