lyssningsknark

The Marvelettes var ett tidigt band på Motowns etikett och lyckades få så klassiska låtskrivare från detta skivbolag som Holland-Dozier-Holland, Marvin Gaye, Smokey Robinson och Berry Gordy att skriva material åt dem. The Marvelettes bestod av tre tjejer, och trots en hel del medlemsbyten så höll de fast vid sitt namn. Gruppen saknade en stor individuell stjärna, så som exempelvis Supremes hade Diana Ross, men kanske var det just detta som gjorde det lättare för dem att fungera som en enhet (hur det nu egentligen fungerade, med alla dessa byten i uppställningen, men det var i alla fall ingen som stack ut på samma sätt som många andra gjorde i andra Motown-grupper). The Marvelettes tillhör väl kanske inte Detroit-bolagets absolut största akter rent kommersiellt, men man måste ändå ge dem kredd för att ha spelat in Motowns absolut första list-toppare; "Please Mr. Postman". En låt som senare skulle komma att göras i andra versioner av exempelvis Beatles, men här under har vi alltså originalet.

Dungen har släppt en ny skiva och både den och första singeln heter "Skit i allt". Som tur är så är musiken lika bra som titeln, och texten, som vissa anser vara skräp, är enligt mig riktigt spännande modern poesi. Musiken är kanske inte lika modern, då man tydligt känner de amerikanska sena 60-talsvibbarna och de stora influenserna från den svenska 70-talsproggen göms knappast. Men det känns ändå så genuint att det inte gör något att Gustav Ejstes och hans mannar inte maskerat sina inspirationskällor, det är tvärtemot riktigt trevligt att någon vågar tydligt visa vilken musikalisk tradition man kommer från. För övrigt är ljudbilden riktigt skön och arrangemanget på låten "Skit i allt" är så smart att man nästan glömmer bort det (om man inte tänker på arrangemanget så är det enligt mig ofta riktigt bra). Varje ton verkar vara som gjord för låtens bästa, så bra att om man skulle byta ut vilken som helst så skulle det bara kunna bli sämre, och resultatet är lysande.

Aerosmith drog igång redan under 70-talet och spelade hård bluesrock på skivor som "Rocks!". Det hårda jobb som bandet lade ner på att göra bra musik och bygga upp en solid publik förbyttes dock under 80-talet till ett hårt liv med lite för mycket droger och lite för få bra låtar. Man började plocka in låtskrivare utifrån för att komma på rätt köl igen, och hade inte 1987 års album "Permanent Vacation" blivit det lyft för bandet som den faktiskt blev så hade kanske deras rockstjärneliv förbytts mot just en permanent semester. Med "Pump" tog man denna nya, betydligt mer kommersiella men ändå fortfarande ganska rockiga stil vidare och med 1993 års "Get A Grip" fullbordades bandets vision om denna förändrade inriktning. Här trängdes hits som "Cryin´", "Livin´ On The Edge" och "Amazing", och när man läser dessa titlar kan man ana att bandet hittat formeln för att skriva rockballader som hade kvar en hel del edge samtidigt som de var smått svulstiga. En inte helt lätt balansgång (vill det sig illa blir det bara svultstigt och inte alls speciellt rockigt, och då blir sällan låtarna något vidare) som Aerosmith bemästrade hur fint som helst, i alla fall fram till mitten av 90-talet. Efter det har bandet dalat en del (ja, jag vet att "Pink" är en helt ok låt, att "I Don´t Want To Miss A Thing" är en av bandets mest älskade låtar, trots att den är långt ifrån deras bästa, och att "Jaded" inte var helt tokig även om den tillsammans med resten av skivan "Just Push Play" är aningen beige) men trots rykten om Steven Tylers vara eller icke vara som Aerosmiths sångare så verkar de fortfarande existera, och vad jag hört gjorde de en hel ok spelning på Sweden Rock tidigare i år. Även om de kanske var som bäst över lag under 70-talet så har jag här plockat fram en av 90-talsdängorna. För "Amazing" är ju ändå en för jävla snygg låt.

1968 spelade Cream in en cover på Robert Johnsons gamla blueslåt "Crossroads" och satte en hög standard för hur man gör en riktigt bra rockversion på en bluesstandard. Många menar att denna Clapton-sjungna version är både det bästa som Cream någonsin spelade in och att den slåt Johnsons version på fingrarna. Jag håller nog inte med något av dessa påståenden, men visst är det en bra version som supergruppen fick till. Jag känner nog ändå inte att de hittade in till kärnan av låten på samma sätt som Johnson gjorde i originalinspelningen. Men, det är förstås också han som skrivit låten, så det vore väl nästan illa om inte han själv skulle ha hittat känslan i den på bästa möjliga sätt. Och om det är Creams bästa låt, njäe, jag kan nog komma på en handfull bättre låtar med detta band. Och då menar jag inte att "Crossroads" är dålig i Creams tappning, bara det att de har andra finfina låtar som är svåra att tävla mot. Lika svårt som alla band brukar ha att tävla mot Robert Johnsons gamla originalinspelningar.





Creams inspelning går inte att bädda in här, så istället slänger jag in en länk här: http://www.youtube.com/watch?v=YdwVVI4B3oY

Bessie Smith räknas som en av de stora bluessångerskorna och fick under sin karriär titeln "The Empress of the Blues". 1912 spelade hon draghjälp av Ma Rainey, som var en stor sångerska runt denna tid. Ganska snart gick dock Bessie om Rainey både vad det gällde popularitet och röstkvalité, och efter att haft en egen show under några år i Atlantic City flyttade Smith vidare till New York. Väl där landade hon ett skivkontrakt med Atlantic Records och gjorde sin första inspelning år 1923. Även om inspelningstekniken var primitiv under Bessies livstid så går det lätt att höra hennes fantastiska sång genom den mindre polerade ljudbilden, och de fina arrangemangen med blås och piano visade på vissa jazz-ambitioner. Dock var bluesen alltid grunden som Smiths röst vilade på, och den kan höras här under i den fina "Send me to the ´lectric chair" (jodå, titeln ska vara så cool, med en apostrof istället för ett e). I mitten av 30-talet dog Bessie i en bilolycka, men hon är fortfarande ihågkommen som "The Empress of the Blues".


Och så är det Spotify-dags: lyssningsknark

Swedish For Beginners är ett lite halvanonymt gäng med några fina låtar bakom sig. Det är svensk, euforisk indiepop med alla de rätta ingredienserna; klockspel, falsettkörer och bra drag. Och fantastiska melodier förstås, något man ibland blir så bortskämd med när det gäller svensk indie att man nästan glömmer bort hur bra de är. Det är ont om studioversioner av bandets låtar på Youtube (på Spotify finns det dock), men jag har lyckats rota fram en riktigt bra liveinspelning av bandets låt "This City Is Not For Me". I vanliga fall finns den att hitta på albumet "Facts and Fabrications" som släpptes förra året.

Kid Loco ä en fransk kille som arbetar både som soloartist och producent åt andra band, som exempelvis Mogwai. Hans mest kända egna skiva är "A Grand Love Story" från 1997, men dagens låt har jag hämtat från ahns senaste album, 2001 års "Kill Your Darlings". "I Want You" heter den och har precis som många av de andra låtarna från samma album ett skönt, tillbakalutat sound och en snygg melodi. Jag tycker själv att det låter som om man hade blandat upp lugnare stunder med Iggy Pop tilsammans med Airs mer organiskt ljudande låtar. Riktigt soft, med andra ord.

Jag tror att de flesta kan en grovhuggen story bakom Jackson 5; de utgjordes av fem bröder, deras pappa Joe var deras hårda manager och en av dem skulle komma att bli en enormt stor solo-artist. De fick tidigt kontrakt med Motown, och Michael var bara 11 år när deras debut släpptes. Låtar som "I Want You Back", "ABC" och "I´ll Be There" blev riktiga kioskvältare till hits och bandet blev precis den injektion i Motown som bolagets ägare Berry Gordy hade hoppats på när han skrev kontrakt med Jackson 5. Efter några år tröttnade dock Jackson 5 på Motowns kontroll som vägrade dem att själva skriva sina låtar och spela på sina skivor, och därför lämnade man bolaget. Äldste brodern Jermaine stannade dock kvar, då han hade gift sig med Gordys dotter och hade lite problem att ta sig ur situationen på ett smidigt sätt. Jackson 5 omgrupperades till Jacksons och yngre brorsan Randy fick ta över Jermaines plats i bandet. Nu började de också skriva sitt eget material och det visade sig snabbt att Michael var lika bra på detta som att sjunga. Gruppen fick nya hits som "Can You Feel It" och "Blame It On The Boogie", men Michael började också intressera sig mer och mer för sin egen karriär. I och med hans skiva "Off The Wall" tog han steget fullt ut, och även om han fortsatte att arbeta tillsammans med sina bröder under stora delar av 80-talet så var det tydligt att han trivdes bäst som solo-artist. På uppföljaren till "Off The Wall" sparade inte Michael på krutet en sekund. Sju av nio albumspår blev singlar och albumet "Thriller" är idag den mest sålda skivan genom tiderna. Resten av historian kan också de flesta. Den började i ett fattigt kvarter i en musik-älskande familj med en rejäl syskonskara och den slutade, i alla fall för Michael, fullproppad av preparat i ett stort hus där han mest av allt verkade vilja gömma sig för alla som drog i honom. Det viktiga är kanske de mästerverk han gjorde under sin livstid, inte alla rykten som fanns både under och efter hans levnadstid. Som den här låten, en av Jackson 5:s bästa; "Doctor My Eyes".

Junip har tidigare släppt en EP, redan 2004 faktiskt, men det har varit rätt tyst om bandet även om det har skrivits om dem indirekt. För frontman i bandet är ingen mindre än José Gonzales, och ibland när det skrivits om honom har även hans bandprojekt Junip dykt upp i texten. Nu är det alltså dags för debutalbum för trion och första singeln "Always" smakar riktigt gott i öronen. I början kan den verka lite tråkig, men "Always" är en låt som växer sig starkare för varje lyssning. Albumet heter för övrigt "Fields".

En kille som gjort tvärtom mot Gonzales, alltså bytt bort bandet mot en solokarriär, är Brandon Flowers. Till vardags hör han hemma i The Killers, men när bandet nu tar ett break så passar Brandon på att släppa en soloskiva. Lite så som Julian Casablancas gjorde för ett tag sedan, fast inte riktigt lika bra. Dåligt är det dock inte, emellanåt riktigt lovande, och första singeln "Crossfire" har snurrat mer än en del på radio den senaste tiden, och det är inte helt oförtjänt. Den är nämligen riktigt bra. Albumet har fått det fräsiga namnet "Flamingo".

En annan låt som spelas flitigt i etern just nu är Marina and the Diamonds "I am not a robot". Jag är inte helt förtjust i allt som bandet har släppt tidigare, men det finns en sårbarhet i "I am not a robot" som är svår att värja sig mot. Det vemodiga anslaget tillsammans med den säregna sångrösten och den snygga melodin skapar en enhet som är riktigt bra. Har man av någon anledning lyckats missa denna låt så rekommenderar jag verkligen en lyssning.

Ett band som fick sitt stora genombrott med sitt förra album är Kings of Leon. Nya singeln "Radioactive" verkar gå lite trögare rent kommersiellt, men artistiskt är den knappast ett fall bakåt. Grabbarna verkar ha vågat ta ut svängarna lite, utan att spåra ur för den sakens skull, men antagligen levt ut lite idéer som vissa andra band som nyligen slagit igenom stort skulle vara ängsliga för att prova på en uppföljare. Arrangemanget är riktigt coolt, och låten i sig är inte dum den heller. Albumet är på gång och det här är förhoppningsvis en fingervisning åt vilket håll det kommer att peka.

Idag kör jag en av Princes absolut bästa låtar; "When you were mine". Den är kanske mer känd i Cyndi Laupers cover-version, men hennes inspelning har inte en chans mot originalet. Prince sjunger med sin karakteristiska falsett och arrangemanget är genialiskt, med den stadiga basen, den småfunkiga elgitarren, synthmattorna samt solot på just detta instrument. Och så är melodin en av de snyggaste som någonsin skrivits, och man förväntar väl sig inte mindre av en så fantastisk kille som Prince (i alla fall inte under sina glansdagar på 80-talet, där denna låt är hämtad från). Att kläderna på klippet här under inte är lika snygga är en annan femma...

År 2000 spelade Rage Against The Machine in en skiva (antagligen deras sista, i och med att de lade ner bandet efter "Renegades", som skivan heter. För något år sedan turnerade de dock ihop igen, men jag är tveksam på om vi kommer få höra någon ny musik från bandet) med bara covers på. Man stoppade bland annat in Springsteens "The Ghost Of Tom Joad" (som egentligen hade spelats in flera år tidigare och då släppts som någon slags singel), MC5:s "Kick Out The Jams" och Dylans "Maggie´s Farm". Vad man inte gjorde var att tolka låtarna på klassiskt cover-manér, alltså med samma harmonik och melodi. Istället tog man texterna som grund och satte helt ny musik till låtarna. Jag har två teorier om varför; 1.Zack de la Roca är inte direkt någon sångare, snarare en rappare, vilket gjorde det svårt att använda några originalmelodier till låtarna; 2. Bandet hade redan musik färdig till en ny skiva, men Zack de la Roca hade inte klart med några texter (han verkar inte vara världens snabbaste textförfattare direkt) och därför använde man sig istället av gamla fina texter som alla i bandet diggade, och bara klistrade in dem över den nya musiken. Om någon har någon annan teori så är det bara att spotta fram den. I vilket fall spelade bandet in en cool ny version av Rolling Stones gamla klassiker "Street Fighting Man", och det är den jag har på tapeten idag. I vanliga fall jämför jag inte sällan original och covers, men i detta fall känns det lite onödigt då det är två helt olika låtar som bara råkar ha samma text. En sjujävla bra text, ska man komma ihåg.

Freddie Kings bluesäventyr startade med en akustisk gitarr, och i början höll han sig till den stil som hade bildats med en bluessångare tillsammans med en stålsträngad gitarr. Efter att ha fått upp ögonen för den nya, skitiga och elektrifierade Chicago-bluesen bytte Freddie den akustiska gitarren mot en elgitarr och fick ett helt nytt sound. Han behöll dock fortafarande en del element från sitt akustiska spel, genom att skippa plektrumet och istället använda sig av fingrarna för att slå an strängarna, vilket resulterade i att hans licks ofta spelades på flera strängar samtidigt. Detta gav ett fetare sound, då flera toner spelades samtidigt istället för vad som normalt sett ofta lätt bara blir en när solo-gitarrister använder sig av plektrum (ja, jag vet att man kan spela flera toner samtidigt i ett solo med plektrum också, men det blir inte samma "grävande" känsla som om man bara använder fingrarna. Dessutom är det svårt att hoppa över de strängar man inte vill slå an, om man nu inte använder sig av så kallad "hybrid picking", det vill säga att använda både fingrar och plektrum samtidigt), och tillsammans med lite överstyrning av förstärkaren gav det ett riktigt smutsigt sound. Samtidigt som Freddie spelade in instrumentala dängor som "Hide Away" så hade han andra låtar med sång på. För Freddie hade nämligen en röst som verkligen också tog i lika mycket som hans fingrar gjorde på hans gitarr, med en perfekt rytmkänsla för bluesmusik. Här under har jag hittat ett klipp där Freddie King spelar en gammal Robert Johnson-låt, "Sweet Home Chicago", på ett riktigt fränt sätt. Tråkigt nog dog Freddie alldeles för tidigt, men hans arv lever kvar genom den enorma inlevelse som han använde sig av i sin musik. Lyssna bara här under.


Och så det Spotify-dags: lyssningsknark

Idag bjuder jag på en riktig klassiker; Imperiets "Alltid rött, alltid rätt". Låten är inspelad för mer än 20 år sedan men står sig fortafarande, tvärtemot mycket av annan musik som gjordes på 80-talet. Thåströms sång är perfekt, gitarrerna ylar och stråkarna hugger på ett agressivt sätt som man sällan hör när det gäller dessa instrument. Att texten sen är lika bra som i många av Thåströms andra låtar lyfter "Alltid rött, alltid rätt" långt över standardklassificeringar som årtal och stil. Det är helt enkelt en låt som alltid är aktuell. Och förresten, det är val i Sverige imorgon. Då kan det vara bra att ladda upp med en sån här dänga innan man går till vallokalen.

The 88 är ett amerikanskt popband som fått lite draghjälp av att ha spelats i några olika TV-serier, som "O.C." och "One Tree Hill", men är trots detta relativt okända. I alla fall i Sverige, där jag egentligen aldrig hört någon som tipsat om bandet. Borta i staterna verkar The 88 vara lite större än här, men de är fortfarande långt ifrån några arena-fyllare. Trots låtar som den här under, "How good it can be", som var med i ett avsnitt av just "O.C.". Här har jag hittat en liveversion som är riktigt bra, både vad gäller ljud och framförande, och desto fler gånger jag hör den, desto mer övertygad blir jag om att den är en riktig fem-plussare.

Smokey Robinson var inte bara sångare i The Miracles, han var också en av flera viktiga låtskrivare som Motown hade. Inte nog med att han skrev The Miracles låtar, han hann också med en rad fina låtar till andra artister som låg på Motown, som Temptations "My Girl". Efter att ha gått solo 1972 så hade varken Robinson eller The Miracles (som fortsatte utan sin låtskrivare och frontfigur) några större list-framgångar, men tillsammans hade de flera stora stunder. Som "I second that emotion", en riktig Motown-dänga som håller än idag. Här har ni den tillsammans med lite mindre roliga bilder, då den som klippt ihop detta Youtube-klipp antagligen velat hylla alla de som stred i Vietnam-kriget.

Om knappt en månad släpps Håkan Hellströms nya skiva "Två steg från Paradise", och det är givetvis en lika stor händelse för mig som för många andra musikälskare i Sverige. Redan nu har en dubbel-singel, med splittad A-sida, släppts och när jag satte mig ner för att lyssna igenom låtarna var jag lika delar spänd av förväntan som nervös som fan. För det skulle ju kunna vara så, som jag alltid tänker när jag lyssnar till något nytt som en av mina favoriter släpper, att det nya som skulle vara så bra inte håller samma standard som det artisten/gruppen tidigare presterat. Som tur är så har Håkan fortfarande aldrig gjort mig besviken. "River en dröm", låten som premiärspelades på Way Out West tidigare i år, är riktigt fin, men det som verkligen står ut är "Saknade te havs". En låt som kommit lite i skymundan då "River en dröm" har hajpats något enormt av euforiska festival-besökare, men som absolut inte står i skuggan av något som Håkan tidigare gjort. För i "Saknade te havs" kokar Håkan ner allt det där som jag verkligen tycker doftar Göteborgsk pop under 2000-talet, plus att han som vanligt kryddar det med sitt eget uttryck. Jag kan tänka mig att Håkan varit rejält inspirerad av Evert Taube när han skrivit denna låt, men inte på ett plankande vis utan istället mer bara som en källa att dra inspiration av för att lyckas skriva en egen fantastisk låt. Vad gäller Ljudet är jag inte riktigt säker på om det kommer att låta riktigt så här skitigt på skivan, Youtube brukar alltid trycka ner ljudbilden en del, men man kan i alla fall slå fast att Håkan arbetat mot samma sorts anti-produktion som "Försent för Edelweiss" stöptes i. Många rynkar kanske på näsan åt detta, men jag tycker både att det låter fantastiskt bra samtidigt som jag anser det viktigt att någon vågar stå emot alla överproducerade luftslott och istället bygger något på en lite mer skev grund. Ibland är det lite fula vackrare än det som anses vara vackert.

På flera mindre oficiella Jimi Hendrix-plattor har jag hittat en låt som utgivarna valt att kalla "She's a fox". En låt som är riktigt bra, men jag har alltid varit tveksam över om det verkligen är Hendrix som sjunger. Jag har funderat i banor som att det skulle vara Noel Redding (basist i Jimi Hendrix Experience) som sjöng låten tillsammans med Jimi, men inte heller hans röst har passat in riktigt. Nu har jag äntligen hittat lösningen! Låten är inspelad av The Icemen, som jag inte vet så mycket mer om än att de bestod av Gino Armstrong och James Stokes, och därmed är det inte Jimi Hendrix som sjunger på låten. Den som spelar gitarr kallade sig under denna tid, när han arbetade med exempelvis Lonnie Youngblood (som arrangerat just den här låten), Jimmy James. Senare blev han känd under, just det, namnet Jimi Hendrix. Och det är inget tvivel om att det är Jimi som spelar gitarr på denna låt, som egentligen heter "(My girl) She's a fox". Hans typiska licks och ackordspel lyser tydligt igenom, och det är tydligt att han redan här hade hittat mycket av sin stil. Sången är för övrigt lysande, så också allt annat med låten. I några versioner (som den på Spotify) är tempot nerskruvat (och därmed också tonarten på låten), antagligen på grund av att någon producent som mixtrat med varispeed flera år efter Hendrix död tyckte att den lät bluesigare och mer Hendrix-aktig på detta vis. Men det är i detta tempo som finns i klippet under som den är inspelad. För övrigt så har det lånats rätt friskt från "(My girl) She's a fox" i modernare låtar, lyssna bara på klippen med Amy Winehouse och John Legend som jag slänger med som en bonus.

1972 spelade Albert Hammond (inte hans son Albert Hammond Jr, känd som gitarrist i The Strokes, utan alltså original-Albert) in klassikern "The air that I breathe" (tydligen spelade Phil Everly in den ännu tidigare, men det var Hammond som skrev låten tillsammans med Lee Hazelwood). Två år senare spelade The Hollies in en version av samma låt, och det är väl egentligen denna version som de flesta känner till. Här tog Hollies folk-känslan från originalet och poppade till den en aning, men inte så pass att låten tappade sin identitet utan bara förstärkte med lite mer trummor och körer. Stråkarna behöll man, och det gjorde man rätt i, för de lyfter både originalet och covern. Hollies var kända för sin ypperliga stämsång, och man kan höra prov på den här också, men betydligt mer återhållsamt än i många andra av deras låtar. Det här är en cover som är mycket bättre än samma grupps tolkningar av Dylan, det är faktiskt en riktigt bra version överlag. Och det är originalet också. För övrigt känner man igen en hel del av Radioheads låt "Creep" i "The air that I breathe". Jag slänger in Everlys version också, även om den inte håller riktigt samma klass som de två andra inspelningarna. Hammonds version hittar jag tråkigt nog inte på Youtube, men som vanligt så finns den på Spotify, här är en länk: Albert Hammond – The Air That I Breathe

Albert King måste räknas som en av de riktigt stora bluesgitarristerna, med sitt unika sound och stilbildande spel. Just Kings unika gitarrspel uppstod på grund av att han var vänsterhänt, men spelade på en högerhänt gitarr utan att stränga om den (så som Jimi Hendrix gjorde. Legenden säger dock att Hendrix kunde spela på "fel" håll också, precis som Albert King, och även då lyckas med att spela saker som lät fantastiskt bra). På så vis spelade han ofta licks som låg bra till för hans oortodoxa fingersättning, vilket i sin tur inspirerade gitarrister som Eric Clapton att lära sig att spela samma licks på en rättvänd gitarr. Inte nog med att King var en banbrytande gitarrist, han var också en bra sångare vilket kan höras i hans signaturlåt, "Born under a bad sign", som går att höra här under.


Som vanligt på söndagar så blir det också en Spotify-lista: lyssningsknark

Idag tänker jag för en gångs skull inte bädda in ett Youtube-klipp här, på grund av att det inte finns något på den låten jag söker. För det är inte Iddes jättehit "Fiskarna i haven" som ska tas upp, istället är den hämtad från följande album, 1997 års "Vad man gör (och inte gör)", som jag tycker är hennes absoluta highlight. "Innan mitt hjärta fick sin form" heter låten, och precis som med "Fiskarna i haven" så är det Staffan Hellstrand som skrivit text och musik. Det har han gjort riktigt bra, då jag ser "Innan mitt hjärta fick sin form" som en av de stora svenskspråkiga låtarna under 90-talet. Synd bara att så många andra missat den, men nu finns chans för upprättelse. Låten kanske saknas på Youtube, men på Spotify finns den. Därför slänger jag in en länk här undertill, så har man möjlihet att lyssna om man har tillgång till Spotify. Har man inte det så finns det säkert ett eller annat sätt att lyssna på låten ändå, sök bara runt lite på nätet. Så bra som låten är så är den ju faktiskt värd att köpa annars.


Idde Schultz – Innan mitt hjärta fick sin form

Talyor Hawkins, till vardags trummande i Foo Fighters, har ett nytt litet sidoprojekt vid namnet Taylor Hawkins & the Coattail Riders. Trion, där Hawkins både sjunger och trummar, spelar någons slags blandning mellan stonerrock, powerpop och Queen-inspirerad rock som låter mer än helt okej. Man känner igen Hawkins röst om man lyssnat till Foo Fighters låt "Cold Day In The Sun", och den är faktiskt inte helt långt ifrån Queens gamle skinnplågare Roger Taylors röst, speciellt inte i den kontext som grabbarna i The Coattails sätter den. Trion släppte debutplattan "Red Light Fever" för ett tag sedan, och här kan man hitta finfina singeln "Way Down", som definitivt är värd en lyssning.


Detta är för övrigt Lyssningsknarks 750:e inlägg. Värt att fira med en öl eller fler!

The Spinners var ett av alla soul-band från Philadelphia under det tidiga 70-talet. De fick ett skivkontrakt med Motown, men precis som med The Isley Brothers, som jag skrev om förra veckan, så verkar det som att det inte riktigt fungerade mellan bandet och bolaget. The Spinners fick till en hit med "It´s a shame" innan de lämnade det Detroit-baserade Motown för Atlantic Records (en annan klassisk etikett, inte minst då det kommer till riktigt bra 70-talssoul). Här fick gruppen en hel rad med nya hits som "Ghetto child" och "I´ll be around" innan medlemmar började fly skeppet och kvalitén på musiken sjönk. Men låtar som "It´s a shame" finns fortfarande kvar för att påminna eftervärlden om att The Spinners var en riktigt bra grupp under 70-talet.

The Hives har släppt en EP med covers på; Flash & the pan:s "Early morning wake up call" och Zero Boys "Civilization's dying" finns båda att hitta här i nya versioner. Och det är ett The Hives som gräver djupt i sina punkrötter som hittat ett nytt sorts oljud (på ett bra sätt) att sprida, vilket känns skönt då senaste albumet "The balck & white album" var något för tillrättalagt för min smak. Här har jag valt att plocka fram "Civilization's dying", för att man verkligen ska kunna höra vad som verkar ha hänt med bandet. EP:n heter för övrigt "Tarred and feathered".

Jens Lekman har nyligen fått ur sig singeln "The end of the world is bigger than love", där man fläskat på med storslagna stråkar, smygande körer, en återhållsam men ändå gigantisk ljudbild som passar Jens crooner-sång perfekt. Det är en riktigt bra låt i en ovanligt välarrangerad skrud som verkligen lyfter melodin ytterligare, och med den Jens befäster sin position som Sveriges egna Morrissey ytterligare.

Kristian Anttila (som P3:s "experter" misstar för både Markus Krunegård och Florence Valentin. Smått pinsamt) har spelat in en duett med den ännu inte bortglömda gamla stjärnan Sylvia Vrethammar som fått namnet "Magdalena (livet före döden)". För att få till sångtagningen åkte Kristian ner till Tyskland där Sylvia nuförtiden bor och spelade helt enkelt in den i hennes hus. En liten uppoffring som visade sig vara värd mödan, då låten är riktigt tjusig. Ljudbilden är precis som den brukar vara när Anttila gör ballader, stor och flytande, med detaljer som sticker ut åt höger och vänster. Riktigt snyggt.

För övrigt har Stefan Sundströms låt "Nere i Sabinas Dusch" (som fick vara med här förra veckan) äntligen hittat ut på Youtube, och Ludwig Bells andra singel "Kärlek slutar alltid med bråk" visat att den är lika bra som hans debutsingel "Jag är en idiot". Därför slänger jag in båda dessa som en liten bonus idag.

Bettye Swann är kanske bäst känd för sin låt "Make me yours", en gammal soul/r&b-dänga från 1967 som då lyckades toppa listorna i USA. Den bästa låten jag hört med Swann är en helt annan. "Kiss my love goodbye" var en baksida som spelades in till 1974 års singel "The boy next door", och gick från att vara en anonym låt till att bli en delikatess som idag är högt aktad bland soulsnobbar. Inte konstigt det, för den är en helt fantastisk låt med lysande stråkar, skönt sound och Swann i röstmässig högform.

Förra veckan fick Evan Dando vara med på bloggen i form av sångare, gitarrist och låtskrivare i The Lemonheads. Idag beror hans medverkan på att han som soloartist gjorde en fin inspelning för några år sedan av Big Stars gamla låt "The ballad of El Goodo". Egentligen har inte Dando ändrat speciellt mycket på konceptet som finns i originalet, förutom att han gett låten en lite mer försiktig touch, samt att han plockat bort det sista partiet som finns i originalet. Trots det tycker jag ändå att han fått en personlig prägel på låten, med så enkla medel som att sjunga på sitt eget sätt och verkligen få det att kännas som att han skulle kunnat ha skrivit låten själv. Det hade han säkert också velat, då den är en riktig fem-plussare.

Muddy Waters måste ses som en av de enskilt viktigaste figurerna inom bluesen då han var tidig med att ta steget över från den akustiska gitarren till den elektriska. Han skaffade också ett band där många stora bluesmusiker passerade igenom mellan åren och fungerade nästan som en plantskola, lite som jazzmusiker bildades i Miles Davis ensemble. Muddy Waters kom också att bli en viktig influens för de unga rockmusiker som under 60-talet gjorde om bluesen till just rock. Som ett litet bevis på det har jag här plockat fram en av Muddys låtar som verkligen varit tongivande. Den baserar sig på ett enda ackord och Jimi Hendrix kallade den "Catfish blues" när han själv framförde den. Men från början hade den ett namn som ett av de 60-talets stora rockband senare kom att använda sig av, som lite av en hyllning till deras mentor: "Rollin´ Stone"


Och så blir det en Spotify-lista också: lyssningsknark

Jag hade helt missat att Bob Hund släppte en EP för några månader sedan, tills jag nyligen upptäckte den på Spotify. "Stumfilm" har skivan med fyra spår på döpts till, och andra låten "Festen är över" är bland det absolut bästa Bob Hund gjort på många år (även om de nu inte gjort så mycket på senaste, men man kan i alla fall räkna in comeback-skivan "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" här, och "Festen är över" spöar allt på den skivan med hästlängder). Både text och musik är precis så lysande som man kan förvänta sig när det gäller Bob Hund, och just basgången i refrängen sticker ut som något som nästan är overkligt bra. Dessutom är Thomas Öberg precis så fantastisk som han brukar vara när det gäller att framföra en text.

Dylan LeBlanc har nyligen släppt sin debutskiva "Paupers Field", en skiva som inte fått allt för mycket uppmärksamhet hittills i svensk press. Det kan hända att saker rör sig snabbare på andra sidan Atlanten, då musiken både kommer därifrån och verkligen låter som om den kommer därifrån. För det här är amerikansk alt-countrydoftande singer/songwriter-musik, relativt lågmäld och ytterst välspelad. Dessutom sjunger Dylan LeBlanc i samma stil som en ung och ännu oförstörd Ryan Adams. Alltså ytterligare en anledning att kolla upp den här killen. Här är "Ain´t too good at losing", från den ännu ganska okände LeBlanc. Det kanske blir ändring på det i framtiden, det beror väl en del på om fler än jag tycker att det här är bra musik.


Här får ni ett liveklipp, men vill man höra studioversionen som är utsmyckad med bland annat riktigt tjusig slidegitarr så finns den att hitta på Spotify.

The Isley Brothers var en av soulvärldens viktigaste och mest långlivade akter, och kunde också varit en av Motowns stora band. Men gruppen, som redan hade hits i början av 60-talet, fick bara en enda hitsingel på Motown. Tidigare hade de legat på andra bolag som RCA (och då haft en gitarrist under en kort tid som kallade sig Jimmy James. Idag är han mer känd som Jimi Hendrix) men bytte över till Motown år 1965. En av deras finaste låtar, "This old heart of mine (is weak for you)", kom under denna period, men bara några år efter att ha skrivit kontrakt med Motown lämnade de bolaget och därmed blev denna låt deras enda framgångsrika singel på den klassiska etiketten. The Isley Brothers var vana att skriva sin egen musik, och kände sig låsta av att behöva arbeta med Motowns låtskrivare istället för att få bestämma själva. Därför satsade de vidare på sin egen etikett T-Neck. Under bandets långa karriär hade de låtar som "Shout", "Summer Breeze", "Twist and Shout" (ja, innan Beatles gjorde låten megapopulär), "Caravan of Love", "It´s your thing" och "Love the one you´re with", för att bara nämna några. Alla dessa låtar är högst lyssningsvärda och förtjänar vars ett inlägg här, men då jag håller mig till rubriken så publicerar jag alltså "This old heart of mine (is weak for you)" idag. Det är ju trots allt en av de bästa soul-låtar som någonsin gjorts.

Säkert!, som nämndes förra veckan, har släppt en ny singel som heter "Fredrik". Och även om Annika Norlins nya låt på svenska inte är i riktigt samma klass som många av de som fanns på hennes förra skiva på detta språk så är det fortfarande en singel med en minst sagt tänkvärd text och en snygg melodi. Själva anslaget i låten känns bara aningen för melankoliskt för att jag ska tycka att det är riktigt bra, och det vilar något lite grått över låten. Dock, en bra mycket bättre låt än det mesta andra som radion sprutar ur sig.

Stefan Sundström har också släppt nytt, en hel skiva faktiskt. "Fem dagar i augusti" är titeln och den innehåller en hel del Stones-sväng, samtidigt som Sundström inte släpper greppet om visan. Så här i valtider kanske man förväntar sig en politisk skiva från Stefan, och visst ryms det en del sånger med poänger åt det vänstra hållet, men det är att göra det för enkelt för sig att bara gå in på detta. I Stefan Sundströms värld ryms alltid mycket mer än bara slagord och aktuella kommentarer, då han också har ett poetiskt språk som inte riktigt liknar någon annans. Det kan man till exempel höra i låtar som "Nere i Sabinas dusch", en av mina favoriter än så länge från "Fem dagar i augusti". DÅ den inte finns på Youtube får man istället gå in på Sundströms Myspace, där man kan hitta både den och mycket annat nytt. Här finns en länk: http://www.myspace.com/stefansundstrom

En liten notis är också att Andreas Söderlund, som tidigare figurerat här med sin debutsingel "Daustralien", nu också släppt sitt debutalbum, som innehar samma namn som just förstasingeln. Hela härligheten finns att hitta på Spotify, om man nu har tillgång till denna tjänst.