lyssningsknark

som droger för dina öron

Världens Bästa Gitarrsolon: Kom Igen Lena!

Kategori: Världens Bästa Gitarrsolon

Håkan Hellströms "Kom Igen Lena" brukar hyllas som en av de bästa poplåtar som någonsin skrivits i Sverige, samtidigt som det brukar pratas om hur mycket Hellström stulit/lånat till låten. Vad som det sällan pratas om är det fantastiska arrangemanget och inte minst det fantastiska gitarrspelet. Bakom båda dessa två faktorer står Timo Räisänen, på den tiden Håkans sidekick och gitarrist. På hela "Det är Så Jag Säger Det", den andra och sista skivan som Håkan och Timo gjorde ihop, så har han gjort ett hästjobb. Arren är fantastiska och gitarrspelet är både smart och entusiastiskt. Det hela känns ungt, uppfriskande, medryckande och livfullt, och det gäller inte minst det smått frenetiska solot i "Kom Igen Lena!". För om om man ska ha ett gitarrsolo i en låt som reda i sig är så pass stark som den här är, ja, då vill det till att solot också bidrar på något sätt. Det verkar Timo ha fattat, för detta gitarrsolo sitter helt rätt. Egentligen är det inte så avancerat uppbyggt, det är en liten idé som Räisänen flyttar runt på greppbrädan, men det låter fantastiskt. Och avslutningen är så fenomenal som den bör vara. Ett riktigt bra gitarrsolo är som en liten låt i låten, och gärna med klimax mot slutet. Det lyckas Räisänen alldeles utmärkt med här, först spelar han ett litet lick om och om igen och svarar sedan på det med en liten melodi. Sedan flyttas licket och svaras återigen av en ny melodi. Tredje gången blir det en liten variation på tidigare idéer innan Timo avslutar med en figur som glider högre och högre upp innan den exploderar in i sista refrängen. Ett fantastiskt gitarrsolo i en fantastisk låt:
 
 

Världens Bästa Gitarrsolon: Hotel California

Kategori: Världens Bästa Gitarrsolon

Okej, det är kanske ett hopplöst gubbigt och förutsägbart val att ha med Hotel California i en serie om världens bästa gitarrsolon. Men nu är det ju så att just solot i den här låten är just ett av de bästa som någonsin spelats in. Eagles gitarrister spelar både smakfullt och virtuost, de spelar melodier som man kommer ihåg och de mer avancerade idéerna är till för att lyfta låten, inte för att flasha. Det är givetvis en episk låt, en låt som inte alls låter så som det var tänkt. För Don Felder, som skrivit lejonparten av musiken till låten, hade tänkt sig att den skulle gå i den klassiska rocktonarten E-moll. Don Henley däremot, som skulle sjunga låten och skrev texten, var inte alls pigg på att sjunga i denna tonart. Istället flyttade han upp tonarten en hel kvint till B-moll, och givetvis fick låten en helt annan klang. En annan lite lustig sak är att det fantastiska gitarrsolot, som delas av Felder och Joe Walsh, inte är vad som diskuterats mest genom åren. Det är istället texten som man fastnat på, och många tolkningar finns. Ett exempel är att Hotel California skulle vara ett mentalsjukhus. En annan idé som cirkulerar involverar Satanistkyrkans grundare Anton LaVey. Men enligt Don Henley så är texten ren fiktion och har inga sammankopplingar med verkligheten, och vad den egentligen bottnar i är överflödet och konsumtionen i USA, och inte minst i Los Angeles. Men det är inte det jag fäster öronen på idag, istället är det gitarrsolot som jag är intresserad av. Och även om både Walsh och Felder gör riktigt fina insatser på egen hand så lyfter inte solot till klimax förrän i slutet, när de båda herrarna spelar samtidigt och låter sina gitarrer väva samman i en myriad av toner, tvåstämmigt och episkt. Det här var otroligt snyggt när låten kom ut år 1977 och det är fortfarande otroligt snyggt idag, Ett odödligt solo, helt enkelt. Här är det i en riktigt bra livetagning från 1998, då Eagles blev invalda i Rock n Roll Hall Of Fame:
 
 

Världens Bästa Gitarrsolon: Skin Tight

Kategori: Världens Bästa Gitarrsolon

Det är kanske lite oväntat med en låt av Chicago på denna nedräkning över de gitarrsolon som är bäst genom tiderna. Men faktum är att Chicagos gitarrist Terry Kath hyllades av bland annat Jimi Hendrix ("that guy is better than me") och redan under Chicagos tidiga dagar visade sig på styva linan på bland annat den sjövilda låten "Free Form Guitar". På Chicagos tionde album, smidigt döpt till "X" - precis som de tidigare skivorna efter vilket nummer i ordningen de getts ut - var Kath i fantastiskt fin form. Något han verkligen visar i sitt wah-wah-dränkta solo drygt två minuter in i låten. Det är rent tekniskt inte ett speciellt märkvärdigt solo, det är bara precis rätt toner spelade med precis rätt känsla. Någon elfte skiva med Chicago blev det aldrig för Terry Kath. Han var en hängiven pistolsamlare och visade gärna upp sin samling. Hans sista ord var "Don´t worry, it isn´t loaded". För tyvärr var pistolen som han pekade mot sig själv just laddad. Gitarrhjälten Kath lämnade där och då den kända världen och Chicago blev i samma vända ett såsigt ballad-band som aldrig kom tillbaka till den hur bra de faktiskt var under slutet av 60-talet fram till Kaths död 1977.