lyssningsknark

som droger för dina öron

2017: Curls

Kategori: 2017

Ett snabbt inlägg för att ta död på ryktena om att Lyssningsknark inte finns längre och för att tipsa om en av årets bästa låtar hittills. Jag vet, det var ett tag sedan, men jag är så kräsen nuförtiden att det får minsann vara en låt av kaliber för att jag ska skriva om den. Och det är "Emotion" av Curls, Christopher Owens nya band. Lite förvirrande kanske då samme Owens startade ett band vid just det namnet tillsammans med sin dåvarande tjej en gång i tiden. Sedan tog det slut, Owens behöll låtarna och skapade ett nytt band - Girls. Och om man haft koll på musik runt 2010 och framåt så vet man att Girls var ett av de bästa banden under en tid men bröt sedan upp. Sedan dess har Owens gjort tre soloplattor, men nu är det dags för ett band igen, med samma namn som ett gammalt projekt alltså. Låten då, det är en treminuters poplåt med ett svängigt riff och kanske ännu svängigare komp. Och så Owens fantastiska röst då, som sjunger en av de bästa melodierna som samme man någonsin skrivit. Det kan bli något stort av det här:
 
 

2017 - första halvan

Kategori: 2017

Halva 2017 har gått och jag har inte skrivit ett ord på de här bloggen. För dåligt, jag vet, men ibland kommer livet i vägen. Har jag sett något bra under detta halvår då? Jag har nog bara sett ett enda gig, Håkan Hellström på stadion, och tyvärr så var det den mest oinspirerade Håkan-spelning jag sett. Var det dåligt? Nej. Har jag höga krav på Håkan? Ja. Det här var Hellström extra allt. Som en rejäl plusmeny. Varje låt skulle avslutas med ett crescendo som aldrig tog slut, LaGaylia skulle waila, saxofonen skulle tuta, alla skulle spela järnet. Visst, i några låtar är det ok, men i alla? Nej. Det här var den andra spelningen, enligt tidningarna den bästa, så jag är ju ändå glad att jag valde den. Gästartisterna? Tog fokus från vad som egentligen är viktigt på denna konsert - Håkan - och sen var det ju inte mina favoriter. Silvana Imam gör inte "Du Fria" bättre på något vis, tvärtom, jag tycker verkligen att originalet knäcker och hade mycket hellre hört den versionen. Maggio? "Hela huset" lät mest bara stökig, som att den saknade fokus, och hennes insats i "Kom Igen Lena!" hade jag kunnat vara utan. Likaså Erik Lundins. First Aid Kit? Nej, de gjorde inte heller de låtar de var med på bättre. Jag tyckte verkligen det var kul att få höra "Rockenroll, blåa ögon - igen", men jag hade velat hört den med bara Håkis. Låtlistan? En del tråkiga val, som "Valborg" (sjukt överskattad) och "Jag utan dig" (ärligt talat, skitlåt. Varför släpptes inte fantastiska "Öppen genom hela natten" som singel istället. Den låt jag allra mest hade velat höra ikväll, men så blev det inte). Saknade "I sprickorna kommer ljuset in" och "Saknade te havs", bland andra. Men kul ändå att man fick "2 steg från paradise" och "Mississippi kan vänta" (dock alldeles för kort version). Ännu roligare hade det varit med någon riktig överraskning, som "Precis som Romeo" eller "Zigenarliv Dreamin". Bäst? En magisk version av "Shelley". Tråkigast? Publiken, som var mer intresserad av sina telefoner än giget och mest tyckte digga halvtråkiga, sena låtar som "Det kommer aldrig va över för mig".
 
Vad har varit riktigt bra i år då? Jo, betydligt mer musik än förra året. Phoenix har återvänt och "J-boy " är fantastisk. The Dahmers har en av årets låtar i "Nightcrawler". Liam Gallagher visar i "Wall Of Glass" vem av bröderna som sjunger bäst, även om låten i sig inte är den mest inspirerande. Ryan Adams har fortsatt sitt arenarock-äventyr, men det finns en del godbitar som "Do You Still Love Me?". Comebackernas comeback har Henrik Berggren stått för ch stora delar av hans debut är lysande. Bäst är antagligen "To My Brother, Johnny". Father John MIsty har stått för årets kanske mest ambitiösa skiva, och även om jag tycker att den blir lite tjock i längden så finns här fantastiska spår, inte minst "Total Entertainment Forever". Mac Demarcao har en ny fullängdare som kanske inte riktigt lever upp till tidigare verk, men låtar som "Baby You´re Out" och "For The First Time" väger upp de lite tråkigare spåren. För en gångs skull är en av årets största hits också en bra låt - The Weekends J-influerade samarbete med Daft Punk, "I Feel It Coming" är riktigt bra. Ariel Pink är på gång med nytt material och "Another Weekend" är en lysande första singel. Alvvays övertygar också med "In Undertow". Om vi ska gå in på några besvikelser så är Circa Waves nya skiva inte alls det jag hoppades på, inte Temples heller. Dock så har sistnämnda gjort en bra låt i "Strange Or Be Forgotten". "Lights Out" med Royal BLodd är bra likaså "Bus Song" med Jay Som och Jens Lekmans "What's That Perfume That You're Wear?". Bäst? Givetvis svårt att säga, men jag måste nog dra till med The War On Drugs och "Holding On". Man fortsätter på Springsteen-spåret, 70-talsversionen, och till och med den där synthen med klocksspelssound på andas "Born To Run". Det gör inget, det här är fantastisk musik, precis som förlagan. Och det är just fantastisk musik jag är ute efter, varken mer eller mindre. Så här bjuder jag på årets låt hittills:
 
 

2016 års bästa låtar: Real Love

Kategori: Best of 2016

Ok, då kommer den, låten som jag lutar mest åt att tycka är 2016 års bästa. Jag har ju låtit bli att rangordna låtarna på denna lista i år, men de flesta dagarna i veckan brukar jag känna att "Real Love" med Father John Misty slår alla andra låtar som getts ut i år på fingrarna. Han har verkligen tagit sig en bit från det att han satt bakom trumsetet i Fleet Foxes, den där Josh Tillman. Redan med förra skivan, den andra under pseudonymen Father John Misty, visade han att han hade något stort på gång. 2016 har han ägnat sig åt banala covers, tramsa på Twitter och så då ge ut en enda egen låt - "Real Love". Och det är pang på, direkt när man hör öppningen på låten så vet man att det här är bra. Och det blir bara bättre desto längre man följer med. "Real Love" är lysande rakt igenom, med sitt retrosound, klockrena sång och fantastiska melodi. Det är ingen speciellt krångligt låt och ibland är det då det blir som bäst. För det här är nog det bästa som släppts under 2016, i alla fall om jag får bestämma: