lyssningsknark

Bara för att det är en sån lördag då jag ska ut och spela och har lite bråttom blir det ett snabbt klipp med Dylan. "The man in me" är filmmusik till den utomordentligt roliga filmen "The big Lebowski", en film där 70-talssvänget dominerar. Och sällan har man hört så slappt sväng som i denna låt, det är Dylan och The band i riktigt fin form. Lyssna på en avkopplande lördagslåt istället för discopaniken som råder på stan.

            

Reef var ett brittiskt band som under 90-talet blickade mot USA istället för att spela britpop. Några av bandets inluenser borde ha varit Alice in Chains, Pearl Jam, Faith no more och Iggy Pop. Svängiga men ibland ändå ganska svårsmälta riff kombinerade med en vass röst var Reefs melodi, och jag var lite smått chockad då jag hörde dem för första gången för ett halvår sedan upptäckte att det inte var ett samtida band, utan ett som faktiskt lade ner för några år sedan. Kanske var de före sin tid, kanske inte, det är ju ändå någon sorts postgrunge vi har att göra med. Hursomhelst, här postar jag två låtar, "Come back brighter" och "Place your hands", med skräniga melodier och skramligt sväng. Lyssna på en alldeles för bra bevarad hemlighet; Reef.

          

Yngwie Malmsteen är ju lite utav urtypen för gitarrbränn, det går snabbt, det är många toner och det är mycket image hos killen. Och visst går det att skratta åt en hel del saker med Yngwie, tex hans stora ego och hans ovilja att variera sin musik. Men man måste också tänka på hans fantastiska teknik och ton, hans stora betydelse för resten av gitarrvärlden och hans enorma vilja (ett exempel är när Yngwie i slutet av 80-talet blev av med all fysik i sin högerhand efter en olycka, och var tvungen att att öva upp sin plektrumteknik på nytt från ruta ett. Detta lyckades Yngwie ganska hyfsat med, även om han har haft sina svackor på senare år). Det är något så unikt som en osvensk svensk som numera måste klassas både som legend och som pajas. Här har jag plockat fram hans i mitt tycke bästa låt, "Far beyond the sun", live med en orkester i Japan. Här är Yngwie i fin gammal form och bränner skalor och arpeggios i en fasansfull fart, det är ett rejält imponerande klipp där man får se något av det mest banbrytande inom elgitarrspel under 80-talet. Yngwie Gallsten:

        

Nina Persson från Cardigans släpper idag sitt andra album med projektet A Camp. "Colonia" heter plattan och är uppföljaren till 2001 års debutskiva, och det hela verkar lovande. Jag har ännu inte hunnit lyssna speciellt mycket, men förstasingeln är i alla fall en snygg historia vid namn "Stronger than Jesus". Här har vi den:

T-Bone Walker var en riktigt gammaldags bluesman, fast med moderna idéer. Han var tidigt ute med elgitarren och blandade in jazzigare sväng i sin bluesmixer, vilket ledde till ett ganska unikt sound. Dessutom var han en showare live som inte var rädd för att spela gitarr bakom ryggen eller att ta till andra cirkustricks, vilket inspirerade senare lirare som Chuck Berry och Jimi Hendrix. Lägg till att han skrev en drös klassiker inom bluesgenren och du får en riktig legend, som här spelar sin gamla fina låt "Stormy Monday" i en betydligt softare version än den kända studioversion som finns utgiven. Kolla in T-Bones ovanliga axelbands-style och hans fina gitarrsolo med lite konster runt 2 minuter in i videon.

          

Nine Inch Nails sångare och låtskrivare Trent Reznor blev både glad och nedstämd när han hörde att Johnny Cash skulle spela in en cover på hans låt "Hurt". Den stora vinsten var givetvis att låten tilltalade en sån legend som Cash, samt lite fina STIM-pengar, den stora förlusten var att låten skulle förknippas med Johnny istället för Trent. Jag som då tycker att originalet med NIN är betydligt bättre än covern tycker också det är tråkigt att många människor tror att Cash själv skrev denna låt, vad många inte vet är att Cash egentligen inte skrev speciellt många låtar, i alla fall om man tänker på hur lång karriär gubben hade. Det är givetvis en bra cover, smakfull som det vanligtvis är när Johnny Cash ger sig på andras låtar, men den saknar den där extra dimensionen som Trent Reznor ger låten. Tycker jag i alla fall. Man kan ju tycka tvärtom och mena att Cash i slutet av sitt liv kunde göra denna låten ärligare, men jag har svårt att se att någon som inte själv skrivit texten (och dessuom censurerat bort ordet shit) kan göra den mer själslig rättvisa än låtskrivaren själv, en person som i detta fall också verkar ha en del demoner att driva ut. Hursomhelst, här är "Hurt", och den är bra i båda versionerna, kanske behöver man inte ens fundera på vilken som är bäst, det är ju inte idrott det här, det är faktiskt musik.

Okej, här ska vi göra klart lite grejjer först; 1. Jag gillar verkligen inte Christian Walz och hans tidigare låtar som "Wonderchild"; 2. Jag tycker inte det är ok att knycka ackordsföljder rakt av med exakt samma feeling och sound. Ändå gillar jag "What´s your name". Walz har här knyckt en väldigt tydlig ackordsföljd av Daft Punk (från låten "Digital love") och knyckt ytterligare lite uttryck från Salem al Fakir, blandat in ytterst lite av sin egen personlighet (det kanske är just därför det är bra). Jag upprepar; ändå gillar jag "What´s your name". Första gången jag hörde den tänkte jag att, jaha, Salem har fått till en bra låt igen (det haglade ju inte direkt bra låtar från hans debutalbum, det fanns på det stora hela kanske 2 eller 3 stycken av den varan). När jag sen hörde radioprataren i P3 kläcka ur sig att detta var minsann Christian Walz nya singel blev jag minst sagt förvånad. Och jag skäms lite över att jag gillar låten trots dessa anledningar jag listat ovan, men ibland är det svårt att värja sig, även för en smakpolis och musiksnobb som jag. Så här är den alltså, 2009 års första skämslåt för Gustav Nilsson:

Efter att ha satt i mig en semla och en påse fruxo och nått en rejäl sockertopp så här på en lördag fick jag feeling för att lyssna på en gammal klassiker, Thore Callmars Orkester version av "Mustaschen". Det är från början en fransk låt, inspelad av Sacha Distel och heter egentligen bara "Moustasch", men Thore och hans gäng av dansbandsmusiker har hottat upp den ytterligare. Nu låter det kanske lite avskräckande, det här med dansband låter oftast som rent skräp, men just denna låten står ut som en pärla bland alla dynglåtar som gjorts i genren. Lyssna på det coola trumbeatet, den lysande texten och de otroligt roliga små kommentarerna som stoppats in här och där. Det är vansinnigt roligt, och ett sväng som de flesta övriga låtar inom genren saknar, en alldeles för bortglömd klassiker helt enkelt. Mustaschen!

Al di Meola var en av de första med att spela riktigt, riktigt snabba grejjer på gitarren inom jazz/fusion-genren, ofta på stålsträngad gitarr med palm muting för att få fram en percussion-effekt. Detta var banbrytande på 70-talet, då gitarrhjältarna vanligtvis inte var i närheten av denna snabbhet. Al är dessutom en mästare på att frasera sina linjer i musiken, och spelar ofta med latin-feeling. Alla toner är spelade med plektrumattack, det finns inga legaton eller sweep, och absolut ingen tapping. Al di Meola har inspirerat mängder av gitarrister, både inom sin egen genre och i andra musikstilar, några exempel är Yngwie Malmsteen och Zakk Wylde som båda tagit stora bitar av Al. Här har jag plockat fram hans kanske mest kända låt, "Race with the devil on a spanish highway", från 1977. Här kombinerar han sina brännlicks i den frygiska skalan med latin-feeling och bluesigare partier. Ett litet instrumentalt mästerverk som fortfarande imponerar och inspirerar.

En av mina favoritscener i en av mina favoritfilmer är nog bland de sjukaste scener som någonsin spelat sin, i alla fall på den tiden filmen gjordes. Filmens namn är "Reservoir dogs", skriven och regisserad av Quentin Tarantino, och scenen är den då Michael Madsens rollfigur skär örat av en polis och dränker honom i bensin under tiden som han dansar till låten "Stuck in the middle with you". Det är en enorm kontrast mellan låten och scenen, så pass att den blir ännu sjukare än om låten skulle vara någon skum grejj med något konstigare band, som King Crimson. Gerry Rafferty har skrivit denna pärla till låt och spelade in den med Stealer´s Wheel 1972. Den har ett sound som genast för tankarna till artister som George Harrison, och ett sväng som är ganska typiskt för decenniet då låten spelades in. Det är  en snygg låt, med en klistrig melodi och kanske en viss gubbighet, men det är i så fall bara till det bättre, det är helt enkelt så här pop gjordes bäst för 35 år sedan. Därmed basta!

Guns N Roses fick en stor hit med "Since I dont´have you" när de släppte sin coverskiva "The spaghetti incident?" 1995. Frågan är bara hur många som hört originalet, inspelad av The Skyliners på ett högst souligt vis. Och visst förderar jag kanske GNRs version med Slashs fina gitarrspel och Axls otroliga röst, men originalet är en fin bit musikhistoria från svunnen tid som definitivt bör upplevas. Lyssna och jämför dessa två briljanta, men väldigt olika, versioner.

Jag avskyr mer eller mindre allt som Black Sabbath gjorde tillsammans med nye sångaren Dio efter det att Ozzy försvann från bandet. "Heaven and hell", "Zero the hero" och de där låtarna är lite som gift i mina annars Black Sabbath-älskande öron. Men det finns en låt som jag faktiskt tycker är bra under denna eran; "Turn up the night". Iommi lyckades göra ett ganska 80-talsdoftande riff utan att det blev töntigt, med snygga licks och Dio i en betydligt bättre form än vad han brukar vara. Lyssna på ljuspunkten i Sabbaths 80-talsmörker, en bra låt från ett annars ganska avdankat band under denna epok.

Wannadies är ett gammalt fint popband från Skellefteå som hade en knippe fina låtar under 90-talet och början av denna sidan milleniskiftet. "Hit", "You and me song" och "Shorty" är bara några exempel på poppärlor som norrlänningarna kastade ur sig. Sen bortser vi från att frontfiguren i bandet idag skriver låtar åt Amanda Jenssen och spelar gitarr i hennes band. Istället tycker jag att vi lyssnar på Wannadies sista hit (mig veterligen, men det kan vara så att "Little by little" var en senare singel), "Skin", från deras sista skiva betitlad "Before & after", en sida för förfesten och en sida för efterfesten. Lyssna, njut och minns de fula albumomslagen som banden nästan alltid använde sig av, vill man ha det värre än så får man nog leta i dansbandsfållan.

Jack Peñate är en brittisk kille som spelades en del på MTV2 för någon sommar sedan, men verkar ha passerat de flesta förbi trots denna mediaexponering. Konstigt nog, för han är riktigt bra och fick till en fin debutskiva häromåret. "Torn on the platform" heter den singel som roterade mest på radio, men här har jag plockat fram en mindre känd hit: "Spit at stars". Denna låt öppnar Peñates debutplatta, och på vilket sätt sen. Jack kombinerar pop, ska och rock i en enda stor melodiös skål vilket resulterar i rejält mycket örongodis. Mumma skulle man kunna säga om nu inte det vore ett så fult uttryck.

Steve Vai lär vara en av de gitarrister i världen som har störst labbar, jag har hört talas om folk som ryggat tillbaka efter en titt på hans händer. Han är också en av de absolut mest kompletta elgitarrister som finns, med hans stenkoll på alla väsentliga tekniktyper som finns och hans (ibland överdrivna) passion och vibrato. Vai har lirat med killar som David Lee Roth (på hans första soloalbum "Eat ´em and smile") och spelat galna saker som chockat gitarrister, men det är som soloartist han gjort störst avtryck i gitarrhistorien, precis som Joe Satriani och Yngwie Malmsteen. Här har jag plockat fram en av mina absoluta Vai-favoriter, "Jucie", en dänga som jag själv spelade på min examenskonsert på Musikhögskolan Ingesund. Det är en riktig rocker med några vansinniga räkor och ett grymt driv. Lyssna, titta och bli impad av en sjukt säker gitarrvirtuos!

Animal Collective släpper precis nu i dagarna en ny platta, där de kombinerat sina popmelodier med samplingar av diverse lustiga ljud. Det är experimentell musik, men inte utan melodisk fingertoppskänsla, tvärtom. Snygga, inte helt o-Beatliska, sånger kombineras med mer eller mindre konstiga ljud och frambringar en så kallad skön hybrid mellan det konstiga och det vackra. Så som konst kanske ska vara när den är som bäst. John Lennon borde ha varit impad. Här har vi splirrans nya "Summertime clothes" av Animal Collective:

        

Johnny Thunders var storknarkaren av storknaknarkarna i New York Dolls. Sen övergick han till att bli soloartist och skruvade upp sitt knarkande lite till, vilket ledde till att han blev en ikon som killar som Nikki Sixx och Sid Vicious såg upp till. Därmed är Johnny en viktig kugge i punk och dekadent glamrock. Han var en pionjär när det gällde att klä sig som kvinna, sen blev han en pionjär i dekadensrocken. Sen dog tragiskt nog, men kanske inte så oväntat, Johnny av en överdos många år senare än vad han borde gjort med tanke på hans leverne (till slut hade Thunders knappt kvar några ådror att sticka heroinnålar i). Men först hann han med att göra lite schysst musik, som denna låt jag lagt upp här. Detta är en tv-showsinspelning av "You can´t put your arms around a memory", en slirig ballad med mycket känsla och äkta "knarkarhäng" på betonade taktdelar, ungefär som om Stones fast med ett mer punkromantiskt uttryck. En stor låt av en stor artist.

En mycket inspelad låt på senare år heter "True love will find you in the end". Wilco har spelat in den, likaså Beck, och Kula Shaker har spelat den live. Men originalet är Daniel Johnstons, inspelad på ett typiskt Johnson-vis, enkelt och småslarvigt. När det kommer till cover-versionerna håller jag Wilcos version högt, det är en lite mer polerad version med ett betydligt mer avancerat arrangemang (inte för att det är ett jättelurigt arrangemang, det är bara det är originalet är så väldigt basic). Här smäller jag upp lite olika versioner på en av de finaste låtarna som gjorts under de senaste 20 åren av musikhistorian.

Orup måste varit min första musikfavorit när jag var liten, jag hade några av hans skivor på band och slet ut dem fortare än han hann sjunga "Jag blir hellre jagad av vargar". Än idag tycker jag att det är kvalité i många av Orups låtar, till och med i hans nya samarbete med Lena Philipsson. Det är snygga melodier, poppärlor med ofta smålustiga, men fortfarande kvalitativa, texter. Då mina favoriter "Vid min faders grav" eller "Som isarna när det blir vår" inte finns på Youtube får ni nöja er med "Nu när du gått" med Orup + Lena PH. Det är en låt som jag skäms lite över att jag diggar den, men samtidigt kan jag inte värja mig mot den snygga melodin och det perfekta stråkarrangemanget. Den går inte att smälla in på en blogg, så ni får nöja er med en länk om ni vill lyssna:

BRMC gjorde en lustig sak när de bytte stil helt och hållet bara edter en enda skiva. Debutplattan innehöll skitig garagerock med tydliga vinkar åt band som Iggy & the Stooges, uppföljaren var en betydligt lugnare historia med tydliga countryinfluenser. Detta gjorde att bandet fick lite problem att lösa vid live-spelningar, vilket löstes genom att de spelar ett röjigt set och ett ko-lugnt set. Jag är ett större fan av bandets tidiga grejer och här har jag plockat fram deras genombrottssingel "Whatever happened to my rock n roll", med lite taskig ljudkvalité, men bättre än inget ljud alls. Detta är en riktig pärla inom den moderna garagetrenden som sparkades igång för några år sedan av band som White Stripes, The Vines och The Hives. Här finns det klassiska, stökiga Detroit-soundet, den slarviga, skitiga sången och de larmiga gitarrerna. Det är riktigt jävla bra helt enkelt.

         

Man ska hålla ögonen öppna när det gäller Bon Iver då han släpper ny skiva inom bara några dagar. Här har jag istället valt att hålla ögonen öppna på några gamla låtar han gjort, eller ja, gamla och gamla, något år på nacken har de i alla fall. Bon Iver är en singer/songwriter som skriver fina låtar med akustisk gitarr. Som så många andra. Men olikt många andra så gör han det stundtals riktigt bra. Här har vi två låtar, min favorit "Re: Stacks" och publikfavoriten "Skinny Love". Två finfina låtar med hjärtat utanpå tröjan, sårbar röst och vackert gitarrspel.

Paul Gilbert är en gammal räv som var gitarrhjälte redan på 80-talet (som så många andra som spelar fort och något daterat) och gjorde succé i band som Racer X. Nu har han i alla fall klippt bort pudelfrissan och ersatt den med en betydligt mer smakfull frisyr. Här spelar han en låt som definitivt har rätt titel, "Technicla difficulties". Gilbert har en svinren plektrumteknik och smakfull ton, något som många tagit efter, tex hans gamla lärling Buckethead. Kolla in detta om du diggar gitarrnörderi och vill se en kille som bemästrar de flesta tekniker som finns på en elgitarr.

Daniel Martin Moore gjorde på det gamla hederliga viset och skickade en demo till det legendariska independent-bolaget SubPop. Och för ovanlighetens skull gick det hem vilket ledde till att Moore nyligen släppte sitt första album, "Stray age", en lågmäld historia med lite amerikanska folkinfluenser. Moore sjunger inte helt olikt Andrew Bird, men musiken är betydligt enklare och arrangemangen minimala i jämförelse med Birds mer experimentella musik. Det jag har hört hittills av Daniel Martin Moore har varit bra, men på youtube är det svårt att hitta honom. Gå istället in på hans myspace som jag länkar till här under, och lyssna på låten "That´ll be the plan", en rak och fin låt.

Jag köpte nyligen en liten samling Lennon-låtar och har varit lite förtrollad sedan dess av många av dessa låtars genialitet. Det är Lennons 70-tal som behandlas, mycket på grund av att det var då han var aktiv som soloartist, och kanske ska man vara glad för att han slapp bli 80-talsfierad. Här har jag plockat ut en av de absolut bästa solo-låtar Lennon gjort, "Instant Karma". Den har det typiska 70-talssvänget, lite överlevande hippie-uttryck och Johns karakteristiska röst. En lite lustig grej med detta klipp är att Yoko Ono sitter och stickar med en ögonbindel. Jag skulle verkligen vilja veta tanken med det. Hursomhelst, här är den. En grym låt med en fantastisk artist.

En av de häftigare coverversioner jag hört av en låt är Billy Pauls version av "Your song". Den är så cool att jag faktiskt inte först insåg att det var Elton Johns gamla dänga han spelat in. Känd från TV-reklam som denna version är borde de flesta hört den, och originalet är inte heller helt okänt för de stora massorna. Billy Paul har gjort något unikt med låtens sväng och arrangemang, dessutom fixat till melodin lite. Kombinerat med hans snygga röst har Billy fått till en unik version av denna klassiker, lyssna själva och hör.