lyssningsknark

som droger för dina öron

Tisdagsoldies: Gwen Stefani

Kategori: Tisdagsoldies

Dagens klipp är knappast lastgammalt, men 2005 känns ändå som väldigt längesedan. Kanske för att det ändå är åtta år sedan, och för att Gwen Stefani då släppte låten "Cool" som singel. Annars hade jag tappat hoppet om Stefani, de två första singlarna från hennes debutskiva var nämligen vedervärdiga. Men "Cool" är en snygg låt, den låter så mycket Madonna som Stefani kan låta. Jag är inget fan av Madonna, men när Stefani lånar lite från denna pop-ikon så kan det bli så här bra. Gwen följde sedan upp med 2006 års album "The Sweet Escape", vars titellåt också var riktigt bra. På senare år har hon återförenats med No Doubt, och frågan är om det blir några fler solo-album. Det skulle inte göra mig så mycket om det inte blir det, för de två hon släppt är otroligt ojämna historier av en artist som i alla fall under denna period tycktes sakna riktning, precis så som No Doubt kändes efter deras genombrott med den lysande skivan "Tragic Kingdom". Men ibland fick hon alltså till det, Stefani, som i låten här nedan:
 
 

Måndagscovern: Så Kall Så Het

Kategori: Måndagscovern

Äh, det var Thåström och Terrarie i gårdagens inlägg, så varför inte idag också? Idag ska det handla om en låt som Stry Terrarie spelade in med sitt band Garbochock, den aningen psykedeliska punklåten "Så Kall Så Het". Med en orgel värdig The Doors och ett driv som skulle kunna få New York Dolls att bli imponerade spelade Garbochock in denna dänga i början av 80-talet. Som jag nämnde igår så blev Stry Terrarie senare medlem i Ebba Grön under bandets sista år, sen kom han att följa med in i Rymdimperiet bara för att hoppa av när bandet utvecklades tills Imperiet. Men här tar inte Thåströms och Terraries gemensamma historia slut. Den senaste gången deras musikaliska vägar korsades, i alla fall vad jag vet, var när Thåström gjorde en cover på "Så Kall Så Het" till sin skiva "Mannen Som Blev En Gris", Thåströms sista riktiga rockskiva som kom ut 2002. Och han gör den bra, med gitarrer som känns mer industri-rock än punk och med den där fantastiska rösten som än idag är en av landets bästa. Tyvärr finns inte dessa inspelningar på Youtube, så därför har jag idag länkat till Spotify istället. Gör dig själv en tjänst och lyssna på ett stycke svensk punkhistoria:
 
 

Söndagsskivan: Ebba Grön

Kategori: Söndagsskivan

Ebba Gröns självbetitlade skiva från 1982 är en milstolpe på många sätt. Först och främst är det bandets sista album, samtidigt är det enda skivan där Stry Terrarie medverkar. Detta album, som är Ebba Gröns tredje studioalbum, är dessutom en skiva där bandet tagit ett kliv vidare, bort från punken och närmare vad som skulle komma - Imperiet. För när Ebba Grön senare splittrades samma år som denna skiva kom ut så kom några medlemmar att fortsätta i vad som först kallades Rymdimperiet, ett band som senare alltså blev Imperiet, ett annat otroligt viktigt band i Sveriges rockhistoria. För är det något som Ebba Grön också är så är det just ett enormt viktigt band i denna historia, som det största punkbandet någonsin i detta land. Stry Terrarie hade ett rykte om sig att vara Sveriges förste punkare, något som antagligen inte stämde riktigt. Vad som är säkert är att han var en av de första, då han efter att ha sett Sex Pistols under bandets tidiga dagar i England kom att starta Kriminella Gitarrer, ett band som säkert kom att inspirera Ebba Grön. Där han alltså hamnade till slut, ungefär samtidigt som Ebba började röra sig bort från punken, vilket får ses lite som ödets ironi. Visst finns det fortfarande en punkig attityd på detta album, men de där klassiska tre/fyra-ackorden, fullt ös och skit i allt-attityden har fått ge vika för låtar i mellantempo med aningens komplexare struktur. Man kan ana funk, ska och gammal hederlig rock i stilen och den där saxofonen ger också lite P4-vibbar. Här finns dock några av Ebba Gröns absolut bästa låtar, vad sägs bara om inledande trion "Flyktsoda" (kanske Ebba Gröns bästa låt någonsin), "Uppgång & Fall" och "Heroinister & Kontorister"? Fantastiska låtar. Fjärde spåret "Stopp!" är inte tokigt det heller och efter det kan man hitta "Die Mauer", en av bandets mest kända låtar som dock inte är någon favorit i min bok. Varken "Musketör" eller "Het Choklad" får heller några toppbetyg från mig, då tycker jag att "Handgranat ... ge sig totalt" är roligare. "Kärlek é stark" är tvärtemot kanske en av bandets sämsta låtar, och texten känns enormt banal. Som tur är så avslutar Ebba Grön med "Tittar På TV", en riktigt bra låt som känns som ett värdigt avslut på bandets sista skiva. Här kan man höra spår av det klassiska Ebba Grön som är på väg att bli Imperiet, och texten är fenomenal. Man kan verkligen se det kalla kriget framför sig när man hör Thåström sjunga om vad han ser på sin TV. Som Di Levas "Vm Ska Jag Tro På?" fast med en mer svart underton. På det stora hela är Ebba Gröns sista, självbetitlade skiva något som bandet ska vara stolta över, då det är en lite mer mogen skiva av ett band som utvecklats utan att för den sakens skull tappat sin själ. Här är två av mina favoriter från skivan - "Flyktsoda" och "Heroinister & Kontorister"