lyssningsknark

Idag väljer jag en riktig gammal godin, med (enligt många, och mig också) världens första hårdrocksband. Bandet heter Black Sabbath och låten heter "Hole in the sky", hämtad från deras album "Sabotage". Iommi smäller till med ett klockrent, blytungt men ändå svängigt riff, och Ozzy sjunger precis så bra som han kan när han är på topp. Rytmsektionen spelar dessutom riktigt jävla bra. Att låten slutar lite abrupt är inte en miss i klippet, det ska helt enkelt vara så här. Varför vet jag inte, men det kan vara så att killarna hade en tanke med det här. Om någon har en teori så är det bara att skriva.


För övrigt spelar jag imorgon på Snövit (Ringvägen 147, Skanstull, Stockholm). Dit kan man komma då om man vill. Jag kommer att bjuda på en hel del original, och någon cover också så det hela känns tryggt för alla lyssnare. Spelar gör också Sweet Darkhorse, Skogsfolk och Dialogues. Riktigt bra kommer det bli. 20.00 slår stället upp portarna, 60 spänn kostar inträdet.

För någon vecka sedan bröt Damon Albarn löftet om att det inte skulle komma några nya Blur-låtar i och med att han, tillsammans med hela originaluppsättningen (alltså medverkar Graham Coxon på gitarr), spelat in och givit ut nya "Fool´s day". Det hela känns som en engångsföreteelse, då singeln är släppt till förmån för de engelska skivbutikerna. Den går (gick, antagligen, då endast 1000 exemplar pressades) endast att få tag på i just de engelska skivaffärerna. Men, via Blurs egen hemsida, http://www.blur.co.uk , går det också att ladda hem låten alldeles gratis. Och givetvis har den också smusslats ut på Youtube. "Fool´s day" har en klassisk Blur-feeling i sig, och låten växer desto mer man lyssnar till den. Alla grabbarna gör fint ifrån sig, men jag måste premiera Grahams gitarrslingor på slutet lite extra; helt fantastiskt bra! Så här nedan går den alltså att lyssna på.

Idag hyllar jag den nyligen bortgångne Bo Hansson. Han hann med att bli 67 år gammal och lämnade detta liv i lördags. På vägen hann han med att jamma med Jimi Hendrix (tillsammans med Janne "Loffe" Karlsson på trummor, de två hade duon Hansson & Karlsson tillsammans. Hendrix diggade dem så hårt att han valde duon som förband när han spelade i Sverige, samt att han spelade in en egen version av deras låt "Tax Free") och spela in den banbrytande skivan "Sagan om ringen". Här hämtade Hansson inspiration från J.R.R. Tolkiens böcker och skrev sin egen musik till olika händelser. Skivan sålde oväntat i nog stora mängder utomlands, medan Hansson kanske inte hade riktigt samma framgång i Sverige (även om den ändå fanns, skivan kom 1970 och i samband med proggvågen fick Hansson en hel del fans i Sverige). Hans senare skivor höll kanske inte samma höga klass, men även här finns många fina spår. Givetvis är det tråkigt att mista en så fin musiker som Bo Hansson så pass tidigt, men hans musik är odödlig. Här är "De svarta ryttarna/The Black Riders" från "Sagan om ringen". Något av den absolut bästa instrumentalmusik jag någonsin hört.

Spencer Davis Group är idag kanske främst ihåkomna för låtar som "Keep on runnin´", men en låt som hamnat lite i skymundan är deras fantastiska "I´m a man". Här har de fått till ett sväng som är lika fantastiskt bra som den kromatiskt fallande ackordföljden i refrängen, som melodin följer med på. Ett annat band som fattade vilken bra låt detta är var Chicago, som under slutet av 60-talet och stora delar av 70-talet (fram till att Terry Kath råkade skjuta sig själv) var ett riktigt bra band. De stretchade ut låten från de ursprungliga 3 minuterna till hela 7:44, utan att det blir tråkigt en sekund. De följer originalets mall, men låter ett (för en gångs skull motiverat och snyggt) trumsolo smyga sig in, och gruppens blås tar låten till nya höjder. Kaths gitarrspel är lysande, och stämsången som vanligt klockren. En riktigt bra cover, och ett riktigt bra original.

Dundertåget har precis släppt nytt material, och även om skivan "Dom feta åren är förbi" inte känns lika direkt som bandets förra alster så är det helt klart lovande låtar på den. Strängen och hans grabbar rockar med samma sväng och klassiska Stones-nerv som förut, och har dessutom kryddat det med en liten gnutta svenskt 70-tal (tänk inte ABBA, tänk Nationalteatern). Och då materialet än så länge kanske inte känns helt klockrent på skiva, så tror jag att det här kommer att funka hur bra som helst live, speciellt på festivaler i sommar. Ett tips är att skruva upp på ganska hög volym, korka upp en öl, lyssna till nya låten "Bara till besvär" och drömma dig framåt några månader. Då får man helt rätt feeling för denna typ av musik.


Nu tar jag ledigt i några dagar och åker till Tyskland, är tillbaka på måndag. Då blir det nya dängor!

Idag har jag lagt upp en fin gammal låt med Ramones, bandet som var långt ifrån snyggast i världen, men väldigt nära att vara bäst i världen. Med hjälp av korta låtar som sällan innehöll mer än 4-5 kvintackord, men desto mer minnesvärda melodier, riff och passager, visade Ramones att man varken behövde teknisk överjävlighet eller vackert utseende för att spela bra rockmusik. "She´s the one" är en av bandets många fantastiska låtar, 02:13 lång och full rulle hela vägen. Med en fantastisk melodi dessutom.

"Baby It´s You" spelades ursprungligen in av The Shirelles 1962. Under åren har det dock gjorts många, många fler versioner, och idag har jag valt ut de kanske två bästa cover-inspelningarna av låten. Den första är Beatles klassiska cover, där The Fab Four poppade till låten och gav den ett typiskt Merseyside-sväng. Stämsången, något som Beatles ursprungligen hade hämtat från grupper som just The Shirelles och The Ronettes, behöll man och gjorde den kanske ännu bättre än originalet. Leadsången satt som vanligt som en smäck, och grabbarna måste få beröm för denna genomarbetade cover. Men några år senare, 1969, kom ytterligare en inspelning av "Baby It´s You" som nog slår Beatles på fingrarna. Smith, som var något så ovanligt som en bra vit soulsångerska, spelade då in låten i en fruktansvärt snygg version. Här har låten fräschats upp med ett helt annat gung, en fantastisk orgel, snyggt gitarrspel och riktigt lysande blåsstämmor. Och så sången då, som är helt fantastisk. En riktigt cool version, som känns fräsch än idag. Givetvis stoppade retrokungen Quentin Tarantino in den i en av sina senaste filmer, den stencoola "Death Proof", och visade här att Smiths (inte att förväxlas med det brittiska popbandet som bildades av Morrissey och Marr) version av "Baby It´s You" fungerar perfekt även som filmmusik. Så här har ni alltså tre versioner av samma låt, i kronologisk ordning:

Idag rankar jag de fem kanske coolaste artistnamnen någonsin. Ett artistnamn tar man som bekant till när man inte tycker att sitt eget namn är tillräckligt häftigt. David Bowie (David Jones) har gjort det, Joey Tempest (Joakim Larsson) också och inte minst Elton John (Reginald Dwight). Det finns tusentals andra exempel, och för att ta några roliga finns Promoe (Mårten Edh), Jerry Williams (Erik Fernström) och alla Ramones-killarna. Men här har jag alltså koncentrerat mig på de bästa, vilket givetvis är svårt när urvalet är så stort. Därför har jag bara gjort mitt bästa, och det får ni nöja er med.

Nr. 5 - Bob Dylan
Att förvandla förnamnet Robert till Bob är inte speciellt krångligt, snarare naturligt om du bor i ett engelskspråkigt land. Och gör du inte det själv så lär någon annan göra det åt dig i dina unga år i livet. Men att förvandla Zimmerman till Dylan är betydligt knepigare. Speciellt då Dylan mest är känt som ett förnamn. Eller, rättare sagt, var det innan Just Robert Zimmerman bytte namn till Bob Dylan. Bob tyckte att Dylan Thomas var en bra författare, men vad han gillade ännu mer var det förnamn han bar. Så pass att han själv tyckte att han borde heta det i efternamn. Och det gör han nu också, då han efter att ha burit namnet som sitt artistefternamn också bytte till det i verkliga livet. Och därmed fick även hans barn också efternamnet Dylan, och det är därför vi idag känner Wallflowers sångare som Jakob Dylan och inte Jakob Zimmerman. Att ta ett förnamn och förvandla det till ett efternamn är ett riktigt fint knep, när man inte riktigt är nöjd med det mindre häftiga namnet som tilldelats en vid födseln.

Nr. 4 - Sillstryparn
Sillstryparn (eller "Sellstryparn från Götebörrrg") var Ulf Dagebys skapelse, en figur som skakade det svenska musikklimatet när han sjöng hemska saker om ABBA och Stikkan Anderson. Med bara en enda låt gjorde Sillstryparn en liten undergroundsuccé och får idag ses som en liten kultfigur. Dageby är annars mest känd för sin roll i Nationalteatern, och många tror därför att det är de som ligger bakom låten "Doin the omoralisk schalgerfestival". Så är inte fallet, utan det är Dagebys figur Sillstryparn (eller Garotta de anschovis, och de brummande Björnbröderna i kören) som framförde låten som blev ledmotivet för den alternativa melodifestivalen (med det logiska namnet "Alternativfestivalen") 1975, arrangerad av proggrörelsen. Hur Dageby kom på det lysande artistnamnet vet jag inte, men det känns som att det bara är göteborgare som klarar av att slänga sig med titlra som Sillstryparn. Och det kanske är tur det, för annars skulle det svämma över av liknande namn och då skulle de knappast kännas lika häftiga längre.

Nr. 3 - Marilyn Manson
Journalisten och den smått skruvade killen Brian Warner kom på den briljanta idén att ta ett "gott" och ett "ont" namn och para ihop dem till ett enda. Marilyn Monroe (hur god hon nu var vet väl egentligen ingen, men hon såg ju bra ut i alla fall) fick stå för det förstnämnda medan Charles Manson fick den ganska givna platsen som det elaka namnet. Resultatet blev alltså Marilyn Manson, ett namn som Brian tyckte var så bra att hans band också fick heta det. Resten av medlemmarna fick göra samma sak, och därmed föddes andra lysande namn som Twiggy Ramirez och Madonna Wayne Gacy (enligt mig bandmedlemmen som prickat in de två sjukaste personerna som bär originalnamnen, artisten Madonna och massmördaren John Wayne Gacy). Men det bästa namnet, både enligt Brian och mig, är Marilyn Manson. Här blandar man två ikoner med helt olika livsöde, och bara men nämner något av namnen (kanske speciellt det senare, som får väldigt många människor att rysa av antingen obehag eller fascination, och ibland kanske båda) brukar direkt ge de flesta personer att en bild i huvudet. En lysande idé, även om man klart kan se en koppling till Alice Coopers gamla idé (Alice heter Vincent Damon Furnier egentligen, men fixade ett lattjo artistnamn genom att ta ett kvinnligt förnamn). Och det är inte det enda av Coopers jävelskap som Manson tog efter.

Nr. 2 - Axl Rose
Axl Rose föddes som William Bruce Bailey, och trots att han växte upp utan någon finare utbildning i Los Angeles tuffare områden så visste han vad ett anagram var (om man inte vet det så kan jag informera om att det är när man kastar om bokstäverna i ett namn så att det bildar ett annat namn). "Oral Sex" blev alltså "Axl Rose". Riktigt fiffigt, med tanke på att medlemmarna i Axls band, han själv inräknad, sällan var de skarpaste knivarna i lådan. När de diskuterade bandnamn tyckte en av medlemmarna att de skulle heta "HIV", för han hade hört någonstans att det skulle bli den nya grejjen (totalt ovetandes om vad förkortningen betydde, får man anta). Turligt nog blev det inte detta, utan istället lyckades Axl få in sitt artistefternamn i bandnamnet också (Guns n Roses). Och trots att bandmedlemmarna söp bort fler hjärnceller än de flesta (eller kanske just därför) lyckades de spela in några av de bästa rocklåtarna någonsin. Innan Axl ballade ur mer och mer (och då snackar vi om en kille som atagligen inte var speciellt normal från början, snarare excentrisk från födseln) och började fokusera mer på att byta bandmedlemmar än att göra bra musik.

Nr. 1 - Kal P. Dal
Som nummer ett hittar vi det bästa svenska artistnamnet någonsin, tillika världens bästa. Carl Ljunggren fick i tonåren en trampmoped av sin morfar och blev i folkmun känd som "Kalle med pedalerna", vilket senare förvandlades till "Kalle Pedal". För att göra det hela snäppet häftigare och aningens mer intellektuellt trixade Kalle om det till Kal P. Dal. Skåning som han var döpte han sitt kompband till Pågarna, och de blev kända som ett fantastiskt liveband. Musiken präglades av gammal klassisk rocknroll, och texterna innehöll ofta rejält med humor utan att bli vulgära eller töntiga. Precis som bandnamnet då. En riktig pärla, och även om musiken inte alltid lever upp till artistnamnet, så finns det stunder då Kal P. Dal snuddade vid samma kvalité även här, som i "Rocka o rulla". Ett litet kort liveklipp av låten hittar ni här under.


Och i och med att det är söndag igen så är det dags för Spotifylistan: lyssningsknark

Idag bjuder jag på en av alla klockrena låtar som Markus Krunegård skrev till sin solo-debut "Markusevangeliet". Just denna heter "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp", och innehållet är faktiskt ännu bättre än titeln. Markus har som vanligt skrivit en text som flackar runt en massa saker, och som vanligt är det träffsäkert och smått banbrytande. En riktigt bra låt, från en av de viktigaste debutskivorna under 00-talet.

Fanfarlo är ett Londonbaserat band, men huvudpersonen är svensk. Sångaren och bandledaren Simon Balthazar kommer nämligen från vårt avlånga land, och det är inte utan att man blir lite stolt över att vara landsman med honom när man hör Fanfarlos musik. De blandar klassisk indie med en klick folkmusik, inte minst i instrumenteringen av låtarna, på ett så bra sätt att de verkligen får sin egen prägel på musiken. Här har jag plockat fram "Harold T. Wilkins, or how to wait for a very long time", som är en riktigt bra låt.

Jag kollade en snabb sväng på fyrans morgonprogram igår, och såg där bandet Crashdïet bli intervjuat. Vad som kändes lite lustigt var när programledaren, lika välunderrättad som vanligt av sina redaktörer (var och varannnan gång som dessa programledare intervjuar artister så har de noll koll på vilka de är, vad de gjort och vad man borde fråga), kallade bandet musik för det hårdaste av det hårda. Då undrar jag lite hur mycket man lyssnat på hårdrock på TV4. En sak som är säker är att Crashdïet är betydligt mindre hårda än Type O Negative, som tråkigt nog miste sin sångare Peter Steele idag. Steele dog i en hjärtattack, endast 48 år gammal. Givetvis mycket tråkigt, då Steele varit en betydelsefull figur i många år inom hårdrocksvärlden. För att hylla honom visar jag här ett klipp där låten "Just say no to love" spelas. Den är hämtad från riffmästaren Tony Iommis soloskiva, där Steele sjöng och skrev text och melodi till just denna låt. En fantastisk låt med två banbrytande musiker.

Det släpps något helt otroligt mycket bra musik just nu, och den skiva som antagligen sett mest fram emot är Rufus Wainwrights "All Days Are Nights: Songs for Lulu". Och det jag än så länge hunnit höra motsvarar mina höga förväntningar och tur är väl det. Här har Rufus skippat sina storslagna arrangemang som vanligtvis präglat hans skivor och skalat ner till bara piano och sång. Alltså inget annat. Detta kan verka tråkigt, men när man skriver så bra låtar som herr Wainright vanligtvis gör och både spelar piano och sjunger som en gud så blir det tvärtemot riktigt roligt. Rufus konserter brukar ha en del där han sjävl framför låtar på detta vis, och oftast är de de mest magiska. Lika magiska ögonblick hittar man på denna nya skiva, där min favorit hittills heter "Who are you New York?".

The Tallest Man On Earth gör också ett efterlängtat släpp. Hans uppföljare till debuten heter "The Wild Hunt" och här fortsätter långe mannen att utforska den mark som Dylan aldrig hann med. Det handlar alltså om amerikansk folkmusik med rötter i Woody Guthries tradition, och The Tallest Man On Earth förvaltar den bättre än de flesta. Min favorit från skivan heter "King of Spain", och trots att den figurerat här tidigare så får den vara med igen. För den är riktigt jävla bra.

Kate Nash har också släppt nytt material i och med singeln "Do-Wah-Doo". Gamle Suede-gitarristen Bernard Butler har producerat, och det har han gjort riktigt bra. Detta låter nämligen ännu bättre än Kates debutskiva. "Do-wah-doo" är en finfin brittisk poplåt gjord av en Mysoace-tjej som inte är Lily Allen. Men minst lika bra som henne.

På tal om gamla gitarrhjältar har Guns ´n roses gamla strängbändare Slash gjort en soloskiva. Efter att ha hoppat av GNR pysslade han med Slash´s Snakepit ett tag innan han gjorde två skivor med supergruppen Velvet Revolver (varav den första är riktigt bra, den andra mindre rolig). Nu när VR verkar ha lagt ner verksamheten kör han alltså solo, med hjälp av en massa sångare. Ungefär som en skiva som Tony Iommi gjorde för cirka tio år sedan. Bland sångarna finns klockrena legender som Ozzy Osbourne, Ian Astbury, Chris Cornell och Iggy Pop, samt lovande ungtuppar som Andrew Stockdale (Wolfmother) och stora frågetecken som Fergie (hur i helvete tänkte man här?). Det hela låter tyvärr en aning oinspirerat och det är långt från den musik som Slash gjort med sina andra projekt. En del ljuspunkter finns dock, och min favorit är nog Stockdales låt "By the sword", där Slash har fått till lite fin slidegitarr.

MGMT har också släppt en ny skiva. Efter succén med "Oracular Spectacular" verkar duon fokuserat lite mer på de elektroniska elementen i sin musik och istället satsat mer på retro-rocken. Och det är inte helt fel, även om jag kan sakna en del av den djärvhet som utmärkte debuten. "Congratulations" hter nya skivan, och första singeln därifrån har de döpt till "Flash Delirium". Och då det är en bit ifrån "Time to pretend" så är det fortfarande en bra låt, väl värd att lyssna på.

Idag kör jag en riktig klassiker - Simon and Garfunkels "Homeward Bound". Bara för att det är en så otroligt bra låt som kombinerar duons feeling för poppiga melodier och amerikansk folkrock, något som visade sig fungera så bra att många än idag fortfarande gör musik åt samma håll, utan att det känns speciellt daterat. De var kanske inte först med denna blandning (deras idoler Everly Brothers är ett bra exempel på några som var före), men de var antagligen bäst. Och det rankas minst lika högt.

"Tonight will be fine" är en gammal fin Leonard Cohen-låt där Dylan-aktig feeling blandas med ett Johnny Cash-aktigt komp, tillsammans med Cohens finfina text. Teddy Thompson är en kille som förstått att det här är en liten pärla, men att den tål att göras om en aning. Thompson har släpat ner tempot en del, men den stora skillnaden är att han låter texten andas på ett helt annat sätt med hjälp av längre ackordgångar till de korta sångfraserna. Att han sjunger helt lysande gör bara denna cover ännu bättre. Här har ni både originalet och covern (hämtad från filmen "I´m your man", där Cohens berättelser om hans liv varvas med klipp från en hyllningskonsert till the man himself, där bland andra Rufus Wainwright, Jarvis Cocker, Nick Cave och redan nämnde Thompson gör finfina tolkningar av Cohens klassiker).





 Här är en länk till covern, då den inte går att bädda in: http://www.youtube.com/watch?v=8W89j6GjPDI

Idag rankar jag de fem fräsigaste grejjerna man kan göra med en elgitarr, förutom att spela riktigt bra på den. Och inga såna där saker som att slå sönder den eller elda upp den, utan istället saker där man samtidigt spelar på den. Så här har ni plats fem till ett:


Nr. 5 - Bakom ryggen
Att spela på gitarren samtidigt som man har den bakom ryggen är ett gammalt fint trick som används än idag. Jag är inte säker, men jag anar att tricket myntats av en viss T-Bone Walker, en gammal bluesgubbe som hade en hel del sådana här tricks för sig. Samtidigt som han spelade som en gud brukade han showa som Fred Astaire, det otroliga är att han lyckades med beda delar samtidigt utan att någon av dem fick lida. Ett riktigt klassiskt trick, med andra ord.
 

Nr. 4 - Kasta den runt kroppen
Yngwie Malmsteens paradtrick är smått livsfarligt för gitarren om man inte har så kallade straplocks på sin gitarr. Annars kan nämligen axelbandet lätt lossna vilket medför att gitarren flyger iväg mot ett ovisst öde. Detta hände en gammal kompis till mig, som bara någon dag efter att han skaffat sin första elgitarr skulle försöka sig på ett kast. Det första gick bra, men när han senare skulle visa sina polare detta häftiga trick lossnade bandet, gitarren flög upp i taket och halsen gick av. Om detta hänt herr Malmsteen vet jag inget om, men han har ställt till med en hel del andra pinsamma saker under åren (förutom den klassiska fylleutskällningen av en flygplansservitris, med orden "You have unleased the fucking fury!", så har han också lyckats slå sönder en hel rad av fina vintage-strator när han en gång skulle slå sönder en helt annan gitarr. Yngwie bytte givetvis gitarr till en billigare kopia när det började bli dags att slå sönder gitarren på scen. Men han gjorde misstaget att inte såga lite fina skåror i den först, som tex Kiss gör för att den lätt ska pajja. Det är givetvis töntigt att ha färdigsågade gitarrer, men det är nästan lika töntigt att innan konserten ha skrivit in i setlisten var det ska smashas en gitarr. Mindre äkta, kan man tycka. Hursomhelst gick inte kopian sönder hur mycket än Yngwie ansträngde sig. Till slut slog han den rakt in i sin stora förstärkare, som givetvis välte. Bakom den stod en del av Malmsteens fina samling vintage-guror, och de gick sönder när den enorma stärkaren välte över dem. Kopian höll dock för detta också.) Genom åren har Yngwie använt sig så mycket av detta tricks, samt sin fäbless för att sparka ut plektrum i publiken, att det nästan verkar ha blivit ett tics. Men det är givetvis riktigt häftigt att se en gitarrist som klarar av att kasta runt gitarren runt kroppen och fånga den perfekt, och sedan spela på den direkt, med perfekt tajming.

Nr. 3 - Duckwalken
Chuck Berrys klassiska gitarrtricks består av att göra en liten fånig gång samtidigt som man spelar några fräsiga blueslicks. Givetvis har den tagits upp av Angus Young i AC/DC samt tusentals coverbandsgitarrister. Varför är den då så cool? Antagligen för att den är så töntig. Att se en vuxen man tramsa runt på det här sättet, samtidigt som han spelar några toner med riktigt mycket libido, blir en så ambivalent upplevelse att antagligen lika många människor uppfattar den som sexig som de som tycker den är töntig. Den är i alla fall utan tvivel legendarisk.

Nr. 2 - Väderkvarnen
Pete Townsend i The Who är en kille som stått för några viktiga saker i rockhistorien; hans musik, hans upptäckt över att man kan få en vild publik genom att slå sönder sin gitarr (första gången det hände var det faktiskt en olycka, då The Who spelade i en lokal med lågt tak och Townsend svingade runt sin gitarr lite mer än vad han borde. Halsen gick rakt upp i taket och gick givetvis av. Bandets trummis, som inte var lite lustig i huvudet, Keith Moon hängde givetvis på och började slå sönder sitt trumset. Detta skulle leda till att bandet skulle få lika stort rykte som de fick skulder i några år, det är ju ganska dyrt att köpa nya instrument för varje gig.) och sin coola gitarrpose "väderkvarnen". Genom att snurra sin arm runt, runt, runt och träffa strängarna på varje betonat taktslag fick musiken en extra push (man hinner ta ganska mycket sats när man svingar runt armen ett helt varv, vilket bäddar för ett rejält anslag varje gång som plektrumet slår an strängarna) och scenshowen lite extra galenskap (som om The Who nu behövde de, med tanke på hur mycket de redan satsade på detta med sina sönderslagna instrument). Detta är en riktig rock-pose com faktiskt är svårare att få till än vad man kan tro.

Nr. 1 - Med tänderna
Det absolut häftigaste tricket har givetvis den absolut häftigaste elgitarristen genom tiderna stått för. När Jimi Hendrix, inspirerad av tidigare nämnda T-Bone Walker, började trixa med gitarren verkade det inte finnas några gränser. Och när han var som vildast (nej, det var inte när han eldade upp sin gitarr, en sak som Jimi inte alls gjorde lika ofta som man tror idag. Detta gjorde han egentligen bara ett fåtal gånger under sin karriär, och det var inte ens hans idé. En journalist tyckte att det skulle vara coolt om Hendrix kunde tända eld på sin gitarr som en sorts grande finale, och tipsade Jimpa om detta innan dennes spelning på Monterey 1967. Hendrix tyckte för stunden, en antagligen ganska påtänd stund, att detta var en fräck idé och följde senare på kvällen detta råd. Något som han ångrade senare, då denna spelning fick stor medial betydelse och folk i fortsättningen förväntade sig att Hendrix skulle avrunda samma spelning på detta sätt. Något som Hendrix inte alls ville. Men en lite fin sak var i alla fall att Jimi brukade måla sina gitarrer innan han eldade upp dem, som en slags offer/begravningsmålning för att hedra sina älsklingar innan de skulle gå upp i flammor) spelade han med tänderna på gitarren istället för att använda ett plektrum. Givetvis ett tekniskt sett begränsad trick, då man inte kan spela hur avancerade saker som helst med sina tänder. Men samtidigt ett otroligt häftigt sätt att spela gitarr på, inte minst då gitarrguden Jimi Hendrix gjorde det. Ett krav för att lyckas med detta är dock ett ganska rejält överbett, så det häftigaste tricket man kan göra med en elgitarr är inte förunnat vem som helst. Bara de som har på gränsen till "tänderna på tork".

Och så är det Spotify-dags: lyssningsknark

Så här en lördagskväll kanske man är lite sugen (det vill säge om man dissat den högljudda, för tillfället lite för mycket Lady Gaga-präglade, musiken som spelas på många uteställen runt om i världen) på lite gammal hederlig soul. Och då det finns mycket fint att välja på så är mitt förslag en gammal klassiker med Bobby Womack. Som denna låt, "How I miss you baby", som låter lika bra som det absolut bästa från 60 och 70-talets soulvåg. Mjukt och skön musik med en sångare som är något utöver det vanliga.

Mitt Piano gör tonårspop med tydliga indietendenser och någon slags kvinnlig Jakob Hellman-feeling. Enligt mig i alla fall. Som en lite gladare Steso Songs, fast på svenska, och något mer underfundig. Bra är det i vilket fall. Mitt Piano har nyligen släppt nya singeln "Filter". Men då jag föredrar den något äldre låten "Små små steg" så är det den som ni får möjlighet att lyssna till idag.

Vad för slags hårdrock Tool egentligen är lämnar jag osagt här, men de rör sig allt som oftast i någon slags progressiv, matematisk, alternativ hårdrocksvärld. Med andra ord riktigt svårt att kategorisera. Men trots fula ord som "progressiv hårdrock" så låter inte bandet töntiga och halvmesiga, istället är det stundtals ganska våldsam musik. Inte på samma sätt som Meshuggah, utan på ett alldeles eget sätt som är tungt snarare rent psykiskt än fysiskt. Texterna är ofta mångbottnade och går att tyda på många sätt, vilket passar perfekt med Tools ganska krångliga musik där man ofta vänder och vrider på riff så de slutar på ett helt annat sätt än de startade. Ofta dessutom i ganska oortodoxa taktarter, men precis som jag skrev innan, utan att bli töntigt. Gitarristen Adam Jones är smått unik inom hårdrocksvärlden med sin lite mer smarta approach till instrumentet än vad standardhårdrocksgitarristen har. Att resten av bandmedlemmarna också verkar genommusikaliska och Manyard James Keenans bandrytande texter och sångstil är också något som spelat stor roll i bandets väg mot att bli ett av de mest inflytelserika hårdrocksband som finns idag. Här bjuder jag på ett av deras mästerverk, den fantastiska låten "Schism":

Ola Salo och hans fem kumpaner är på gång med ny skiva och första singeln går att höra redan nu. "Superstar" heter den och låter precis så som bandet brukar när de är som bäst. Man har tonat ner det teatraliska lite och gett plats för några riff som andas 70-talsglamrock, men givetvis finns det en skaplig dos av de förstnämnda också (det är svårt att få ner dramatiska gester när man har en sångare och låtskrivare som heter Ola Salo). Hursomhelst, och kanske viktigast, så låter det riktigt bra och ger en lovande bild av hur nya plattan förhoppningsvis kommer att låta.

The Pretty Things hann med en hel del spektakulära saker under sina karriär, som flera medlemsbyten och en av världens första rockoperor ("S.F. Sorrow", 1967). En del mindre hits blev det också, men trots det är bandet inte speciellt känt idag. Antagligen beror det på att bandet hade så få och så små listframgångar under sin aktiva period, och bleknar därför en aning bredvid namn som Beatles, Rolling Stones, Faces, Kinks och Hollies. Vilket givetvis är synd, då det finns en hel del riktigt bra låtar att hämta från The Pretty Things diskografi. Här har jag plockat fram en riktigt tidig låt, 1964 års "Don´t bring me down" (nej, det är inte samma låt som den som ELO spelade in cirka ett decennium senare), som är en liten bortglömd guldklimp.

Alla som läser rubriken borde ana att idag ska han avhandla en låt som heter "Walking in Memphis". Många av dessa alla tänker säkert att "aha, han tänker på Calle Kristianssons nya inspelning av Chers gamla hit". Men så är det inte riktigt. För jag tänker på Chers inspelning av Marc Cohns gamla hit. Jodå, den var skriven för att sungas av en kille från början, och killen som både sjöng och skrev den hette alltså Marc Cohn. Då tänker man kanske att "jaha, det måste vara någon gammal 70-talsinspelning". Nej nej, 1991 släpptes "Walking in Memphis" för första gången, på Marc Cohns självbetitlade skiva. Och då den blev en hit så blev den kanske inte riktigt lika stor som 4 år senare, när Cher bestämde sig för att göra låten till sin egen. Vilket hon måste lyckats med, för det är inte många idag som vet att denna låt inte är hennes egen. Att det sen gjorts några covers till genom åren, tex av nämnde Kristiansson och det amerikanska countrybandet Lonestar. Men trots att Cher kanske inte gjort den bästa versionen av "Walking in Memphis" så är hennes antagligen den mest kända. Det försöker jag ändra på här idag, genom att ställa Cohns original jämte Chers cover. Bara att lyssna här under:

Idag sammanställer jag en lista på de fem bästa låtarna som släppts mellan 1:e januari och 31:e mars. Och då räknar jag bara de låtar som släppts på singel detta år, inte de som släppts på singel 2009 och senare placerats på ett album år 2010. Därmed försvinner fina låtar som Joel Almes "You will only get it once" och Shout ot louds "Fall hard". Vilka som däremot får vara med är dessa:

1. Timo Räisinen - Numbers
2. The Radio Dept - Heaven´s on fire
3. Beach House - Silver soul
4. Friska Viljor - If I die now
5. Babian - Ingenting + Ingenting


Jag är inte helt säker på utgivningsdatumet på Babians bidrag till denna lista, men jag har för mig att den är släppt på denna sidan decennieskiftet så därför får den vara med. Eller inte bara därför, också på grund av att det är en för jävla bra låt. Här har skånebandet kokat ner några intensiva minuters klockren popmusik med rockambitioner, och de gör det lika bra som den stolta tradtion de följer (Kal Pedal, Bob und mfl). Klart då att de ska få en femteplats här. Pinnhålet ovanför blockeras av ett engelsksjungande band med ett högst svenskklingande bandnamn, Friska Viljor. Och då jag kanske inte är specielltförtjust i deras namn så gillar jag deras senaste singel desto mer. "If I die now" är nämligen en riktigt tjusig poplåt, med göteborgskt sound och tillhörande lysande stråkarrangemang. Att låten sedan i sig är otroligt välskriven är antagligen en ännu större anledning till dess fjärdeplats. För att få en liten mer internationell touch på listan har Beach Houses låt "Silver soul" smugit sig in i mitten av listan. Och för att den är så bra. Precis så här bra kan amerikansk musik vara när de verkligen anstränger sig på andra sidan Atlanten. Några andra som också ansträngt sig är The Radio Dept. som har den nyaste låten på listan. "Heaven´s on fire" är en riktigt bra låt, som inte har någonting överhuvudtaget att göra med Kiss gamla hit med samma namn. Och då den inte upnått samma klassiskerstatus som Paul Stanleys och Gene Simmons låt så är den betydligt bättre. Men vad som är ännu bättre är Timo Räisänens senaste singel "Numbers". Första gången jag hörde låten var jag tveksam till kvalitén, men "Numbers" växer för varje lyssning. Så pass att jag kallar den förra kvartalets bästa låt. Och det är den värd, med sin lysande melodi och fantastiska sväng.


Sen så är det Spotfy-dags: lyssningsknark

Idag firar jag ryktena om att Libertines ska återförenas med deras gamla hit "Up the bracket". Det kvarstår bara att se om Barat och Doherty verkligen kommer ses tillsammans på en scen igen. Tills dess kan man ju i alla fall lyssna på det här:

Say anything är ett västkustband från USA som spelar någon slags indierock, med en del influenser från pop-punk. För ett tag sedan hörde jag deras låt "Alive with the glory of love" på något tv-program, jag har för mig att det var Scrubs. Och det är en låt som är betydligt bättre än vad dess titel är, med bra drag och en snygg melodi, vilket bådar gott för min framtida investigation av bandets musik. Missa inte denna indie-hit!