lyssningsknark

Ganska hårt hypade Grizzly Bear roar sig ibland med att spela in småskruvade covers på gamla godingar. Idag har jag rotat fram dera version av Yes klassiker "Owner Of A Lonely Heart". Men där originalet är radiovänlig rock så har Grizzly Bear istället gjort en extremt nedtonad version. Man har byggt upp en ny ljudkuliss som låten får arbeta emot, och även om resultatet inte är direkt lättlyssnat så är det helt klart spännande. 1983 gavs originalet ut, vilket givetvis har präglat dess ljudbild. Att låten här spelas av ett gäng oerhört kompetenta musiker har givetvis också satt sin prägel. Grizzly Bear gör något helt annat när de låter melodin få en stämsång som hela tiden känns smått disharmonisk, vilket givetvis går bra ihop med låtens text. Musiken i sig hålls extremt minimalistisk, och gitarrsolot har man givetvis kapat. Det är kanske inte så att jag hellre lyssnar på Grizzly Bears version av "Owner Of A Lonely Heart" framför originalet, men den har helt klart sina poänger. Och inte minst, det är helt klart en nyskapande inspelning av en klassiker, och som vanligt tycker jag att det ska premieras å det grövsta.

2007 släppte Wilco deras kanske mest avslappnade skiva hittills i och med "Sky Blue Sky". På denna lilla plastbit låter det verkligen som att bandet har haft en bra tid i studion, utan bråk eller stress och med fokus endast på att göra bra musik. Även Jeff Tweedys kompositioner andas ett lugn som sätter tonen för skivan. Kanske kan det berott på att bandet äntligen hittat en stabil line-up, efter en hel del medlemsbyten och annat strul. Kanske kan det också berott på att "Yankee Hotel Foxtrot" blev en sådan succé och att dess betydligt mer svårsmälta uppföljare, "A Ghost Is Born", blivit förärad en Grammy, vilket borde ge en del arbetsro. Kanske kan anledningen också ha varit den att bandet turnerat ihop sig ordentligt och blivit så pass samspelt att alla kreativa hinder hade brutits ner. Och det råder väl ingen tvekan om att detta Wilco var samspelta på scenen, liveskivan "Kicking Television" skvallrar om att de var i högform. Jag tror nog att alla de faktorer jag räknat upp här ovan har spelat in till "Sky Blue Sky":s avslappnade stämning. Det låter som att det har varit enkelt för Wilco att spela in denna skiva, och då blir det ofta bra. "Sky Blue Sky" är till och med riktigt bra, det är en skiva som har en jämn nivå och som verkligen lägger fokus på americana, samtidigt som de lite mer expermentella sidorna av bandet fortfarande får ta plats. Som Nels Clines fantastiska gitarrsolo i "Impossibly Germany", ett solo som är långt men samtidigt fokuserat, löst i ändarna men ändå otroligt strukturerat. Helt klart ett av de bästa gitarrsolon som spelats in på 2000-talet. Resten av bandet gör knappast bort sig heller, inte heller Jeff Tweedy gör några snedsteg i sina fantastiska låtar. "Either Way", "Hate It Here" och "What Light", alla är de kanonspår som ändå får hårt motstånd i tävlingen med övriga låtar på skivan (och då fick ändå varken lysande låtar som "The Thanks I Get" eller "Glad It´´s Over" plats). För "Sky Blue Sky" är så pass bra att man kan sätta på vilket spår som helst och förundras över den höga kvalitén. Det är helt enkelt en ruggigt bra skiva från ett band som sällan gör en besviken. Här under bjuder jag på "What Light":

Som säkert många vet så dog Per Odelstorp, kanske mer känd under sitt alias Stig Vig, för några dagar sedan. Som sångare i pop/reggae/punk-bandet (eller transkontinental rock-reggae, som de själva kallade det) Dag Vag spelade han in en hel rad låtar som inte bara gjorde avtryck i etern utan också imponerade med sin mångsidighet. Men nu är det alltså slut, och personligen tycker jag att det kan vara lite sent att hylla människor efter deras död, det vore ju mycket bättre att ge dem uppskattning under deras livstid. Men nu är det som det är, och jag känner ändå att jag borde ge någon slags tribut till Stig Vig, så det får bli med låten "Du Får Aldrig Nog". Som faktiskt är en av de där första låtarna som jag verkligen minns. Jag spelade som liten in en del från radion, och när jag gick i förskolan så lyckades jag tejpa både Svenska Hockeylagets "Nu Tar Vi Dom" och Dag Vags "Du Får Aldrig Nog", låtar som sedan gick på repeat i min bandspelare. Jag minns faktiskt hur nöjd jag var den morgonen då jag lyckades spela in båda dessa och tyckte att det helt klart var värt att berätta i skolan. Intresseklubben antecknade nog lika flitigt då som den hade gjort idag, men för mig var det här stora låtar. Och även om ingen av dem kanske åldrats överdrivet väl så finns det fortfarande en charm över "Du FÅr Aldrig Nog" som är svår att värja sig emot. Kanske sitter melodin, och det karakteristiska a-omp-a-a, i min ryggmärg, kanske är det bara så att det här faktiskt är bra. Och det spelar väl egentligen inte så stor roll vilket, är man tänker efter, så länge jag faktiskt njuter av den här gamla låten från slutet av 80-talet:

I och med Hellacopters svanesång, coverskivan "Head Off", fick man som lyssnare chansen att upptäcka band som man sällan eller aldrig skulle ha lagt märke till annars. Lite som Guns 'N Roses "The Spaghetti Incident?", fast med betydligt mer okända band. Som The Peepshows, som fick äran att bli omgjorda av Hellacopters. Ett inte helt konstigt val kanske, då de förstnämnda turnerade en liten sväng som förband till de senare. Hursomhelst, The Peepshows är ett av de band som bildades i slutet av 90-talet i Örebro, i en tid då svensk rock fick ett uppsving, mycket tack vare band som just Hellacopters. Peepshows fick en del hjälp av medlemmar i ett annat Örebroband, Millencolin, som producerade en del av bandets material, men trots en hel hög stabila rocklåtar med lite garage-känsla så fick aldrig The Peepshows något riktigt stort genombrott. Desto större anledning då att jag spelar deras låt "Midnight Angels" här ikväll, för den förtjänar ett bättre öde än att försvinna som en obskyr raritet. Tycker jag i alla fall, och jag tror nog att Hellacopters håller med.

"Gatekeeper" är en låt som man hittar på Feists debutalbum från 2004. Låten inleder till och med hela "Let It Die", och det gör den på ett föredömligt sätt. Utrustad med akustisk gitarr, sång och ytterst små insatser på ett klockspel så slår "Gatekeeper" an en ton som är både mjuk och närvarande. 2004 var Feist knappast den världsangelägenhet som hon är idag, snarare endast känd i små kanadensiska indie-kretsar, men betyder inte nödvändigtvis att hennes låtar var sämre då än nu. Det är "Gatekeeper" ett fint exempel på.

Det känns som om musikåret 2012 har kickat igång på allvar nu då det äntligen börjar släppas ny musik. Från riktigt stora akter, dessutom. Bruce Springsteen har släppt första smakprovet från sin nya skiva, Thåström likaså. Den förstnämnda är titulerad "We Take Care Of Our Own", den senare "Beväpna dig med vingar". Och det låter precis som det brukar låta på senare år från dessa herrar; Thåström kör vidare på den lite mer akustiska stilen han arbetat med under de senaste åren, och om man ska vara ärlig mest spännande i början, Springsteen kör på med den mjuka stadiumrock som präglat många av hans senare singlar, där han på sätt och vis blandar upp sitt 70-tal med sitt 80-tal och kryddar en aning med sitt 90-tal. Båda dessa låtar är helt klart solida hantverk, men det är faktiskt inget som jag verkligen hajar til av. Kansk har man för höga förväntingar, kanske är dessa låtar "bara" bra och inte fantastiska.

Sebastian har gjort tvärtom, första smakprovet från hans nya skiva kom redan i och med förra årets melodifestival. Och då det börjar bärma sig årets upplaga av denna festival, som sedan kommer att sno den mesta populärkulturella uppståndelsen i svensk media i en dryg månad framåt, så kan matematikern räkna ut att "No One Else Could" nästan är ett helt år gammal. Men nu är alltså "No Red Line", som albumet heter, klart och det står då klart att Sebastian fortsatt med den mer discobaserade musiken som kan höras i just "No One Else Could". Låten känns än så länge också som det bästa skivan har att erbjuda, men då det återstår några lyssningar innan "No Red Line" känns som hemmaplan så kan detta givetvis ändras snart. Extra cred ska i ala fall ges till den ytterst catchiga visselslingan i "No One Else Could", lika klistrig som genial.

Men om Springsteen och Thåström inte får mig överdrivet exalterad så lyckas istället Markus Krunegård med detta. För hans smakprov från kommande fullängdare är nämligen fenomenalt. "Everybody Hurts" heter låten som inte helt oväntat refererar till en inte helt okänd låt med R.E.M. Och det låter riktigt, riktigt bra. Krunegård fortsätter med de nostalgiska känslor som "Hela Livet Var Ett Disco" framkallade, med mycket synthar och texter som fortfarande är smarta. Och så innehåller "Everybody Hurts" både ett riktigt bra driv och en klockren melodi. Jag kan bara gissa hur denna låt kommer att explodera när Markus spelar den live, då den redan känns som gjord för allsång och eufori i studioversion. Så då Thåström och Springsteen har en del att bevisa med sina nya skivor så känns det som att Markus har ännu mer, för helt plötsligt fixade han nästan orimliga höjder att tävla emot i och med denna låt. Fast det är klart, det här är en kille som ständigt lyckas överträffa sig själv, så det skulle inte förvåna mig om han klarar skivahn den här gången också.

The Impressions är ett fint gammal soulband som kom att innehålla både Curtis Mayfield och Jerry Butler, två herrar som båda två haft fina solokarriärer. Men det var alltså i The Impressions deras genombrott kom, tillsammans med de tre originalmedlemmarna som först kallade sitt band The Roosters. När deras kvintett blev komplett med Mayfield och Butler, som träffats i kyrkokören, bytte man namn och fick 1958 en hit med "For Your Precious Love". Men sen hoppade Butler av bandet, vilket man löste genom att plocka in en ny medlem vid namn Fred Cash och rotera runt lite, något som resulterade i att Mayfield blev både bandets leadsångare och gitarrist. Dessutom blev han den som kom att skriva merparten av gruppens material, och han gjorde det bra. Han fortsatte med detta fram till 1970 då han beslutade sig för att satsa på en solokarriär istället. Dock så fortsatte han att skriva låtar för The Impressions, som fixade en ny sångare och har sedan dess fortsatt att göra musik för en publik som kanske krympt men som fortfarande existerar. 1999 dog Curtis Mayfield, men innan dess hade han alltså hunnit med att skriva låtar både till The Impressions och sig själv som har kommit att gå till historien. Här idag har jag plockat fram två av dem, "It´s All Right" (där man verkligen kan höra Mayfields karakteristiska gitarrspel) och min senaste favorit "The Young Mods' Forgotten Story". Bara att luta sig tillbaka och njuta!

"My World Is Empty Without You" är en av The Supremes gamla hits, en låt som är lite knepig, i alla fall ur min synvinkel. För det klassiska, glada Motown-svänget som finns i flera av The Supremes låtar, så även i denna, blandas här upp med en låt vars tonalitet är mörk, med en del oväntade ackord som ger en lite skev känsla. Den skeva känslan passar givetvis bra ihop med den deppiga texten, men det där svänget känns an ingen malplacerat. När Afghan Whigs spelade in denna gamla låt, så behöll de på sätt och vis svänget, men lät det spelas på betydligt lägre stämda trummor vilket ger en helt annan tyngd. Den mörka harmoniken har bandet fångat och kapslat in i ett arrangemang där oväsen blandas upp med smygande verser där sångaren Greg Dulli viskar fram texten. Och i det här arrangemanget tycker jag faktiskt att texten får en betydligt ärligare inramning, samtidigt som hitkänslan tonas ned ordentligt. Det är en skräpig och deppig version, och jag tycker faktiskt att den passar "My World Is Empty Without You" riktigt bra. Afghan Whigs låter texten få tala på ett helt annat sätt än vad The Supremes lyckades med i sitt original, och trots att covern är betydligt mer svårlyssnad så har den något som originalet saknar. Här är de båda:

Primal Scream håller i detta nu på och sammanställer sin kommande platta, så då känns det passande att hylla deras förra fullängdare. För 2008 års "Beautiful Future" är bland det absolut bästa som detta band gett ut, det är en ovanligt jämn och ovanligt bra historia, inte bara för att komma från detta band utan över lag från vilket band som helst. Skivan svänger riktigt bra, instrumenteringen på låtarna är fantastisk och melodierna sätter sig som tuggummi under skorna. Fast betydligt mer behagligt, om man inte nu råkar vara en sån som gillar att fastna i hubbabubba-klet. Spår som "Uptown", "The Glory Of Love" och titellåten är klockrena dängor som kompletteras fint av övriga spår, även de långt bättre än godkända. Det är en ytterst levande skiva, och ovanligt inspirerad för att komma från ett band som hållt på så länge som Primal Scream. Dock är detta ett band som sällan varit rädda för att ta nya vägar i sitt skapande, något som de ska ha cred för, och just den stig de trampat upp i och med "Beautiful Future" är i mina öron otroligt tilltalande. Här är "The Glory Of Love", en av flera superba låtar från detta album:

För ett tag sedan spelade Therese La Roux låt "Bulletproof" för mig. Innan har jag inte tyckt så där speciellt mycket om denna låt, men då fattade jag plötsligt vad grejjern var. Okej, jag kan ha några små invändningar mot soundet som jag tycker är aningen för blipp-bloppigt, men låten i sig är ju faktiskt bra. Speciellt refrängen, som faktiskt är lite av en gigant. Tack Therese för att du fick mig att inse detta, nu delar jag vidare denna låt som jag först hade glömt bort, sen kom på att jag inte gillade och sedan förstod att jag faktiskt tycker om den. Krånglig utläggning kanske, det är lättare att lyssna på låten här nere så kanske man inser samma sak som jag; att "Bulletproof" är en riktigt bra låt.

Mayer Hawthorne är något så ovanligt som en vit kille anno 2012 som låter som en hederlig gammal RnB-sångare från 70-talet. Det har gått lite trend i att göra old-schoolig RnB sedan Amy Winehouse slog igenom och namn som Adele och Duffy har blivit världsangelägenheter. Jag tycker dock att deras RnB är rätt slätstruken och tråkig om man jämför med Winehouse. Jämför man med det som folk brukar kalla modern RnB, alltså sånt där som Rihanna och Beyoncé, så är det klart att de är mer oldschool, men de är ändå ganska långt från gamla fina sångerskor som Nina Simone och Aretha Franklin, eller gamla fina grupper som Delfonics och Temptations. Då ligger Mayer Hawthorne betydligt närmre dessa namn, något som jag givetvis tycker är trevligt. För det här är en kille som sjunger riktigt fint, har ett skänt sound och ett sväng som verkligen känns organiskt. Tråkigt nog har inte den breda publiken upptäckt Hawthorne, istället har de valt att söka siog till tidigare nämnda Duffy och Adele, och det är ju lite synd. Det är klart, det finns betydligt värre artister att lyssna på, jag tycker ändå att båda dessa stundtals är helt ok, men det finns ju mycket bättre RnB. Som Mayer Hawthorne då, en kille vars material håller ovanligt hög kvalitet rakt över. Idag har jag plockat fram en av mina favoriter, "Your Easy Lovin' Ain't Pleasin' Nothin'", men det finns många fler stora låtar att gräva fram på egen hand här. Gillar man denna lika mycket som så tycker jag att man ska göra sig själv en tjänst och lyssna vidare på Mayer Hawthorne, det är han värd.

För länge sedan, på nittiotalet, bråkade redan bröderna Gallagher om stora och små saker. Fast då existerade fortfarande deras band Oasis, och på den tiden kunde man lita på att detta band nästan alltid stod för stor musik mellan bråken. Ett exempel på detta är en akustisk låt som egentligen mer är Noel Gallaghers än Oasis låt (även om Noel nog ser det som så att de flesta av Oasis låtar var mer hans än någon annans), en låt vid namn "Talk Tonight" som först inte var något finare än en singelbaksida till "Some Might Say". I och med "The Masterplan", Oasis samling av deras bästa b-sidor fram till deras fjärde studioalbum, fick den också plats på en fullängdsskiva. I gott sällskap, ska sägas, då låtarna "The Masterplan" faktiskt är bättre än det mesta som Oasis klämde ur sig efter det att denna samling släpptes. "Talk Tonight" är en väldigt basic låt med sång, akustisk gitarr, handklapp och lite handklapp, men det är också lite där som låten har sin storhet. Den är nämligen så pass bra att den inte behöver ett större arrangemang än så här, risken med ett sådant hade varit att ta bort fokus från själva låten och det hade varit onödigt. Noel sjunger, spelar och klappar finfint, och givetvis spelades låten in efter, just det, ett klassiskt Gallagher-bråk. Och det är klart att man både saknar och tycker att det är skönt att det äntligen är slut på dessa bråk, då de båda bröderna bestämt sig för att inte kommunicera med varandra längre. Precis som det är med Oasis musik, man saknar de där fina låtarna som de en gång skrev men man tycker samtidigt att det är ganska skönt att slippa bli besviken på flertalet senare låtar. "Talk Tonight" tillhör den första kategorin, de fina låtarna som man saknar. Fast det går ju alltid att lyssna på dem igen, här under finns möjligheten:

James Mercer, The Shins sångare och härförare, har sedan bandets förra skiva mest bytt ut medlemmar och arbetat med sidoprojekt. Detta har alltsä pågåt i några år, i och med att lysande "Wincing The Night Away" kom 2006, och det är klart att jag hade börjat oroa mig för dess uppföljare. För det första om den någonsin skule bli av, och för det andra hur den skulle kunna leva upp till mina förväntingar. Nu är första singeln från kommande skivan ute, och för en gångs skull verkar jag slippa bli besviken, för "Simple Song" är en fantastiskt bra låt. Den bjuder på ett härligt beat, en klockren melodi och en orkestrering som är lika reverbdränkt som den är smart. Soundet är fantastiskt med de stora körerna och den knepiga elgitarren. Och James Mercer sjunger otroligt bra, precis som vanligt, speciellt i refrängen där hans falsett kickar in på precis rätt toner. Är resten av The Shins kommande skiva så här bra, ja då är den ett mästerverk. Så mina skyhöga förväntningar på detta kommande album har alltså förbytts från skyhöga till, ja, ännu högre. Om The Shins klarar att leva upp till dem borde de belönas med bragdguld, minst. Här är "Simple Song":

Idag bjuder jag inte på en, eller två, nej det blir hela tre låtar från gamla 60-talsbandet The Creation. Det är inte bara så att jag är extra givmild idag, utan det är också så att det är svårt att välja ut bandets bästa spår. The Creation härjade i England under mitten av 60-talet och tillhörde samma klick band som The Who tillhörde under denna tid, de som spelade slamrigt och högt. De man kallade mods, helt enkelt. Likt många andra av dessa band så höll inte The Creation ihop allt för länge och deras relativt korta karriär kantades av en hel del medemsbyten. Men också av en hel del bra musik, och idag bjuder jag på deras finfina låtar "Making Time", "Painter Man" och "How Does It Feel To Feel" - en perfekt avrundning på en tisdagskväll som denna.

Det är inte helt ovanligt att det görs covers på Temptations gamla låtar. Idag ska det dock handla om en låt där Temptations själva inte spelade in originalversionen, trots att de är en av gruppens mest kända låtar. Det handlar om "Papa Was A Rollin' Stone", en riktig soulklassiker som i Temptations singelversion klockar in på nästan sju minuter, vilket var minst sagt ovanligt för en hitsingel på 70-talet. Ja, det är ovanligt idag med, det känns fortfarande som att en låt bör hålla sig någonstans mellan tre och fyra minuter för att den ska ha en chans att bli spelad på radio. Bara introt är nästan två minuter långt, fyllt med heta wah-wahgitarrer, stråkar och ett stabilt sväng. Originalet, som spelades in av The Undisputed Truth kort innan Temptations satte sin version på tejp, har ett intro på endast (i sammanhanget måste det ses som ett endast) halvminuten. 3:26 är originalversionens totala speltid, och även om denna inspelning kanske inte har samma nerv som Temptations version så är den långt ifrån dålig. Även här finns ett göttigt sväng, fina sånginsatser och ändringen av soundet på trummorna som kommer cirka två minuter in i låten är mästerligt. Hursomhelst fick inte The Undisputed Truth någon hit med "Papa Was A Rollin' Stone", så då tog låtskrivaren och producenten Norman Whitfield helt sonika låten vidare till ett nytt band och hoppades på bättre tur. Detta band var alltså Temptations, och visst fick de låten att lyfta, både som komposition och på listorna. Så pass att den blev en av bandets största hit, och kanske precis vad Temptations behövde för att anpassa sitt sound mot en ny publik. Jag tror att både bandmedlemmarna och Whitfield var nöjda med utgången, så också publiken. Och jag själv med, för jag tycker att även om originalet är ett habilt hantverk så är Temptations cover ett litet mästerverk, ja kanske till och med ett stort mästerverk, hela 6:52 långt.