lyssningsknark

Ikväll bjuder jag på AC/DC:s kanske absolut bästa låt någonsin - "You Shook Me All Night Long". För trots att min favorit bakom AC/DC:s mikrofon, Bon Scott, hade lämnat jordelivet innan denna låt spelades in så gillar jag nog denna låt bäst när det kommer till detta klassiska band. Hans ersättare, Brian Johnson, gör ett finfint jobb på denna låt, en låt som är hämtad från bandets kanske viktigaste skiva någonsin, "Back In Black". Det här var Johnsons debut i AC/DC och en viktig period i bandets historia då de skulle bevisa att de klarade av att rocka även i denna nya sättning. De klarade biffen suveränt, och "Back In Black" måste ses som deras största framgång. Inte konstigt, då den innehåller så här bra låtar:

 

 

Jag är inte riktigt säker på om Funeral Party fortfarande existerar, men det spelar kanske mindre roll. Detta amerikanska alternativa rockband, som härstammar från Kalifornien, hämtade sitt namn från The Cures låt "Funeral Party" och skapade snabbt en trogen skara fans under några år med mycket vilda spelningar. Först och främst kan man hitta deras publik på hemmaplan, och det är kanske inte helt svårt att gissa att fansen från västkusten älskar låten med titeln "New York Moves To The Sound Of L.A.". Kanske också för att det är en jävligt bra låt, lyssna bara här nedan:

 

 

Anders skickade ett mail innehållandes NME:s ranking av de hundra bästa britpop-låtarna och topp 3 var inte så överraskande då Pulps "Common People" toppade, följd av Blurs "Boys & Girls" och Oasis "Cigarettes & Alcohol". På plats nummer fyra blev jag dock mera ställd, då NME hade valt att stoppa in Elasticas "Connection" här. Elastica blev knappast så stora i Sverige som i hemlandet, och då NME är en brittisk tidning kan det förklara en del. Och det är knappast något fel på "Connection", det är en bra låt, men jag hade nog trott att den skulle kvala in betydligt lägre ner på listan, då det finns en hel del andra fantastiska låtar som gjordes av fantastiska band under britpop-eran. Som Suedes "Beautiful Ones" till exempel, en låt som inte ens finns med topp 20. Eller The Verves "Bitter Sweet Symphony". Och även om jag kanske inte håller med om den höga placeringen så tänkte jag idag hylla "Connection". För det är en bra låt som Justine Frischmann och hennes band knåpat ihop. Så pass bra att man för ett ögonblick glömmer att hon i Sverige kanske är mer känd för att ha varit en av originalmedlemmarna i Suede, samt Blur-sångaren Damon Albarns flickvän under merparten av 90-talet. Så här tänkte jag bidra till att lägga fokus på Justines och hennes band Elasticas musik istället, därför blir det alltså, enligt NME i alla fall, den fjärde bästa britpoplåten genom tiderna: "Connection":

 

 

Det kommer ny musik från Queens Of The Stone Age, bandet som saknar fast sättning förutom sångaren och gitarristen Josh Homme. På kommande skivan "...Like Clockwork" trummar bland annat Dave Grohl (Nirvana, Foo Fighters), men på nya singeln "My God Is The Sun" tror jag att Jon Theodore sitter bakom trumsetet. Det gjorde han i alla fall på livepremiären av låten, och han gjorde det bra. Theodore har tidigare spelat med bland annat Mars Volta, så det är ingen färsking som Homme plockat in i bandet. Låten då? Jodå, det är en klassisk QOTSA med bra tryck och svängiga riff, stoner-rock så det bara stänker om det och det är så här jag vill ha det. I alla fall när det gäller Queens Of The Stone Age:

 

 

Idag bjuder jag på lite äkta brittisk powerpop/punk i form av The Buzzcocks, ett band som är typiskt att ha hört talas om men kanske inte ha hört. Buzzcocks bildades redan 1975 och var på så sätt före band som Sex Pistols, men de anammade aldrig punk-estetiken på samma sätt som många andra. Musiken är däremot rätt punkig med enkla figurer och bra driv i rytmsektionen. En bit in i 80-talet höll det innan Buzzcocks splittrades 1981, efter det har det på senare år blivit några återföreningar, men kom igen, det man egentligen vill höra med Buzzcocks är det de gjorde på 70-talet. Och det man allra innerst inne vill höra är deras låt "Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've)", så här är den:

 

 

Ramones spelade in en hel drös med covers och många av dem var inte helt udda val för ett punkband. Men Ramones älskade gammal musik, vilket märks i deras versioner av låtar som "Do You Wanna Dance?" och "California Sun". Idag har jag letat fram "Baby, I Love You", inspelad i original av The Ronettes och många år senare av Ramones. Och om man tror att de skulle rocka till denna låt så tror man fel, för Ramones gör en väldigt snäll version av "Baby, I Love You", med stråkar (!) som tillbehör. Okej för att det här är under bandets senare dagar, men vem hade kunnat tro att Ramones skulle gå ifrån sin klassiska sättning trummor-bas-gitarr till att spela in en låt dränkt i stråkar? Antagligen inte så många, i alla fall inte under mitten av 70-talet, men i slutet av samma decennium spelade bandet in skivan med den passande titeln "End Of A Century". Och när man tittar närmare på skivan så är valet av cover kanske inte så underligt, det är nämligen Phil Spector som har producerat plattan. Samme Spector som alltså producerade Ronettes original och samme Spector som fktiskt skrev "Baby, I Love You". Inspelningarna av albumet präglades av bråk då de var två väldigt olika världar som möttes. Spector fick sista ordet och skivan blev, åtminstone med Ramones-mått mätt, fläskigt producerad. Tydligen avskydde basisten Dee Dee "End Of A Century", och låten han avskydde allra mest var "Baby, I Love You". Men här är den alltså, och även om det knappast kan kallas för en klassisk Ramones-låt så tycker jag att den har något. Jag är säker på att Dee Dee inte håller med:

 

 

 

 

Black Sabbaths återkomst fick mig att tänka på deras gitarrist Tony Iommis soloskiva som kom ut precis efter millennieskiftet. Iommi är känd för sina tunga riff, men frågan är om någon någonsin hört gubben sjunga. Det får man inte heller göra på denna skiva, då han haft den goda smaken att lämna över mikrofonen till mer erfarna sångare. Skivan består av tio spår med olika sångare på varje låt och inledningen är stark. Henry Rollins tar i från tårna i albumöppnaren "Laughing Man (In The Devil Mask)" och skivans enda kvinnliga vokalist Skin är inte sämre i följande "Meat". Skivans kanske hittigaste låt, "Goodbye Lament", sjungs av Dave Grohl och den blytunga "Time Is Mine" tar Panteras Phil Anselmo hand om. System Of A Downs Serj Tankian känns säkert som ett av de mer kontroversiella valen av sångare, då hans band ofta räknades in i någon nu-metalfålla under denna tid och inte sågs som någon riktig hårdrockare av old-schoolers, men han "Patterns" är ruggigt bra. Det är även "Black Oblivion" som Billy Corgan förser med sång, och efter dessa sex första spår är skivan nog uppe i toppbetyg. Det sjunker tyvärr lite på slutet, både "Flame On" med Ian Astbury bakom mikrofonen och Peter Steeles "Just Say No To Love" är lite tråkiga. Ozzy gör ett godkänt jobb i "Who´s Fooling Who" och tillsammans med Billy Idols "Into The Night" så vänder de skivans andra hälfts nedåtgående sprial något, men dessa två låtar känns ändå inte helt klockrena. På det stora hela är det dock en stabil samling låtar, och de bär alla Iommis signatur: blytunga riff som alltid sitter där de ska. Hur bär han sig åt egentligen? Att skriva riff efter riff, fortfarande efter alla dessa år, och att de fortfarande håller högsta kvalitet, det är något unikt. Här är en av mina favoriter från skivan, "Time Is Mine":

 

 

Idag blir det en upplyftande sak från The Cure, deras fantastiska låt "Mint Car". The Cure är ett lite lustigt band som kan svänga mellan naiva, glada poplåtar som "Friday I´m In Love" och "Mint Car" till betydligt mörkare, gothigare grejjer och ändå komma undan med det. Kanske säger det något om frontmannen Robert Smiths humör, kanske inte, men det är ganska befriande med ett band som vågar spreta när många andra väljer att nischa sig stenhårt. "Mint Car" är veckans lördagsgodis:

 

 

It Hugs Back har precis släppt ny skiva, men då det är ont om klipp från "Recommended Record" på Youtube så får en lite äldre låt visa på bandets storhet. Inte för att "Happy" är sämre än något på It Hugs Backs nya skiva, det här är en låt med ett skönt driv och en melodi som är så bra att man önskar att man skulle få några rader till av den. Annars rekommenderar jag spår som "Teenage Hands", "Sa Sa Sa Sails" och "Sometimes" från bandets nya skiva. Genren är inte helt lättbeskrivlig, det här är ganska arty pop, det är antagligen lättare att lyssna själv än att läsa en massa krångliga referenser. Det kan man göra hur lätt som helst här nedan:

 

 

Trots pluralformen i bandnamnet så står egentligen bara en enda tjej bakom Dum Dum Girls. Hon heter Dee Dee Penny och från början är Dum Dum Girls hennes soloprojekt. Bandet har dock växt och idag är det en hel kvartett, alla av det kvinnliga könet, som står bakom Dum Dum Girls. En hel del bra låtar har de lyckats spotta ur sig, och dessutom en hygglig cover på The Smiths "There Is A Light That Never Goes Out". Men här blir det ingen cover, istället har jag valt ut min favorit, "Bedroom Eyes", popmusik som är smått fantastisk:

 

 

Det är inte varje dag man kan sätta ordet nytt framför något som Black Sabbath, men med låten "God Is Dead?" är bandet tillbaka, i originalsättning, med oväntat starkt material. Man blir alltid lite orolig när ens gamla hjältar ska till att göra ny musik, speciellt om de har haft ett långt break. Och det har Black Sabbath haft, för trots att de under de senaste 15 åren återförenats för några turnéer så har de varit återhållsamma med nytt material. De har inte släppt något alls, vad jag vet, förrän nu. Och "God Is Dead" är verkligen ett styrkeprov från de gamla hårdrockslegenderna. Soundet är inte helt långt ifrån det som bandets gitarrist använde sig av på sin soloskiva från det tidiga 2000-talet. På denna skiva trängdes tio olika vokalister, en för varje spår, med Iommis otroliga riff. En av dessa sångare var, ganska naturligt, Iommis gamle vapendragare Ozzy Osbourne, och nu står han alltså åter bakom mikrofonen och han gör det bra. Han gör det så som han ska låta, så som man är van vid att han låter och så man vill höra Ozzy. Rytmsektionen Ward/Butler är stabilare än någonsin och Iommi gör det omöjliga; han fortsätter att kränga ut fantastiska riff. Lyssna bara runt 2:25, det riff som kommer här har så mycket tyngd att man nästan inte vet vart man ska ta vägen. Så för att summera: Black Sabbath gör det som de alltid gjort bäst, riktig hårdrock med bra driv, fantastiska riff och en sångare med en helt egen stil. Tack för det.

 

 

Idag bjuder jag på en riktig dänga - "Crash" av The Primitives. En fantastisk poplåt av ett band som är mest kända för, ja, inte så mycket mer än den här låten. Inte idag i alla fall, och frågan är om de inte är på gränsen till att vara ett one-hit-wonder. The Primitives spelade ihop från mitten av 80-talet till tidigt 90-tal och blev snabbt jämförda med Blondie. Kanske inte så konstigt då The Primitives bestod av en blond sångerska med ett gäng killar bakom sig, precis som Blondie. Musikaliskt låg inte banden helt långt ifrån varandra heller, men jag tycker nog ändå att The Primitives hade sin egen grej. Som de alltså gjorde bäst i den här låten, "Crash", som man säkert hört någon gång, men det skadar inte att höra den en gång till!

 

 

På Queens Of The Stone Ages skiva "Songs For The Deaf" kan man hitta ett bonusspår på en lite lyxigare utgåva, den lite otippade covern "Everybody´s Gonna Be Happy". Originalet gjordes på 60-talet av The Kinks, som trots att de stundtals var rätt vilda ligger ganska långt från Queens Of The Stone Ages stoner-rock. Alltså hade man kanske kunnat förvänta sig en Black Sabbath-cover istället, men det blev alltså The Kinks. Och Queens Of The Stone Age gör "Everybody´s Gonna Be Happy" riktigt bra, och oväntat troget och nära originalet. Med handklapp och allt, något som knappast känns stoner-rock. Och även om deras nyversion inte ger någon ny dimension av låten så är det kul att höra en gammal klassiker i en välspelad cover, dessutom sjunger Josh Homme riktigt bra. Precis som Ray Davies då.

 

 

 

 

Det är dags att runda av denna vecka, imorgon går Lyssningsknark tillbaka till sin vanliga form, och tack vare ett litet break så har jag laddat upp med mycket gott. Men först tänkte jag skriva några rader om vad som komma skall när det gäller Rooni.

 

Nästa helg åker Rooni till Liverpool för att spela på International Pop Overthrow. På The Cavern. Ja, där som Beatles brukade spela en gång i tiden. Beatles är en stor inspiration, som exempel kan nämnas när Rooni senast befann sig i studion. Vi hade inte tillgång till internet, så det enda som fanns att lyssna på medan vi riggade upp för inspelning var några låtar som Johan A hade på sin dator. Det var Blurs "Under The Westway", resten var Beatles-låtar. "Love Me Do", "Help", "Octopus's Garden" snurrade runt samtidigt som vi under tre timmar mickade upp trumset och fixade till ljud, och trots bristen på variation så höll låtarna hela tiden. Bara det säger väl hur bra Beatles är (och Blur också för den delen), eller så säger det något om hur mycket vi tycker om detta band. Så att spela på deras hemmaplan är alltså en enorm ära.

 

Vi fick en dag ett mail av David Bash, grundare av International Pop Overthrow, som undrade om Rooni ville spela på hans festival. Han hade hittat vår musik på nätet och gillade vad han hörde, och vi gillade möjligheten att vara en del av denna festival. Så därför gör vi vår första utlandsspelning nästa vecka, och vi ser verkligen fram emot detta.

 

Väl hemma i Sverige igen så ska vi försöka ladda om för sommaren och hösten. Vi hoppas på någon festivalspelning i sommar, dessutom kommer vi släppa en ny singel och sedan försöka repa in lite nya låtar. Om det flyter på smidigt och vi får feeling så kan det nog komma några nya låtar i slutet av sommaren, alternativ i början av hösten, och förhoppningsvis en hel drös med roliga spelningar. Det nya materialet har inspirerats av musik, låtar från så olika band som Black Sabbath, King Tuff, Big Star, Cheap Trick och Brainpool har alla varit influenser. Men det som inspirerat mest är våra spelningar och rep, där alla idéer testas. En viktig del av Rooni är just repen, där alla kommer med idéer om arrangemang och olika musikaliska svängar, och det präglas av en öppen atmosfär där ingenting avfärdas innan det åtminstone har testats. I slutändan leder dessa idéer alltid till att låtarna får vad vi anser vara den bästa behandlingen, och det är alltid det viktigaste. 

 

Här under finns en av de mer otippade låtarna som inspirerat delar av vårt nya material. Det är "War Pigs" av Black Sabbath, något som popband sällan nämner som någon inspiration. Men här finns grejer som Rooni har funnit inspiration i, något man kanske inte kommer kunna höra, men någonstans i vårt nya material finns influensen där. Spännande va?

 

 

Det har varit en fantastisk vecka med två spelningar inför en grym publik. Nu ska vi ladda om för vår Liverpool-resa nästa helg, då vi ska spela på The Cavern under festivalen International Pop Overthrow, och det känns redan coolt. Setlisten som vi spelat två kvällar i rad nu känns riktigt bra, men det kanske blir någon ändring ändå. Vad det inte kommer bli är någon Beatles-cover, något som vi velat fram och tillbaka kring. För när man spelar på så klassisk Beatles-mark som The Cavern i Liverpool borde man kanske hylla några av sina stora idoler med en cover. Eller så struntar man i det, då Beatles låtar redan är perfekta som de är. Så har vi valt att göra denna gång.

 

På Southside så spelade vi igår vår nya singel "Ambulance", men även vårt kommande släpp. Det är en låt som heter "Electricity" och i studion har vi lekt en hel del med denna låt. Bland annat har vi använt oss av synthar, något Rooni aldrig gjort innan, och resultatet, som man kommer kunna höra om några veckor, blev riktigt coolt. Live så nöjer vi oss dock med vår klassiska sättning på två gitarrer, bas och trummor, så här får låten nöja sig med denna behandling. Och då låter den som i klippet nedan, utomordentligt bra filmat av Sara Wizén från vår spelning igår. En liten exklusiv förhandslyssning, kan man säga, håll till godo!