lyssningsknark

"Sloop John B" är en sån där klassisk gammal låt som verkligen går att spåra långt tillbaka i tiden. Från början är det en traditionell låt hämtad från Västindien, där Carl Sandburg snappade upp den. Alan Lomax gjorde 1935 en inspelning av låten ute på landet, men denna är inte lätt att hitta. "John B. Sails" var namnet som Sandburg kallade denna låt, "Histe Up THe John B. Sail" hette den i Lomax fältinspelning och grupper som Weavers och The Kingston Trio kallade den för "The Wreck Of The John B." men mest känd är den i Beach Boys version från 1966. Innan dess hade också Johnny Cash hunnit spela in låten, då med titeln "I Wanna Go Home", men det var The Kingston Trios version som inspirerade Beach Boys mest. Al Jardine var gruppens folkmusik-fantast och övertalade Beach Boys ledare Brian Wilson att spela in låten till den klassiska skivan "Pet Sounds". Låten passade finfint för bandets stämsång och efter att skivan gavs ut så är det denna version som flest människor förknippar denna låt med. Men i Sverige har vi en helt annan version som är mest välkänd då Cornelis Vreeswijk översatte den gamla låten till "Jag Hade En Gång En Båt". I hans version har texten fått en betydligt mer politisk hållning än vad originalet har då den måste ses som en protestsång mot krig (överdrivet radikal är den väl inte, då de flesta människor antagligen håller med om att krig inte är så bra, men politisk måste man få kalla den ändå). Här har jag samlat först The Kingston Trios inspelning, sen Johnny Cashs version, därefter Beach Boys tolkning och till sist Cornelis Vreeswijks översättning. Fyra bra versioner av samma låt.

Kents självbetitlade debutplatta var en fruktansvärt bra skiva, men uppföljaren "Verkligen" är snäppet bättre. Bättre än så här har faktiskt bandet aldrig varit, trots (eller kanske på grund av) massiva framgångar och flera megahits. På "Verkligen" hade verkligen bandet något att bevisa, och de lyckades också göra det. Låtar som inledande "Avtryck", jamfestivalen "En Timme En Minut" och lågmälda "Indianer" banar vägen och singlar som "Gravitation" och "Kräm (Så Nära Får Ingen Gå)" sätter en extra guldkant på albumet. Här finns också den nästan överdrivet enkla "Halka", en låt som jag anar att Jocke Berg skäms lite för idag, som ändå fyller sin funktion och tar tillbaka greppet om lyssnaren i slutet av skivan. Kort och gott så kan man säga att "Verkligen" är ett litet mästerverk och definitivt en av de bästa svenskspråkiga skivorna som gavs ut på 90-talet. Texterna, musiken och arrangemangen - allt är smakfullt gjort och till för skivans bästa. Att Kent ska lyckas med ett lika bra album är kanske för mycket att begära, men man kan alltid hoppas. Här är "Avtryck":

"Isande Diskant" är en låt som sparkar hejvilt åt alla möjliga håll. Men framförallt så ger den en känga åt den där fina kultureliten som äter vaktelägg, dricker puttinuttiga viner och pratar högfärdigt om pjäser som aldrig ens borde satts upp för publik. "Kulturelit sen fem generationer pratar om det fria valet som de tänkte" sjunger Markus Krunegård, en kille som verkligen inte kommer från dessa kretsar och sätter fingret på hur en liten klick människor ser som sig förmer än andra. Alla dessa dramaten-skådisar som sitter och pratar skit i TV-program som "Stjärnorna På Slottet" kan känna sig träffade, och även om de kanske inte är just de som Krunegård vill åt så är det de som jag vill ge den här låten till. Sällan skapas någon stor konst i dessa kretsar, istället kommer den allt som oftast från en undre samhällsklass som har något nytt och viktigt att säga. Att diskutera rollbesättning åt "Fröken Julie" och "Ett Dockhem" kan vi spara åt "eliten" - dinosaurier som borde fundera över om de verkligen gjort något av vikt under de senaste åren av sina liv (om ens någonsin, och om de nu gjort det tidigare, varför inte försöka på riktigt igen istället för att leva på gamla intorkade meriter).

Skåneduon This Vision spelar elektronisk pop som doftar melankoli och vemod och har hittills hunnit med att släppa ett album som finns tillgängligt på bland annat Spotify. Jag anar influenser som New Order, ett annat band som lyckats kombinera snygga melodier med synthar och schyssta beats, men det är givetvis bara en gissning. I varje fall har grabbarna bestämt sig för att spela in tre nya låtar helt unplugged, något lite mer ovanligt för ett elektroniskt band, för att göra lite reklam för sin kommande skiva. På skivan kommer antagligen dessa tre låtar att låta ganska annorlunda mot här, men det är tre fina versioner som man kan hitta på Youtube. Här är en av dem, "Heaven Can Wait", inspelad i en stor gammal teaterhall som verkligen ger helt rätt reverb till denna typ av musik. Det är tomt och ödsligt, men samtidigt finns det en värme någonstans mitt i allt det melankoliska som ger låten en riktigt fin touch.

Han har aldrig varit den mest tekniska trummisen, men hans stil har influerat mängder av musiker. Och inte bara för att han spelade i Beatles (efter att 1962 ha ersatt Pete Best) utan också för att Ringo Starrs stil är smått unik. Starr, eller Richard Starkey som han egentligen heter, byggde sin stil runt det faktum att han som vänsterhänt ändå spelade på ett trumset som var uppställt för en högerhänt trummis. Detta gjorde givetvis vissa saker väldigt svåra för honom, men ur de tekniska begränsningarna kom även nya, kreativa idéer som resulterade i väldigt speciella fills och en smått oförutsägbar stil. Ringo jobbade också mer än vad man kanske tror med att bygga trumkomp till Beatles låtar som verkligen skulle passa helt rätt, vilket ofta lyfte bandets låtar ytterligare lite. Som låtskrivare var Starr inte speciellt aktiv inom bandet, det går lätt att räkna vilka låtar som han var med och skrev, men han var desto bättre på att inspirera de andra medlemmarna med typiska Ringo-uttryck som "Tomorrow never knows" och "It´s been a hard days night". Dessa blev senare låtar som idag ses som klassiker. Efter det att Beatles upplöstes så har Starr hunnit med att spela på de övriga medlemmarnas solo-skivor (det bästa exemplet tycker jag man kan höra på flera av låtarna från George Harrisons "All Things Must Pass") och dessutom gjort en hög egna plattor. Med sitt All-Starr Band (lite väl fyndig titel på ett band för min smak, men det får väl ändå vara okej) har han turnerat flera varv runt jorden samtidigt som nya generationer upptäckt Starrs trumstil och hittat inspiration i den. För att bara nämna några trummisar som sagt sig inspireras av Starr kan jag dra till med Dave Grohl, Max Weinberg, Mike Portnoy och Danny Carey. Alltså ganska olika sorters trummisar, som dock alla har gemensamt att de besitter en betydligt mer teknisk förmåga bakom kitet än den gode Ringo. Hans känsla är däremot svårefterhärmlig och en stor del i både hans egen och Beatles framgång. Här har jag plockat fram "The End", den enda Beatles-låt som har ett trumsolo och också målar upp bilden av ett band som håller på att spela in sin sista skiva och gör det med all heder i behåll. Förutom solot så spelar Ringo riktigt bra på denna låt, som avslutar medleyt på baksidan av "Abbey Road".

Det är ju känt sedan ganska länge att The Ark ska splittras, men innan dess ska det bli en turné i bästa Hellacopters-stil. För att höja intresset lite för bandets svanesång har man släppt en ny singel, den finfina "Breaking Up With God", som är en potentiell liverökare. För är det något som The Ark verkligen kan så är det att spela live, där deras låtar ofta lyfter lite extra. Förhoppningsvis gör också "Breaking Up With God" så, då den är riktigt bra i studioversionen så borde den kunna bli fantastiskt bra live. Stilen tycker jag man kan känna igen från låtar som "Absolutely No Decorum" och det känns som en helt klart värdig avslutning på ett band som varit en högst trevlig bekantskap. Förhoppningsvis hinner jag se dem innan de lägger av, för jag tror att sista turnén verkligen kan bli fruktansvärt bra.

Ikväll bjuder jag på en låt från Bruce Springsteens fantastiska platta "Born To Run" som kom ut 1975. Denna skiva gav också Springsteen det efterlängtade genombrott som både han och hans band länge hade väntat och hoppats på. Frågan är hur det egentligen hade gått med The Boss karriär om han inte hade lyckats här - "Born To Run" var hans tredje försök och det är inte alls omöjligt att skivbolaget hade gett upp hoppet om den gode Bruce om nu inte denna skiva både hade sålt så bra och faktiskt varit så bra som den nu blev. Låten jag hämtat är spår nummer två, "Tenth Avenue Freeze-Out", som har riktigt mycket klassisk Springsteen-känsla och dessutom en riktigt catchig hook. Här under är låten i en live-version från 1988 med både Bruce och E Street Band i toppform, både musikaliskt och fysiskt (kolla hur pumpad Bruce är!).

The Everly Brothers var tidigt ett viktigt band inom populärmusiken och både Paul McCartney och Paul Simon influerades av dem. Något som kanske är extra tydligt hos den senare av de båda då hans eget band också blev en duo där han och Art Garfunkel också sjöng stämsång och spelade någon slags folkpop. Ytterligare en likhet är att Simon and Garfunkel lyckades, precis som the Everly Brothers, bli rejäla ovänner då man bröt upp gruppen. Men innan dess hann man spela in en version av "Bye Bye Love", som kanske inte skiljer sig speciellt mycket från Everlys original utan snarare bara är en liten uppdatering av denna slagdänga. En lite rolig detalj är att de båda grupperna lyckades bli så pass mycket vänner igen att de gjorde en turné tillsammans för några år sedan, där The Everly Brothers fick nöja sig med att vara förband åt sina följeslagare i Simon and Garfunkel.

Jag har sällan hyllat en debutplatta lika mycket som jag gjort med den som The Kooks släppte år 2006. För här finns en vitalitet som tillsammans med några riktigt bra låtar skapar en skiva som känns lika fantastisk som den debut som Supergrass släppte cirka tio år tidigare. Likheterna med Supergrass finns också i spellängden och intensiteten som finns i låtarna och The Kooks visade att den brittiska popscenen är tillbaka på allvar med låtar som "Sofa Song" och "Eddie´s Gun" (båda klockar in på 2:13, en alldeles lagom längd enligt mig). Innan man hunnit så långt som till dessa två låtar så har Luke Pritchard & co redan visat på stor mognad i "Seaside" och ungdomlig upptäckslusta i "See The World". Andra stora ögonblick på skivan är "Naive", "She Moves In Her Own Way" och den fantastiska "Jackie Big Tits". Och övriga låtar skäms knappast för sig heller. Det är helt enkelt en riktigt bra skiva som The Kooks kommer få kämpa att följa upp på ett värdigt sätt ("Konk" var ett hyfsat försök, men inte riktigt i närheten av "Inside In / Inside Out"). Här är "Eddie´s Gun":

För att riktigt gotta till det så här på en lördag så blir det idag en låt med The (International) Noise Conspiracy. Just den här är hämtad från senaste skivan "The Cross Of My Calling", ett album som kom ut år 2008. Det är ju ett tag sedan, så det är väl inte för mycket begärt att tycka att det börjar bli dags för Dennis Lyxzén och hans mannar att skapa något nytt snart. Tills dess håller jag ut med låtar som "Assassination Of Myself", en närmast klockren låt av detta band som förhoppningsvis har fler stora låtar kvar inom sig.

Jag vet i stort sett ingenting om Kingdom Flying Club mer än att de kommer någonstans från delstaten New Mexico borta i staterna. Jag misstänker at det saknas ett sivkontrakt och jag är inte ens säker på om de fortfarande existerar. Men för några år sedan fick de med en låt på soundtracket till ett avsnitt av "O.C." och just denna låt är fortfarande bra. "Artists Are Boring" heter den och är en poplåt med glatt sväng och en enkel melodi, precis så som många andra låtar som varit med i "O.C." också har. Här under ackompanjeras den av en riktigt billig video:

Bill Ward blev känd genom att trumma i det kanske viktigaste hårdrocksbandet någonsin; Black Sabbath. Ward hade tidigare spelat en del jazz och hade först svårt med att inte spela i triolfeeling, vilket gjorde att hans stil blev ganska speciell. Inte sällan föll han in i samma mönster som riffen spelade, istället för att kompa dem med ett rakt 4/4-komp, något som man höras tydligt i låtar som "Iron Man". Mellan 1969 och 1980 spelade Ward på gruppens alla album innan han hoppade av innan det var dags att spela in "Mob Rules" men var tillbaka på 1983 års "Born Again". Efter det har Sabbath inte gjort några fler skivor och Ward har från och till haft stora hälsoproblem. Därmed har han inte spelat på alla de reunion och comeback-gig som bandet gjort utan har ibland varit tvungen att vila istället. 1998 drabbades han av en hjärtattack men återhämtade sig snabbt och har spelat på alla gig som Sabbath har gjort sedan 1999 (vilket kanske inte är lika många som man skulle kunnat hoppas på). Heaven and Hell, bandet som Sabbath-medlemmarna Tony Iommmi och Geezer Butler drog ihop med Dio år 2006, ville dock inte Ward vara med i. Det är inte allt för ofta som Ward nämns när man snackar om bra trummisar, men faktum är att han bidrog stort till det sound och den stil som Sabbath var först med och sedan kom att influera mängder av hårdrocksband. Här är "Snowblind", en låt där man tydligt kan höra Wards speciella stil.

Folkrock-bandet The Decemberists har släppt ny skiva vid namnet "The King Is Dead". Enligt DN:s recensent Nils Hansson har de börjat snegla mer åt det egna landets (USA) tradition jämfört med deras tidigare fascination för det brittiska. Personligen har jag ingen aning, då jag faktiskt aldrig hört bandet förr. Men det jag hunnit höra av "The King Is Dead" är mer än trevligt. Som en liten bonus spelar Peter Buck från REM gitarr på tre av låtarna, men den riktiga behållningen är låtarna i sig som är fantastiskt fint ihopsnickrade. The Decemberists är ett band som är högst värda att utforska, och det verkar inte helt dumt att börja med senaste skivan. Här är "January Hymn" som är hämtad från just denna skiva.

The Vibrations var ett amerikanskt soulband som liksom så många andra gruper inom denna genre bildades i mitten av 50-talet. Som många andra fick de också en viss framgång på 60-talet, där singeln "My Girl Sloopy" från 1964 antagligen är det mest kända som bandet gav ut. För att kategorisera in bandet ytterligare så brukar man klumpa in dem bland alla de andra band som får stämpeln "Northern Soul" på sig. Vad som är viktigare är att bandet gjorde några riktigt fräscha låtar, tex "Surprise Party For Baby" från 1971 då bandet under en kort period kallade sig för The Vibrating Vibrations. Samma år lämnade medlemmen Ricky Owens bandet för giganterna The Temptations, där han dock blev kortvarig. Därför körde han igång The Vibrations igen, som till slut lade ner år 1976. Men innan dess hann de alltså spela in den här grymt svängiga låten:

Av de få låtar som Sex Pistols hann spela in under sin korta tid så var deras cover på Dave Berrys låt "Don´t Give Me No Lip Child" en av deras coolaste. Attityden i låten passade bandet perfekt, men att Englands farligaste punkband skulle spela en vanlig bluestolva rakt vore lite väl konventionellt. Istället fick de till en betydligt mer skruvad version är originalet, mycket beroende på en liten incident. Basisten Glen Matlock beskriver den så här: "We were always looking for sharp songs to cover while we got the writing together. This almost fitted the bill, but was a bit staid, so we mucked around with it. I came up with a funky kinda bass-line; Steve played the right guitar riff, but on the wrong strings (by accident). It sounded great and that´s how it stayed". Gitarristen Steve Jones har en lite kortare version: "I couldn´t stand the original, so I totallly changed the main riff". Jag tror personligen mer på Matlocks version, som visar på hur bra felspelningar kan vara ibland. För riffet blev verkligen coolt och en aning "out", i alla fall jämfört med originalet. Historian som Steve Jones drar handlar antagligen om att han har svårt att släppa stoltheten och erkänna att hans uppfinning egentligen var ett misstag. Men om man ser till historien så hittar man massvis med misstag som lett till bra saker (långt ifrån alla dock, men man måste själv kunna se skillnad på hur smart det var att rösta in George Bush den yngre som president över USA och genialiteten att upptäcka et av de största medicinska genombrotten någonsin tack vare lite mögel), och Jones riff till "Don´t Give Me No Lip Child" måste definitivt räknas in bland dessa.

De ämnen som Pulps mästerverk "Different Class" bygger på är ganska lätträknade då det i stort sett endast handlar om sex och olika samhällsklasser, oftast i kombination med varandra. Låtar som "Pencil Skirt", "Common People", "I Spy" och "Live Bed Show" är alla bra exempel på detta. De är också bra exempel på hur fantastiska låtar som ryms på detta album. De samsas om platsen med dunderhiten "Disco 2000" och en drös andra fina låtar som alla har sin charm. Skivan släpptes mitt under britpopens kulmen i mitten av 90-talet och det här är också toppen av Pulps karriär. Bandet hade toppar och dalar både innan och efter "Different Class", men de var aldrig i närheten av att göra ett lika jämnt album som detta. Då menar jag inte att det är jämntjockt, utan att det håller ovanligt hög klass rakt igenom. Här har jag valt att plocka fram den mest romantiska och minst klass/sex-orienterade låten från skivan, den fantastiskt fina "Something Changed".

Idag bjuder jag på inte bara ett, utan två låtar av och med Håkan Hellström. Båda två kommer från senaste fullängdaren "2 Steg Från Paradise", en skiva som växer för varje lyssning. Så gör också dessa två spår som inte är lika direkta som singeln "Saknade Te Havs". Det är "Det Dom Aldrig Nämner" och titelspåret "2 Steg Från Paradise" som ska avhandlas och det är två fantastiska låtar. Text, melodi, arrangemang, sång och sound - allt är lysande. Men visst låter Håkan lite som Björne (ja, den gamla barnprogramsbjörnen som bodde ihop med Hugo och Snigel och pratade med en lite lustig röst) i den senare av dessa två låtar?

Det svenska bandet Ghost har smugit sig in under min radar, lyckligtvis nog då det är riktigt cool musik. Bandmedlemmarna gör 70-talsinspirerad rock/hårdrock med text och stämning som inte sällan är ockult, vilket för tankarna tillbaka till band som Mercyful Fate och Electric Wizard. Musiken är sällan överdrivet hård, snarare melodisk - men inte på ett töntigt sätt som många andra melodiska hårdrockare känns utan istället genuint och uppfriskande. Detsamma gäller sången, en faktor som ofta känns överdrivet teatralisk när det kommer till många melodiska hårdrocksband men som Ghost klarar av att hålla på en alldeles lagom nivå. Här är låten "Ritual", ett coolt spår från 2010 års skiva "Opus Eponymous" där gitarrsolot är minst lika coolt som de solon som Tiamat ofta spelade in under 90-talet.

Charlie Watts intresserade sig först och främst för jazz när han började spela trummor. Efter att ha gått ut skolan spelade han då och då med olika konstellationer på små klubbar, men det var som grafisk designer han gjorde sitt levebröd. 1961 mötte han bluespuritanen Alexis Korner, en enormt viktig figur inom den brittiska blues-rörelsen i början av detta decennium, och erbjöds senare en plats i dennes band Blues Incorporated. Genom just Blues Incorporated skulle många musiker vandra innan de själva startade sina egna band. Jack Bruce och Ginger Baker är bra exempel på killar som senare skulle slå igenom stort. Det gjorde också Watts så småningom, då han några år senare blev en medlem av Rolling Stones. Resten är historia, kan man väl säga. Det blues-rockiga bandet har hunnit med en hel del under åren, från 60-talspop till psykedelika, via 70-talets slas-rock och små flirter med disco till det band de är idag; en något gubbig, men likaväl fantastisk, arena-maskin som fyller vilken lokal som helst med sina shower som allt som oftast innehåller de flesta av deras största låtar. Charlie Watts utnämndes för några år sedan som den viktigaste medlemmen av detta band av ingen mindre än Keith Richards. Och då Richards själv varit med hela vägen med Stones så borde han väl veta bäst, även om han inte alla gånger varit helt klar i skallen. Frågan är egentligen hur ofta han varit just utan substanser eller alkohol i blodet - antagligen ganska sällan. I vilket fall så är ett bra exempel på hur mycket Jagger och Richards litar på Watts är att de gav honom ansvaret att bestämma vem som skulle ersätta basisten Bill Wyman när denne pensionerade sig från bandet. När Watts inte turnerat jorden runt och spelat in klassiska skivor med Rolling Stones så har han ägnat sig åt det han började spela - jazz. I slutet av 70-talet blev han medlem i superbandet Rocket 88 och följande decennium spelade han mycket med ett storband, där bland andra Jack Bruce också var medlem. På 90-talet drog han ihop The Charlie Watts Quintet som släppte några skivor med gamla klassiska jazz-dängor på. Watts hann också med ett elektroniskt projekt där han tillsammans med Jim Keltner gav ut en platta med instrumentala låtar. Än idag är Charlie Watts aktiv, och förutom att spela med Rolling Stones så började han år 2009 spela i kvintetten "The ABC&D of Boogie Woogie". Även om Watts sällan nämns när förståsigpåare gör listor över världens bästa trummisar så är han helt klart värd att nämna i andra sammanhang då hans smått egna spel satt sin prägel på ett av världens största, och stundtals bästa, band någonsin. Här är "Loving Cup", en låt där både Rolling Stones och Charlie Watts visar sig från en av sina bästa sidor.

Nytt och nytt, det var några månader sedan Girls släppte EP:n "Broken Dreams Club". Jag har dock inte hunnit märka det förrän nu. Bland de sex låtarna som utgör EP:n finns fantastiska "Heartbreaker", en låt som visar bandet från sin absolut bästa sida. Kanske inte lika direkt som "Lust For Life", men efter några lyssningar har låten växt sig till en gigant. Girls fortsätter utvecklas i och med denna EP:n och går som vanligt i flera olika riktningar. Samtidigt känns det ändå som en helhet då det finns något eget i bandets stil. "Broken Dreams Club" är en spretig historia, precis som 2009 års fullängdare "Album", och visar upp bandet från flera olika sidor. Och den bästa av dessa sidor visar de upp i "Heartbreaker", som är en så episk indie-låt att den verkar tåla hur många lyssningar som helst.

The Connells var aktiva redan i mitten av 80-talet och hade viss framgång borta i staterna, där de dock ofta sågs som ett lite sämre alternativ till REM. Bandet fick några mindre hits i USA med låtar som "Get A Gun" och "Slackjawed", men det verkliga genombrottet kom i Europa i och med 1993 års singel "'74 - '75". Men efter denna låt gick det trögare igen, och här i Sverige ses bandet som ett onehitwonder. Detta är väl inte riktigt hela sanningen, med tanke på att man ändå haft en del framgångar i USA med andra låtar. Senaste skivan släpptes 2001 och efter den har det bytts medlemmar och planerats en Greatest Hits. Som ännu inte kommit, men den som väntar på något gott väntar ofta ganska länge. Här är i alla fall "'74-'75", en klassiker som fortfarande är en kanonlåt.

Tom Jones fick en stor hit när han tillsammans med The Cardigans spelade in "Burning Down The House". Vad de flesta missade var att denna låt faktiskt hade spelats in förut, av inga mindre än legendariska Talking Heads. Detta David Byrne-ledda band växlade friskt mellan både medlemmar och musikstilar, vilket gjorde att både kritiker och fans hade svårt att hänga med. En sak är säker, de vek aldrig undan från Byrnes visioner och infall. "Burning Down The House" måste röknas till bandets mer välkända låtar tillsammans med andra odödliga klassiker som "Road To Nowhere". Tom Jones och Cardigans version av låten skiljde sig ganska friskt från originalet då man ersatt de Byrnes skruvade funkmattor med ett mer blåsbaserat arrangemang som också rymmer några typiska gubbgitarr-mackor (vilket passar Jones bättre än Nina Persson, inte bara till person och stil utan också musikaliskt). En sak är säker; covern är betydligt mer hittig än originalet. En tredje version av låten som rönt en del framgångar är den som det amerikanska rockbandet The Used spelade in för några år sedan. Denna version håller sig betydligt närmare originalet än den version som Jones/Cardigans fick en hit med, men The Used har inte kunnat hålla sig ifrån att förlägga soundet till en betydligt mer nu-metalig värld som snuddar vid de hemska saker som Linkin Park brukar hålla på med. Alltså verkligen inte till låtens fördel. Vad Byrne tycker om dessa två covers vet jag inget om, men jag håller i vilket fall hans original högst.

Supergrass debutplatta från 1995 är fortfarande det bästa som trion (eller kvartetten, det beror lite på hur man räknar, men då den keyboard-spelande Coombes inte sågs som en medlem av ens sin sjungande bror så räknar inte heller jag in honom) åstadkommit. Det är en riktig power-britpopplatta där punkigare influenser som Buzzcocks blandas med poppigare saker som Kinks och Beatles. Kanske kom den lite för sent, då britpopens största våg redan på sätt och vis var över då "I Should Coco" landade på skivdiskarna - snart skulle Oasis vara på dekis och Blur vara på väg bort från stilen. Eller så låg den helt rätt, då intresset fortfarande fanns för denna musik men det gällde att sålla ut alla de band inom genren som inte höll måttet. För var det något band som verkligen höll hög kvalité rakt igenom så var det Supergrass. Deras debut är kanske mest känd för att singeln "Alright" låg som spår fyra, men det finns så mycket mer att hämta här. "Caught By The Fuzz" är en klockren powerpop-dänga, "Mansize Rooster" är dess skruvade kusin, "Time" visar upp en mer klassisk bluesrockig vibb och "Lose It" är lika enkel som briljant. Det är helt enkelt en fantastisk skiva från början till slut, med endast någon enstaka dipp som man ändå får ha överseende för när resten av materialet är så pass bra som det faktiskt är. Här är "Sitting Up Straight", en av alla låtar från "I Should Coco" där Supergrass inte kompromissat vare sig när det gäller det melodiösa eller öset.

Jag har återupptäckt Clash:s fantastiska musik, och dessutom upptäckt några guldkorn som jag missat. Ett av dessa heter "Stay Free" och kommer från 1978 års "Give ´Em Enough Rope", en skiva som jag inte ägnat speciellt mycket tid åt att lyssna till. Vilket givetvis var en miss, då den rymmer så här fantastiska låtar. "Stay Free" innehåller allt det som jag gillar med The Clash; svängigt komp, lysande melodier, en punkig med ändå tillbaka-lutad attityd och deras coola sound. Och det är inte bara "Stay Free" som har allt detta, nej, en nästan ofattbart hög procent av bandets låtar äger dessa kvalitéer. Tur att jag kom på det igen, efter att ha förbisett det i några år.

Mystery Jets bildades redan i början av 90-talet, lite som ett musikaliskt familjeprojekt. Efter lite byten, både vad gäller medlemmar och vilka instrument de spelade så hittade man till slut den uppställning av bandet som idag har släppt tre fullängdare. På en av dessa skivor finns singeln "Young Love", en låt som fick ett hyfsat stort genomslag tack vare sin trallvänliga melodi och och följsamma driv. Stilen känns som ganska typisk för ett indie-band i slutet av 2000-talet och musikaliskt ligger Mystery Jets inte helt långt bort från band som Bombay Bicycle Club och The Drums. Det är snygg musik, lika stilren som klockren, som jag gärna slänger på skivtallriken. Här är tidigare nämnda låt "Young Love", utgiven år 2008. Laura Marling är också med på ett hörn med sin sånginsats, vilket knappast gör låten sämre.

Nick Mason har i stort sett endast spelat in musik tillsammans med de andra medlemmarna i Pink Floyd, till skillnad från andra trummisar som generellt sett gärna "spelar runt" lite. Han är också den ende medlemmen i bandet som varit just medlem hela tiden i Pink Floyds historia. Övriga har plockats in, försvunnit och eventuellt dykt upp igen under resans gång, men Mason har varit med enda sedan gruppen kallade sig för "Sigma 6". Därmed har han också varit både en essentiell och högst vital kraft i Pink Floyd som till skillnad från de andra, som bytt runt en del, hållt sig till sitt instrument och sällan vikt av för att göra något annat. När Mason inte spelat i bandets mer eller mindre experimentella låtar så har han ägnat mycket tid åt att tävla med snabba bilar. Det är dock som trummis som han är bäst ihågkommen genom sitt följsamma spel sina stabila slag som hållt ordning i Pink Floyds låtar. Här under har jag plockat fram klassikern "Money", där Mason visar att han behärskar udda taktarter lika väl som han klarar av att dundra igång ett ösigt 4/4-parti.

För lite drygt en månad sedan släppte Those Dancing Days första singeln från vad som så småningom kommer att bli tjejernas andra fullängdare. Låten i fråga heter "Fuckarias" och verkar ha gått igenom censuren både på Youtube och andra sajter som drivs av svordomsfobiska amerikaner. Det är en riktig stänkare till låt där Those Dancing Days drar till med sin kanske punkigaste stil hittills, men som vanligt när det gäller detta band finns det också en cool melodi som grund för bygget. Vill man så kan man också ladda ner låten gratis från bandets hemsida, här är en länk: http://www.thosedancingdays.com/blog/2010/12/8/free-download

Edison Lighthouse var en grupp som sattes ihop för att spela låtar skrivna av låtskrivarduon Barry Mason och Tony Macaulay. Till en början gick det bra då Tony Burrows (som var inblandad i en rad andra projekt runt samma tid) gick med på att sjunga lead och tillsammans med några andra stabila killar bildades bandet. "Love Grows (Where My Rosemary Goes)" blev en stor hit, inte bara i hemlandet England utan också i USA. Burrows hade då fyra låtar, med olika projekt, som låg på Englandslistan vilket givetvis ställde till en del problem. Han lämnade gruppen kort efter succén med "Love Grows (Where My Rosemary Goes)" och därför satte låtskrivarana ihop ett helt nytt band under samma namn. Man fick till några fler stora låtar som "It´s Up To You Petula" innan även denna uppsättning av Edison Lighthouse splittrades. Lite senare startades projektet upp igen, återigen med nya medlemmar, och skivan "Love Grows" spelades in och gavs ut. Dock utan att välta några kiosker direkt. Fiaskot gjorde det enkelt att hitta en anledning att återigen splittra gruppen. Idag finns bandet igen, med nya medlemmar, och turnerar runt var det erbjuds spelningar. Att kalla Edison Lighthouse för ett band är förresten nog att ta i, då projekt nog stämmer bättre på en sån här historia. "Love Grows (Where My Rosemary Goes)" är dock en fin låt som idag ses som en låt av ett one-hit-wonderband, och nog stämmer det ganska bra. Det handlar om 60-talsromatisk musik gjord under det tidiga 70-talet med en snygg melodi och riktigt bra stämsång. Synd bara att bandet bakom egentligen knappt existerade på riktigt.

På Hellacopters sista album, coverskivan "Head Off", ryms flera stora ögonblick. Ett av dem är bandets version av den några år tidigare The Robots-inspelade låten "In The Sign Of The Octopus". The Robots är ett Stockholms-band som inte rönt några större framgångar via radiostationer och publikhav. Istället är bandet en väl bevarad hemlighet bland finsmakare i detta avlånga land. "In The Sign Of The Octopus" var givetvis värd en större publik en denna lilla klick, då det är en smått fantastisk låt. Detta ordnade Hellacopters med sin finfina cover, som kanske inte skiljer sig speciellt mycket från originalet utan istället på ett tydligt sätt både hyllar och hedrar The Robots inspelning. Och ibland räcker det. Det räckte för att få en betydligt större publik att upptäcka "In The Sign Of The Octopus", nu återstår bara att samma publik upptäcker resten av The Robots produktion.

Idag kör jag en av klassikernas klassiker, Bob Dylans ablum "Blonde On Blonde". Denna fantastiska skiva tillhör helt klart topp tre vad gäller Dylan och den växer för varje lyssning, till och med efter hundra lyssningar. Något som är både märkligt och ovanligt, men då det finns så mycket som ryms på "Blonde On Blonde" så finns det alltid nya saker att upptäcka. Som vanligt när det gäller Dylan så går det analysera om texterna tills man inte vet vad som är upp eller ner, men här finns även musikaliska fraseringar och små detaljer som man inte upptäcker vid de första lyssningarna. Efter att ha trängt igenom de långa låtarnas tjocka lager några gånger hittar man till slut alla dessa små fantastiska detaljer som undermedvetet lyfter hela skivan till sällsamma höjder. Det är fjorton, överlag långa, låtar som samsas om platsen på de vinylbitar som utgjorde skivan när Dylan släppte den år 1965. Något de lyckas med så bra att de kompletterar varandra på ett så utmärkt sätt att man inte har en chans att tröttna på albumet. "Blonde On Blonde" inleds med bluesiga "Rainy Day Women #12 & 35" och "Pledging My Time", där Dylan både hinner visa upp sina småvitsiga texter och sitt lysande munspelande. "Visions Of Johanna" och "One Of Us Must Know (Sooner Or Later)" visar upp Dylans nya stil med ena foten i den amerikanska folkmusiken och den andra i rockmusiken. Hiten "I Want You" visar upp ytterligare en sida av Dylans elektriska sida innan de bluesrockiga "Stuck Inside Of Mobile Wth The Mephis Blues Again" och "Leopard-skin Pill-box Hat" tar vid. Ett antal fantastiska låtar (som "Just Like A Woman") till får plats innan albumet avrundas med den episka (med en speltid långt över tio minuter) "Sad-eyed Lady Of The Lowlands". Bara denna låt förtjänar en plats i folkrockens finrum, och tillsammans med de övriga tretton spåren på denna skiva utgör den grunden till en av de bästa skivor som någonsin gjorts. Här har jag plockat fram "Absolutely Sweet Marie" som visar på en Dylans mest poppiga sidor, en sida som likt så många andra ryms på "Blonde On Blonde". En fantastisk låt från en fantastisk platta.

Årets första låt på denna blogg har förärats Jackie DeShannon. Det är hennes version av "When You Walk In The Room" som är på tapeten och även om det är långt ifrån den enda inspelningen av denna låt så är det nog den bästa. Att slå Agneta Fälskogs, Status Quos och Smokies versioner är väl knappast några problem, men The Searchers inspelning är långt ifrån tokig. Dock så tycker jag nog att DeShannon lyckats ringa in låtens kärna på ett bättre sätt, med det lite försiktigare arrangemanget och den lysande sången. Helt klart en klassiker som är alldeles för bortglömd med en lysande sångerska som nämns alldeles för sällan nuförtiden. Likaså en helt klart värdig låt att inleda år 2011 med.