lyssningsknark

som droger för dina öron

Världens Bästa Gitarrsolon: Hotel California

Kategori: Världens Bästa Gitarrsolon

Okej, det är kanske ett hopplöst gubbigt och förutsägbart val att ha med Hotel California i en serie om världens bästa gitarrsolon. Men nu är det ju så att just solot i den här låten är just ett av de bästa som någonsin spelats in. Eagles gitarrister spelar både smakfullt och virtuost, de spelar melodier som man kommer ihåg och de mer avancerade idéerna är till för att lyfta låten, inte för att flasha. Det är givetvis en episk låt, en låt som inte alls låter så som det var tänkt. För Don Felder, som skrivit lejonparten av musiken till låten, hade tänkt sig att den skulle gå i den klassiska rocktonarten E-moll. Don Henley däremot, som skulle sjunga låten och skrev texten, var inte alls pigg på att sjunga i denna tonart. Istället flyttade han upp tonarten en hel kvint till B-moll, och givetvis fick låten en helt annan klang. En annan lite lustig sak är att det fantastiska gitarrsolot, som delas av Felder och Joe Walsh, inte är vad som diskuterats mest genom åren. Det är istället texten som man fastnat på, och många tolkningar finns. Ett exempel är att Hotel California skulle vara ett mentalsjukhus. En annan idé som cirkulerar involverar Satanistkyrkans grundare Anton LaVey. Men enligt Don Henley så är texten ren fiktion och har inga sammankopplingar med verkligheten, och vad den egentligen bottnar i är överflödet och konsumtionen i USA, och inte minst i Los Angeles. Men det är inte det jag fäster öronen på idag, istället är det gitarrsolot som jag är intresserad av. Och även om både Walsh och Felder gör riktigt fina insatser på egen hand så lyfter inte solot till klimax förrän i slutet, när de båda herrarna spelar samtidigt och låter sina gitarrer väva samman i en myriad av toner, tvåstämmigt och episkt. Det här var otroligt snyggt när låten kom ut år 1977 och det är fortfarande otroligt snyggt idag, Ett odödligt solo, helt enkelt. Här är det i en riktigt bra livetagning från 1998, då Eagles blev invalda i Rock n Roll Hall Of Fame:
 
 

Covern: American Woman

Kategori: Covern

En av Lenny Kravitz mest kända låtar heter "American Woman". Vad som inte är lika känt är att detta är en cover på en gammal 70-talsdänga. Originalet spelades in av The Guess Who i en version som verkligen doftar 70-tal. Man kan dra paralleller till Led Zeppelin, för visst är det här samma sorts anslag. Lenny Kravitz i sin tur har anpassat låten till 90-talet, med ett lite smartare arrangemang och några riktigt snygga detaljer som handklapp. Slidegitarren har han plockat bort till förmån för ett mer funkrockigt gitarrspel, och det är inte alls dumt tänkt. Han har helt enkelt tagit en episk rocklåt och gjort den ännu lite mer episk. Det snygga tonartsbytet in till gitarrsolot har han också föredömligt fixat, ett gammalt trick som inte sällan användes av band som Guns n Roses några år tidigare. Det är helt enkelt en riktigt stabil cover, men man ska inte glömma originalet (som många gjort, tyvärr), för det har också sin charm. Och har man aldrig hört originalet förut så ska man givetvis passa på nu!
 
 
 
 

Se upp för: Raindear

Kategori: Se upp för

Svensk elektronisk pop har väl sällan mått bättre än vad den gör nuförtiden? Raindear är ett bra exempel på detta, Rebecca Bergcrantz projekt har en schysst klang och bra melodier. Mycket bättre än vad mycket av det som spelas på radion och det känns som om Raindear är något som kommer att växa. Det ordvitsiga bandnamnet har en EP ute och på den kan man hitta "Grown Ups" som är mitt musikval för dagen: