supernördigt om musik som alla borde höra, minst en gång, helst flera. Gammalt och nytt, välkänt och anonymt.
Måndagscovern: Don´t let me be misunderstood
Jag trodde att Animals spelade in originalversionen av "Don´t let me be misunderstood" i mitten av 60-talet, men där trodde jag fel då Nina Simone var ett år före. Vad jag vet är att det gjorts några fler fina coverversioner på låten. Blues/jazz-gitarristen Robben Ford gjorde en bra tolkning för några år sedan, men den är inte riktigt lika fantastisk som Santa Esmeraldas otroliga inspelning, gjord 1977. Här svänger de till den gamla låten med latinorytmer, fantastiskt gitarrspel och ett otroligt snyggt arrangemang. Denna version är också rejält lång, inte mindre än 16 minuter klockar den in på, därför är den uppdelad i två delar på Youtube. Den är dock väl värd att lyssna igenom, och det är väl ingen slump att Quentin Tarantino, mästaren av god filmmusikssmak, använde sig av denna inspelning till sin film "Kill Bill 2". Här har ni de olika versionerna av "Don´t let me be misunderstood" i kronologisk ordning, dvs först Nina Simone, sen Animals, sen Santa Esmeralda och till sist en liveversion av Robben Ford.
Barry McGuire var en singer/songwriter på 60-talets andra hälft som fick en stor hit, "Eve of destruction". Dylan tyckte att McGuire hade plankat honom på denna låt, och på många sätt kan jag nog hålla med, men det var egentligen P.F. Sloan som skrev låten 1965. Det är en klassisk protest-låt och har spelat en viss roll inom politiska rörelser under åren (speciellt på 60-talet) och visst är den bra. Kanske inte Dylan-bra, men det är det inte mycket som är. Här får ni först Barry McGuires hit och sedan en liveversion från 2006 av upphovsmannen Sloan.
Jag var hemma hos Anders för ett tag sedan och fick då höra Perssons Packs låt "Stenad i Stockholm" från deras nya skiva "Öster om Heden". Det är ingen mindre än Love Antell (sångare i Florence Valentin) som har producerat skivan, och dessutom tagit en plats i bandet, och kanske var det hans idé att plocka in Annika Norlin, alias Säkert och Hello Saferide, som duettpartner till denna låt. Eller så var det någon annans idé, hur som helst var det en väldigt bra tanke på pappret som blev ännu bättre i praktiken. "Stenad i Stockholm" är nämligen en alldeles lysande duett med två röster som kompletterar varandra perfekt och en av Perssons Packs absolut största stunder. Ljudet är tråkigt nog inte det bästa på detta Youtube-klipp, men jag tror att man kan höra igenom den usla ljudkvalitén att det låten innehåller otrolig hög musikalisk kvalité.
Jag kollade på ett avsnitt av "Greek" förra veckan, det är en serie jag nog aldrig sett tidigare men som jag kanske borde börja titta på i och med den lysande musiken. Det absolut bästa med det avsnittet jag såg på var en låt med Darker my love som heter "Two ways out" och är absolut lysande. Det är typisk amerikansk college-pop och jag kan referera till band som Shins och Nada Surf, och då förstår vem som helst att det måste vara kalasbra. Det är det också, lyssna själv och upplev en väl en väl dold hemlighet, en så bra hemlighet att alla borde känna till den.
För några år sedan när jag tittade lite slumpartat på TV råkade jag få in en livespelning med Chuck Berry som var så bra att jag var tvungen att se hela. Giget ägde rum i London 1972 och det är när Berry spelar på detta viset som jag tycker han är som bäst. Under spelningen lever ha ut hela sitt register med tricks som att gå ner i spagat (nästan i alla fall), sin klassiska duckwalk samt andra påhitt med gitarren. Dessutom sjunger han riktigt bra, har en otrolig energi och styr bandet med säker hand. Hela spelningen är sevärd, men jag plockar bara ut ett klipp här, och då får det bli klassikern "Johnny B Goode". Inte för att den nödvändigtvis är bäst, men för att man får se mest av Chuckens tricks här, speciellt några minuter in i låten då han börjar spela typiska Berry-solon. Hela spelningen finns på den här adressen ---> http://www.youtube.com/view_play_list?p=D126521371560918 och jag kan rekommendera "Memphis Tennessee", "Nadine" och "Rock & roll music". Och resten av låtarna också, för den delen.
Kanske har Lars Winnerbäck lyssnat lite på The Killers. Eller på Markus Krunegård. Det här är bara spekulationer, men det har man råd att kasta ur sig när Lasse ändrat sitt sound ganska radikalt. Och det är skönt att han vågar göra det, så han inte målar in sig i ett tråkigt hörn. "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv" heter nya singeln, som kombinerar en lite pop-punkigare sida av Lasse med lite discosynthar, och visst funkar det. Det ska bli spännande att höra om resten av Winnerbäcks nya skiva låter så här, i så fall kommer nog några tycka att det är riktigt kul och några tycka att det låter skit. Jag kommer nog tillhöra den första kategorin.
Då och då får några svenskar för sig att vi ska byta nationalsång. Då brukar Ulf Lundells "Öppna landskap" och ibland också Kents "Sverige" dyka upp som alternativ, ivrigt påhejade av dessa artisters fans. Om amerikanerna någonsin skulle tröttna på sin ntaionalsång skulle med största säkerhet, i alla fall bland sydstatarna, denna låt dyka upp: "Free bird" av Lynyrd Skynyrd. Låten, som är en otrolig klassiker, men ofta ändå den andra låten man tänker på när man hör bandnamnet ("Sweet home Alabama" dyker nog upp först i de flesta människors medvetanden), är lite utav USA:s svar på Led Zeppelins "Stairway to heaven". Trots detta var sångaren Ronnie Van Zant tveksam till låten, och det krävde rejäl övertalning från övriga bandmedlemmar innan han skrev texten till låten. Men när texten väl blev klar passade den låten perfekt och dessutom glänser bandets tre gitarrister verkligen på låten och ger den en episk inramning. Några år senare var det slut för denna uppsättning av bandet då Van Zant och gitarristen Steve Gaines omkom i en flyolycka 1977, men deras musik lever vidare, Speciellt bland halvtaskiga trubadurer och patriotiska sydstatare.
"Mr. Bojangles" är en låt som gjorts i många stilar av många artister, oväntat nog är originalet en av de minst kända versionerna. Jerry Jeff Walker skrev låten och spelade in den och sen började andra artister plocka in den på sin repertoar. Sammy Davis Jr. gjorde en känd jazzig version av den, och det är med stösrta säkerhet denna som Robbie Williams hade lyssnat på när han beslutade att plcoka in låten på sin repertoar. Bob Dylan gjorde en mer singer/songwriter-aktig inspelning, med gospelkör och Hammond-orgel, och det kan vara den som den svenske singer/songwritern Kristofer Åström först uppmärksammade innan han själv spelade in den (tråkigt nog finns inte Åströms kanonfina version av "Mr. Bojangles" på youtube, men ni kanske kan hitta den någon annanstans). Här har ni dem i ordningen Walker - Davis - Dylan - Williams. Fyra riktigt bra versioner av en kanonlåt.
Crash test dummies fick en stor hit med låten "Mmm mmm mmm mmm", men sen blev det inte så mycket mer. Trots att låten kommer från en riktigt bra skiva, "God shuffled his feet", så kom inga fler singlar som kunde följa upp succén. "Mmm mmm mmm mmm" är i sig en riktig klassiker, en av mina favoritlåtar från 90-talet, med en av de mest udda låttitlarna jag någonsin sett och med en fantastisk låttext. Melodin är det heller inget fel på. Här har ni den med video och allt.
Lördagsgodis: Most likely you go your way (and I´ll go mine)
Idag presenterar jag en remix som är minst lika bra som JXL:s remix av Elvis Presleys "Little less conversation", nämligen Mark Ronsons uppdatering av Bob Dylans "Most likely you go your way (and I´ll go mine)". Ronson har fixat till beatet lite och trixat lite med allt möjligt för att få till en ännu svängigare version än det fantastiska originalet. Det är riktigt bra gjort, och med tanke på att Dylan spelade in live på denna tiden måste det varit ett helvete att remixa detta med alla läck mellan mikrofoner och förstärkare som måste ha uppstått vid originalinspelningen. Här får ni båda versionerna för att ni ska kunna höra skillnaden ordentligt, först originalet och sedan remixen. En fantastisk låt i två fantastiska versioner.
Tutankamon är ett alldeles nytt band från Sverige, och de är så hemliga att de inte ens vill visa sina ansikten på bilderna. Men jag tror mig ha räknat ut att sångaren också sköter mikrofonen i Shout out louds. Om ni tycker att det verkar lovande kan jag bara bekräfta det. Bandets första singel, "Have you ever been in love", är en riktig pop-pärla som snurrat en del på P3 denna veckan. Och som vanligt när jag rekommenderar något så är det riktigt, riktigt bra. Gå in och lyssna på Tutankamons Myspace:
Z, det vill säga bröderna Zappa (Dweezil & Ahmet), gjorde 1995 ett live-medley på rockmusikens historia från 60-talet fram till -95. Givetvis tramsade de till det ordentligt och fixar in sin sponsor Peavey lite här och var i texterna, men musikaliskt är det klockrent, ett otroligt tight framträdande som enligt en källa bara tog några dagar att repa ihop. Det blir Doors, Who, Beatles, Rick Springfield, AC/DC, Michael Jackson, Madonna, Billy Idol, Nirvana, Soundgarden och mycket, mycket mer. Dock har de glömt bort farsan Frank. Fantastiskt är det i vilket fall, och det är väl spenderad tid att kolla igenom dessa klipp.
Onsdagsnytt: Lake Heartbeat, Mika & Markus Krunegård
Det svämmar över med bra ny musik just nu, så jag kör ett litet uppsamlingsheat här i sann friidrotts-anda (passande nu när det är VM och alt). V i kan börja med Lake Heartbeat, som inte är någon mindre än Janne Kask (fd sångare i Brainpool) bakom ett nytt namn. Jag var inte speciellt imponerad av hans förstasingel "Mystery", men nya låten "Golden chain" är mycket, mycket bättre. Det finns en länk här nedan till Lake Heartbeats Myspace, där kan ni gå in och lyssna på "Golden chain" som är en fantastisk popdänga i klassisk Kask-anda.
Sen har vi Mika, som också han använt ordet "golden" i titeln på sin nya låt "We are golden". I videon springer han omkring och tramsar i bara kalsonger, och låten är klart i klass med de han hade på förra plattan. Titta lite längre ner för en länk till Youtube-videon med "We are golden".
Till sist har vi Markus Krunegård som också nyligen släppt ny singel. "Hela livet var ett disco" heter den, och då den kanske inte är i klass med "Ibland gör man rätt ibland gör man fel", men hur många låtar är det egentligen? Nya singeln är mer än godkänd, typisk Krunegård-pop som fastnar ganska fort. Här nedan kan ni slänga ett getöra.
Jag tittade på den fantastiska filmen Boogie Nights för några kvällar sedan och lade märke till en låt jag aldrig hört förr. Scenen utspelades vid en telefon på en riktig kokainfest och låten som spelades till var "Lonely boy" med Andrew Gold. Den var så fantastisk att jag var tvungen att avbryta mitt tittande (jag har sett filmen förr, så jag missade inget jag inte redan hade sett) och leta upp låten på Spotify. Och visst fanns den där. På youtube finns bara liveklipp, och här har jag plockat fram ett från 1977 som är nästan lika lysande som studioversionen. Ett måste att lyssna på om man gillar 70-talssväng i Elton John-anda (det är ett måste att lyssna på detta även om man inte gillar 70-talssväng i Elton John-anda, så bra är detta)!
"Surabaya Johnny" är en gammal klassisk svensk låt skriven av Pugh Rogefeldt, och gjord ännu mer populär med Thåströms gamla band Imperiet. Men är det verkligen en svensk låt? Nej. Egentligen kommer musiken från en musikal av Brecht, Haubtmann och Weill, men den är ordentligt omarbetad av Pugh. "Happy end" heter musikalen där originalmelodin förekommer (som skiljer sig markant från Pughs version), och här får ni först den av det norska bandet Music for a while, sen en liveversion med Pugh (med just Thåström som gäst) och till sist en liveversion med Imperiet från 1985.
Jag gör ett litet uppehåll med snygga musikvideos på söndagar och ersätter dem med One hit wonders istället. Och vi börjar med en riktig klassiker:
Deep Blue Something var ett band bestående av några collegekillar (varav två stycken var bröder) som i mitten av 90-talet fick en dunderhit med sin låt "Breakfast at Tiffany´s". Sen blev det inga fler hits, trots att albumet "Home" var helt ok. Bandet släppte "Halo" som andrasingel och den floppade rejält, något år senare gjorde de ett nytt försök att följa upp "Breakfast at Tiffany´s" och släppte en ny låt, som även den floppade. Idag är det tyst som i graven när det gäller Deep Blue Something, men "Breakfast at Tiffany´s" är fortfarande en jävligt bra låt. Lyssna och få lite härlig 90-talsfeeling, då inbäddning inte är möjlig så får ni en länk istället:
Les Paul dog igår, 94 år gammal, och givetvis måste vi hylla denna pionjär inom den elförstärkta musiken. Det är många som inte vet att han både byggde en av de första solida elgitarrerna (ja, den klassiska Les Paul-modellen, som man kan se på gitarrister som Slash, Jimmy Page och hundratusentals andra gitarrister) och utvecklade inspelningstekniken något enormt med uppfinningar som gjorde det möjligt att spela in flera spår istället för bara ett. Tillsammans med sin fru Mary Ford fick han också mängder av hits. En annan av hans bravader var att övertala John 5 att göra en instrumental soloskiva efter att ha hört honom spela lite i början av 2000-talet. Som gitarrist var Les Paul anmärkningsvärd med sin lysande teknik trots en olycka då han bröt höger arm så pass att doktorerna bara klarade av att reparera den i en viss ställning sedan. Givetvis valde Les Paul en ställning som gjorde det möjligt för honom att fortfarande svinga sitt plektrum över sex strängar. Les Pauls stora idol hette Django Reinhardt och det hörs tydligt på hans soloskivor. Här har jag plockat fram ett klipp där han spelar den klassiska romska låten "Dark eyes" (eller "Les yeux noirs" som den heter på originalspråket), en låt som Django gjort odödlig i sin version. Detta är också en fin inspelning av låten, om än inte lika bra som Djangos, med en liten annorlunda sättning. Ett lysande framträdande av en lysande musiker.
Idag vill jag tipsa om ett osignat band från Washington DC som kallar sig Killing Beethoven. Och mitt tips gäller först och främst deras låt "Stay with me". Den låter som en blandning av REM och Nirvana (en blandning som kanske inte är så konstigt då Kurt gillade REM) och innehåller fantastiskt gitarrspel, snygg melodi och riktigt bra sång. Otroligt värt att kolla in! "Stay with me" ligger som första låt på Killing Beethovens myspace och länken har ni nedan:
"I want you to want me" hette en av de enorma hitsen som Cheap Trick hade, och när de spelade låten live fick de alltid till en betydligt bättre version än den ganska tama studioinspelningen. Här har jag plockat fram ett klipp där grabbarna lirar låten inför en entusiastisk publik i Budokan som är med på allt. Noterbart är Robin Zanders fantastiska röst (detta är alltså live på 70-talet, utan allt för mycket effekter och tjafs) och Rick Nielsens oförmåga att vara seriös. Det verkar som att Cheap Tricks gitarrist tar varje möjligt tillfälle i akt att tramsa till det, kanske för att kunna utmana den betydligt snyggare Zander om lite publikkontakt. Eller kanske bara för att han gillar att tramsa. Musiken är fantastisk i vilket fall.
Telekinesis består egentligen bara av en enda person, Michael Benjamin Lerner, men live får han hjälp av lite andra musiker och verkar då själv mest hålla sig bakom ett trumset kompletterat med en sångmikrofon. Lite lustigt, men det verkar fungera bra för Lerner. En annan sak som verkar fungera bra för Lerner är hans låtskrivande, då hans splitter nya debitalbum är fullt av lysande låtar. Benjamin Gibbarb från Death cab for cutie har hjälpt till att producera och soundet har inte landat allt för långt bort från detta bands skivor. Det är bara det att jag tycker att det här är bättre. Kanske det absolut bästa i ny musikväg jag hört i sommar, och det bevisar jag med inte mindre än två klipp. Först får ni "Tokyo" och sedan "Coast of Carolina". Båda låtarna är för jävla bra, precis som mycket annat på Telekinesis! debutalbum. En Spotify-lyssning-rekommenderas vänligt men bestämt.
Justine Frischmann var kanske den mest delaktiga kvinnan inom britpop-vågen på 90-talet, då hon först startade Suede med dåvarande pojkvännen Brett Andersson (denna uppställning av bandet innehöll också en trummaskin, så man kan väl tänka sig att de inte lät riktigt så bra som de gjorde några år senare) men lämnade sen både honom och bandet för att istället starta bandet Elastica och bli tillsammans med Damon Albarn (sångare i Blur). Och med just Elastica gjorde Frischmann några fina låtar, den kanske absolut bästa är deras första; "Line up". Idag är både Justine och Elastica missing in action, men deras musik låter fortfarande ganska fräsch. Här blir det "Line up", live från BBC.
The La´s var ett stiligt band som en gång i tiden fick en hit med den fantastiska låten "There she goes". Sixpence none the richer var ett lite mindre stiligt band som några år senare fick en hit med "Kiss me". Och ytterligare en med en cover på just "There she goes", som kanske inte är lika klockren som orignalet, men fortfarande väldigt bra. Här har jag plockat fram båda versionerna, en livetagning med La´s från David Letterman (man kan notera två roliga saker: 1. hur ung Letterman är här. 2. att husbandet hinner spela en liten trudelutt av Beatles "And your bird can sing" innan klippet tar slut) och Sixpences studioversion. Och vilken version man än tycker är bäst så tror jag att de flesta kan enas om att det här är en fantastisk pop-låt.
Stardust var ett litet projekt som gjorde ganska lättillgänglig house och fick till en liten hit med "Music sounds better with you". Tillhörande låten var en liten fin video som handlar om en kille som bygger ett flygplan, parallellt med att några låtar går upp och ner på en topplista på hans TV. Givetvis är Stardusts låt med på topplistan och ni kanske själva kan gissa vilken placering de har i slutet av videon...
Efter att ha läst igenom stora delar av senaste numret av Mojo, med britpop-special, så har 90-talets anglosaxiska popmusik fått en liten revival i mina öron. Inte för att jag inte lyssnar speciellt lite på detta till vardags, bara det att jag lyssnar väldigt mycket på britpop just nu. Och då går det inte att undvika denna låt: "Mile End" med Pulp. Och här får låten ackompanjeras av en video med bilder från den fantastiska filmen Trainspotting, som också den kom att bli en del utav britpop-estetiken. Mycket bättre än så här blir det helt enkelt inte.
The Wurms (nej, det är definitivt inte det bästa bandnamn jag hört) bildades för något år sedan med målsättningen att 12 månader senare ha spelat in en skiva bestående av låtar med tydlig 60-talsfeeling. Inspelning, mixning och produktionen skulle också göras med autentiska mikrofoner och effekter, för att verkligen få till det fantastiska soundet som band som Hollies och Beatles hade under detta decennium. De lyckades, och de gjorde det bra. På http://www.thewurms.com kan man ladda hem slutprodukten alldeles gratis och jag kan varmt rekommendera låtar som "Lost Inside of you" och "Far and lost". Vissa låtar ger mig samma känsla som jag får när jag lyssnar på retroband som Fountains of Wayne, andra låtar känns mer som de de låtarna som Beatles inte hann med/ glömde bort att skriva. I vilket fall så är de lysande. Traska in på hemsidan och ladda ner, lyssna och njut!
En av de absolut bästa liveartister jag sett måste vara Marit Bergman, och då har jag sett henne både i nyktert och mindre nyktert skick (jag menar givetvis mitt skick, inte Marits, även om hon kanske var onykter hon också). Hennes låtar verkar passa perfekt i liveformat och vanligtvis plockar Marit med sig ett riktigt bra band. På detta klippet verkar hon ha skalat ner bandet rejält, och denna version av "I will always be your soldier" rör sig mest runt en akustisk gitarr, Marits röst samt en kör. Inte blir den sämre för det. Här har ni fröken Bergmans kanske bästa låt i ett finfint framförande från New York.
Delorean har släppt ny EP vid namnet "Ayrton Senna" (ja, de har tagit namnet efter den tragiskt bortgångne Formel 1-föraren, ungefär som Escobar tog sitt från den mördade colombianske fotbollsspelaren som råkade göra självmål i VM 94). Bandmedlemmarna verkar vara produktiva och släpper, om jag har förstått det rätt, hela två EP:s i sommar. Det spanska electrobandet kombinerar indie med elektroniska ljud och har lyckats få fram en ganska behaglig blandning. Här har jag plockat fram det bästa jag hört med med Delorean, den snygga "Seasun".
Jag har precis börjat läsa Alex James (basist i Blur) bok "There´s no other way" där han nämner hur stor inverkan New Orders låt "Blue Monday" gjort på honom. New Order kan väl ses som en föregångare till Britpopen, men ändå ganska långt bort med tanke på bandets fokus på elektroniska ljud. "Blue Monday" är en riktigt bra låt, en av New Orders absolut bästa, trots det ganska daterade 80-talsljudet. En bra låt brukar ju faktiskt vara en bra låt, hur produktionen än är gjord. Värt att komma ihåg.
Lily Allen gjorde som José Gonzales och bestämde sig för att göra en cover på en samtida låt. Dock inte lika originellt som Gonzales gjorde The Knifes låt "Heartbeats", men fortfarande med ett hyggligt sväng. Jag fördedrar dock originalet av "Naive", inspelad av The Kooks och en singel även i deras version. Här har ni båda två för jämförelse. För övrigt firar Lyssningknark ett år denna vecka (1:e oktober gjordes första inlägget, detta är inlägg nr. 363), värt att fira med tårta och saft. Och kaffe. Och tequila.
Idag visar jag en liten fin video som handlar om ett mjölkpaket som letar efter Graham Coxon (gitarrist, och sångare på denna låt, i Blur) och får ett litet äventyr på kuppen. Videon var ganska innovativ när den kom, och än idag känns den fräsch. En annan bra sak med videon är att låten tillhör en av Blurs bästa låtar, "Coffee and TV". Se och hör, som en viss skvallerblaska kallar sig.
Idag firar jag att det är lördag med Shout out louds finfina låt "Tonight I have to leave it". Jag grämer mig fortfarande lite över att jag missade bandets festivalspelning i Arvika för tre år sedan, då jag kom precis lagom till extranumret (en cover på Clash´s "Train in vain"). Istället får jag hålla till godo med den här videon och hålla ögonen öppna, så jag inte missar bandet nästa gång de spelar i närheten.
