lyssningsknark

Fuzzy & Blue kommer från New York och gör någon slags powerpop med inslag av post-britpop (trots nationaliteten). Speciellt mycket mer vet jag inte. Jag tycker mycket om sångarens röst och deras låt "Coney Island Beckons" (det finns andra bra låtar på repertoaren, men denna står ut ordentligt). På http://www.myspace.com/fuzzyandbluemusic kan man lyssna och på http://www.fuzzyblue.net/ kan man ladda ner låtar. Kolla in!

          

Idag bjuder jag på ett riktigt roligt liveklipp från 1983 där James Brown under en konsert bjuder upp Michael Jackson och Prince på scen för att impa lite på honom. Michael sjunger klockrent och avslutar med en klassisk Jackson-dans. Prince gör däremot något helt annat. Han är definitivt i sitt nyktraste tillstånd, vilket är ganska tydligt, och verkar överlag lite osäker på vad han ska göra. Till att börja med lånar han en gitarr och spelar lite funklicks på den, inte lika bra som Prince brukar spela gitarr men ändå helt ok. När han tröttnat på detta drar han istället av sig på överkroppen, kör en liten het mikrofondans och gör ett relativt obegripligt ljud. Efter detta eldar han publiken för att runda av med det absolut roligaste i klippet: när Prince fått nog och bestämmer sig för att gå av scenen lyckas han välta en rejäl pelare som tillhör scendekoren. Ett perfekt slut på ett förvirrat framträdande. Tråkigt nog är bild- och ljudkvalitén på klippet inte den bästa, men detta är så sevärt i vilket fall att det inte spelar någon roll. Det här får man inte missa!

Sångaren i Sigur Ros, Jón Thor Birgisson, har gjort en skiva med sin pojkvän Alex Somers som de döpt till "Riceboy sleeps". Det är en instrumental ambient-historia som är betydligt mer avslappnande än valsång och havsbrus och allt vad som finns på den där marknaden. Så om ni behöver lite lugn och ro, köp då denna skiva istället. Här har ni låten "Indian summer":

     

Grateful Dead var i slutet av 60-talet ett äkta hippieband som experimenterade mer med ljud än att skriva riktigt minnesvärda låtar. På 70-talet ändrades plötsligt bandets riktning till ett mer låtbaserat, melodiskt och folkrockigt stuk. Speciellt skivan "American Beauty" är minnesvärd, då de verkligen hittade rätt under dessa inspelningar. Legenden Jerry Garcia skrev bland annat "Friend of the Devil" till detta album, och det är just denna låt jag håller högst när det gäller Grateful Deads katalog. Efter mycket letande har jag också lyckats hitta studioinspelningen av låten, bland massvis av dåliga covers och halvtråkiga liveklipp. Garcia hade en tendens att spela låten betydlgit långsammare live, och gärna dra ut på den lite, men det är i den svängiga och mer strukturerade studioversionen som jag finner låten bäst.

          

Big Star var ett litet fint band på 70-talet som fick alldeles för lite uppmärksamhet och på tok för kort livslängd. En av deras absolut finaste låtar hette "Thirteen", och den har blivit en hyfsat vanlig låt att göra covers på. Här har jag plockat fram de två finaste versionerna, förutom originalet, Elliott Smiths finstämda cover och Håkan Hellströms översättning och omarbetning. Då Elliot håller sig ganska nära originalet har Håkan valt en annan väg och bytt ut en del ackord och trixat lite med formen. Båda dessa försök är väldigt bra, fast jag håller nog fortfarande originalet högst, precis som jag brukar (tråkigt nog är originalets studioversion bortplockat från Youtube, så ni får nöja er med ett återförenat Big Star, live från 2008)

   

Sebastian Tellier hade den bästa låten i Eurovision för några år sedan, ja kanske till och med den bästa låten i tävlingens historia (konkurrensen är inte överdrivet hård, men ändå), och vann givetvis inte. Kanske just för att det här är kvalité utöver det vanliga skvalet i Eurovision. Hursomhelst, låten hette "Divine", och gjordes som någon slags hyllning till Beach Boys av Tellier, som blev upptäckt några år tidigare av inga mindre än grabbarna i Daft Punk. Tellier lyckades kröna låten med en riktigt snygg och rolig musikvideo, som på det stora hela går ut på att Sebastian sjunger lite i mikrofonen innan han kastar vidare den till nästa Sebastian, och så vidare. En kul idé och en väl genomförd video till en fantastisk låt.

    

Idag har jag skakat fram en gammal video med vad som en gång var ett av Enlands hetaste band, Supergrass. "Mansize Rooster" heter denna låt som är tagen från badnets fantastiska deubtalbum "I should coco" och den har en video som innehåller tre mindre snygga killar (ja, det är bandmedlemmarna i Supergrass). Sångaren Gaz Combes ser ut som Grinchen, Basisten Mick Quinn ser ut som en apa och trummisen Danny Goffey ser ut som sig själv, med andra ord minst lika förskräcklig som de andra grabbarna. Då är det tur att musiken är så otroligt bra att den täcker upp bandmedlemmarnas utseende. I många fall verkar det som att snygga artister kan leva på betydligt sämre låtar än artister med mindre "snyggt" (vad som är snyggt och så är ju väldigt individuellt, men låt oss definiera ordet så här: det som den stora skaran i samhället verkar tycka är snyggt, vilket brukar bottna i en stor påverkan från den bild som massmedia byggt upp kring hur man bör se ut) utseende är tvungna att skriva några riktiga kanonlåtar för att kunna slå igenom. Därför kanske det är en fördel att inte vara så jävla snygg, för i det långa loppet kanske man skriver bättre låtar, och det är ju egentligen det som allting handlar om, eler hur? Hursomhelst, här har ni den, "Mansize Rooster ", en vansinnigt snygg låt från ett mindre snyggt band.

    

Hammarin & Robin är en liten fin popduo, utan skivkontrakt men med en del bra låtar. Här har jag plockat fram den bästa jag har hört, "Hell knows I´m in love". Om grabbarna lyssnat på The Smiths gamla dänga "Heaven knows I´m miserable know" är okänt, men de skulle mycket väl kunna vara inspirerade av detta. Att sångaren ser ut som en svensk version av Conan O´Brien är en liten rolig parentes.

              

En av de bästa TV-visade konserter jag någonsin sett är den som Red Hot Chili Peppers gjorde i Stockholm 1999. Bandet hade återförenats med gitarristen John Frusciante efter det att han hade varit borta i mer än ett halvt decennium, och hans ersättare Dave Navarro hade lyckligtvis fått sparken (jag vill inte säga att Dave Navarro är en dålig gitarrist på något sätt, men jag tycker nog inte att han passade in i RHCP). Frusciante hade lyckats bli ren från sitt grova heroin-beroende (roligt nog var Navarro också ganska vass på att skjuta upp heroin i blodkärlen, och verkade mer intresserad av detta och att gymma än att repa med sitt band, som för den delen inte heller var speciellt rena från knark) och hade tillsammans med Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis byggt upp skivan "Californication", det bästa bandet åstadkommit sedan den fantastiska "Blood sugar sex magik" från 1991. Enligt uppgifter (något tvivelaktiga dock, Kiedis bok "Scar Tissue" vittnar om en lite annan sanning) var hela bandet rent från knark och rejält taggade inför turnén som efterföljde skivan. Enligt dem själva gjordes en av de bästa spelningarna just i Sverige, och det var därför som både TV och radio fick tillstånd att sända den i efterhand. Jag såg spelningen på TV och blev så imponerad att jag var tvungen att spela in det hela när P3Live sände konserten, på ett band som jag sedan lyssnade på frekvent. Det var ett enormt energiskt, lekfullt och gruppdynamiskt framförande, med en mycket funkigt ös och en del lugnare stunder. En av de finaste stunderna på konserten är den alldeles för bortglömda "Soul to squeeze", som i dess original endast finns på en EP. Den version som Red Hot Chili Peppers visade upp här var minst lika bra som studioversionen, om inte ännu  bättre. En kanonlåt från en kanonspelning, helt enkelt.

      

Videon har inte kommit än, rapporter gör gällande att den är på väg och borde landa hos MTV och VH1 på fredag, men singeln är här. "Crying lightning" är det första smakprovet från Arctic Monkeys tredje skiva och det är ett fint styrkebesked. Ingen "Brianstorm" kanske, men jag tror att denna låt kan komma att växa till sig ordentligt efter ett par lyssningar. Killarna från Sheffield verkar inte kunna misslyckas med något, Alex Turners penna skriver fortfarande fina låtar och kanske har sidospåret Last Shadow Puppets gjort att han hittat inspiration att gå i en lite annorlunda riktning. Om mina spekulationer stämmer får vi se när albumet kommer, men tills dess får vi hålla till godo med "Crying Lightning", och den gör inte direkt så att man längtar mindre efter Arctic Monkeys kommande verk.

      

1974 började Black Sabbaths flyt ta slut. Efter succén med andra albumet "Paranoid" hade bandmedlemmarna börjat ägna allt mer tid åt kokain, och det är knappast någon slump att en av låtarna från denna tiden hette "Snowblind". Gruppen, med legendariske mega-knarkaren Ozzy Osbourne i spetsen, ägnade mer och mer tid åt dekadens och desto färre minuter på den musik som hade gjort dem till ett enormt stort band. Dessutom hade riffmakaren Tony Iommi drabbats av en klassisk "writer´s block", och lyckades inte skriva nya riff som motsvarade hans tidigare verk. Bandet hyrde ett slott för att repa, skriva och spela in en ny skiva, och efter ett tag lossnade det för Iommi. Rejält. Här skrev han nämligen ett av bandets absolut bästa riff, till en av de bästa hårdrocklåtarna någonsin: "Sabbath bloody sabbath". Efter detta rullade det på, och låten vars titel gav den lysande skivan dess namn, gav bandet ytterligare några år att göra skivor och deka ner sig på, ändå tills relationerna med Ozzy blev allt för ansträngda. Här har vi låten som blev en temporär vändpunkt för ett av de viktigaste hårdrocksbanden någonsin; "Sabbath bloody sabbath", som fortfarande är enormt tung än idag. Klockrena riff, fantastisk sång och ett enormt driv, hela låten igenom. Bättre än så här blir det sällan.

    

I morse hade jag på MTV lite i bakgrunden och fick göra Green Days nya singel "21 guns" och hörde en likhet med en annan låt. När jag tänkte efter var det nog två låtar som den lät som,  och den andra har jag fortfarande inte kommit på vilken det är. Men refrängen har i alla fall en del spår av Beatles gamla låt "Hello Goodbye". Detta är knappast någon favoritlåt för mig när det gäller Beatleskatalogen, men jag kollade i alla fall upp den på Youtube för att jämföra lite och fick mina tankar bekräftade. Då upptäckte jag också att en hemsk sanning: killarna i Jonas Brothers har gjort en cover på "Hello Goodbye". Den är givetvis knappt lyssningsbar. Men när jag tänkte efter är det kanske inte så konstigt att den ultrakristna Disney-produkten Jonas Brothers har gjort en cover på en av Beatles absolut töntigaste hits (geivetvis är den skriven av McCartney). Men kunde de inte gjort ett lite bättre försök i alla fall? Här har ni båda versionerna, plus "21 Guns" för jämförelsens skull.

Idag blir det en video regisserad av Spike Jonze, med musik av Fatboy Slim. "Praise you" innehåller en fin liten sampling från den tecknade TV-serien "Fat Albert and the Cosby kids" (som naturligt nog var röstsatt av bland andra Bill Cosby) och blev en ganska stor hit för Fatboy Slim. Tidigare hade Spike Jonze inte haft tid att regissera någon video till Fatboy Slim, men gjorde istället en inspelning av när han själv dansade till låten "Rockafeller Skank". Fatboy Slim, alias Norman Cook, blev så imponerad att han bestämde sig för att låta Jonze göra videon till "Praise you". Därför samlade Jonze ihop ett litet gäng och gjorde en fiktiv dansgrupp (inkluderande regissören själv), som helt enkelt övade in lite koreografi till låten och sedan ställde sig utanför en biograf och dansade loss till låten inför åskådare som inte hade en aning om vad de beskådade (förutom Norman Cook själv, som kan ses i publiken). Detta filmade man och lät det sedan bli musikvideon. En kul idé som blev en klassisk video till en grym låt.

   

Efter en heldag i gamla stan med massor av Gypsy Swing behöver jag varva ner lite och bli av med Djangorytmerna. Vad är då bättre än lite Ed Harcourt? Det blir "Something in my eye", en fantastisk låt! Perfekt så här en tidig lördagkväll efter en dag i solen.

   

Tobias Fröberg är någon slags singer/songwriter, med en del inslag från Indie och alternativ pop kombinerat med en skopa klassisk amerikansk folkmusic och Americana. Hans överlägset bästa låt som jag har hört heter "God´s Highway" och den har jag plcokat fram här. Här verkar Fröberg ha hittat en hel del inspiration hos Simon & Garfunkel, då låten har Paul Simons typiska fingerpicking på gitarren samt väldigt  liknande stämsång som den dynamiska duon frambringade en gång i tiden. Detta är riktigt, riktigt bra.

    

Jeff Tweedy är kanske inte så känd vid namnet, men som låtskrivare, sångare och gitarrist i bandet Wilco är han inte helt doldis. För några år sedan gjorde Tweedy en soloturné i USA, där han spelade Wilcos låtar med bara en gitarr och sång (plus att han vid något tillfälle gästades av några andra bandmedlemmar). Resultatet blev DVD:n "Sunken Treasure", som innehåller flera pärlor, exemplevis "Theologians", "A shot in the arm" och "Summerteeth". Och så den här låten, "The thanks I get", som inte har kommit med på något av Wilcos album, men som fortfarande är en riktigt bra låt. Här i en fin akustisk liveversion:

          

Discovery är ett nytt band som består av medlemmar från sönderhypade Vampire Weekend och Ra Ra Riot. Men det är ganska långt ifrån grabbarnas vanliga musik då de här blandat stora doser electronica med någon slags Pop/RnB och fått fram något ganska spännande. Tempot åker upp och ner, rösterna pitchshiftas hejvilt och man vet aldrig riktigt vad man ska vänta sig. Här har jag plockat fram låten "So Insane" som innehåller allt detta, plus en riktigt snygg melodi. Fräsigt värre

      
.

Jag upptäckte en spännande sak för några dagar sedan. Bandet When in Rome släppte sitt självbetitlade album1988 som innehöll hisingeln "The Promise". Samma år släppte Penguin Cafe Orchestra en skiva som också hette "When in Rome", som innehöll den inte helt ovanliga låten i filmsammanhang "Music for a Found Harmonium". Det lite lustiga här, förutom att banden, som är högst olika, släppte skivor med samma namn samma år, är att båda låtarna finns med i slutet på filmen "Napoleon Dynamite". Detta är något jag har funderat över. Jag har inte hittat någon koppling banden emellan, så min gissning är att personen som valt filmmusiken till "Napoleon Dynamite" velat ha "Music for a Found Harmonium" med i filmens slut, och på grund av lite Youtubande/Googlande samtidigt hittade When in Romes låt "The Promise", tyckte om den och bestämde sig för att den också kunde passa in i filmens eftertexter. Men de är bara en gissning. Är det någon som vet så får ni gärna reda ut det hela. Här har ni hursomhelst båda låtarna, vilka är bra på helt olika vis.

Den mest kända versionen av "My Way" måste vara den Frank Sinatra spelade in. Det är dock inte den första, om man ska vara lite petig. "My way" är nämligen en fransk låt från början med originaltiteln "Comme d´habitude" (som betyder ungefär "som vanligt"). Paul Anka befann i sig i Frankrike och hörde Claude Francois sjunga denna låt och bestämde sig för attgöra en engelskspråkig texten till denna fantastiska melodi. Men Anka ville inte sjunga den själv, utan ansåg bara att den passade för Frank Sinatras röst. Sinatra gick med på att sjunga in den, och resten är historia.

Lite senare tyckte Sex Pistols manager Malcolm Mclaren att det vore en rolig idé om bandet nye basist, Sid Vicious, sjöng in en version av "My Way". Gitarristen Steve Jones fick kämpa lite i studion med Vicious, och till slut blev också det en legendarisk version. Därför måste givetvis den också få vara med här. Så först orignalet med Claude Francais, Sen Frank Sinatras version och slutligen Sid Vicious. Tre väldigt olika sångare med samma låt.

    

Idag visar jag en riktigt snygg video, signerad Floria Sigismondi. Det är en typisk video för att vara gjord av henne, mycket småotäcka figurer och spännande vinklar, som vanligt gjort på ett otroligt iögonfallande sätt. Floria har bland annat gjort videos till Marilyn Mansons "Tourniquet" och "Beautiful people", Christina Aguileras "Fighter" och Fiona Apples "O´ Sailor", men den som jag väljer att visa idag är istället "Supermassive black hole" med Muse. Sigismondis bildspråk går tydligt igenom hennes verk och det är lätt att se i denna fantastiska vdeo. Med en lika fantastisk låt, såklart.

      

Det finns en DVD med Ryan Adams, gjord när han  fortfarande var i fin form, inspelad på Jamaica. Här sitter Ryan och hans band på lite olika softa platser och spelar relativt akustiska versioner av låtar som är minst lika bra som de som finns på Ryans skivor. Här har jag plockat de kanske två bästa låtarna från "Gold", superbt framförda på Jamaica, "Firecracker" och "Answering bell".

   

På 60-talet var denna duo uppmärksammad på en del håll, men idag verkar de flesta ha glömt deras existens, konstigt nog. Hansson & Karlsson var ett orgel&trum-band som inspirerade både då (Jimi Hendrix gjorde till och med en cover på "Tax Free") och nu (Sagor & Swing är i stort sett en kopia av H&K), och rönte en del framgångar. Senare beslöt sig Janne Karlsson för att istället satsa på en filmkarriär och blev "Loffe" med det svenska folket. Bo Hansson fortsatte göra musik och fick till en dunderskiva med "Sagan om Ringen", inspirerad av böckerna, speciellt den första i trilogin som verkar ha triggat Hanssons fantasi ordentligt och vars scener dominerar skivan. Senare verkar han även ha läst "Den långa flykten" då han gjorde skivan "El-ahrairah", vars titel och omslag tydligt pekar mot Richard Adams klassiker. Här har jag plockat fram originalversionen av Hansson & Karlssons låt "Tax Free", ett fantastiskt stycke musik.

       

Dennis Lyxéns fina band The International Noise Conspiracy torde vara ett av Sveriges absolut bästa liveband, tråkigt nog har jag aldrig haft möjlighet att gå se dem. Tur då att Youtube finns. Här har vi den fantastiskt ösiga låten "Black Mask", live från 2005 med mer energi än vad hela Barsebäck kan alstra på ett år. Retrorock när den är som bäst!

    

The Low Anthem är ett sånt där nytt bra amerikanskt band som blandar folk á la Woodie Guthrie och Simon & Garfunkel med mer moderna referenser, och landra någonstans mellan Bon Iver och Wilco. Det är fantastiskt snyggt, med en sångare som har en underbar falsettstämma (klart i klass med Art Garfunkel, och det är inte illa det) och arrangemang som är otroligt stämningsfulla. Här har vi "Charlie Darwin" och "To Ohio", två riktigt fina låtar!

    

Jag är nuförtiden helt och hållet Kinksfrälst, och passar därför på att posta klipp med dem så ofta jag kan. Idag blir det en av världens bästa låtar, "Victoria". Det är givetvis svårt att uttrycka hur bra denna låt är, och varför, det enklaste vore nog om ni bara lyssnade. Detta är en helt och hållet perfekt poplåt, med roliga inslag som Daves ylande och tjutande i bakgrunden på sista versen och att Ray i samma vers struntar i att sjunga den snällare textraden "Victoria loved them all" och drar till med "Victoria fucked them all".

Jag är på fint humör idag och postar därför också en finfin cover som The Kooks gjort på låten. Dessutom tänkte jag avslöja en liten låtstöld när vi ändå är inne på Kinks. Det gäller låten "Wonderboy", där Noel Gallagher varit framme och lånat lite till Oasis-låten "She´s Electric". Om ni inte hör stölden själva så lyssna vid 01:07 i "Wonderboy" och vid 01:20 i "She´s Electric". Snyggt Noel...

Red Hot Chili Peppers gjorde en liten rolig avslutning på deras mästerverk "Blood sugar sex magik" då de spelade in en riktigt snabb version av Robert Johnsons "They´re red hot". Inte för att originalet, Johnsons enda låt som inte är speciellt bluesig, är långsamt, men Chili Peppers skruvade upp tempot ett varv till. Och det blev ganska kul och bra, även om jag föredrar originalet. Frågan är hur många av Chili Peppers fans som har hört originalet, många tror antagligen rent av att bandet skrev låten själva och trodde att texten anspelade på bandnamnet. Nu har alltså alla missledda chansen att få höra hur låten lät egentligen, inspelad cirka 50 år innan covern.

Idag bjussar jag på en snygg video av Foo Fighters. "The pretender" var förstasingel från bandets senaste skiva, och då de senare singlarna kanske bjöd på bättre musikaliskt innehåll (i alla fall enligt mig) så överträffar deras video knappast denna. "The Pretender" har nämligen en enormt snygg musikvideo, speciellt vid 3:30 när den röda väggen exploderar och utlöser en kaskad av rött vatten, eller blod om man hellre vill tänka sig det. Antagligen någon slags reaktion på USA:s krig i Irak, och en fruktansvärt snygg sådan.

      

Jag var först lite skeptisk till Kings of Leon, men har ändrat mig, kanske beroende på all TV-reklam. För det görs mycket av den varan för Kings of Leons nya skiva. De är inga färskingar direkt, bandet har spelat ihop länge och har några skivor i ryggen. Det som fascinerar mig mest är att denna musiken slår så hårt nu, för det är inte överdrivet kommersiellt. Det kan bero på Killers, som är ett mer publikvänligt band, framgångar som rycker med lite andra band som ligger i ungefär samma genre. Eller en otroligt bra reklamkampanj. Eller bara det att musiken är så pass bra att människor köper den. Hursomhelst är det roligt för Kings of Leon, och roligt för musikbranschen att ett riktigt band får uppskattning. Här har jag plockat fram bästa låten jag hört med bandet hittills, "Sex on fire", vilken jag antar att alla redan hört. Den verkar dock tålas att lyssnas på igen, då jag fortfarande tycker den är bra efter 25 reklampauser på raken.

     

Bandet med det fyndiga namnet The Dandy Warhols är kanske inte doldisar, men skapar sällan rubriker runt sig. De har hängt med sedan 1994 och brukar passande nog jämföras med Lou Redds Velvet Underground (som var Andy Warhols husband). Här har jag plockat fram en låt som blivit vinjett till tv-serien "Veronica Mars" (mycket bra serie för övrigt, tråkigt nog nedlagd alldeles för tidigt) och också hörts i "O.C.". "We used to be friends" heter den och är helt klart lyssningsvärd.
 
    

Arlo Guthre, son till legenden Woody Guthrie, var en av alla de som gjorde fantastiska spelningar på Woodstockfestivalen 1969. Arlo har kanske inte haft samma betydelse för folkmusiken som hans far hade, men det finns en del fina låtar i hasn repertoar, speciellt "Coming to Los Angeles". Denna version är alltså hämtad från en dokumentär om Woodstockfestivalen och låter riktigt, riktigt bra.

För övrigt är jag idag avundsjuk på de som har möjlighet att se The Mars Volta och Nine Inch Nails på Arvikafestivalen som startar idag. Istället får jag då titta på detta klipp, där det fanns en publik som var 10 gånger större än vad något band får på Arvikafestivalen, något som de kanske i sin tur kan vara avundsjuka på.

     

Jack Peñate verkar ha varit ute och svängt sina lurviga på Londons klubbar på senate tiden, för hans sound har ändrats märkvärt. Från ska-powerpop till mjukt elektroniskt, fortfarande bra men annorlunda. Jack är på gång med ny skiva och jag tänkte slänga upp två låtar för att visa på hans nya riktning. Så här har ni "Tonight´s today" och "Be the one". Som sagt, annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre än tidigare.