lyssningsknark

Jag har haft uppe Big Stars låt "Thirteen" här förr, men då gått in på versioner som Elliott Smith och Håkan Hellström gjort av denna fantastiska låt. Nu har Albert Hammon Jr visat att han inte ska vara sämre då han spelat in en splitterny version av den gamla låten. Albert är alltså son till Albert Hammond den äldre, som hade en karriär i samma bransch som hans son nu är uppe i. Till vardags spelar Hammond Jr gitarr i det för de flesta välbekanta bandet Strokes, men han har gjort två soloskivor på egen hand också. Om denna cover är början på en tredje platta vet jag inte, men det är i vilket fall en cool cover där Albert har låtit trummorna driva denna låt som annars oftast baseras på gitarrer. Både svängig bas och coola, garage-aktiga retrogitarrer (som påminner en del om riffet till Sex Pistols gamla dänga "Anarchy In The U.K.") ryms också på denna nyinspelning, och så Alberts röst då som är riktigt coolt mixad. När körerna kommer in i slutet av varje versrefräng så känns det klockrent, och även om jag håller originalet högre så är det här helt klart en häftig cover. Albert Hammond Jr ska ha all kredd, först för att våga spela in denna låt och sen genom att göra det på ett så oväntat sätt. Det är så jag vill ha det, hälften vågat och långt mer än hälften vunnet!

"The Anatomy Of Timo Räisänen" är fjärde riktiga fullängdaren (jag räknar inte in hans coversamling) från Håkan Hellströms gamla sidekick, en etikett som den gode Timo länge fick leva med. Men med denna skivan visade Timo att han är värd uppmärksamhet för sin egen musik, och även om den inte är klockren så känns den som Räisänens mest helgjutna verk hittills. Den långsamma pianoballaden "Cocaine" inleder, innan de två dunderhitsen "Numbers" och "Outcast" tar vid. Eller, de var kanske inte dunderhits, bara P3hits, men de förtjänade i alla fall att vara det. Fjärde spåret, "Without You", har en melodi som inte är så lite lik Eurythmics gamla "Thorn In My Side", men då jag ändå gillar låten så är det ursäktat. "Hollow Heart" är inte hellertokig, men sen följer några spår som drar ner helhetsbetyget lite. På slutet av skivan är dock Timos fina form tillbaka, jag gillar speciellt "It´s Not New" med dess pumpande sväng och Timos säregna röst i helt rätt sammanhang. Precis som inledningen blir också slutet på skivan lugn, men istället för pianot är det gitarren som får dominera detta spår. Som alltså binder ihop en lugn ram, men inuti denna är tempot för det mesta högt, melodierna högklassiga och produktionen oklanderlig. Summan är en riktogt bra skiva, som definitvit förtjänar sin plats i hyllan (och i spelaren, såklart!). Här är öppningsspåret, "Cocaine", som inte alls på något sätt representerar resten av skivan, men den kan man ju utforska på egen hand. Det är den värd.

Och förresten, spellistan fungerade alldeles utmärkt igår. Skärholmsloppet tog 19.26 för mig att springa, vilket gav en 51:a plats som känns helt ok. Speciellt "Norgaard" dök upp i helt rätt stund på min mp3-spelare, i en tung backe när mjölksyran verkligen började pumpa.

Idag springer jag en liten nätt runda på fem kilometer, ett lopp som kallas Skärholmsloppet och är nytt för i år. Jag har laddat med träning, givetvis, men också med en playlist för bästa möjliga resultat. Det kan vara viktigt att ha musik som peppar när man springer, tycker i alla fall jag, och då jag brukar klämma kilometern på knappa 4 minuter så har jag också haft det i åtanke när jag gjort listan. Låtarna ska alltså helst vara runt fyra minuter långa, men även där har jag gjort några avstickare. Så här ser listan ut.

Strokes - Under Cover Of Darkness
Florence Valentin - Spring Ricco
Prince - Delirious
Foo Fighters - Back & Forth
Vaccines - Norgaard
Foo Fighters - White Limo

Jag satsar alltså på att verkligen kötta på slutet, därav den korta "Norgaard" först och till slut en riktig spurtare i form av "White Limo", som är en låt som verkligen andas urkraft. Så på upploppet så springer jag förhoppningsvis för allt vad benen håller till den här:

Lawrence Arabia kallar sig en gosse från Nya Zeeland som valt att göra musik under ett lite underfyndigt alias. För egentligen heter han James Milne, men med en förmodad stor portion inspiration från gamla filme Lawrence Of Arabia hittade han ett lite mer klatschigt artistnamn. Musiken som detta alter ego gör är finfin popmusik som än så länge gått de flesta förbi. I alla fall i Europa och i staterna, hemma i Nya Zeeland har jag fått för mig att Lawrence Arabia är betydligt mer känd. Men nu drar jag mitt strå till stacken och sätter killens musik i strålkastarljuset för en dag, och då har jag givetvis valt ut hans bästa låt; "Apple Pie Bed". En lysande poplåt med spår tillbaka till klassiska band som Beatles, men samtidigt med en modern alternativ touch. Svänget är fantastiskt, körsången har en härlig falsettklang och melodin sitter rakt i krysset. Så det är klart att den ska ha lite uppmärksamhet, såna här låtar växer inte på träd.

Den är kanske världens mest kända singelbaksida, eller i alla fall högt upp på listan, Beatles låt "Rain". Enligt mig betydligt bättre än denna singels framsida, "Paperback Writer", men ändå hamnade den på "fel" sida. Det är en typisk Lennon-låt, medan "Paperback Writer" är en typisk McCartney (med sin novellform, som Paul ofta använde för att textmässigt beskriva andra människors liv. Det finns otaliga exempel, som "Lady Madonna", "Eleonor Rigby" och "Penny Lane". Johns texter brukade tvärtemot oftast utgå från honom själv), med ett ganska litet melodiskt register och med några spännande studiotekniska detaljer. Både McCartney och Ringo briljerar på låten, med lysande bas- och trumspel, och gitarrerna (som jag gissar på är av märket Rickenbacker) står ljudmässigt ut på ett perfekt sätt. Inspelningen av låten präglades av experiment med att snabba upp och söla ner rullbanden, vilket bidrar till det lite ovanliga ljudet. Johns sång är exempelvis inspelad på lägre tempo, och därmed också lägre tonhöjd, innan bandet sedan snabbades upp och förändrade både tonart och färg på låten. Här finns också det första baklänges-partiet i bandets (och världens?) historia, något som både Lennon och producenten George Martin tagit åt sig äran för. Då jag gillar Lennons förklaring bäst köper jag den, en version som går ut på att John kom hem och råkade sätta på banden bak och fram på sin spelare, vilket givetvis resulterade i att han fick höra låten baklänges. Då han tyckte om vad han hörde användes sen detta trick på slutet av låten, där man kan höra Johns sjunga baklänges. Ett trick som Beatles, och många andra, senare skulle använda sig av på mängder av olika instrument och sätt. Och så blev låten bara en b-sida då. Vilket pekar en hel del på hur bra Beatles material var i mitten av 60-talet, men samtidigt är det lite utav ett hån mot en fantastisk låt. Som tur är har den fått upprättelse och ses av många som något av det bästa som Beatles faktiskt spelade in. Och även om konkurrensen är mördande hård bland Beatles låtar så är jag nog beredd att hålla med.

The Tallest Man On Earth är på gång med en ny skiva som ska heta "There´s No Leaving Now" och ska släppas den 12:e juni. Men redan nu har långe mannen, som egentligen heter Kristian Matsson, släppt singeln "1904" som ett smakprov. Här blandar han sitt välbeprövade akustiska sound med det lite mer el-förstärkta som präglade en de av senaste EP:n. Viktigast av allt, det låter riktigt bra och förhoppningsvis är kommande skiva lika bra. Och det tvivlar jag inte på att den kan vara, det är sällan Kristian gör en besviken.

Beach House har precis släppt skivan "Bloom", som är duons fjärde fullängdare. Den drömska ljudbilden finns kvar, även om den har förnyats på sina håll. Jag har inte hunnit lyssna in mig speciellt mycket än, men singeln "Myth" är smått fantastisk och än så länge känns det som att "Bloom" är en värdig uppföljare till förra albumet "Teen Dream".

Joel Almes nya skiva "A Tender Trap" har hunnit vara ute i handeln i någon vecka nu, och precis som med akterna här ovanför blir man knappast besviken när man hör den. Det är nämligen en riktigt bra skiva och det är inget snack om vem som har gjort den. Rösten, arrangemangen och låtarna skriker nämligen Alme och hans romantiska anslag tillsammans med de slarvigare inslagen bidrar till att skapa något minst lika fint som Joel har spelat in tidigare. Ont om klipp på Youtube är det dock, nya fantastiska singeln "The Clouds" finns endast i live-format. Fast det är inte så bara, för även om ljudet inte är det bästa och saxofonen är lite för dominant så hör man hur bra låten är. Och hur bra Joel Alme är.

This Vision är bekantingar sedan tidigare för de som följer denna blogg kontinuerligt och nu har helsingborgsbandet släppt sin debutskiva. "The Golden Age We Lost" heter den och låten jag valt att highlighta från albumet heter "20th Century". Vilket är en riktigt bra låt med schyssta synthar, bra driv och lika fin sång som vanligt när denna konstellation är igång. Nu väntar jag bara på att fler ska upptäcka detta band, då skivan finns på Spotify så är det inte överdrivet svårt. Annars kan man ju göra som jag för det mesta förespråkar - köp skivan och gör både din skivsamling och bandet en tjänst. Win-win, som det brukar heta.

På 90-talet var britpop hett, så det är klart att Sverige också skulle ha några band i genren. Ett av dem var Brainpool, som på många sätt lät mer som Beatles (som måste ses som ett av deband som britpopparna hämtade mest inspiration från) än vad många av deras brittiska konkurrenter gjorde. Därmed gissar jag på en inte så liten fascination för detta gamla band hos Brainpools medlemmar. Men svenskarna hade även en del egna grejjer, speciellt Janne Kasks särartade sångröst. Och så en tydlig känsla för melodier, stämsång och inte sällan ganska högt tempo, vilket ledde till att bandet stundtals landade närmare powerpop än britpop, men det är egenltigen inte så väsentligt. Något som däremot är väsentligt är hur bra bandet var och idag har jag hämtat en av singlarna från bandets sista skiva som en kvartett (efter "Stay Free" hoppade Janne Kansk av och de tre kvarvarande medlemmarna fick istället samsas om mikrofonen) - "Sister C'mon". En klockren poplåt, och aningen tyngre än vad dessa pojkar anars brukade spela in. Utan att för den delen vara i närheten av doom metal. Nej, det här är svensk, englandsinspirerad pop när den är som bäst:

Igår besökte jag en biograf för att se Tim Burtons nya film "Dark Shadows". Som inte var dålig, men ändå ganska långt ifrån herr Burtons vanliga klass. Den var ok, helt enkelt. Musikmässigt var den til och med riktigt schysst, med bland annat en "No More Mr. Nice Guy" av Alice Cooper. Och så låten som sluttexterna rullade till, en låt jag aldrig hört förr om jag ska vara ärlig. Jag satt och gissade på Roy Orbison innan det avslöjades att det var The Killers som hade spelat in låten. Efter lite efterforskande upptäckte jag dock att Las Vegas-bandet inte hade skrivit låten, istället är originalet ett verk av gamla 70-talsbandet Raspberries. Och det sound som de där frambringar har The Killers tagit, polerat till en aning och fått till en hygglig egen version med. Inte så nyskapande kanske, men en god gärning då denna gamla bortglömda låt helt plötsligt fått chansen att exponeras för en helt ny publik. Varav en bråkdel letar upp originalet och lyssnar på, men någon promille gör sig nog besväret. För de som inte orkar själva så hjälper jag gärna till, det är bara att trycka igång här nere och digga en bortglömd pärla (även om den kanske kan kännas en aning gubbig, men det är något man lätt kan bortse ifrån när man hör allt annat fantastiskt i låten). Killers version har inte dykt upp i någon bra kvalitete på Youtube än, så jag har valt ut det minst dåliga klippet rent ljudmässigt. Nackdelen är bara att man får med lite dialog från filmen, dubbad till ett för mig okänt språk, men om man kan hålla sig till tåls i en knapp minut så kommer låten sedan igång. Det låter som att någon har tagit upp ljudet rakt från biografen med en mobilkamera, så lite missljud får man räkna med, det är ändå inte ljudet som räknas när allt kommer omkring - det är vad som finns inuti det.

"Either/Or" var skivan som Elliott Smith fick ett lite bredare genomslag med, vilket senare ledde till ett stort skivkontrakt och två betydligt mer polerade skivor. Men på "Either/Or" spelade Elliott fortfarande in hemma så sin portastudio, vilket givetvis ledde till begränsningar rent spårmässigt. Samtidigt framkallade det också det där fantastiska hemmaljudet som präglade Elliotts tidiga inspelningar, och även om ljudfanatikern kanske skulle dissa detta så finns det något i denna råa ljudbild som är tilltalande. Speciellt när den har Elliott Smiths såg och gitarrspel i sig, för det är dessa två faktorer som präglar "Either/Or". Den försiktiga sången och de vackra, plockgitarrerna får ofta enkla basgångar och trumkomp med sig på resan, men grunden ligger egentligen inte i dessa två klassiska kompinstrument. Nej, det är tydligt att Smith var gitarrist, låtarna är skrivna på och för en gitarr och de är också ypperligt framförda på en eller flera. Inledningen med "Speed Trials" och "Alameda" är givetvis lysande, men med 60-talspoppiga "Ballad Of Big Nothing" tar skivan verkligen fart. Sedan skruvas intensiteten ner något i några spår, utan att för den delen släppa taget om lyssnaren, och den akustiska gitarren får verkligen var i centrum. "Rose Parade" är ytterligare en ganska enkel, folkpoppig låt som avlöses av fantastiska "Punch And Judy" där Elliotts falsett får hjälp av klockrena elgitarrer. Och om "Punch And Judy" är fantastisk, vad ska man då säga om följande "Angeles" egentligen? En av världens bästa låtar, i mina öron, där alla ingredienser (egentligen är de inte så många - sång, gitarr och en smygande orgel) bidrar till att skjutsa låten så långt det bara går. Och efter den finns ytterligare några fina spår innan skivan avslutas av otroliga "Say Yes", ytterligare en av Elliotts fullpoängare där arrangemanget med tre välsmakande gitarrer bär fram låten på ett utomordentligt sätt. Efter "Either/Or" skulle Elliotts skivor låta annorlunda (jag lägger ingen negativ värdering i ordet annorlunda, skivorna är inte sämre, frågan är väl om inte följande "XO" faktiskt är snäppet bättre), så detta är på många sätt hans hemmastudios stora stund. Beväpnad med tolv fantatiska låtar har den här rattats på helt rätt sätt och skivan visar på Elliott Smiths makalösa förmåga, inte bara som låtskrivare, sångare och gitarrist utan även som arrangör och producent. Bättre än så här blir det sällan, helt enkelt. Här är "Angelels":

Jag delar med mig av ytterligare ett Coachella-fynd idag - Givers. Ett band som verkar ha en rejäl musikalisk grund att stå på och utan problem slänger sig mellan taktbyten, utan att för den delen hamna i någon progressiv pop/rock-hylla. Nej, det här måste nog ses som någon slags indie, om vi ska vara tvungen att trycka etiketter på musiken, ganska ovanligt kompetent sådan. Jag har hört roliga kommentar om att "det låter som att indie-poppare spänner sig för varje ton de spela", men Givers låter inte alls så. Istället verkar de lekande lätt spela precis vad som helst och dessutom hinna med att stoppa in fina melodier bland de instrumentala delikatesserna. Här har jag idag plockat fram deras låt "Meantime", en inte helt självklar poplåt som klockar in runt fem minuter och under denna tid hinner med både det ena och det andra. Man hinner både stampa takten och bli överraskad flera gånger innan låten har nått sitt slut, och då är det väl dags att trycka igång den igen. Om man nu vill tjejlyssna (vilket jävla ord egentligen, totalt ojämställt) sönder låten, men det kan vara svårt att behärska sig ibland, eller hur?

Göteborgsbandet Fou De Toi är knappast välkända, men de förtjänar att bli det. Kvartetten har precis släppt låten "Heroine", en låt som kommer att finnas med på bandets kommande, andra EP. Och om resten av den kommer låta så här bra så kommer jag kasta mig över köpknappen, för det här är fantastisk musik. Bra producerat, perfekt spelat och framförallt - med en fantastsik sångare. Det finns något i Erik Häägers röst som är svårt att sätta ord på, men bra är det. Lite som om Anders Persson skulle sjunga på engelska, fast med en mer poppig touch. Så ta och lyssna på "Heroine" här under, och om man inte längtar efter mer efter en lyssning så borde man ifrågasätta sin musiksmak. Ja, på allvar, här skojas det inte en sekund.

En mindre känd låt av Belle And Sebastian har en titel som jag borde kunna relatera till, då den heter "The Loneliness Of A Middle Distance Runner". Jag springer väl mest medeldistans, det är vad jag tycker att 2 mil är, correct me if I´m wrong, och det finns något skönt att ensam kunna sticka ut och springa den här distansen. Det har Belle And Sebastian snappat upp på denna låt som kanske inte är en äkta b-sida, då den egentligen är tredje spåret från bandets EP "Jonathan David". Men om man ser det första spåret på skivan, det vill säga titelspåret, som själva a-sidan, så blir ju övriga två låtar b-sidor. Bra sådana dessutom. Här har jag då valt den sista låten på skivan, helt enkelt för att den är bäst. "The Loneliness Of A Middle Distance Runner" tassar fram på typiskt Belle And Sebastian-manér och målar upp bilder genom melodier och ord som känns så där vardagligt trevliga som få andra band kan bli. Ett försiktigt sväng i kompet paras ihop med lika försiktig sång och tillsammans bildar de en låt som verkligen definierar ordet "fin". Inte "fin" som i tråkig, utan "fin" som i vacker. Ja, det är en jäkla skillnad på vad detta ord kan betyda, men här får det stå för vad man alltid skulle vilja att det betydde.

Snuskgubben Sébastien Tellier har släppt en ny skiva som heter "My God Is Blue", där han enligt utsago blandar elektronisk musik med religiöst flum. Och säkert en hel del sex, om jag känner Tellier rätt. En av låtarna på denna skiva heter "Cochon Ville" och är en överjävligt skön klubbdänga som verkligen ångar av fransk modern house. Och sex, såklart, men det tar man nästan för givet när denne herre är i farten. Videon är så pass vågad att den blivit censurerad, men musiken har lämnats orörd. Och det är ju det viktigaste, tycker jag.

Jag har tänkt att det är hög tid för mig att sätta mig in i bandet The Jams musik. Jag har aldrig riktigt orkat göra det, precis som jag skippat några andra artister under åren. Bland annat så ligger mycket av det som Neil Young gjort och väntar på att jag ska slänga ett öra på det, men han får vänta ett tag till. För nu är det alltså The Jam som gäller, ett av de där viktiga engelska popbanden under 80-talet som oftanämns som inspirationskälla till stora delar av britpopen som kom decenniet efter. Och då har jag varit så enkelspåret att jag börjat med bandets kanske största hi, "A Town Called Malice". Det kan vara farligt att göra detta, då 1. om låten är fantastisk så kanske resten av bandets låtar har svårt att leva upp till samma standard, och då stannar man av i sitt utforskande - eller 2. om man inte gillar den så kanske man inte ger resten av låtarna någon chans alls, då man undermedvetet anar att om bandets stora hit inte är bra, så kan väl knappast något annat de gjort heller vara det. I The Jams fall så är "A Town Called Malice" en finfin låt, men jag tänker inte stanna vid den utan har lovat mig själv att gräva vidare. Men tills vidare så bjuder jag alltså på den här:

För några år sedan hade Gnarls Barkley en megahit med låten "Crazy", något som konstellationen sedan hade svårt att toppa. Och det är kalrt, det är en låt som är svårslagen, speciellt när man släpper den som sin första signel. Jag tror inte heller att Ray LaMontagne försökte klå originalet av "Crazy" när han spelade in den, snarare ville han nog göra sin egen tolkning. För det är det verkligen, Ray har harmoniserat om låten med nya ackord och bytt ut alla Gnarls Barkleys instrument och finesser (som ändå är rätt sparsamma) mot en enda akustisk gitarr. Kvar finns då en riktigt bra låt och en fantastisk röst (något som jag tycker att originalversionen också har), och helt plötsligt hör man "Crazy" med nya öron. Några andra som också tolkat låten är cover-mästarna i The Kooks, som utan ansträngning (det låter i alla fall så) har gjort om flertalet låtar i nya, fantastiska versioner. Killarna har dock inte gjort som LaMontagne och ändrat runt i ackorden, men de har ändå skalat ner låten rejält och gett den där typiska Kooks-svänget (som framförallt har sin grund i Luke Pritchards akustiska gitarrspel). Så här är tre fina versioner, alla på sitt sätt, av en finfin låt: