2000-talets bästa låtar - Nr. 1: Fluorescent Adolescent
Den bästa låten under 2000-talets första decennium, i alla fall enligt mig, är gjord av Arctic Monkeys och heter "Fluorescent Adolescent". En fantastisk titel som innehåller ännu mer fantastisk musik. Alex Turner har som vanligt skrivit en otroligt smart låttext och hans band svänger bättre än någonsin. De har dessutom varit smarta nog att arrangera upp låten med lite mer dynamikskillnader än vanligtvis, och låter högsta växeln vila då och då för att istället ge utrymme åt låtens fantastiska melodi och basgång. Just melodin framförs på ett förstklassigt vis med Alex Turners typiska coola, tillbakalutade sång samtidigt som han bestämmer sig för att ta i lite extra i vissa partier vilket ger låten en extra push när den behöver det. Men det kanske bästa med låten är alla de snygga break som Arctic Mokeys stoppat in på väl valda ställen. Just dessa stannar i och för sig upp svänget i låten lite, men när det väl kommer igång igen känns det helt plötsligt fräscht igen. Här finns ingenting att klaga på, istället kan man luta sig tillbaka (eller dansa om man känner för det, då "Fluorescent Adolescent" passar perfekt för flera olika sinnesstämningar och aktiviter) och lyssna på en fantastisk låt.
Bästa del av låten: Det är svårt att bara välja ett ställe på en så här fantastisk låt, men om jag måste så plockar jag refränge vid 1:20. Här har Arctic Monkeys första laddat upp med en fin andra vers, med de fantastiska arpeggion som ledgitarren spelar och det klockrena breaket precis i slutet. En perfekt uppladdning för årtiondets kanske bästa refräng, i årtiondets bästa låt.
Här nedan kan ni avnjuta "Fluorescent Adolescent", med dess smått sjuka och högst komiska video. Fortsätter ni lite längre ner kan ni ta del av lite rolig statistik och annat tjafs, samt den kompletta listan med årtal och nationstillhörigheter på artisterna/banden. Enjoy!
Ska man se på lite statistik så kan man plocka ut vilket land som dominerar denna lista, och då får man fram följande procentsatser:
USA: 28%
Sverige: 20%
England: 16%
Skottland: 6%
Irland: 4%
Kanada: 4%
Island: 2%
Slår man ihop England och Skottland till Storbritannien får de alltså 22% och går då om Sverige, men låter man bli blir Sverige alltså tvåa. Vill man se hur många av just de svenska låtarna som sjungs på svenska respektive engelska så får man dessa siffror: 35% på svenska mot 65% på engelska. Alltså ganska jämnt.
Då jag inte kvoterar kan man också se skillnader mellan manligt och kvinnligt på listan. Här har jag räknat sångaren i bandet som den avgörande faktorn (Glasvegas har exempelvis en kvinnlig medlem, men sångaren är definitivt en man. I Camera Obscura är fallet tvärtom. I Moonbabies, där både den kvinnliga och den manliga medlemmen sjunger, samt i Loretta Lynns duett med Jack White har jag helt enkelt delat på poängen). Dessa siffror får man fram om man räknar lite snabbt:
Manligt: 92%
Kvinnligt: 8%
Detta kanske vissa kan finna upprörande. Jag tror inte det beror på att kvinnor skriver sämre låtar än män. Jag tror snarare på en annan faktor, nämligen att det finns betydligt fler manliga än kvinnliga låtskrivare, vilket gör att de har en större chans att få till fler bra låtar. Sen handlar det givetvis om tycke och smak också, och då jag generellt alltid tyckt bättre om manliga sångare framför kvinnliga hamnar givetvis fler av dem på listan. Det kan säkert förklara varför vissa kvinnliga artister hamnar utanför denna lista, trots att många andra kanske tycker att de borde vara självskrivna.
Sen kan man också titta på vilket årtal som varit det listmässigt bästa under 2000-talet genom att räkna på vilket årtal som har flest placeringar på denna lista (då räknar jag utgivningsdatum på låten, och inte när den är skriven eller inspelad). Då får man fram dessa siffror:
2000: 4%
2001: 12%
2002: 8%
2003: 14%
2004: 10%
2005: 12%
2006: 10%
2007: 14%
2008: 8%
2009: 6%
Här ser man en ganska jämn historia, men det går att utläsa några små toppar och dalar. 2000 blir klart sist på ynka 4%, medan 2003 och 2007 vinner på 14%. Annars ligger de flesta andra mellan 8 - 12%, så det finns inga stora skillnader. Jämnt och fint, och att de två senaste åren halkar efter lite mot de som ligger i mitten av decenniet kan bero på att dessa låtar ännu är så pass nya att de inte fått någon klassikerstatus ännu.
Vill man veta vilket band som har flest låtar på listan så vinner The Kooks med sina tre placeringar. Sedan följer några artister och band som Arctic Monkeys, Håkan Hellström, Rufus Wainwright, Ryan Adams och Ed Harcourt med två placeringar var. De album som fått flest låtar med på listan är The Kooks "Inside out/Inside in" och Ed Harcourts "Here be Monsters" med två låtar var.
Innan jag radar upp listan från början till slut så skriver jag här några låtar som varit nära att komma med, och vissa av dem kanske förtjäna en plats på dena lista: America - Work to do; Lamb of God - Redneck; Killers - Mr. Brightside; Electric Presidents - Insomnia; Julian Casablancas - 11th Dimension; Muse - Supermassive Black Hole; Melee - Built to Last; Kent - Mannen i Den Vita Hatten (10 År Senare); Hellacopters - No Song Unheard; Coldplay - Viva la Vida; Andrew Bird - Fake Palindromes; Audioslave - Cochise; Timo Räisänen - Sweet Marie; Dreamboy - Uncalled for; Daft Punk - Digital Love; Brainpool - Junk; Barenaked Ladies - The History of Everything; Foo Fighters - Best of you.
Och till slut har vi här alltså den slutliga listan, topp 50 mellan år 2000 fram till år 2010. Mårten har varit schysst och satt ihop en fin liten Spotify-playlist med nästan alla låtar på listan (vissa artister, som Dylan, tillåter inte Spotify att tillhandaha deras musik. De låtar som saknas är "Hey Lloyd, I´m Ready to be Heartbroken", "Spirit on the water", "Universally Speaking" och "Portland, Oregon"), i precis rätt ordning, som jag lite fräckt har kopierat rakt av: Lyssningsknark Top 50 2000-2010
1. Arctic Monkeys - Fluorescent Adolescent (2007, England)
2. Niccokick - Turn 27 (2004, Sverige)
3. Kooks - She moves in her own way (2006, England)
4. Ed Harcourt - She fell inte my arms (2001, USA)
5. Rufus Wainwright - Gay Messiah (2005, Kanada)
6. Thrills - Big Sur (2003, Irland)
7. Belle & Sebastian - I´m a Cuckoo (2003, Skottland)
8. Strokes - Last nite (2001, USA)
9. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt (2007, Sverige)
10. Håkan Hellström - Tro och Tvivel (2008, Sverige)
11. Willy Mason - Save Myself (2007, England)
12. Ryan Adams - Firecracker (2001, USA)
13. Shins - Australia (2007, USA)
14. Kooks - Jackie Big Tits (2006, England)
15. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård (2007, Sverige)
16. Bad Cash Quartet - Too bored to die (2001, Sverige)
17. Rufus Wainwright - I don´t know what it is (2003, Kanada)
18. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000, Sverige)
19. Bloc Party - I Still Remember (2007, England)
20. Ark - Calleth You, Cometh I (2002, Sverige)
21. Wilco - Hummingbird (2004, USA)
22. Daniel Johnston - Fish (2003, USA)
23. Soundtrack of our Lives - Sister Surround (2001, Sverige)
24. Moonbabies - War on Sound (2007, Sverige)
25. Ryan Adams - The Hardest Part (2005, USA)
26. Arctic Monkeys - Mardy Bum (2006, England)
27. Razorlight - America (2006, England)
28. Kooks - Always Where I Need To Be (2008, England)
29. Alf - Gröna linjen (2004, Sverige)
30. Fountains of Wayne - Hey Julie (2003, USA)
31. Nirvana - You Know You´re Right (2002, USA)
32. Keane - Somewhere only we know (2004, England)
33. Morrissey - First of the Gang to Die (2002, Irland)
34. Anna Järvinen - Äppelöga (2009, Sverige)
35. Darkness - I Believe in a Thing Called Love (2003, England)
36. Ed Harcourt - Apple of my eye (2001, USA)
37. Loretta Lynn ft. Jack White - Portland, Oregon (2004, USA)
38. Hives - Hate To Say I Told You So (2003, Sverige)
39. Glasvegas - Geraldine (2008, Skottland)
40. Radiohead - Knives out (2001, England)
41. R.E.M. - Supernatural Superserious (2008, USA)
42. Mars Volta - The Widow (2005, USA)
43. MGMT - Time to Pretend (2009, USA)
44. Sigur Rós - Saeglópur (2005, Island)
45. Red Hot Chili Peppers - Universally Speaking (2002, USA)
46. Bob Dylan - Spirit on the Water (2006, USA)
47. Telekinesis! - Tokyo (2009, USA)
48. Slipknot - Duality (2005, USA)
49. Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel (2009, Sverige)
50. Camera Obscura - Hey Lloyd, I´m Ready to be Heartbroken (2005, Skottland)
Bästa del av låten: Det är svårt att bara välja ett ställe på en så här fantastisk låt, men om jag måste så plockar jag refränge vid 1:20. Här har Arctic Monkeys första laddat upp med en fin andra vers, med de fantastiska arpeggion som ledgitarren spelar och det klockrena breaket precis i slutet. En perfekt uppladdning för årtiondets kanske bästa refräng, i årtiondets bästa låt.
Här nedan kan ni avnjuta "Fluorescent Adolescent", med dess smått sjuka och högst komiska video. Fortsätter ni lite längre ner kan ni ta del av lite rolig statistik och annat tjafs, samt den kompletta listan med årtal och nationstillhörigheter på artisterna/banden. Enjoy!
Ska man se på lite statistik så kan man plocka ut vilket land som dominerar denna lista, och då får man fram följande procentsatser:
USA: 28%
Sverige: 20%
England: 16%
Skottland: 6%
Irland: 4%
Kanada: 4%
Island: 2%
Slår man ihop England och Skottland till Storbritannien får de alltså 22% och går då om Sverige, men låter man bli blir Sverige alltså tvåa. Vill man se hur många av just de svenska låtarna som sjungs på svenska respektive engelska så får man dessa siffror: 35% på svenska mot 65% på engelska. Alltså ganska jämnt.
Då jag inte kvoterar kan man också se skillnader mellan manligt och kvinnligt på listan. Här har jag räknat sångaren i bandet som den avgörande faktorn (Glasvegas har exempelvis en kvinnlig medlem, men sångaren är definitivt en man. I Camera Obscura är fallet tvärtom. I Moonbabies, där både den kvinnliga och den manliga medlemmen sjunger, samt i Loretta Lynns duett med Jack White har jag helt enkelt delat på poängen). Dessa siffror får man fram om man räknar lite snabbt:
Manligt: 92%
Kvinnligt: 8%
Detta kanske vissa kan finna upprörande. Jag tror inte det beror på att kvinnor skriver sämre låtar än män. Jag tror snarare på en annan faktor, nämligen att det finns betydligt fler manliga än kvinnliga låtskrivare, vilket gör att de har en större chans att få till fler bra låtar. Sen handlar det givetvis om tycke och smak också, och då jag generellt alltid tyckt bättre om manliga sångare framför kvinnliga hamnar givetvis fler av dem på listan. Det kan säkert förklara varför vissa kvinnliga artister hamnar utanför denna lista, trots att många andra kanske tycker att de borde vara självskrivna.
Sen kan man också titta på vilket årtal som varit det listmässigt bästa under 2000-talet genom att räkna på vilket årtal som har flest placeringar på denna lista (då räknar jag utgivningsdatum på låten, och inte när den är skriven eller inspelad). Då får man fram dessa siffror:
2000: 4%
2001: 12%
2002: 8%
2003: 14%
2004: 10%
2005: 12%
2006: 10%
2007: 14%
2008: 8%
2009: 6%
Här ser man en ganska jämn historia, men det går att utläsa några små toppar och dalar. 2000 blir klart sist på ynka 4%, medan 2003 och 2007 vinner på 14%. Annars ligger de flesta andra mellan 8 - 12%, så det finns inga stora skillnader. Jämnt och fint, och att de två senaste åren halkar efter lite mot de som ligger i mitten av decenniet kan bero på att dessa låtar ännu är så pass nya att de inte fått någon klassikerstatus ännu.
Vill man veta vilket band som har flest låtar på listan så vinner The Kooks med sina tre placeringar. Sedan följer några artister och band som Arctic Monkeys, Håkan Hellström, Rufus Wainwright, Ryan Adams och Ed Harcourt med två placeringar var. De album som fått flest låtar med på listan är The Kooks "Inside out/Inside in" och Ed Harcourts "Here be Monsters" med två låtar var.
Innan jag radar upp listan från början till slut så skriver jag här några låtar som varit nära att komma med, och vissa av dem kanske förtjäna en plats på dena lista: America - Work to do; Lamb of God - Redneck; Killers - Mr. Brightside; Electric Presidents - Insomnia; Julian Casablancas - 11th Dimension; Muse - Supermassive Black Hole; Melee - Built to Last; Kent - Mannen i Den Vita Hatten (10 År Senare); Hellacopters - No Song Unheard; Coldplay - Viva la Vida; Andrew Bird - Fake Palindromes; Audioslave - Cochise; Timo Räisänen - Sweet Marie; Dreamboy - Uncalled for; Daft Punk - Digital Love; Brainpool - Junk; Barenaked Ladies - The History of Everything; Foo Fighters - Best of you.
Och till slut har vi här alltså den slutliga listan, topp 50 mellan år 2000 fram till år 2010. Mårten har varit schysst och satt ihop en fin liten Spotify-playlist med nästan alla låtar på listan (vissa artister, som Dylan, tillåter inte Spotify att tillhandaha deras musik. De låtar som saknas är "Hey Lloyd, I´m Ready to be Heartbroken", "Spirit on the water", "Universally Speaking" och "Portland, Oregon"), i precis rätt ordning, som jag lite fräckt har kopierat rakt av: Lyssningsknark Top 50 2000-2010
1. Arctic Monkeys - Fluorescent Adolescent (2007, England)
2. Niccokick - Turn 27 (2004, Sverige)
3. Kooks - She moves in her own way (2006, England)
4. Ed Harcourt - She fell inte my arms (2001, USA)
5. Rufus Wainwright - Gay Messiah (2005, Kanada)
6. Thrills - Big Sur (2003, Irland)
7. Belle & Sebastian - I´m a Cuckoo (2003, Skottland)
8. Strokes - Last nite (2001, USA)
9. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt (2007, Sverige)
10. Håkan Hellström - Tro och Tvivel (2008, Sverige)
11. Willy Mason - Save Myself (2007, England)
12. Ryan Adams - Firecracker (2001, USA)
13. Shins - Australia (2007, USA)
14. Kooks - Jackie Big Tits (2006, England)
15. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård (2007, Sverige)
16. Bad Cash Quartet - Too bored to die (2001, Sverige)
17. Rufus Wainwright - I don´t know what it is (2003, Kanada)
18. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000, Sverige)
19. Bloc Party - I Still Remember (2007, England)
20. Ark - Calleth You, Cometh I (2002, Sverige)
21. Wilco - Hummingbird (2004, USA)
22. Daniel Johnston - Fish (2003, USA)
23. Soundtrack of our Lives - Sister Surround (2001, Sverige)
24. Moonbabies - War on Sound (2007, Sverige)
25. Ryan Adams - The Hardest Part (2005, USA)
26. Arctic Monkeys - Mardy Bum (2006, England)
27. Razorlight - America (2006, England)
28. Kooks - Always Where I Need To Be (2008, England)
29. Alf - Gröna linjen (2004, Sverige)
30. Fountains of Wayne - Hey Julie (2003, USA)
31. Nirvana - You Know You´re Right (2002, USA)
32. Keane - Somewhere only we know (2004, England)
33. Morrissey - First of the Gang to Die (2002, Irland)
34. Anna Järvinen - Äppelöga (2009, Sverige)
35. Darkness - I Believe in a Thing Called Love (2003, England)
36. Ed Harcourt - Apple of my eye (2001, USA)
37. Loretta Lynn ft. Jack White - Portland, Oregon (2004, USA)
38. Hives - Hate To Say I Told You So (2003, Sverige)
39. Glasvegas - Geraldine (2008, Skottland)
40. Radiohead - Knives out (2001, England)
41. R.E.M. - Supernatural Superserious (2008, USA)
42. Mars Volta - The Widow (2005, USA)
43. MGMT - Time to Pretend (2009, USA)
44. Sigur Rós - Saeglópur (2005, Island)
45. Red Hot Chili Peppers - Universally Speaking (2002, USA)
46. Bob Dylan - Spirit on the Water (2006, USA)
47. Telekinesis! - Tokyo (2009, USA)
48. Slipknot - Duality (2005, USA)
49. Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel (2009, Sverige)
50. Camera Obscura - Hey Lloyd, I´m Ready to be Heartbroken (2005, Skottland)
2000-talets bästa låtar - Nr. 2: Turn 27
Niccokick gjorde på sin första demo årtiondets nästbästa låt. Det kanske låter osannolikt, men så är det, i alla fall enligt mig. Bandet fräschade till låten en aning när de något år senare släppte debutskivan "Awake from the dead, my dear best friend", utan att tappa intensitet. Dessutom fick "Turn 27" lite nya gitarrslingor samtidigt som man skalade bort den distade mikrofonen i andra versen och det lite onödigt utdragna outrot som fanns på den första inspelningen av denna låt. "Turn 27" bygger på ett enkelt men smart gitarr-riff och en melodi som sjungs på ett föredömligt sätt av Andreas Söderlund. De fantastiskt fina körerna i refrängen lyfter låten ytterligare, och det habila men samtidigt smått garage-aktiga spelet på samtliga instrument passar perfekt för att rama in låten på bästa möjliga sätt. Bandet har följt upp med mängder av andra fina låtar som "Love & Neon Lights", "Susanne", "The Poet", "Whatever Happens I´ll Love You" och "Teenage love" men ingen har riktigt kommit i närheten av "Turn 27". Det har egentligen få andra låtar gjort under 2000-talet, så bra är den.
Bästa del av låten: I andra versen dämpar sig Niccokick lite för att sedan ta full sats in i andra refrängen som kommer runt 01:40. Denna kontrast gör att refrängen får lite extra fyr, är det första gången man hör låten har man här också hunnit snappa upp det geniala i den från första refrängen och kan alltså redan här nynna/sjunga/vissla med i dessa små fantastiska rader.
Bästa del av låten: I andra versen dämpar sig Niccokick lite för att sedan ta full sats in i andra refrängen som kommer runt 01:40. Denna kontrast gör att refrängen får lite extra fyr, är det första gången man hör låten har man här också hunnit snappa upp det geniala i den från första refrängen och kan alltså redan här nynna/sjunga/vissla med i dessa små fantastiska rader.
2000-talets bästa låtar - Nr. 3: She moves in her own way
Detta är alltså tredje låten med The Kooks på denna lista, och den andra från debutalbumet "Inside in/Inside out", vilket borde visa hur bra både detta band är och hur otroligt bra deras första skiva är. Detta är både den bästa låten från debutalbumet och bandets bästa än så länge (de har ju bara hunnit med två fullängdare när detta skrivs, och har förhoppningsvis fler fina låtar på gång) och slår de flesta låtar gjorda under 2000-talet på fingrarna. Som vanligt har bandet hittat ett riktigt bra sväng och sången är precis så cool som den ska låta. Allt annat, från text till arrangemang och melodi, är givetvis också lysande. Hela bandets insats måste hyllas, och både ledgitarr och trumspel glänser lite extra. En låt som är lika cool idag som den hade varit om den hade spelats in på 60-talet.
Bästa del av låten: Vid 0:40 kommer första refrängen, och även om andra och inte minst tredje refrängen är minst lika bra så är det här man först hör dessa fantastiska takter som jag måste se som de bästa i låten. Och då jämför jag ändå med de otroligt snygga verserna, ett lysande gitarrsolo samt ett stick som vilken låtskrivare som helst borde kunna döda för.
Här har ni en länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=pquhYpGHrlw
2000-talets bästa låtar - Nr. 4: She fell into my arms
Förutom alla de fantastiska låtar som Ed Harcourts album "Here be monsters" som jag tidigare räknat upp (på Nr. 35, "Apple of my eye", om någon minns) så finns också "She fell into my arms". Om många andra låtar från denna skiva är fantastiska så måste man hitta på ett ännu fräsigare superlativ till "She fell into my arms", så bra är den. Här har Ed skrivit och spelat in den bästa låten han någonsin fått till, och allt med den är lysande; det fina pianointrot, texten, melodin, rösten och arrangemanget. Det finns helt enkelt inget att klaga på, och det bästa är att man kan lyssna på låten om och om igen utan att tröttna på den. Här blandar Harcourt upp sin singer/songwriter-stil med romantisk pop-känsla som samsas i en inspelning som är, från grund till slutprodukt, klockren.
Bästa del av låten: Här har vi en låt som är jämnbra från början till slut, men det absolut bästa tycker jag nog är slutklämmen som kommer igång runt 03:00. Här får man de sista fantastiska raderna, och det hinner inte gå många sekunder från det att låtens sista ackord klingar ut innan man vill sätta på den igen från början.
2000-talets bästa låtar - Nr. 5: Gay Messiah
En av de mer provokativa låttitlarna (okej, det är möjligt att det finns betydligt värre exempel hos genrer som death och black-metal, men det är ju en del av den genrens tjusning) under 2000-talet satte Rufus Wainwright när han skrev "Gay Messiah". Den har med största sannolikhet upprört flera religiösa människor, antagligen främst de som är anhängare av någon abrahamitisk religion, men har säkerligen gett flera andra en bra känsla. Wainwright sjunger om den annalkande Messias, som givetvis är gay, och stoppar in många snygga populärkulturella referenser i texten som är genomgående fyndigt skriven. Rufus, som själv är uppfostrat i ett katolskt hem, tycker säkert att låten är lika rolig som viktig. Inte nog med det, den är bra, riktigt bra till och med. Samma stund som jag hörde "Gay Messiah" ändrades faktiskt mitt sätt att se på musik en smula, och varje gång något liknande händer lyssnar man med största säkerhet på något lysande. Det är också "Gay Messiah", med dess smarta avkordbyten, fantastiska melodi och dess melankoliska men samtidigt upplyftande känsla. Ett mästerverk, skrivet och framfört av en av världens bästa låtskrivare och sångare.
Bästa del av låten: Runt 00:45 kommer första refrängen, och första gånge man upplever den förstår man direkt hur bra den är. Vad som är ännu bättre är att den bara växer och växer för varje lyssning, och man verkar aldrig tröttna på raderna "Better pray for your sins, ´cause the Gay Messiah´s coming".
På Youtube finns bara liveklipp, och nedan har jag plockat fram ett av dem. Vill man istället höra studioversionen finns den på Spotify, länken har ni här: Rufus Wainwright – Gay Messiah
Bästa del av låten: Runt 00:45 kommer första refrängen, och första gånge man upplever den förstår man direkt hur bra den är. Vad som är ännu bättre är att den bara växer och växer för varje lyssning, och man verkar aldrig tröttna på raderna "Better pray for your sins, ´cause the Gay Messiah´s coming".
På Youtube finns bara liveklipp, och nedan har jag plockat fram ett av dem. Vill man istället höra studioversionen finns den på Spotify, länken har ni här: Rufus Wainwright – Gay Messiah
2000-talets bästa låtar - Nr. 6: Big Sur
Sjunde platsen gick till ett skotskt band medan de som kammar hem plats nummer sex kommer från Irland. Och det är inte U2, det är The Thrills med den fantastiska låten "Big Sur". Här plockade irländarna fram sina västkustambitioner, och det låter betydligt mer Beach Boys än vad det låter U2, vilket kan bero på att flera av låtarna skrevs i Santa Cruz, California. Conor Deasys bräckliga röst gör sig perfekt i detta strålande arrangemang (och den fantastiskt fina mixningen av låten, som gör att varje liten del av arrangemanget sticker fram på precis rätt plats) med orgel, tamburin, banjo (jodå, den finns där och spelar exakt samma toner som ledgitarren) och kanonfina körer. Både text och melodi är givetvis också lysande, och har refrägens inledning väl fastnat i huvudet är det otroligt svårt att skaka bort den (detta menar jag på ett positivt sätt, och jämställer det inte med när en hemsk slinga från en sliskig radiohit fastnar i huvudet).
Bästa del av låten: I mitten av varje refräng, som vid 00:52, kommer ett lika enkelt som fantastiskt trumfill som låter refrängen andas i ett kort ögonblick samtidigt som det bygger vidare mot nästa halva av denna del i låten. Det är lika bra spelat som det är mixat, trummorna kommer fram och tar över precis så mycket som de ska.
Här har ni en länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=2T9yNfQk3Nk
2000-talets bästa låtar - Nr. 7: I´m a Cuckoo
"I´m a Cuckoo" torde vara, efter "Funny Little Frog", Belle & Sebastians näst mest kända låt, hämtad från deras finfina album "Dear Catastrophe Waitress". På detta album har bandet växlat mellan storslagan arrangemang ("Step Into My Office Baby") och det enkla ("Piazza New York Catcher"). "I´m a Cuckoo" hamnar någonstans i mitten av dessa ytterligheter, med dess ändå ganska enkla grund och dess utsvävningar med körer och bleckblås. Rent melodiskt sett är håller låten topkvalitet och texten (med rader som "I´d rather be in Tokyo, I´d rather listen to Thin Lizzy-oh") är inte ett dugg sämre, dessutom är det framfört med sådan fingertoppskänsla att slutresultatet nästan är skrämmande bra. Detta är skottarnas största mästerverk än så länge, och en låt som borde hålla minst lika länge som Beach Boys "Good Vibrations".
Bästa del av låten: I den sista versen, vid 02:30, lägger Belle & Sebastian i överväxeln och plockar in den fantastiska kören som kan höras sjunga "Settle down". Fantastiskt fint arrangerat.
God Jul förresten!
Bästa del av låten: I den sista versen, vid 02:30, lägger Belle & Sebastian i överväxeln och plockar in den fantastiska kören som kan höras sjunga "Settle down". Fantastiskt fint arrangerat.
God Jul förresten!
2000-talets bästa låtar - Nr. 8: Last Nite
"Last Nite" med The Strokes måste vara en av de viktigaste låtarna under 2000-talets första tio år, och dessutom en av de bästa. Här ritade bandmedlemmarna om rock-kartan genom att istället för att leta efter en ny genre istället blicka bakåt och återanvända gamla idéer från 60- och 70-talet. Vissa tyckte kanske att deras retroaktiga stil var tråkig och ett steg tillbaka i utvecklingen, men jag och många andra tyckte att det var et kliv i helt rätt riktning. För även om deras inspirationskällor inte var de färskaste så tog The Strokes stilen till en ny nivå, genom att själva blanda in sina egen stil i den retroaktiga grunden. "Last Nite" var det stora startskottet och med debutskivan "Is this it?" (jag räknar inte deras tidigare släppta, kritikerhyllade EP, som något debutalbum, om det nu är någon överhuvudtaget som skulle göra det) knockade The Strokes stora delar av den musikintresserade massan och samtidigt en nära nog enad kritikerkår. Samtidigt fick sig också rap-metalen, som generellt sett blivit mer och mer slätstruken, svårare att hålla sig kvar på topplistor och radiostationers spellistor när fler och fler band började anamma The Strokes stil. Tack för det The Strokes, och tack för det "Last Nite".
Bästa del av låten: Efter det fantastiska introt, runt 00:35, vräker Julian Casablancas ur sig de första raderna på ett sådant sätt att ingen kan tvivla på att det här är på riktigt. Sällan har jag hört en mer perfekt rockröst i en mer perfekt rocklåt. Det bästa är att det inte tar slut här, utan Julian fortsätter resten av låten i samma grymma stil.
Bästa del av låten: Efter det fantastiska introt, runt 00:35, vräker Julian Casablancas ur sig de första raderna på ett sådant sätt att ingen kan tvivla på att det här är på riktigt. Sällan har jag hört en mer perfekt rockröst i en mer perfekt rocklåt. Det bästa är att det inte tar slut här, utan Julian fortsätter resten av låten i samma grymma stil.
2000-talets bästa låtar - Nr. 9: Vi kommer att dö samtidigt
Annika Norlin bytte det engelska språket hon använt sig av som Hello Saferide mot det svenska under pseudonymen Säkert!, och det gjorde hon rätt i. På norrländska gjorde hon nämligen sin bästa skiva någonsin, och även om det är tveksamt om det någonsin kommer att bli en uppföljare till det svenskspråkiga debutalbumet så är den nästan garanterad en klassikerstatus (i likhet med Jakob Hellman som också bara gjorde, än så länge i alla fall, en skiva. "...och stora havet" måste idag, 20 år senare, ses som ett av de absolut största svenska albumen någonsin). Albumet är fyllt till bredden med lysande låtar som "Sanningsdan", "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" och "Allt som är ditt". Och så givetvis förstasingeln, den magiska "Vi kommer att dö samtidigt", med dess klockrena text och fantastiska melodi. Allt annat är också helt rätt här; tempot, arrangemanget och alla instrumentalisters insatser. Och mitt i alltihop finns Annikas fantastiska sång, som passar perfekt till både text och musik. En framtida svensk klassiker.
Bästa del av låten: Det där lilla breaket innan sista refrängen, runt 02:25, sitter precis där det ska. En liten kort väntan på att få höra refrängen en gång till gör att man hinner längta i ett ögonblick innan den drar igång. Smart, snyggt och riktigt välplacerat. Som ett skott i krysset, på idrottspråk.
2000-talets bästa låtar - Nr. 10: Tro och Tvivel
Även om "Känn ingen sorg för mig Göteborg", eller möjligtvis "Kom igen Lena", är den låt som Håkan Hellström för evigt kommer att bli förknippad med så är det inte den bästa. Håkans fjärde riktiga studioalbum "För sent för Edelweiss" inleds nämligen med "Tro och Tvivel", som är den absolut starkaste låt han skrivit än så länge. Här beskriver Håkan fragment av sitt liv, som trummis i ett nytt band, som pappa till sin son och som en son själv av staden Göteborg. Ackompanjerad av ett lysande band, med klockrent pianospel och ett trumdriv som inte är av denna värld, spelade Håkan in detta epos med hjälp av Jocke Åhlund. Den känsla de har hittat tillsammans med de lysande musiker som finns i Håkans band är så fin att den är obeskrivlig, man måste lyssna själv för att förstå hur precist de här sätter huvudet på spiken. Här finns allting; en lysande text, en snygg melodi, ett perfekt arrangemang spelat av et dedikerat band samt en ledsångare som tror mer på vartenda ord han sjunger än vad ett helt pojkband gör tillsammans.
Bästa del av låten: Vid 00:55 beskriver Håkan hur han får sparken från sitt jobb på Pååls med raderna "jag hade inga barn då, men Carl-Johan hade två så det tog hårt på honom" och på det magiska viset Hellström sjunger ordet "hårt" tror jag inte någon annan lyckats med i svensk musikhistoria. Och det här är bara en av de små fantastiska fraseringarna han får till i "Tro och Tvivel".
Bästa del av låten: Vid 00:55 beskriver Håkan hur han får sparken från sitt jobb på Pååls med raderna "jag hade inga barn då, men Carl-Johan hade två så det tog hårt på honom" och på det magiska viset Hellström sjunger ordet "hårt" tror jag inte någon annan lyckats med i svensk musikhistoria. Och det här är bara en av de små fantastiska fraseringarna han får till i "Tro och Tvivel".
2000-talets bästa låtar - Nr. 11: Save Myself
"Save Myself" kan hittas på Willy Masons andra fullängdare "If the ocean gets rough". Willy hade tidigare gjort bra låtar som "Oxygene" och "Gotta keep moving", men i jämförelse med "Save Myself" bleknar de en aning. Detta är nämligen en av de absolut bästa låtarna jag någonsin hört, och den kvalar lätt in på en elfte plats här. Det grymma svänget som utgörs av låtens triolkänsla är en fin stomme som Willy sjunger en av de mest fantastiska melodierna någonsin över. Den repetetiva frasen "Save myself, I´ve got to save myself" sätter sig som klister på hjärnan, och därimellan sjunger Mason lysande rader som "When the old religion is the new grief". Arrangemanget är dessutom lysande, med de spontana trumfillen och de fina stråkarna. Det är precis så här jag vill att singer/songwriters ska låta på 2000-talet.
Bästa del av låten: Runt cirka en minut in i låten sparkar arrangemanget igång på allvar, efter "Baby won´t you come"-partiet. Här går trummorna igång ordentligt, pianot smälter in fint och Willy sjunger några snygga rader på bästa möjliga sätt. Här befästs också låtens hook ytterligare genom att "Save myself"-körerna kommer tillbaka.
Bästa del av låten: Runt cirka en minut in i låten sparkar arrangemanget igång på allvar, efter "Baby won´t you come"-partiet. Här går trummorna igång ordentligt, pianot smälter in fint och Willy sjunger några snygga rader på bästa möjliga sätt. Här befästs också låtens hook ytterligare genom att "Save myself"-körerna kommer tillbaka.
2000-talets bästa låtar - Nr. 12: Firecracker
Med "Gold" visade Ryan Adams att han tillhörde den exklusiva skaran som kan kalla sig världens bästa låtskrivare. På detta album radade han upp låt på låt som höll högsta kvalitet och hade titlar som "New York New York", "Answering Bell" och "Rescue Blues". Och så fanns det "Firecracker" som enligt mig är skivans absoluta topp med dess distinkta Dylan-aktiga munspelsintro, dess grymma sväng och Ryans fantastiska röst. Som vanligt har han också skrivit en riktigt bra text till den klockrena melodin, och grabbarna i bandet spelar precis som de ska. Därför kallar jag denna låt för Ryan Adams bästa och för decenniets 12:e bästa.
Bästa del av låten: vid 00:40 kommer slutet av första versen, med orden "Maybe be your baby tonight". Lyssnar man noga hör man den subtila orgelslingan i bakgrunden, och den är gvetvis genialisk. Nästan lika genialisk som Ryans text och hans fanastiska framförande av den.
Bästa del av låten: vid 00:40 kommer slutet av första versen, med orden "Maybe be your baby tonight". Lyssnar man noga hör man den subtila orgelslingan i bakgrunden, och den är gvetvis genialisk. Nästan lika genialisk som Ryans text och hans fanastiska framförande av den.
2000-talets bästa låtar - Nr. 13: Australia
The Shins slog igenom på allvar med deras tredje album, "Wincing the night away". Förstasingeln "Phantom Limb" var riktigt bra men andrasingeln "Australia" var bättre. Så pass bra att den seglar in som nummer 13 på denna lista. Här har The Shins gjort en perfekt "amerikansk-alternativ"-låt, så bra att den spöar alla konkurrenter i samma genre. Arrangemanget är egentligen ganska enkelt, men de små detaljerna som finns här och där gör att låten blir ännu bättre, och gitarrer, orglar och körer samsas perfekt i mixen. Kompostionsmässigt är det här inget revolutionernande på något vis, men The Shins gör istället alla de delar som normalt finns i en låt bättre än vad de flesta andra band och artister gör. Den fantastiska sånginsatsen och det stabila trumspelet måste också berömmas, samt den snygga musikvideon som bandet gjorde till låten. Förhoppningsvis fortsätter James Mercer och hans band att göra lika bra musik under 2010-talet.
Bästa del av låten: Runt 03:00 tar The Shins ner dynamiken och låter ett försiktigt trumkomp, en akustisk gitarr, en orgel och James Mercers fina röst göra jobbet. När bandet sen kommer in igen cirka 20 sekunder senare är det tysta partiet fullbordat, och man har då hört det absolut snyggaste i hela låten.
Bästa del av låten: Runt 03:00 tar The Shins ner dynamiken och låter ett försiktigt trumkomp, en akustisk gitarr, en orgel och James Mercers fina röst göra jobbet. När bandet sen kommer in igen cirka 20 sekunder senare är det tysta partiet fullbordat, och man har då hört det absolut snyggaste i hela låten.
2000-talets bästa låtar - Nr. 14: Jackie big tits
"Jackie big tits" blev inte en av singlarna från The Kooks fantastiska debutskiva "Inside in/Inside out". Kanske på grund av titeln, för rent musikaliskt behöver den inte skämmas bland de andra låtarna på skivan. Tvärtemot tillhör den toppskiktet på detta album, på grund av dess text, melodi, sväng och otroliga charm. Luke Pritchard sjunger fantastiskt tillbakalutat samtidigt som bandet driver på med ett alldeles lagom pushigt sväng. Och delikatesserna som elgitarren bjuder på är klart i klass med vad storheter som Graham Coxon och Dave Davies spelat in. Här finns alltså alla ingredienser för hur en perfekt låt ska vara, och The Kooks tar till vara på detta i minsta detalj. Att det sen inte blev en singel, vilket närapå omöjliggör en hit, kan nog bero på att skivbolaget inte ville släppa lös en låt med "tits" i titeln hur som helst. Istället får "Jackie big tits" nöja sig med en ganska skymd plats långt bak på debutplattan, men om man hinner komma så långt (och det bör man göra, med tanke på hur bra låtarna innan också är) så får man avnjuta detta lilla mästerverk på cirka två och en halv minut.
Bästa del av låten: När Luke Pritchard tar i för drottning och fosterland runt 01:45 och inleder refrängen med just orden som finns i titeln, då är det omöjligt att värja sig. Att det hela förstärks med fina körer och ett litet undangömt klockspel gör det bara ännu bättre.
Det här är förresten det 500:e inlägget på denna blogg. Värt att fira med att, ja, kanske lyssna på denna låt:
2000-talets bästa låtar - Nr. 15: Pokerkväll i Vårby Gård
Florence Valentin hade länge spelat ihop och släppt musik som passerat rätt obemärkt förbi innan de helt plötsligt fick en hit med "Pokerkväll i Vårby Gård" (eller "Grillkväll i Alby", som en person som önskade låten i radio kallde den). Love Antell och hans kamrater plankade här grundidén från The Clash:s "Bankrobber", höjde tempot en aning och gjorde låten annu Clash-igare än vad "Bankrobber" är. Om Joe Strummer kunde ha hört låten hade han antagligen tyckt att det hela vore rätt kul. Men det är en fantastisk låt trots, eller kanske på grund av, de ganska uppenbara stölderna. Antells text ger en väldigt romantisk, men även i stora delar ganska sanningsenlig, bild av Stockholmsförorten och svänget som hans band bidrar med är helt lysande. Att man stoppat in en grym blåssektion gör inte saken sämre.
Bästa del av låten: Jag gillar nog bäst när Love Antell kör sitt fantastiska "åh-åh-åh-åh-åh-åååhh" vid 02:20. Lite tidigare har Florence Valentin skalat ner arrangemanget och istället förlitat sig på gamla hederliga handklapp och enkelt komp, men här är man uppe på max igen. Det är mycket dessa små arrangemangsfinesser som gör låten så stor, men det är också den inlevelse man kan höra i Antells sång, speciellt här vid 02:20. Bättre blir det sällan.
Bästa del av låten: Jag gillar nog bäst när Love Antell kör sitt fantastiska "åh-åh-åh-åh-åh-åååhh" vid 02:20. Lite tidigare har Florence Valentin skalat ner arrangemanget och istället förlitat sig på gamla hederliga handklapp och enkelt komp, men här är man uppe på max igen. Det är mycket dessa små arrangemangsfinesser som gör låten så stor, men det är också den inlevelse man kan höra i Antells sång, speciellt här vid 02:20. Bättre blir det sällan.
2000-talets bästa låtar - Nr. 16: Too bored to die
Ett av de bästa albumen någonsin stod Bad Cash Quartet för när de 2001 släppte "Outcast". Precis som Håkan Hellströms debut så innehöll detta album också halvfalska sånginsatser och körer i falsett, och det låter precis lika bra. "Too bored to die" är bara en av alla de fantastiska låtarna som återfinns på "Outcast", men efter att ha lyssnat noga och funderat mycket har jag kommit fram till att det är den bästa. Här finns alla de ingredienser som gjorde Bad Cash Quartet till ett av de bästa svenska pop-banden någonsin: de fantastiska melodierna, det klockrena pop-svänget i helt rätt tempo och de enkla men lysande arrangemangen. Framfört på ett så anti-perfekt sätt att Toto antagligen skulle rodna, men som tur är passar framförandet låten som hand i handske (förutsatt att man hittar rätt storlek då). Till och med det engelska uttalet haltar ganska rejält, men det är en del av låtens och bandets charm. En klockren låt spelad på helt rätt sätt.
Bästa del av låten: Efter cirka 2 minuter av låtens speltid kommer andra refrängens lilla knorr med texten "I am much too bored to die". Här får hela texten sin upplösning på ett lysande sätt, samtidigt som körerna verkligen sjunger helt rätt toner. Det finns andra fina ställen i låten, som början av verserna med det lilla fina gitarrlicket och det fantastiska trumkompet, eller crescendot i den avslutande refrängen, men det är just här i andra refrängen som låten verkligen känns komplett.
På youtube finns en musikvideo, men här saknas introt. Vill man lyssna på hela den fantastiska låten finns den på Spotify, här har ni länken: Bad Cash Quartet – Too Bored To Die
För övrigt så var Oh Jollitys lilla spelning på Debaser igår riktigt jävla bra. Var ni inte där kan ni ångra er (om man nu hade möjlighet, bor man i Norrland eller någon annan långväga-stans är man ursäktad). Jag bjussar på en bild här nedan.
2000-talets bästa låtar - Nr. 17: I don´t know what it is
Rufus Wainwright gjorde sin absolut bästa skiva hittills när han spelade in "Want one". Och det är inte dåligt, med tanke på att det är mördande hård konkurrens från hans andra lysande skivor. Bland alla de fantastiska låtar som trängs på "Want one" står "I don´t know what it is" ut allra mest, med dess romantiska touch, fantastiska arrangemang och vansinnigt fina text. Och mitt i allt finns en av de bästa sångare jag någonsin haft nöjet att höra, i kanonform som vanligt och med sitt typiska manér att hålla ut varje ton så länge som det är möjligt. Marius de Vries har producerat och byggt upp en ljudbild som gör att man hör alla små detaljer samtidigt som de viktigaste ingredienserna i det stora arrangemanget sticker ut precis lagom mycket. Låtens öppningsrader dök upp i Rufus huvud under en fest för att hylla The Strokes, men det var knappast från deras musik som Rufus fick inspirationen, snarare känslan av förvirring i dagens musikbransch. Och kanske hans egen sinnesstämning tillfället då han skrev låten. Hur som helst blev det en kanonlåt som borde varit en betydligt större hit än vad den blev (som ett exempel kom den som bäst upp på 74:e plats på den brittiska singel-listan).
Bästa del av låten: Efter cirka 3 minuter kommer partiet som inleds med att Rufus sjunger "I was hoping the train was my big number". Här har vi en av alla höjdpunkter i denna låt som är lysande från början till slut.
Ikväll går jag och ser Oh Jollity på Debaser Slussens The Tube Club Indiepop, och hoppas där uppleva bra sväng och 60-talsdoftande popmelodier.
Här har ni en länk till "I don´t know what it is": http://www.youtube.com/watch?v=KcuAUCNJkUc
Bästa del av låten: Efter cirka 3 minuter kommer partiet som inleds med att Rufus sjunger "I was hoping the train was my big number". Här har vi en av alla höjdpunkter i denna låt som är lysande från början till slut.
Ikväll går jag och ser Oh Jollity på Debaser Slussens The Tube Club Indiepop, och hoppas där uppleva bra sväng och 60-talsdoftande popmelodier.
Här har ni en länk till "I don´t know what it is": http://www.youtube.com/watch?v=KcuAUCNJkUc
2000-talets bästa låtar - Nr. 18: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Efter att för andra gången ha lämnat Broder Daniel spelade Håkan Hellström in skivan som skulle göra honom betydligt större än vad hans tidigare band någonsin blivit (förutom Broder Daniel var Håkan också med i Honey is cool, vars fanbase kanske inte var världens största). "Känn ingen sorg för mig Göteborg" hette både den banbrytande skivan och förstasingeln, och det var många som ginsslade över Håkans småfalska sång, men minst lika många som hyllade hans musik. Så här i backspegeln kan man se att skivan kanske var den absolut viktigaste för svensk pop under 2000-talet, och startskottet till en fantastisk karriär. Och även om låten "Känn ingen sorg för mig Göteborg" ibland kan kännas sönderspelad så är det ändå allt som oftast fortfarande en fantastisk upplevelse att lyssna till den. Här finns svänget som var tongivande under mcyket av Håkans tidiga karriär, hans fantastiska sätt att skriva texter på, en odödlig melodi och givetvsi ett helt rätt framförande. Timo Räisänens gitarrspel är klockrent och falsettstämmorna i bakgrunden är precis sådana man vill höra när man lyssnar på indiepop. Trots att det är en låt från 2000-talets början känns den lika fräsch i slutet av detta decennium, och den inspirerar fortfarande låtskrivare att skriva nya låtar i samma stil. En milsten i svensk pop-historia, lika bra som den är viktig.
Bästa del av låten: Runt 1:05 kommer första refrängen, som är så fantastiskt bra att den etsar sig fast i minnet på vem som helst på bara en lyssning. Även om man inte gillar denna genre tror jag att man ändå får någon slags nostalgisk känsla när man hör denna refräng, så bra är den.
Bästa del av låten: Runt 1:05 kommer första refrängen, som är så fantastiskt bra att den etsar sig fast i minnet på vem som helst på bara en lyssning. Även om man inte gillar denna genre tror jag att man ändå får någon slags nostalgisk känsla när man hör denna refräng, så bra är den.
2000-talets bästa låtar - Nr. 19: I still remember
Trots att Bloc Partys första skiva "Silent Alarm" är deras bästa (än så länge, i alla fall) hittar man inte deras bästa låt på den. Den heter nämligen "I still remember" och kan höras på bandets andra album, "A weekend in the city". Här har Bloc Party smällt ihop sina klubb-ambitioner, sin U2-nerv och sin mest romantiska ådra och fått till en tidlös låt som oväntat nog handlar om manlig, homosexuell kärlek. Detta ämne avhandlas konstigt nog ganska sällan i låtar, antagligen på grund av att det länge var tabu och homosexuella artister som Elton John med flera fick istället nöja sig med att sjunga kärlekslåtar till det motsatta könet, trots deras läggning, ironiskt nog. Det lite oväntade här är att Bloc Partys sångare och textförfattare Kele Oreke med största säkerhet är heterosexuell och därför alltså vänt ut och in på den problematiken som nyss beskrivits. Här har han och hans band fått till en text som jag kan tänka mig att Rufus Wainwright avundas, en melodi som i stort sett vilken låtskrivare som helst skulle vilja ha på sitt CV och en gitarrslinga som The Edge inte hann först med att skriva. Det fina utförandet och det klockrena soundet gör bara "I still remember" ännu bättre. En framtida klassiker, utan tvekan.
Bästa del av låten: I slutet av andra versen, vid 02:35 gör Kele sin kanske finaste sånginstas någonsin, och det är omöjligt att inte rysa när han sjunger "I should have kissed you by the water". En perfekt övergång till den fantastiska refrängen (lyssna gärna på ledgitarrspelet här, precis rätt antal toner och precis rätt val av toner, det är alldeles för sällan man hör något så smakfullt).
Bästa del av låten: I slutet av andra versen, vid 02:35 gör Kele sin kanske finaste sånginstas någonsin, och det är omöjligt att inte rysa när han sjunger "I should have kissed you by the water". En perfekt övergång till den fantastiska refrängen (lyssna gärna på ledgitarrspelet här, precis rätt antal toner och precis rätt val av toner, det är alldeles för sällan man hör något så smakfullt).
2000-talets bästa låtar - Nr. 20: Calleth you, cometh I
För att binda ihop succén med debutalbumet med att göra fin reklam för uppföljaren släppte The Ark förstasingeln från kommande "In lust we trust" långt tidigare än resten av skivan. "Calleth you, cometh I" hette låten och här hittade The Ark verkligen en perfekt symbios mellan romantisk pop och musikal-utflykter, resultatet blev så bra att jag kallar detta för bandets bästa låt samt decenniets 20:e bästa låt. Inte illa för denna komposition skriven av Ola Salo i samarbete med Peter Kvint (mannen med ett av mest musiknördiga efternamn man kan ha, jag vet inte om han är född med ett musikaliskt intervall i efternamn eller om han senare tagit det. Hur som helst har Kvint skrivit de mest uthärdliga låtarna till den svenska melodifestivalen de senare åren, med Sebastians "When the night comes falling" som bästa exempel) som lyckades bli både en radioplåga och en livefavorit. Olas sånginsats är otroligt fin, med full kontroll både på höjden och djupet, och texten måste vara en av hans bästa. Resten av bandet gör också sitt, och de annars ganska tongivande gitarrerna har här lämnat en hel del plats åt låtens fantastiska stråkarrangemang. Learys bas och Sylvesters trumspel måste också berömmas, då deras driv ger låten enormt mycket kraft att hämta ifrån.
Bästa del av låten: Vid 02:15, i slutet av refrängen, trycker bandet på i slutraderna för att sedan explodera i den fantastiska codan. Ola sjunger "Calleth you, cometh I" och det fantastiska partiet med stråkarna kickar in på helt rätt ställe. Ett fantastiskt ögonblick i svensk pophistoria.
Bästa del av låten: Vid 02:15, i slutet av refrängen, trycker bandet på i slutraderna för att sedan explodera i den fantastiska codan. Ola sjunger "Calleth you, cometh I" och det fantastiska partiet med stråkarna kickar in på helt rätt ställe. Ett fantastiskt ögonblick i svensk pophistoria.
2000-talets bästa låtar - Nr. 21: Hummingbird
Wilco gjorde en ganska ojämn uppföljare till succéalbumet "Yankee Hotel Foxtrot", och en del på "A ghost is born" var kanske aningen för experimentellt. Men skivan bestod ändå mestadels av riktigt fina grejjer, och den bästa låten "Hummingbird" kan vara det bästa bandet någonsin gjort. Här har Jeff Tweedy skrivit en riktigt snygg melodi med tillhörande lysande text. Bandet, som nyss bytt lead-gitarrist från Jay Bennett till Nels Cline (som måste vara en av de mest smakfulla gitarrvirtuoser jag någonsin hört), har arrangerat "Hummingbird" på ett otroligt lyckat och fokuserat sätt vilket gör att Tweedys kompsition växer ytterligare. Bara gitarr/violin-solot på slutet är ett litet mästerverk i sig, och det är bara ett exempel av många på små delikatesser som bandet bjuder på. Tweedys sång ska inte heller förglömmas, då detta är en av hans absolut största stunder inom detta område.
Bästa del av låten: Wilco gör en rejäl tonartshöjning vid 01:10, men inte en så där hemskt smaklös schlagerhöjning som man allt för ofta hör i melodifestivalsammanhang utan istället en riktigt smidig och motiverad höjning. Här lyfter låten rejält, vilket gör det möjligt för den att utvecklas vidare mot nya fina stunder.
2000-talets bästa låtar - Nr. 22: Fish
När jag snubblade över Daniel Johnston upptäckte jag en stor mängd lysande låtar. Bland dessa fanns "Fish", som jag räknar som Johnstons absoluta mästerverk (och då finns det ändå storartade konkurrenter som "True love will find you in the end", "Beatles" och "Queenie the doggie"). Här finns allt; en lysande melodi, en text som är nyskapande på ett gammalt klassiskt ämne, ett perfekt arrangemang och en sångare som verkligen tror på orden han sjunger. Det har verkligen inte sparats på krutet här, vilket det ibland har gjorts på Johnstons egna lo-fi-inspelningar, då det kokar över av smarta gitarrslingor och drivs framåt av ett hejdlöst bra bas- och trumspel. Johnston, som lider av psykiska sjukdomar och mycket på grund av detta inte hittat någon bred publik, har under 2000-talet befäst sin kultstatus som ett stort popgeni i en egen värld, fylld av så enkla och ofta banala melodier och ackordgångar som trots detta på något vis är lysande. Antagligen för att de framförs och skrivs med en enorm mängd känsla, vilket gör att de aldrig känns fejkade på något vis.
Bästa del av låten: Runt 2:30 kommer sista refrängen och då trycker bandet på allt vad de har för att matcha Johnstons röst. Här smäller man in de små lysande slingor som tidigare hörts i låten vilket gör att arrangemanget knyts ihop på bästa möjliga sätt.
Bästa del av låten: Runt 2:30 kommer sista refrängen och då trycker bandet på allt vad de har för att matcha Johnstons röst. Här smäller man in de små lysande slingor som tidigare hörts i låten vilket gör att arrangemanget knyts ihop på bästa möjliga sätt.
2000-talets bästa låtar - Nr. 23: Sister Surround
Soundtrack of our Lives fick till en av decenniets bästa låtar när de skrev och spelade in "Sister Surround". Ebbot och hans grabbar har här en perfekt låt med både sväng och melodi i världsklass. Att arrangemanget, med de fantastiska körerna, är klockrent gör bara låten ännu bättre. Ebbot sjunger dessutom lika bra som vanligt, och just den här texten känns både rock n roll och seriös samtidigt, något som kan vara riktigt svårt att förena. Att Noel Gallagher har Soundtrack of our Lives som ett av sina favoritband är inte så konstigt, speciellt inte om man lyssnar på "Sister Surround". Det känns som att bandet kanske hade sin absolut mest inspirerade period rent kreativt runt denna tid då "Behind the music" gjordes, och liveshowerna från denna tid var också guldkantade.
Bästa del av låten: Runt 2:20 går andra refrängen in i ett stick med den upprepade raden "Cause I´m not afraid to fall" och sen vandrar låten in i ett kör-parti. Det kanske inte är ett speciellt långt parti, och egentligen kanske inte det melodiösa mest fantastiska stället i låten, men det bidrar oväntat mycket till hur bra denna låt är. Ibland behöver inte det viktigaste i en låt vara det mest klatschiga.
Bästa del av låten: Runt 2:20 går andra refrängen in i ett stick med den upprepade raden "Cause I´m not afraid to fall" och sen vandrar låten in i ett kör-parti. Det kanske inte är ett speciellt långt parti, och egentligen kanske inte det melodiösa mest fantastiska stället i låten, men det bidrar oväntat mycket till hur bra denna låt är. Ibland behöver inte det viktigaste i en låt vara det mest klatschiga.
2000-talets bästa låtar - Nr. 24: War on sound
Moonbabies heter ett litet fint, och dessvärre relativt okänt, svenskt band. Trots en hel del geniala poplåtar är de en gömd skattkista för de flesta musikälskare, vilket måste bero på alldeles för lite promotion och stor avsaknad av speltid i radion. "War on sound" heter deras absolut bästa låt, och den platsar lätt på denna lista. Det finns fler bra låtar på skivan "At the Ballroom", men ingen är i samma klass som just "War on sound". Här blandar Moonbabies sina utsökta elektroniska ljud med akustiska instrument och sång i världsklass. Dessutom kompletteras den fantastiska melodin av ett klockrent arrangemang med bra driv och fina dynamiska svängningar. Ett litet mästerverk, okänt för de flesta men bättre än det mesta.
Bästa del av låten: Vid 0:27, precis efter introt, tar Moonbabies ner dynamiken lite och en fantastisk bas-slinga träder fram. Efter några takter börjar första versen och då blir det bara ännu bättre. Även om det kanske finns klatschigare ställen i låten så är detta min favorit, antagligen på grund av att man här hör hur musiken börjar byggas mot något otroligt bra.
Bästa del av låten: Vid 0:27, precis efter introt, tar Moonbabies ner dynamiken lite och en fantastisk bas-slinga träder fram. Efter några takter börjar första versen och då blir det bara ännu bättre. Även om det kanske finns klatschigare ställen i låten så är detta min favorit, antagligen på grund av att man här hör hur musiken börjar byggas mot något otroligt bra.
2000-talets bästa låtar - Nr. 25: The Hardest Part
Ett av Ryan Adams guldkorn hittar vi från en av de tre skivor som singer/songwritern släppte 2005. Skivan heter "Jacksonville City Nights" och låten heter "The Hardest Part". Här ger sig Ryan i kast med en av sina finaste låtar, spelad på en akustisk gitarr med relativt skitigt ljud och uppbackad av ett band som spelar precis det låten behöver. Dessutom ligger det lite fina stråkar och körer här och där som lyfter låten ytterligare. Produktionen är precis som gitarren ganska skitig, och Ryans röst slår till och med över vid ett tillfälle, men det är lite det som gör låten så fantastisk. Det opolerade soundet går ihop fint med texten och Ryans vemodiga röst som låter underbar, både i falsett och normalläge. Det här är definitivt en av de starkaste låtarna som Adams någonsin gjort, och den framförs på ett sätt som gör den mer rättvisa än om den skulle låta perfekt.
Bästa del av låten: Vid 2:05 kommer det fantastiska sticket, med Ryans falsettsång och tonen som slår över, och här har låten sin absolut största stund. Och sista stund för den delen, för till skillnad från de flesta låtar så kommer det inte en sista refräng efter sticket, istället tar låten slut. Då det faktiskt inte behövs en refräng till efter det lysande stick som avslutar "The Hardest Part", så är jag glad att Ryan inte stoppat in en. Istället slutar han på topp med de klockrena raderna som man kan höra från 2:05 och framåt.
"The Hardest Part" verkar inte finnas någonstans på Youtube, men om man har Spotify kan man istället lyssna här: Ryan Adams – The Hardest Part
Bästa del av låten: Vid 2:05 kommer det fantastiska sticket, med Ryans falsettsång och tonen som slår över, och här har låten sin absolut största stund. Och sista stund för den delen, för till skillnad från de flesta låtar så kommer det inte en sista refräng efter sticket, istället tar låten slut. Då det faktiskt inte behövs en refräng till efter det lysande stick som avslutar "The Hardest Part", så är jag glad att Ryan inte stoppat in en. Istället slutar han på topp med de klockrena raderna som man kan höra från 2:05 och framåt.
"The Hardest Part" verkar inte finnas någonstans på Youtube, men om man har Spotify kan man istället lyssna här: Ryan Adams – The Hardest Part
2000-talets bästa låtar - Nr. 26: Mardy Bum
Arctic Monkeys är ett av de där fantastiska banden på 2000-talet som kom från ingenstans och slog ner som en bomb. Fast det kanske inte är riktigt sant, enligt grabbarna själva jobbade de stenhårt i några år på att spela live och sakta men säkert bygga upp en publik. Ungefär som Takida då, men med den stora skillnaden att Arctic Monkeys gör bra musik och Takida gör helt hämningslöst tråkig musik. "Mardy Bum" var enligt mig höjdpunkten på apornas debutalbum "Whatever people say I am, that´s what I´m not" med dess lösa sväng, coola riff och klockrena melodi. Alex Turner och hans kompanjoner förvaltade denna grund perfekt och kokade ihop ett lika enkelt som lysande arrangemang. Att Turner sjunger så bakåtlutad som det bara är möjligt samt att texten är riktigt bra gör inte saken sämre. Det här är en knappt tre minuter lång njutning, från början till slut.
Bästa del av låten: Trots Alex Turners coola röst och textens briljans är det ändå introt jag gillar bäst i denna låt. Kanske av rent nostalgiska skäl, i och med att man känner igen låten direkt när första ackordet slås an och man vet att man än en gång ska få avnjuta denna fantastiska låt.
Bästa del av låten: Trots Alex Turners coola röst och textens briljans är det ändå introt jag gillar bäst i denna låt. Kanske av rent nostalgiska skäl, i och med att man känner igen låten direkt när första ackordet slås an och man vet att man än en gång ska få avnjuta denna fantastiska låt.
2000-talets bästa låtar - Nr. 27: America
Razorlight slog igenom 2004 som ett av de där banden som red på vågen som The Strokes hade byggt upp i början av decenniet. "Up all night" innehöll stora stunder popmusik som singeln "Rip it up", men det var inte förrän bandet gjorde sitt andra album som de hittade sin egna lilla nisch inom den brittiska slashas-poprocken. Man skruvade ner både volym och tempo och fick sin absolut största hit med "America", som istället kryddades med reverbdränkta elgitarrer och ett riktigt stort sound. Och en riktigt fin melodi kombinerad med en text som ofta sätter huvudet på bakfyllespiken. Raden "All my life there´s paniv in America" måste vara en av de mest träffsäkra som skrivits under 2000-talet och på det sättet som Johnny Borrell sjunger den på förstärker den äkta känslan ytterligare.
Bästa del av låten: Runt 2:30, i slutet av tredje versen, bygger Razorlight upp en ansats mot refrängen som sitter precis där den ska. Från att gå till riktigt soft ger man låten ett crescendo som mynnar ut i den fantastiska refrängen via Borrells "Hold me"-rader. Fantastiskt fint.
Bästa del av låten: Runt 2:30, i slutet av tredje versen, bygger Razorlight upp en ansats mot refrängen som sitter precis där den ska. Från att gå till riktigt soft ger man låten ett crescendo som mynnar ut i den fantastiska refrängen via Borrells "Hold me"-rader. Fantastiskt fint.
2000-talets bästa låtar - Nr. 28: Always where I need to be
The Kooks följde upp sin fantastiska debutskiva "Inside in/Inside out" med att skriva ett hundratal låtar att välja bland till nästa skiva. Resultatet av urvalet blev "Konk", som trots det ambitiösa förarbetet inte kunde mäta sig med debutskivan. Detta betyder inte att "Konk" är en dålig skiva, tvärtom, det visar bara på hur otroligt bra "Inside in/Inside out" är, och det finns flera fina låtar på uppföljaren. Den absolut bästa av dem heter "Always where I need to be" och platsar definitivt på denna lista. Här öser Kooks på i en klockren postbritpop-låt där de förenar bra sväng, handklapp, ett riktigt coolt gitarrsolo samt lika cool sång som vanligt; tillbakalutad men samtidigt framåtsträvande. Det kan knappast varit allt för svårt för grabbarna att välja in denna låten på "Konk". Jag är säker på att både Ray Davies och Damon Albarn hade kunnat tänka sig att skriva den här låten, och antagligen är lite avundsjuka på att The Kooks hann först.
Bästa del av låten: Runt 01:00, efter första refrängen, tar Kooks ner dynamiken och går in i andra versen. Här händer enligt mig det mest fantastiska i låten då Luke Pritchard sjunger "Now i see her again" och går upp i sin fantastiska falsett på ordet "see". Kombinerat med det sparsmakade kompet är det genialt.
Här har ni en Youtube-länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=wh_-IoHD6oM
Bästa del av låten: Runt 01:00, efter första refrängen, tar Kooks ner dynamiken och går in i andra versen. Här händer enligt mig det mest fantastiska i låten då Luke Pritchard sjunger "Now i see her again" och går upp i sin fantastiska falsett på ordet "see". Kombinerat med det sparsmakade kompet är det genialt.
Här har ni en Youtube-länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=wh_-IoHD6oM
2000-talets bästa låtar - Nr. 29: Gröna Linjen
Alf har under 2000-talet försett svenska folket med en hel rad lysande poplåtar som "Mitt i Malmö City", "Ser bara moln", "Kunde vart jag" och "Din gråtande clown". Och den allra bästa, "Gröna Linjen", som är 2 minuter popmagi när den är som bäst. Alf sjunger som vanligt en enkel och snygg melodi med sin skånska dialekt, ackompanjerad av ett finfint arrangemang med cathiga gitarrslingor och snygga körer. "Gröna Linjen" är hämtad från Alfs första skiva "Augustibrev", som är fullpepprad med just detta, och har sorgligt nog varit ganska förbisedd av den breda publiken under sin karriär. Kanske är det för bra musik för att många ska digga det, men jag tror mer på att det kanske är för otrendigt och image-löst för en bred publik. Jag har nog aldrig sett en Aftonbladet-rubrik med någon Alf-skandal, och ibland verkar det vara allt som behövs för att man ska få en stor publik. Samtidigt kanske man ska vara glad att man får ha något så här bra för sig själv, eller nästan för sig själv i alla fall. Alf har nog sålt några hundratusen skivor, och i och med P3-hitarna "Kunde vart jag" och "Söttsalt" har han säkert fått in lite stålar. Förhoppningsvis varken för lite eller för mycket, så han fortfarande har råd att spela in musik samtidigt som han är hungrig nog att fortsätta skriva så här lysande låtar.
Bästa del av låten: Efter andra refrängen, runt 01:15, kommer ett parti med lite ah-ah-ah-ah-körer. Det är detta ställe jag gillar allra bäst i hela låten, och ovanligt nog är det varken vers eller refräng, det är bara ett litet mellanspel som leder fram till ett stick. Men det är riktigt bra, och det är det som räknas.
"Gröna Linjen" finns inte tillgägnlig på svensk Youtube, men om ni har Spotify kan ni gå in här och lyssna på mästerverket: Alf – Gröna Linjen
Bästa del av låten: Efter andra refrängen, runt 01:15, kommer ett parti med lite ah-ah-ah-ah-körer. Det är detta ställe jag gillar allra bäst i hela låten, och ovanligt nog är det varken vers eller refräng, det är bara ett litet mellanspel som leder fram till ett stick. Men det är riktigt bra, och det är det som räknas.
"Gröna Linjen" finns inte tillgägnlig på svensk Youtube, men om ni har Spotify kan ni gå in här och lyssna på mästerverket: Alf – Gröna Linjen
2000-talets bästa låtar - Nr. 30: Hey Julie
Fountains of Wayne har varit aktiva sedan mitten av 90-talet och har sedan dess sällan gjort någon som gillar power-pop besviken. Allra minst med låten "Hey Julie", från den annars högst ojämna skivan "Welcome Interstate Managers", där de intagit en mer akustisk position än vanligtvis. Då "Stacy´s Mom" var den stora omedelbara hiten från skivan har "Hey Julie" istället vuxit under en lång tid, och fick ett stort genomslag då den spelades i ett avsnitt av den omåttligt populära TV-serien "Scrubs". Här finns precis en sådan fantastisk melodi som så få lyckas skriva, men som Fountains of Wayne lyckats få till med jämna mellanrum, ackompanjerad av ett riktigt tjusigt och samtidigt enkelt arrangemang. Grabbarnas stämsång är klockren och alla beståndedelar i låten; vers, refräng, stick, mellanspel och solo, tillför precis vad de ska. En perfekt poplåt, med andra ord.
Bästa del av låten: Låtens första refräng är finfin och introducerar den klistriga melodin, men det är inte förrän i andra refrängen runt 1:05 som den verkligen lever ut dess fulla potential. Här har arrangemanget blommat ut och melodin har kompletterats med en andrastämma, och då känner man verkligen hur fantastisk denna låt är.
Bästa del av låten: Låtens första refräng är finfin och introducerar den klistriga melodin, men det är inte förrän i andra refrängen runt 1:05 som den verkligen lever ut dess fulla potential. Här har arrangemanget blommat ut och melodin har kompletterats med en andrastämma, och då känner man verkligen hur fantastisk denna låt är.
2000-talets bästa låtar - Nr. 31: You know you´re right
Nirvana fanns definitivt inte som ett aktivt band på 2000-talet (Kurt Cobains död är en ganska stor faktor, men frågan är om bandet kanske ändå hade splittrats på 90-talet), men det hindrar dem inte från att ta sig in på den här listan. "You know you´re right" var nämligen en sån där undangömd låt, ungefär som Bob Marleys "Iron Lion Zion", som bandet rotade fram lagom till releasen av deras sedan länge uppskjutna samlingsskiva, till slut utgiven 2002. Jag minns fortfarande hur spänd jag var första gången jag lyssnade på "You know you´re right", och hur rädd jag var för att den skulle vara dålig. Men det var den inte, och det är kanske inte så konstigt i och med att det här inte var någon taskig b-sida som tidigare hade slumpats bort, detta var resultatet av de första inspelningarna till Nirvanas tänkta fjärde studioalbum, vilket Coabin hade tänkt kalla "I hate myself and I want to die" (en enligt honom ganska rolig titel, med en hel del cynism i). Grohl hade också skrivit några låtar (en del av dem kom istället med på Foo Fighters debutskiva från 1995) till skivan, då Cobain hade klagat på att det var en för stor press att behöva skriva alla låtar. När grabbarna möttes upp i studion var det dock inget snack om vems låt som hade högst kvalité, och därför började de med den. "You know you´re right" är inspelad relativt kvickt, på bara några få tagningar, i likhet med materialet med "In Utero". Resultatet är fruktansvärt bra, som vanligt då det gällde detta band som visste precis hur de skulle sålla bort det halvtaskiga materialet och bara spela in det med hög kvalité. Det är antagligen både de och deras publik glada för idag.
Bästa del av låten: En bit in i första refrängen, vid runt 1:10, fortsätter Cobain att sjunga den repetitiva frasen "Ha-a-a-a-a-te", men han byter ackord från F#5 till D5, och går sedan vidare till ett E5 (jag tänker mig ackorden som de heter i standardstämning, men då Cobains gitarr är nedstämd ett halvt steg blir också ackorden det i verkligheten). Resultatet av detta till synes enkla, men samtidigt oväntade, ackordbyte är fantastiskt. Sällan har jag hört en låt lyfta på samma sätt.
Här har ni en länk till låten med tillhörande video: http://www.youtube.com/watch?v=dNRBEzvo_1c
Sen måste jag lovorda i stort sett varenda sekund av Mars Voltas spelning på Cirkus igår. Bara inledningen, med de tre låtarna "Son et Lumiere", "Inertiatic ESP" och "Cotopaxi", var bättre än vad någon kan önska. Cedric Bixler-Zavala var i storform och prickade bland annat de sjukt höga tonerna i "Goliath" utan att vackla en millimeter. Omar Rodriquez-Lopez var likaså han fantastisk och spelade gitarrsolon som om han hade både Hendrix, Santanas och Jimmy Pages själar i sig samtidigt, och färgade det hela med sin egna unika touch. Det enda man egentligen kan klaga på var att de inte spelade "Wax Simulacra", samt att 25-minutersversionen av "Cicatriz ESP" kanske var några sekunder för mycket. Annars var det två magiska timmar, med ett band av högsta klass spelandes många av sina bästa låtar på ett otroligt inspirerat sätt. Tack för det!
Här nedan har ni en bild från spelningen:
Bästa del av låten: En bit in i första refrängen, vid runt 1:10, fortsätter Cobain att sjunga den repetitiva frasen "Ha-a-a-a-a-te", men han byter ackord från F#5 till D5, och går sedan vidare till ett E5 (jag tänker mig ackorden som de heter i standardstämning, men då Cobains gitarr är nedstämd ett halvt steg blir också ackorden det i verkligheten). Resultatet av detta till synes enkla, men samtidigt oväntade, ackordbyte är fantastiskt. Sällan har jag hört en låt lyfta på samma sätt.
Här har ni en länk till låten med tillhörande video: http://www.youtube.com/watch?v=dNRBEzvo_1c
Sen måste jag lovorda i stort sett varenda sekund av Mars Voltas spelning på Cirkus igår. Bara inledningen, med de tre låtarna "Son et Lumiere", "Inertiatic ESP" och "Cotopaxi", var bättre än vad någon kan önska. Cedric Bixler-Zavala var i storform och prickade bland annat de sjukt höga tonerna i "Goliath" utan att vackla en millimeter. Omar Rodriquez-Lopez var likaså han fantastisk och spelade gitarrsolon som om han hade både Hendrix, Santanas och Jimmy Pages själar i sig samtidigt, och färgade det hela med sin egna unika touch. Det enda man egentligen kan klaga på var att de inte spelade "Wax Simulacra", samt att 25-minutersversionen av "Cicatriz ESP" kanske var några sekunder för mycket. Annars var det två magiska timmar, med ett band av högsta klass spelandes många av sina bästa låtar på ett otroligt inspirerat sätt. Tack för det!
Här nedan har ni en bild från spelningen:
