Onsdagsnytt: Tingsek
Tingsek släpper idag sin nya skiva "Restless soul". Jag har hittills bara hunnit lyssna på en enda låt från skivan, det typiska Tingsek-spåret "Good vs bad". Och det låter bra, precis som vanligt när Tingsek är i farten. Kanske inte lika bra som genombrottet med "World of it´s own", men fortfarande riktigt nice. Det är ju egentligen inte på skiva man ska uppleva Tingsek, det är live då han och hans band brukar bjuda på ett sanslöst sväng. Men här har ni i alla fall en länk till hans Myspace-sida, där man kan lyssna på just "Good vs Bad":
http://www.myspace.com/tingsek
Sen måste jag givetvis rapportera lite från gårdagens debutgig med Tutankamon. Grabbarna lirade fyra låtar och det var riktigt bra. Therese upplyste mig dessutom om att Markus Krunegård och Jenny Wilson stod i publiken på Nudie Jeans, något jag höll på att missa helt och hållet då jag var inne i låtarna med stort fokus. Shout out louds-sångaren och hans nya band släpper snart sin debutskiva, och det hela verkar ju väldigt lovande om man tänker på det som hördes igår, och gjorde lagom osmygig reklam om att de snart spelar på Debaser. Här får ni lite bilder som bonus:
http://www.myspace.com/tingsek
Sen måste jag givetvis rapportera lite från gårdagens debutgig med Tutankamon. Grabbarna lirade fyra låtar och det var riktigt bra. Therese upplyste mig dessutom om att Markus Krunegård och Jenny Wilson stod i publiken på Nudie Jeans, något jag höll på att missa helt och hållet då jag var inne i låtarna med stort fokus. Shout out louds-sångaren och hans nya band släpper snart sin debutskiva, och det hela verkar ju väldigt lovande om man tänker på det som hördes igår, och gjorde lagom osmygig reklam om att de snart spelar på Debaser. Här får ni lite bilder som bonus:
Tisdagsoldies: A flock of seagulls
A flock of seagulls gjorde väl ganska tidstypisk popmusik på 80-talet, med synth och elgitarr, bara det att stundtals gjorde de det bättre än de flesta andra banden under denna epok. Speciellt när det gäller den här låten, "I ran so far away", som bär på en riktigt klistrig hook i refrängen. Soundet är något daterat, trummorna är otroligt tråkiga, men lite av charmen med denna låten är väl just att den känns så otrendig. Bra är den i alla fall, och väl värd att lyssna på, inte minst för den fina och stilrena sång- och elgitarrinsatsen. Kolla även in den avskyvärt fula videon! Som en bonus slänger jag in en annan tjusig låt, typisk 80-talare, med bandet som heter "Wishing (if I had a photograph with you)" och också den kommer i kombination med en ohyggligt ful video.
För övrigt ska jag gå och se Tutankamons debutspelning (tror jag iaf, vad jag sett har de inte lirat någonstans tidigare) ikväll, 19.00 på Nudie Jeans store i Stockholm. Jag förväntar mig givetvis inget mindre än storverk!
För övrigt ska jag gå och se Tutankamons debutspelning (tror jag iaf, vad jag sett har de inte lirat någonstans tidigare) ikväll, 19.00 på Nudie Jeans store i Stockholm. Jag förväntar mig givetvis inget mindre än storverk!
Måndagscovern: Tainted love
Marilyn Manson gjorde en snygg cover på låten "Tainted love" för några år sedan, men som de flesta visste var det en cover. Vad de flesta trodde var att Soft Cells populära version från 80-talet var originalet, men det sträcker sig längre bak än så. 1964 spelade nämligen soulsångerskan Gloria Jones in originalet av "Tainted love", vilket blev hennes största hit (till och med så stor att hon spelade in den igen några år senare). Gloria Jones är annars lite småkänd för att ha varit ihop med Marc Bolan, sångare, låtskrivare och gitarrist i T-Rex, och fick större framgång med sin musik borta i England än vad hon fick hemma i staterna. Jag har hittat ytterligare en version av "Tainted love" på Youtube, men den är inte lika bra som de tre jag tidigare nämnt. Pussycat dolls har nämligen slaktat denna låt rejält i sin hemska inspelning, det är så dåligt att jag inte ens klarat av att lyssna igenom hela eländet. Men det är klart att ni som läser här ska få en chans. Därför kommer "Tainted love" här i fyra versioner, kronologiskt och fint: Gloria Jones, Soft Cell, Marilyn Manson (i en rolig video, gjord för "Not another teen movie"-soundtracket, där man kan se både Slipknots trummis Corey Taylor samt hon som spelar rollen Joy i "My name is Earl". Tydligen hade hon någon slags huvudroll i "Not another teen movie", om jag har sett filmen så minns jag inte henne därfirån, och antagligen inget annat heller) och Pussycat Dolls. Njut av de tre första och lyssna så långt ni orkar på den sista.
Länk till Soft Cells version: http://www.youtube.com/watch?v=8cCI_XDQWb0
Länk till Soft Cells version: http://www.youtube.com/watch?v=8cCI_XDQWb0
Söndagsonehitwonders: Dexy´s Midnight Runners
Anförda av sångaren och låtskrivaren Kevin Rowland fick Dexy´s Midnight Runners på 80-talet en jättehit med låten "Come on Eileen". Rowland har senare sagt i intervjuer att han snodde idén med stråkarna från en kompis som också var musiker, som blev rasande över detta. Men vad hade "Come on Eileen" varit utan stråkarna? Okej, fortfarande en väldigt bra låt, men det är ofta detaljerna som skiljer bra låtar från riktiga kanonlåtar, och här är stråkarna detaljen. Annars sjunger Rowland fantastiskt bra, kören är fruktansvärt välarrangerad och temposänkningen i mitten som sedan arbetar sig uppåt genom både crescendo och accelerando till låten sista refräng är absolut lysande. Men absolut bäst är nog faktiskt stråkarna. Bandet hade sedan svårt att följa upp succén med "Come on Eileen" och splittrades några år senare. Rowland har sen haft en haltande solokarriär som bland annat innehållit coverskivan "My Beauty" (där Rowland gjorde en version av en Springsteen-låt, som Springsteen förbjöd honom att ha med. Följdaktligen saknas denna låt på skivan) och lite annat smått och gott. Men "Come on Eileen" är tveklöst toppen både på Rowlands och Dexys Midnight Runners karriär, en fantastisk poplåt som låg helt rätt i tiden när den kom men som ändå inte känns daterad idag, vilket måste ses som en rejäl bedrift från Rowland & co.
Lördagsgodis: Soundgarden
Jag kör lite amerikansk 90-talsrevival idag och lyssnar på Soundgarden. Grunge kallade man denna musik, och tillsammans med band som Nirvana, Alice in Chains och Pearl Jam var Soundgarden ett av de tongivande banden. Trots den gemensamma genrebenämningen var dessa band ganska olika varandra, Nirvana låt mellan punk och alternativ pop/rock, Pearl Jam mellan alternativ rock, hårdrock och alt-country, Alice in Chains spelade modern hårdrock med underbetts-sång och Soundgarden förenade klassisk hårdrock med progressiva element och verkade blicka ganska mycket åt Led Zeppelin. Men enligt musikpressen så lät dessa band likadant. Givetvis hade de fel, men alla band var i alla fall Seattle-baserade och det kan man ju räkna in som gemensam nämnare. Här är en låt med Soundgarden som visar deras progressiva element samt Chris Cornells fascination av Robert Plants sätt att sjunga. "The day I tried to live" innehåller luriga taktbyten, snygga gitarrslingor och ett av grungens klassiska element: en lugn, tyst vers som övergår i en våldsam refräng (det finns till och med ett ovanligt klipp där Nirvanas Kurt Cobain förklarar för sina bandmedlemmar att det är så här de ska bygga upp låtar, en idé som inte var ny men som fick stort genomslag under 90-talet). Detta är en av många höjdpunkter som amerikansk musik skakade fram i början av 90-talet och ett absolut måste att ha hört.
Fredagsanonymt: Nina Rochelle
Jag hade faktiskt inte en aning om att frontmannen i Nina Rochelle heter Martin Svensson inna Therese upplyste mig om detta. Men att han tidigare sjungit "(Du är så) Yeah yeah wow wow" (okej då, det är inte den enda låten herr Svensson gjorde under sin karriär, men det måsta vara den som är mest känd. Annars har hans karriär pendlat mellan helt okej Jakob Hellmanska låtar som "Teater känns det som" till rent skit som "Fiskar som viskar") gör knappast Nina Rochelles musik sämre. För detta är riktigt bra punkig musik, med inslag av industri a´ la Thåström samt fruktansvärt bra melodier. Att Kent-medlemmen Markus Mustonen trummat en del i bandet är en annan rolig detalj. Och just Mustonen kan man se i videon till bandets bästa låt, "Stockholm kommer förstöra mig", som jag tagit fram här. Vem kunde tro att Martin Svensson kunde göra så här bra grejjer?
Torsdagslive: The Ark
Jag har sett The Ark några gånger live, och några på TV också, och det har nästan alltid varit fenomenalt bra (när de spelade på Hultsfred efter att ha släppt sin debutskiva "We are The Ark" var de faktiskt inget vidare, men efter det har det bara gått uppåt). Bandet har många låtar som passar riktigt bra i live-formatet och ett otroligt starkt kort till i den karismatiske frontmannen och lysande sångaren Ola Salo. Den låt de brukar göra bäst live är enligt mig deras bästa låt för övrigt också, "Calleth you, cometh I", en liten lysande poplåt som brukar lyfta högt när grabbarna allt som oftast avslutar sina spelningar med den. Speciellt slutet av låten, med den episka lilla melodin, brukar sätta pricken över i:et när Ola leker publikdomptör samtidigt som bandet stadigt följer efter. Här har jag hämtat ett klipp från "Allsång på Skansen" där bandet kanske inte gör sin bästa version av låten, men i alla fall ett fruktansvärt bra försök. Strunta i att programmet mest brukar innehålla skräp i vanliga fall och njut av att de här plockat in ett band som vet hur man gör bra låtar, både i studion och live.
Onsdagsnytt: Muse & Marit Bergman
Muse är på gång med ny skiva och första singeln bådar gott. Det är klassiskt Muse-sound med snirkliga melodier, rejäl botten och lika fantastisk sång som vanligt. "Uprising" är titeln oh den kan givetvis hittas här nedan. En annan låt som kanske inte är lika ny, den kom ut för drygt en månad sedan, är Marit Bergmans officiella Pride-låt "Casey, hold on", som nu finns utgiven på en specialversion av hennes senaste skiva "The tear collector". Tur är det, då detta är det bästa jag hört av fröken Bergman det senaste året. "Casey, hold on" är en typisk Marit-låt med snygg melodi, en gnutta melankoli och riktigt bra driv. Klart lyssningsvärt!
Tisdagsoldies: The blow monkeys
The blow monkeys var ett äkta 80-talsband med något så ovanligt som bra låtar. Och något så vanligt som fula videos. Här kombinerar de båda delarna med låten "It doesn´t have to be this way". Med andra ord bjuder jag på en bra låt med en hisklig video. Som tur är behöver man inte titta, det räcker att lyssna på denna fantastiska låt från ett svunnet (det är nog de flesta glada över, trots några ljuspunkter som just denna låt) årtionde.
Måndagscovern: Cum on feel the noize
Glamrockbandet Slade gjorde originalinspelningen av låten "Cum on feel the noize" i mitten av 70-talet och fick en stor hit med den. Quiet riot gjorde cirka tio år senare en cover av låten och fick också de en stor hit, precis vad detta band behövde efter att ha något tidigare blivit av med sin gitarrist Randy Rhoads som valde att spela med Ozzy Osbourne istället för det då tämligen okända Quiet Riot. En lite mindre känd version av låten har Oasis gjort, men den är långt ifrån dålig, tvärtemot riktigt bra. Men hur bra dessa coverversioner än är så tycker inte jag att de når upp till Slades original, som är en lysande inspelning av en lysande låt.
Söndagsonehitwonders: New Radicals
New Radicals var producenten Gregg Alexanders projekt som för en stund fick honom att ta steget ut från studio-doldis till popstjärna. Allt tack vare låten "You get what you give" som blev en massiv hit i slutet av 90-talet. Skivan "Maybe you´ve been brainwashed too" innehöll dock inga fler hits och Alexander trivdes inte alls i rampljuset. Därför återgick han till sin gamla roll inom musikvärlden, men nu med en egen massiv hit i bagaget som måste räknas som en av de bästa onehitwonders som någonsin gjorts. Nedan har ni en länk till låten tillsammans med dess snygga video:
http://www.youtube.com/watch?v=91WgM6dNLTE
http://www.youtube.com/watch?v=91WgM6dNLTE
Lördagsgodis: Lenny Kravitz
Lenny Kravitz musikaliska karriär har åkt fram och tillbaka mellan lysande låtar och tråkigt skräp. Till den första kategorin hör låtar som "Are you gonna go my way" och "It ain´t over ´til it´s over", den senare kategorin innehåller dock alldeles för många låtar för att jag ska kunna se Kravitz som en jämn och bra artist. Ett bra exempel på Kravitz skiftande kvalité är hans debutalbum, "Are you gonna go my way", där titelspåret inklusive en till låt är riktigt bra medan resten av skivan mest känns som åtta låtars utfyllnad. Den andra fina låten på denna skiva heter "Is there any love in your heart". Lenny verkade gilla att ställa frågor i låttitlar under denna period, både denna och titelspåret stämmer in på detta. En annan likhet är att de båda är bra låtar, men då alla redan hört "Are you gonna go my way" tänkte jag plocka fram "Is there any love in your heart" istället. Den snygga låten får sällskap av bra gitarrsolo och riktigt skönt spel i största allmänhet. Dessutom utnyttjar Kravitz sin snygga falsett, och bara det är ju en anledning att lyssna. Här har ni den:
Fredagsanonymt: Tysta Mari
Idag hyllar jag svenska, relativt okända, punkbandet Tysta Mari med att spela deras klockrena dänga "En bomb i stan". Det är mycket gammal klassisk punk i Tysta Maris stil och sound, och det är kanske därför de är så bra. Inte för att de kopierat något band, utan för att de plockat ihop en egen skön blandning av sina influenser och gjort en riktigt fin gryta. Som om Ebba Grön skulle möta Rancid, eller något åt det hållet. "En bomb i stan" är i vilket fall en riktigt bra fredagslåt!
Torsdagslive: Slipknot
Slipknot räknas ofta som ett av de bästa livebanden son någonsin existerat, i alla fall på hårdrockares listor. Och visst måste det vara en upplevelse att se deras musikaliska kaos framfört live, speciellt då de 9 killarna i bandet är otroligt tighta. Joey Jordison måste vara en av världens bästa hårdrockstrummisar, och sångaren Corey Taylor verkar aldrig göra dåligt ifrån sig. Här har jag plockat fram ett klipp på bandet när de framför sitt epos "People = shit", en låt där Jordison verkligen får briljera. Bra ös finnes.
Onsdagsnytt: The Cribs
Gamle Smiths-gitarristen Johnny Marrs senaste band The Cribs släpper i dagarna sin skiva "Ignore the ignorant". Lika briljant som titeln på skivan är, lika bra är låten "We were aborted". Här gör Marr och hans band väldigt 2000-talsanpassad discopoprock och man kan höra likheter med band som Killers och Kaiser Chiefs. Lyssna och njut av en legends vägran att slå sig till ro med gamla framgångar.
Tisdagsoldies: Randy Crawford
Idag bjussar jag på en riktig disco-klassiker från 1979, "Street Life" med Randy Crawford. Precis så här fantastisk kunde disco-musik faktiskt vara på 70-talet band, även om bara ett fåtal artister och band fick till så här bra låtar. Randy Crawfords karriär är annars till största delen belagd på 80-talet, men givetvis var hon som bäst innan det decenniet hann börja. Tycker jag i alla fall.
Måndagscovern: I melt with you
Modern English fick en hit med låten "I melt with you" på 80-talet, och på senare år har låten gjorts i nya versioner på löpande band. Ett exempel är Jason Mraz, som gjort en lite mer reggae-betonad version som dock inte npår upp till originalet på långa vägar. En ännu sämre version har Bowling for soup fått till, men inte desto mindre har de fått en hit med låten. Min favorit av de covers på "I melt with you" som gjorts på senare år har bandet Mest gjort, ett band som jag inte vet mycket om annars. Här har jag tryckt upp nästan (Jason Mraz cover finns inte på Youtube, men på Spotify finns den i alla fall) alla de fyra nämnda versionerna av "I melt with you" som jag tidigare rapat upp, i ordningen Modern English, Mest, Bowling for soup. Lyssna själva och håll med eller klaga.
Söndagsonehitwonders: Gnarls Barkley
Danger Mouse och Cee-lo hade för några år sedan ett litet roligt projekt som de kallade Gnarls Barkley. Vad som var ännu roligare för dessa grabbar var att de fick en megahit med låten "Crazy". Vad de däremot inte lyckades med var att följa upp den med någon annan stor hit, och även om de kanske kommer göra mer musik ihop i framtiden tror jag aldrig att de kommer att toppa denna låten. Det kanske beror på att det är en riktigt bra låt som låg helt rätt i tiden, något som är svårt att upprepa, det kanske beror på att killarna vill fokusera på andra projekt, hur som helst tror jag att detta är bandets enda stora hit; men vilken hit det var!
Lördagsgodis: Radiohead
Idag kör vi en fin gammal låt med Radiohead, "[Nice Dream]" från mästerverket "The bends". Här får gruppens gitarrister verkligen glänsa, och Thim Yorke gör en sånginsats som är så fantastisk att man knappt vet var man ska ta vägen. Ett episkt stycke från 90-talet som går att njuta om och om igen.
Fredagsanonymt: Sonny J
Sonny J gör helt enkelt schysst klubbmusik, i alla fall det lilla jag hört. "Can´t stop moving", här remixad av Mirwais, måste vara Sonny J:s mest framgångsrika låt, men det betyder inte att det är speciellt känd låt. Det är synd för det är en riktigt klockren dansdänga, med motownsväng och riktigt skönt ljud. Dessutom riktigt bra sång, som stundtals låter som Michael Jackson (även om jag inte tror att det kommer från honom) under hans tidiga år. Och vad passar väl bättre en fredag än en riktigt skön klubb-låt?
Här har ni en länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=TX59OF9eR50
Här har ni en länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=TX59OF9eR50
Torsdagslive: Bob Dylan
Vi kör en riktig klassiker idag, nämligen Dylans live-era i mitten av 60-talet. Dylan hade skaffat sig några killar, kända som "The Band", som just sitt kompband och började överge den akustiska folkmusik han tidigare hade riktat in sig på. Just turnén 65-66 spelade Bob ett bejublat akustiskt set och ett bespottat elförstärkt set med The Band varje kväll, och då den akustiska delen givetvis var fantastisk så var den elektriska snäppet bättre (även om inte publiken förstod det vid denna tiden). Tio år senare gjorde Dylan och The Band en ny turné då de hyllades varje kväll istället för att buas ut. Men nu fokuserar vi på denna tidsperiod och därför har jag plockat fram en live-inspelning av "Leopard Skin Pill-Box Hat" från 1966 där publiken faktiskt för en gångs skull jublar. Det gör jag också när jag hör så här bra grejjer:
Onsdagsnytt: Theodor Jensen & Beatles
Theodor Jensen är en rutinerad debutant, då han redan släppt tre skivor med The Plan och tre med Broder Daniel. Men nya skivan är den första i eget namn, "Tough Love" heter den och verkar helt okej. Här har ni första singeln "Songbird":
Den stora nyheten idag är dock att Beatles gamla skivor nu släpps på CD i remastrade versioner. Deras 14 album (inklusive Past Masters 1 & 2) kommer nu kunna avnjutas i nya, förhoppningsvis riktigt bra, versioner med ett rejält uppdaterat ljud. En box ska vara tillgänglig med hela härligheten om man har tillräckligt med pengahosta, annars släpps de separat också. Definitivt värt att kolla upp, jag firar med "And your bird can sing", en fantastisk låt från "Revolver".
Den stora nyheten idag är dock att Beatles gamla skivor nu släpps på CD i remastrade versioner. Deras 14 album (inklusive Past Masters 1 & 2) kommer nu kunna avnjutas i nya, förhoppningsvis riktigt bra, versioner med ett rejält uppdaterat ljud. En box ska vara tillgänglig med hela härligheten om man har tillräckligt med pengahosta, annars släpps de separat också. Definitivt värt att kolla upp, jag firar med "And your bird can sing", en fantastisk låt från "Revolver".
Tisdagsoldies: Boomtown Rats
Ibland har jag funderat över vad Bob Geldof hittade på innan han började arrangera enorma välgörenhetsgalor som Live Aid och Live Eight. Jag är kanske inte den enda som tänkt på detta, och till alla er som undrat kan jag här avslöja svaret: han var sångare i Boomtown Rats. Bandet bildades 1975 i närheten av Dublin av Geldof och några andra killar och släppte debutskiva två år senare. Boomtown Rats hade en rad hits, speciellt i Storbritannien, men vad jag och andra svenskar antagligen refererar bandet till är deras singel "I don´t like Mondays", som fortfarande spelas en del på radion. Även om låten har en relativt poppig och enkel melodi finns det substans i texten, då den inspirerades av en tonåring från Kalifornien som råkade mörda lite människor med just anledningen att han inte gillade måndagar. Bra försvar där.
Här har ni en länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=D0qNGYxUwmU
Här har ni en länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=D0qNGYxUwmU
Måndagscovern: Bizarre Love Triangle
"Bizarre Love Triangle" hette en av de absolut finaste låtarna som New Order fick till under sin storhetstid. Bandet Stabbing Westward förstod också detta och gjorde en cover på låten någon gång runt millenieskiftet, en version som är helt okej även om den inte lever upp till originalet. Bandet lyckades få en del framgång med låten då den kom med på soundtracket till "Not another teen movie" (där en hel del andra covers fanns med, och några av dessa är högst möjliga att återfinna här i framtiden). Här har ni New Orders 94-version (den bästa i mitt tycke) av låten och sedan Stabbing Westwards cover. Bra grejjer.
Söndagsonehitwonders: Lisa Loeb
Det är mycket möjligt att Lisa Loeb hade någon mer hit, men vad jag minns var hon bara känd i Sverige för låten "I do". I staterna verkar hon haft en lite längre karriär, men inte överdrivet många minuter. I alla fall inte som musiker, då hon för några år sedan gjorde ett matprogram med dåvarande pojkvännen Dweezil Zappa. I veckan läste jag på löpsedlarna att hon skulle ha barn med någon annan kändis som hon nu är gift med, och med största säkerhet ligger hennes musikaliska karriär på hyllan. Men "I do" är fortfarande en fin, tidstypisk, sen 90-talslåt. Kanske minns ni den, om inte så finns den här:
Lördagsgodis: I´ll see you in my dreams
"I´ll see you in my dreams" är en fin gammal låt som gjort i otaliga versioner. Här har jag valt ut tre riktigt fina inspelningar av denna evergreen som passar perfekt en lördag eftermiddag. Den första är Django Reinhardts odödliga version som innehåller något av det finaste gitarrspel som någonsin presterats, till råga på allt är det bara gjort med hans två fungerande fingrar. Från Gypsy Jazz till Country: det blir en version av en annan gitarrhjälte, Chet Atkins. Hans inspelning är också en liten guldklimp och vad jag vet har han också spelat in en annan verion av "I´ll see you in my dreams" tillsammans med Mark Knopfler (från Dire Straits, som har Atkins som sin stora idol), men den får ni leta upp själva. Till slut blir det Joe Browns fantastiska version av låten, hämtad från hyllningskonserten för George Harrison (detta var till och med avslutningslåten), med ukulele och fantastisk feeling. Isham Jones, som skrev låten 1924, skulle varit stolt om han hört alla dessa otroliga inspelningar av hans klassiker.
Fredagsanonymt: Frankmusik
"Confusion girl" heter Frankmusiks låt som inte fått någon större uppmärksamhet i Sverige samtidigt som jag misstänker att den gått betydligt bättre i England. Hur som helst har den rullat några varv på P3, men mycket mer är det inte. Tråkigt nog, då det är en rätt bra låt som borde falla betydligt mer människor i smaken än de få som har hört den. Därför har jag valt att uppmärksamma just "Confusion girl" här idag. Tråkigt nog är videon rätt hemsk, riktigt ful och töntig enligt mig. Så man kan göra sig själv en tjänst och strunta i att titta och bara lyssna. Här har ni den:
Torsdagslive: Metallica
För rätt många år sedan, runt millenieskiftet tror jag, köpte jag Metallicas "S&M"-video. Och det gjorde jag rätt i. Videon rymmer nämligen en hel del fantastiska versioner av Metallicas bästa låtar (ok, några saknas, men man kan inte få allt) som spelas ihop med en fin orkester från San Francisco under ledning av Michael Kamen. Det är också han som arrangerat orkesterpartierna till hårdrockarnas musik, en uppgift som han i många fall förvaltat väl. Alla låtar passar kanske inte i orkesterdräkten, "Battery" och "Enter Sandman" hör jag hellre i originalversion, men förvånansvärt många klär riktigt bra i de nya arrangemangen. "The call of Ktulu" är en höjdpunkt, "No leaf clover" en annan. Och det är just den sistnämnda som jag plockat fram här, en vid tiden nyskriven låt speciellt till dessa spelningar. Den är nämligen alldeles fenomenal och betydligt bättre än mycket av det som bandet hade skrivit på 90-talets senare hälft. Att Michael Kamens arrangemang sparkar röv gör knappast saken sämre. Lyssna!
http://www.youtube.com/watch?v=ZlhmigaacJc
Onsdagsnytt: [ingenting] och Fibes oh fibes
[ingenting] har hypats rätt hårt på senaste, och det blev inte sämre av sångaren Sanders solodebut som kammade hem fem plus lite här och var. Deras nya singel från deras nya skiva heter "Hallelujah" och är helt enklet en bra poplåt. Inget mästerverk kanske, men definitivt bra. Som ett lite yngre Kent på många sätt. Här har jag plockat fram ett liveklipp på "Hallelujah" från TV4:s Nyhetsmorgon.
Ett annat band som har haft flyt med pressen på senare tid är Fibes oh fibes, nya skivan "1987" har fått fina recensioner och innehåller så djärva grepp som duetter med både Kim Wilde och Björn Skifs. På radiofronten har bandet också haft ett uppsving, speciellt med låten "Love child" som varit aktuell ett tag. Jag har lovat Jens att följa med och titta på pojkarna när de kommer till Stockholm, så jag värmer upp lite här med deras stora hit. Enjoy!
Tisdagsoldies: Stone Roses
Stone Roses måste varit ett av de viktigaste banden för musikutvecklingen i England under det tidiga 90-talet. På grund av egentligen bara en enda skiva, deras självbetitlade debut som kom 1989. Efter det valde killarna att bråka med skivbolag och titta på fotboll istället för att spela in nya låtar, vilket gjorde att uppföljaren "Second coming" blev rejält uppskjuten och när skivan väl kom ut 1994 var den inte i närheten av debutens klass. Men "The stone roses" då, ja det är en fantastisk liten skiva med många snygga låtar och här har jag plockat fram den kanske absolut bästa: "She bangs the drums". Så här bra musik görs inte ofta, men när den väl görs utlöser den ofta en våg av band som vill göra något liknande, vilket var precis vad som hände under 90-talet i England. Här har ni den:
