lyssningsknark

som droger för dina öron

Specialvecka: Blur del 7

Kategori: Allmänt, Specialveckor

Sin senaste skiva spelade Blur in i Marocko år 2003, där de inspirerades av den marockanska folkmusiken och använde sig av en del musiker från landet. Tråkigt nog hoppade Graham Coxon av under denna period, och valde att fokusera på sin solokarriär istället för att spela in med Blur. Skivan är en ganska brokig sak, och vissa låtar känns lite väl ofärdiga. Men det finns också bra saker som "On the way to the club", "Good song", "Brothers and sisters" och inledande "Ambulance". Damon tyckte att det fanns en likhet med "Parklife"-skivan, de flesta recencenter tyckte att det var skräp. Men man måste göra sin egen bedömning, och trots att det kanske är bandets sämsta verk så är det långtifrån dåligt. Lyssna bara på första singeln "Out of time". Det är en fantastisk låt, som spinner vidare på temat i "Bang" (från Leisure), bara det att här verkar det som om Damon har gett upp hoppet och låtit massmediavärldens hysteri och panik vinna medan texten i "Bang" mest konstaterade att världen snurrar lite för fort.

Specialvecka: Blur del 6

Kategori: Allmänt, Specialveckor

Blurs sjätte skiva "13" präglades mycket av Damons kraschade förhållande med Justine Frischmann (Elastica, tidig medlem i Suede) och texterna var mer personliga än tidigare. Bandet fick till några fina singlar med "Tender" och "Coffee & TV", men skivans huvudtema är experiment. I "Bugman" hörs spacerockig distgitarr, "Caramel" är dränkt i gitarrspår, "Trailerpark" består av en samling mollackord som blir ännu mera nedstämda av den pipiga orgel de spelas på, "Trimm trabb" är en hyllning till en gammal sko och drivs av ett rockigt riff, "Battle" är falsettsång kombinerat med en ny spännande klangvärld. Blur goes Pink Floyd, ungefär. Intressant är att Graham ritat skivomslag både till singlarna och albumet, något som han fortsatt med under sin solokarriär. Skivans mest intima stund infinner sig i tredje och sista singeln "No distance left to run", en fin låt med en bluesig nerv, något som Blur sällan annars visar upp. 

Specialvecka: Blur del 5

Kategori: Allmänt, Specialveckor

1997 släppte Blur sin femte skiva som hette kort och gott "Blur". Bandet hade tröttnat på britpopen och istället börjat ägna mer intresse åt amerikansk independent rock och lo-fi (något som Graham Coxon länge varit ett stort fan av). Resultatet blev en skiva som spretade ganska rejält, inspelad på Island av Stephen Street (som även producerat bandets tidigare skivor). Det fanns singlar som "Beetlebum" och "On your own", instrumentalt som "Theme from retro", punkskrän som "Chinese bombs" och en hel del andra udda saker. Det fanns också megahiten "Song 2", även känd som "Who.hoo" på grund av refrängens trademark. "Song 2" skrevs på några minuter och spelades in på cirka en halvtimme, och blev Blurs största hit någonsin. Men det är inte den videon jag valt att visa här (även om den är fruktansvärt snygg). Istället tycker jag att alla borde lyssna på en singel som hamnade lite i skymundan, "M.O.R.". Den innehåller ett av Grahams snyggaste riff någonsin och en av Damons snyggaste melodier. Videon är dessutom riktigt kul.