lyssningsknark

som droger för dina öron

2016: Wilco

Kategori: 2016

Wilco har släppt sin nya skiva "Schmilco" (jag vet inte om titeln på något sätt anspelar på Harry Nilssons skiva "Nilsson Schmilsson" eller om de själva bara tramsat runt med sitt bandnamn på klassiskt manér, men lite kul är det) och som vanligt är det lite nervigt när ett favoritband släpper nytt. Jag var inte helsåld på förra skivan "Star Wars", den kändes lite seg och svajade rätt mycket i kvalitet. Det gör även nya skivan, men här tycker jag att topparna är högre. Vissa av låtarna är riktigt svåra, värst är "Common Sense" som jag inte riktigt förstår mig på. Men vissa andra är av klassiskt Wilco-snitt, ganska enkla poplåtar i grunden men med en hel del finesser och fyndigheter i arrangemangen. Första smakprovet, "If I Ever Was A Child", hade en rätt oväntad ackordsföljd som ändå funkade oerhört bra. Soundet var mjukt, och det återspeglar mycket av skivan - Wilco låter väldigt akustiskt och försiktigt anno 2016, lite till skillnad mot "Star Wars" som var betydligt skitigare. Jag få nästan lite "Sky Blue Sky"-vibbar ibland, men samtidigt så hör jag ändå inslag som påminner mer om senare års släpp. Två stora favoriter har jag, de heter "Cry All Day" och "Someone To Lose". När man har så här bra låtar på en skiva så kan man tillåta sig att sväva ut i konstigheter på andra spår.
 
 
 
 

2016: Father John Misty

Kategori: 2016

Jag har följt Josh Tillman sedan tiden då han trummade i Fleet Foxes. Han utforskade också singer/songwriter-genren som J. Tillman under en några år, med låten "Year In The Kingdom" som min favorit, parallellt med att Fleet Foxes mer och mer tynade bort. Sedan var det dags att återvända till altcountryn, nu under pseudonymen Father John Misty. Men där Fleet Foxes fokuserade på folkinfluenser och stämsång så har Father John Misty istället sneglat på hippie-feeling och 70-talsrock och vävt in det i sin musik. Första gången jag lyfte på ögonbrynen var när han 2012 släppte fina "Hollywood Forever Cemetery Sings", senast var det på förra årets skiva "I Love You, Honeybear" som vittnade om att något stort var på gång. Och nu har han alltså släppt "Real Love Baby" som mycket väl kan vara det bästa Father John Misty någonsin gjort. Det snackas om en återförening av Fleet Foxes, frågan är hur intresserad Tillman är av att återvända till trumsetet i sitt gamla band. För gör man sån här musik, ja, då klarar man sig rätt bra på egen hand:
 
 

2016: Veronica Maggio

Kategori: 2016

Jag är som många säkert vet inget större fan av Veronica Maggio, jag har alltid tyckt att hon känns lite oäkta och ja, musiken känns ofta gjord för att i första hand sälja mycket. Men en bra låt är en bra låt, och här ger Maggio svar på tal till oss som tycker att hon är lite fejk. "Dom sa!" påminner en del om "Girls & Boys" med Blur med sin refräng som är byggd på liknande sätt, men det här är klassisk radiopop än discopop. Och som vanligt när Maggio och hennes team varit i farten så är det väldigt snyggt gjort, otroligt proffsigt och välkammat. Det kan störa mig ibland, men inte här, nej, här funkar det. Man kommer inte se mig på konserter med Veronica Maggio i fortsättningen heller, men här ökar hon på sin andel låtar på min Spotifylista (där redan "Satan i Gatan" givetvis finns med"). Som vanligt är inte första singeln från hennes skivor den bästa, istället är det de som kommer lite senare brukar sopa mattan rent kvalitetsmässigt med den första, stora hitsingeln från ett nytt album. Det här slår "Den Första Är Alltid Gratis", "Sergels Torg" och "Jag Kommer" med hästlängder: