lyssningsknark

Robert "Strängen" Dahlqvist kunde börja satsa mer på sitt eget band Thunder Express när hans gamla heltidstjänst med Hellacopters tog slut när bandet förra året upplöstes. Då gjorde Strängen och hans kompanjoner det högst oväntade draget att ta åtta av låtarna från sin senaste skiva "Republic Disgrace" och spelade in dem på nytt med svenska texter, plus att man skrev två nya låtar. Sju av låtarna skrev ingen mindre än Stefan Sundström texterna till, vilket kanske inte är så oväntat då Strängen spelat på Sundströms senaste skivor och turnéer. Resultatet, kallat Dundertåget, blev riktigt bra, med betydligt mer uppmärksamhet och antagligen högre försäljningssiffror än vad Thunder Express någonsin haft. Förstasingeln från albumet "Skaffa ny frisyr, som är en av de där två nya låtarna, gillar jag allra bäst. Här har man lyckats få till en lysande blandning av klassisk rock och svensk progg som svänger bra. "Ifrån mig själv" heter låten som man absolut borde lyssna på om man inte hört den tidigare.

För övrigt var jag i Uppsala och såg Fibes oh Fibes, som faktiskt var riktigt bra. Grymt tajt, säkert och med en grym frontman vilket lyfte musiken ytterligare en division. Det enda man egentligen kan racka ner på är covern av Queens "Don´t stop me now", som inte var i närheten av originalets klass. Men för övrigt, närapå klockrent.

Space Age Baby Jane är ett litet svenskt band som baseras kring sångaren och låtskrivaren Anders Ljung. Deras första skiva släppte de 1998, och det är väl egentligen den jag håller högst bland deras album. Två till har det blivit, det senaste 2008, där Ljung har blandat pop och glam med sina egna små finesser, och ibland har det blivit riktigt lyckat. Som på titelspåret från första skivan, "The electric light parade" (som förståeligt nog ofta blandas ihop med andra skivan som heter "The electric love parade"), som låter riktigt fantastiskt. Har man Spotify kan man gå in och lyssna på låten här: http://open.spotify.com/track/7dO6wz2jFiLjelYXNpICCg

Har man inte Spotify så får man nöja sig med vad Youtube har att erbjuda, och det är inte mycket. Men singeln "Barcelona" finns i alla fall på tuben, och även om den inte kan mäta sig med "The electric light parade" så är det i vilket fall också en bra låt. Här har ni den:

Idag kör jag igång min nya torsdags-serie, och det jag tänkte skriva om så länge jag hittar inspiration och bra klipp är exotisk musik. Det blir alltås allt annat än västerländks musik. Grymt flummigt kanske en del tycker, andra kanske tycker det verkar tråkigt. Men nej, det ska bli roligt och intressant. Just därför öpnnar jag med en riktig hit.

Lang Lang är ett av de stora kinesiska pianohoppen på senare år. Han har varit verksam ett tag, men är inte äldre än 27 år, och har sedan 13-årsåldern gett bejublade konserter. Efter att ha sett en dokumentär om Lang Lang är jag säker på två saker: han har en otrolig teknik och han är smått vild i huvudet. Men det är kanske inte så konstigt efter att ha övat alla de timmar som det måste ha tagit honom att komma till den absoluta toppen bland världens pianister. I vanliga fall spelar Lang Lang mest klassiska mästerverk av Tchaikovski, Chopin och såna grabbar, men här har jag letat fram ett klipp där han tillsammans med sin far spelar en kinesisk folk-låt. "Competition of the two horses" heter den om man översätter titeln till engelska, och den spelas här av Lang Lang på piano och hans far på erhu, ett kinesiskt stråkinstrument med bara en sträng. Här har vi ett fantastiskt framträdande som visar på hur fin musik det finns borta i det folkrika landet i öst. Synd att man så sällan hör den bara, men här har ni en chans:

Mando Diaos senaste släpp, "The Quarry", som alltså ska vara det nya inslaget på deras samling av b-sidor, har äntligen läckt ut på Youtube och därför postar jag den idag. Det är rockigare än det mseta de släppt på senare år, en ganska rak låt som tillhör det övre skiktet av deras låtkatalog, i alla fall enligt mig.

Några andra som släpper nytt är Oriel Joans, som har fixat ihop en debutsingel helt på egen hand helt utan skivbolag. Klart positivt bara det. Ännu mer positivt är att singeln låter riktigt bra också. "Knuckles Whiten" heter den och innehåller förutom detta spår också b-sidan "I only wish to lay". B-sidan är en fin liten låt, men har inte en chans mot förstaspåret som är en kanonlåt. Oriel Joans har blandat fin stämsång med klockspel (finns det egentligen något finare instrument än klockspel?) och riktigt stabilt komp, och det låter som om man skulle blanda, säg, Fleet Foxes med Kent (eller kanske snarare Jocke Bergs gamla sidoprojekt Paus). Eller något sådant. Bra är det i vilket fall. Man kan gå in och lyssna på låtarna på Spotify, eller köpa singeln digitalt på lite olika internet-affärer (det är bara att googla så dyker det säkert upp någon, har för mig att Amazon har den i lager) eller bara gå in på bandets Myspace-sida och lyssna. Här har ni en länk till den:

http://www.myspace.com/160289983


Ett till intressant släpp görs idag då Mattias Alkberg släpper skiva. Mattias är känd från bland annat Bear Quartet, samt för sina tidigare skivor som släppts under namnet Mattias Alkberg DB. Nya skivan innehåller en del rockabilly-sväng, men det finns ingen anledning att bli skrämd av detta. Det finns nämligen några små pärlor till låtar på skivan, och då tänker jag framför allt på "Nya nya testamentet". Gå in och lyssna på Mattias Alkbergs myspace vetja, här har ni en länk dit:

http://www.myspace.com/mattiasalkberg

Idag bjuder jag på riktig urfunk från brytningen mellan 60 och 70-tal, Sly and the Family Stone. Få band lär ha betytt mer för denna musikstilar som funk och hip-hop. Här har jag tagit fram deras absolut bästa låt i mitt tycke, "It´s a family affair". Man hör fortfarande spår av denna låt i modern klubbmusik, trots att den nästan är 40 år gammal, och då kan vem som helst räkna ut hur bra det här är. Det är ett fantastiskt löst sväng kombinerat med sångarnas softa röster i en genial komposition. För övrigt finns det en fantastiskt cool och svängig instrumental version, gjord av MFSB, som jag stoppat in här som en bonus.

De flesta tror nog att Björn Skifs, under namnet Blue Swede, skrev låten "Hooked on a feeling", spelade in den och blev en onehitwonder ute i världen. Och då har man ju två av tre rätt, men ett fel. Den skrevs nämligen några år tidigare och spelades in i originalversion av B.J. Thomas. Den har ett ganska tidstypiskt sound i båda versionerna, Thomas använder sig av sitar vilket var riktigt hett 1968 och har ett btydligt mjukare ljud än det som Skifs använder sig av på sin version från 1974 (som är betydligt svängigare och har lite fräsiga blåsstämmor samt det klassiska "oogachaka"-introt). Det är två versioner av samma låt som trots att de är ganska lika i grunden ändå skiljer sig på många sätt.

För övrigt fick jag tummen ur igår och såg "Inglorius Basterds" på bio. En fullständigt lysande film, kanske Tarantinos bästa sedan Pulp Fiction, med några halvt långsökta paralleller till just "Hooked on a feeling". Tarantino har nämligen använt sig av just Blue Swedes inspelning som filmmusik tidigare, och i sin senaste film lyckades han lika bra som vanligt med filmmusiken. Sen är ju faktiskt "Inglorius Basterds" också en cover, om man kan säga så i filmvärlden. Remake är kanske ett mer korrekt ord, då originalet är från 1978. Dock verkar det som att otroligt mycket skiljer sig mellan de olika filmerna, och den enda likheten verkar egentligen vara att en del av storyn i båda filmerna handlar om ett amerikanskt kompani som är inne på tysk mark under andra världskriget. Hursomhelst kan jag varmt rekommendera Tarantinos version, 1978-filmen har jag inte sett än.

Wheatus fick en megahit med låtn "Teenage Dirtbag" år 2000, men efter det har det gått utför. De två resterande singlarna från samma album som "Teenage Dirtbag" var inte i närheten av att upprepa succén och lite senare fick bandet strul med skivbolag (därav titeln "Suck Fony" på ett senare album. Kasta om initialbokstäverna i varje ord så får ni antagligen fram den titel som Wheatus egentligen ville sätta på skivan). Medlemmar har bytts ganska hejvilt och ännu fler skivor utan framgång har släppts och vad jag vet är de fortfarande aktiva. Dock utan den framgång som "Teenage Dirtbag" hade. Videon till just denna låt innehåller också bilder från rullen "Loser", med ingen mindre än highschooltöntfilmernas stora hjälte, Jason Biggs, i huvudrollen. Det mest minnesvärda från den filmen måste vara det extremt töntiga uttrycket "Dust", som Jason kör hårt med, men som jag minns den var den knappast sämre än speciellt många andra liknande filmer från denna era.

Jag brukar generellt ha ganska svårt för Robyn, men när hon slagit sig ihop med norska Röyksopp låter det roligare än vanligt, i alla fall enligt mig. Låten de spelat in tillsammans heter "The girl and the robot" och drivs framåt av elektroniska ljud och ett stadigt beat. Robyn sjunger i samma stil som hon gjort på sina senare skivor, men det låter helt enkelt bättre här. Kanske är det för att jag föredrar Röyksopps ljudbild framför den som killar som Christian Falk och Kleerup har skapat, kanske är det bara för att det är en bättre och coolare låt i grund och botten. Det är ju kul i vilket fall att jag hittat något med sönderhypade Robyn som jag tycker är lyssningsvärt, även om låten egentligen är signerad Röyksopp. I vilket fall så går den att lyssna på här nedan.

Montt Mardie har fått en del uppmärksamhet för sin låt "We´re all the pirate bay" och för sina översättningar på bland annat Rihannas "Umbrella". Men det han egentligen borde få uppmärksamhet för är hans förra skiva "Drama". Här bubblar det av falsettsång och popmelodier, lite som om Prince hade varit från Sverige och växt upp under 80-talet (då kanske några av er tänker, aha, som Juvelen, men nej, det här är mycket bättre än så). Min favoritlåt "Modesty Blaise" finns inte på Youtube så ni får hålla till godo med en annan fin låt från samma album, "Highschool Drama". Här packar Montt Mardie in fina populärkulturella referenser, som namnen på de fyra medlemmarna i Beatles, och låter det komma ut i en riktigt bra poplåt. Värt att notera är också att videon är gjord på en enda tagning, ett trick som använts i andra videos som Spice Girls "Wannabe" och Feists "1234". Lyssna om ni inte hört detta förut, och har ni redan hört låten kan ni ju alltid lyssna igen, det är den värd.

Idag har jag plockat fram något så ovanligt som en musikvideo som består av en livetagning, både musikaliskt och visuellt. Annars är det inte helt ovanligt att man tar livebilder och sätter dem till studioversionen av en låt, för att ta några exempel ur den stora högen kan jag nämna Kents "Den döda vinkeln" och Suedes "Filmstar". Billigt och bra, dessutom brukar det se hyfsat ut med livebilderna till musiken. Men Morrissey har alltså vågat använda både bild och ljud från en spelning, och låten det handlar om är ingen mindre än "First of the gang to die". Mozz sjunger fantastiskt bra, och det finns några nya gitarrslingor som är så bra att jag önskar att de vore med på studioversionen. Det är helt enkelt en lysande version, med en riktigt snygg video. Dessutom gillar jag att Morrissey inte smyger med sitt Elvis-komplex utan kör hela linan ut med neonlampe-bokstäverna i bakgrunden. Riktigt snyggt.

Idag tänkte jag tipsa om två låtar som har några veckor på nacken, men som jag fortfarande anser vara nya och fräscha. Den första är Airs "Sing Sang Sung", som är förstasingeln från duons nya skiva och klart i klass med det bästa denna elektroniska konstellation någonsin gjort. Air har behållt sitt typiska franska sound och lagt in lite engelsk grammatik i texten och det är lika bra som det verkar.

En annan låt som nyligen fick en video är Jonathan Johanssons "Aldrig Ensam", vilket regissören själv gjorde mig uppmärksam på för ett tag sedan. Givetvis kollade jag upp låten och det hela är riktigt bra, antagligen det bästa jag hört från Johanssons hypade album "En hand i himlen". Dessutom är videon riktigt snygg.

Alanis Morissette gör fortfarande musik, men det jag kommer ihåg henne för är snarare vad hon gjorde i mitten av 90-talet. Med debutskivan "Jagged little pill" visade hon att det är okej för tjejer att sjunga lite fult samtidigt som hon markerade sin storhet med att skriva riktigt bra låtar. Det borde vara ett av de bästa debutalbumen som någonsin spelats in, trots bottennappet "Your house" som ligger sist på skivan. Alanis lyckades aldrig göra någon uppföljare som var lika genuin, men enstaka spår som kan hittas på hennes senare alster är lika lysande, om inte ännu bättre, än de man kan hitta på "Jagged little pill". Ett av dem är den fantastiska "Hands clean", som jag ser som den absoluta höjdpunkten på Morissettes karriär. Därför har jag plockat fram just den låten idag, så att alla kan avnjuta den sköna ljudbilden, det snygga arrangemanget och givetvis den klockrena kompositionen. Det är inte ofta man hör låtar som är så bra som "Hands clean".

En av Jimi Hendrix största egenskaper var hans förmåga att ta låtar som andra människor hade skrivit och göra om dem till sina egna. Ett lysande exempel är Bob Dylans "All along the watchtower", ett lite mindre känt (men nästan lika bra) exempel är Earl Kings "Come on (let the good times roll)". 1960 spelade King in originalet och knappt ett decennium senare gjorde Hendrix sin odödliga version av låten på klassiska rockalbumet "Electric Ladyland". Här tar Jimi den ganska enkla grunden som King har byggt upp och utökar låten med flera dimensioner, genom sin sång, sitt gitarrspelande, sina lysande medmusiker och det otroligt lyhörda arrangemanget. Här har ni först originalet och sen covern, så att ni verkligen ska kunna jämföra ordentligt (tråkigt nog fanns det inget klipp på Youtube med bara Hendrix version av låten, den har istället bakats ihop med spåret "Long hot summer nights", som ligger före "Come on (let the good times roll)" på "Electric Ladyland". Turligt nog är detta en annan höjdpunkt från detta album, så vi kan stryka det där uttrycket "tråkigt nog". Vill ni inte lyssna på detta mästerverk så brukar det gå bra att spola lite framåt i klippet, och vips så kommer ni till vad jag egentligen har skrivit om här idag.)

Semisonic fick en jättehit 1998 med låten "Closing time", en låt som baserades på det klassiska tricket att använda samma ackord i vers och refräng, bara det att versen var tyst och lugn och refrängen var betydligt ösigare (inte hårdrocksösig eller något sådant, men fortfarande hyfsat ösigt för att vara pop). Efter det var det ganska tyst från bandet, i alla fall på den radiostation jag lyssnade på under slutet av 90-talet. Enligt Wikipedia ska Semisonic haf några hits efter "Closing time", men de måste varit väldigt små då jag aldrig hört dem. Efter 2001 har bandet inte lyckats producera några fler skivor (om man inte räknar en liveskiva från 2003), men den som skrev låten "Closing Time" lär fortfarande kunna klara sig hyfsat på de royalties den bör ha dragit in. Hursomhelst är det fortfarande en bra låt, med tydlig 90-talsfeeling.

Idag tänkte jag tipsa om en riktigt bra låt från 2007, gjord av Counting Crows. "Come Around" heter den och visar precis hur bra detta band stundtals kan vara. Här har de en lysande låt med fantastisk känsla, problemet är bara att Youtube inte har något riktigt bra klipp på den. Det bästa jag hittat är ett klipp där en person kör till jobbet med just "Come Around" på bilstereon. Givetvis förstör då en del motorbuller och dålig ljudupptagning lite av hur bra låten är, men jag tycker ändå att man kan höra genom detta och förstå vilken bra låt detta är. Om man har Spotify kan man lyssna till den där istället, med bra ljud, dock utan videon med den passerande bilvägen.

Golden Silvers är en liten fin London-trio som både hämtar inspiration av Beach Boys och David Bowie, och som faktiskt inte låter speciellt långt ifrån The Clash och Moneybrother. 2009 släpptes skivan "True Romance" och där kan man hitta låten Magic Touch, som faktiskt är ganska lysande. Klockren brittiska, snygga orgelmattor, handklapp och ett sjujävla sväng. Vad mer kan man önska egentligen? Här är den:

Wolfmother är ett band som faktiskt har sina livespelningar att tacka för sin framgång. Inte på grund av att de idag drar in storkovan på just spelningar, snarare att de formade sitt sound beroende på vad publiken gillade under bandets tidiga dagar. De upptäckte nämligen att de låtar som publiken gick mest igång på när Wolfmother fortfarande var ett harvande demo-band var de som lät som typisk 70-talshårdrock. Därför plockade banden bort de mindre publikfiande elementen i sin musik och fokuserade på stylen som de lånade av band som Black Sabbath och Led Zeppelin och vann därmed publikens intresse vid sina livespelningar, vilket ledde till skivkontrakt och hitsinglar som "Woman" och "Dimension". Och det är just "Dimension" som jag plockat fram här, live från London. Och visst både låter det och ser ut som 70-tal, med sångarens burriga frisyr och unge Ozzy Osbourne-liknande röst. Att det är filmat i svartvitt gör inte saken sämre. Wolfmother - "Dimension":

Gamle alternativ-hjälten Daniel Johnston släppte nyligen sin senaste skiva "Is and always was" och därifrån har jag hämtat den lysande låten "Queenie the doggie". Johnston sjunger som vanligt med sin otämjda och spruckna röst vilket låter helt rätt tillsammans med den fantastiska popmusiken han skriver. Ett lysande arrangemang hjälper också till att lyfta "Queenie the doggie" till ofantliga höjder. Tack Daniel för att du gör en sjukdag i förorten lite mer uthärdlig än vad dag-TV gör.





Några andra intressanta artister och band som släpper skivor just nu är Markus Krunegård, Tutankamon, Nicolai Dunger och Flaming Lips. Flaming lips slår på stort med dubbelalbumet "Embryonic", Krunegård slår på sätt och vis på ännu större genom att släppa två olika album samma dag; "Prinsen av Peking" och "Lev som en gris dö som en hund", där man bland annat kan höra singeln "Hela livet var ett disco" som jag tidigare haft på tapeten här. Nicolai Dunger och Tutankamon nöjer sig med vanliga album, och det brukar ju räcka länge nog för de flesta.

Jag lär ju ha nämnt The Smiths här förut, i flera olika kategorier, men när ett band är så bra som de var så är det högst tillåtet att upprepa sig. Och efter andra dagen i rad med mer än 2,5 timmars övertid har jag lite dåligt med inspiration att leta upp något annat (dessutom har jag lyckats få ont i halsen i all blåst som jävlades i Vårby Gård idag), men då finns ju alltid gamla favoriter att ta till. Här är "Ask", en låt med The Smiths som jag vet att jag inte haft uppe på tapeten här tidigare. Konstigt nog, då den är så bra, en riktig klassiker av ett klassiskt band, med ett litet inhopp på bakgrundssång av ingen mindre än Kristy MacColl. Det ni!

För några månader sedan gjorde supergruppen Discovery en lysande skiva som bland annat innehöll en riktigt rolig cover då de moderniserade Jackson 5:s klassiska låt "I want you back". Det funkiga motown-svänget har ersatts av ett långsammare, mer modernt klubb-baserat elektroniskt sound och sången är rejält förvrängd med effekter i denna nya version, och jag tycker att det är riktigt coolt gjort. Det finns tydliga Daft Punk-referenser här, och det är knappt så att man kan tro att det inte är fransmän som gjort så här bra house. Men det är det inte. Ibland får också amerikanarna till det. Lyssna bara på detta guldkorn, i båda versioner. För att återknyta lite till förra veckans Motorhomes/John ME-inlägg har jag stoppat in just John ME:s akustiska version av låten som en liten bonus.

Divinyls hade gjort skivor med varierande gruppsättning redan sedan 80-talet, men det var inte förrän 1991 som de fick sin första riktigt stora hit. Det blev också den enda. Men "I touch myself" måste fortfarande ses som en av de bästa småsnuskiga låtar som någonsin gjorts, och förekommer ofta i filmer och tv-program. Bandets frontfigur Christina Amphlett har också på senare år intresserat sig för just film och tv genom hennes nyfunna passion för att skådespela. Hon har kanske insett att hon hade sina femton minuter i det musikaliska rampljuset med "I touch myself" och därmed lämnat det för att söka övertid inom en annan kategori i showbusiness. Här har ni en länk till Divinyls stora hit:


http://www.youtube.com/watch?v=6FGk63Fv7t4

Motorhomes måste vara det enda band någonsin som fått någon större framgång på grund av det gamla fina radioprogrammet P3Demo. Om jag inte minns fel vann grabbarna i Motorhomes P3Demo det året de ställde upp, och om jag inte minns fel så var det med låten "Into the night", som sen också kom att bli deras största hit. Men inte den enda, då de på sin efterföljande skiva släppte låten "I wanna make you sing", en låt som jag tycker är deras höjdpunkt. I arbetet med sin tredje skivan bestämde sig dock sångaren Mattias Edlund för att lämna bandet och därmed var det också slut med bandet. Samme Edlund blev för några veckor sedan återigen aktuell, nu med soloprojektet John ME och låten "Love is my drug" som spelats relativt flitigt på P3. Tråkigt nog finns inte "I wanna make you sing" på Youtube (men dock på Spotify, så om ni har detta program kan ni själva gå in där och leta upp den och lyssna), men "Into the night" finns, likaså "Love is my drug". Därför har jag dem att bjussa på idag.

Trion Shivaree bildades i slutet av 90-talet borta i staterna och har sedan dess släppt några skivor utan att få någon större uppmärksamhet. Tråkigt nog, då bandet har fått till en del fina låtar. Här har jag plockat fram den kanske bästa, "Goodnight moon", en låt som gav bandet lite större uppmärksamhet då den spelades i Quentin Tarantinos film "Kill Bill 2". Det senaste bandet gjorde var en coverskiva som släpptes 2007, men förhoppningsvis släpper de inom rimlig tid ett nytt album med egenskrivet material. Till dess får vi hålla till godo med det här:

För några kvällar sedan såg jag den där filmen "Broder Daniel Forever" som de flesta sågat vid fotknölarna. Men jag tyckte inte alls den var så dålig, kanske för att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar, kanske för att den faktiskt var bra. Det var ett litet stillsamt dokument över var ett av Sveriges viktigaste band någonsin numera befinner sig. Hur kan de då vara så viktiga? Jo, genom att vara det första banden under 90-talet som sjöng småfalskt och spelade opolerat, men som ändå accepterades på grund av att de var något mer än bara musikalitet. Och var befinner de sig nu då? Ja, enligt mig är de lika splittrade som deras band numera är; Henrik Berggren verkar rejält nergången, men han har fortfarande ljusåunkter, enligt mig borde han släppa en diktsamling istället för att göra en ny skiva härnäst (med tanke på de otroligt snygga raderna han läste upp i filmen om bortgångne gitaristen Anders Göthberg, riktigt bra texter), Theodor Jensen gör solokarriär efter att ha blivit av med alla bandmedlemmarna i The Plan och verkade mindre sugen på denna sista spelningen med de andra bröderna än vad någon annan verkade, pliktskyldigt nog gjorde han det ändå. Pop-Lars har jag faktiskt ingen aning om var han står idag. Andra gamla medlemmar som Håkan Hellström har gått vidare åt andra håll. Vad finns då kvar av Broder Daniel? Jo, ett fint musikarv med lysande låtar som "You bury me", "Underground" och "Shoreline". Och fruktansvärt många andra band som låtit sig inspireras av Broder Daniels musik. Idag hyllar jag dem med en av deras absolut bästa låtar, framförd live 2003: "Happy people never fantasize".

Kent har inte speciellt obemärkt släppt en ny singel. "Töntarna" är första smakprovet från kommande skivan "Röd", och grabbarna bygger vidare på den ljudbild de använda på "Tillbaka till samtiden", det vill säga mer synth än gitarr. Men det är ändå lite mjukare sound och en helt okej melodi som Jocke Berg och hans manskap satt till "Töntarna" jämfört med många låtar från deras förra alster, vilket jag givetvis välkomnar. Annars inget nytt under solen, det låter Kent helt enkelt. Och då får man väl vara nöjd.

Min gode vän August Rex, en kille som lyssnat mer på just Kent än de flesta, har också nyligen släppt ny skiva. Det är inget mindre än en EP med fem spår på, och efter att ha hört två av dem har jag höga förväntningar på resten. Det är vemod, tjusiga ackordföljder och snygga arrangemang som bygger upp låtarna, och man kan just nu gå in på http://www.myspace.com/augustrex och lyssna på min favoritlåt, "Vals i sommarnatten". EP:n kan du beställa på http://www.augustrex.se för 70 pix.

Men nu blir det alltså Kent:





Annat nytt värt att nämna är att Mando Diao har släppt en ny låt för att fylla ut sin kommande samling. "The quarry" heter den och är absolut lysande, problemet är bara att den inte verkar vara tillgänglig för lyssning på nätet än. Annars har Kiss släppt en ny skiva, något de aldrig skulle göra igen enligt Gene Simmons för några år sedan, och den är säkert alldeles utomrodentligt medelmåttig. Men efter en snabb lyssning kan jag säga att Paul Stanley fortfarande har en lysande röst. Är ni intresserade finns det möjlighet att lyssna på de sminkade gubbarnas nya skiva "Sonic Boom" på Spotify.

Idag får allt ljus skina på en riktig veteran, soulsångaren Bobby Womack. Redan under det tidiga 60-talet var han aktiv musiker, men det var inte förrän slutet av samma decennium och sedan vidare in i 70-talet som Womack började nå riktigt stora framgångar som solo-artist. Han har fortsatt vara aktiv efter det magiska 70-talet, men kanske inte med samma fantastiska resultat som de han nådde då. Hans musik har fått en liten revival efter att Quentin Tarantino använde låten "Across 110th street" i sin film "Jackie Brown", och det är just den låten jag valt att plocka fram här idag. Så här låter 70-talssoul när den är som absolut bäst, inget snack om saken, och här får ni den serverad tillsammans med en snutt av just "Jackie Brown".

Nu när Muse släpper ny skiva tänkte jag påminna lite om bandets förflutna. Ett förflutet som med hjälp av en cover sträcker sig långt bak i tiden, då bandet för några år sedan spelade in låten "Feeling good". Originalinspelningen av denna låt är gjord av Nina Simone, och det är inte första gången på denna blogg som vi hittar Simone i den positionen. Båda versionerna är lysande på sitt eget sätt. Det är heller inte första gången Sammy Davis Jr. kan hittas som en tidsmässig länk mellan dessa versionerna. Några andra versioner av "Feeling Good" som spelats in kan hittas när man söker igenom Frank Sinatras son (passande nog döpt till Frank Sinatra Jr.) och Michael Bublés låtkataloger, men båda dessa är för dåliga för att få något större utrymme här. Då Sammy Davis Jr:s version inte verkar finnas på Youtube så får den också stryka på foten. Men vad gör det, när de två bästa versionerna av "Feeling good" kvarstår, kronologiskt och fint med Nina Simone först och Muse sist. Två kanoninspelningar av en klassiker.

Fastball fick i slutet av 90-talet en dunderhit med låten "The Way". I USA följdes succén upp med ett par singlar som var i närheten av förstasingelns popularitet, i Sverige kan jag inte minnas att någon annan låt med bandet lyckades klättra upp på några listor. Med de senare skivorna har Fastball inte varit i närheten av att återupprepa succén med "The Way" (och albumet som låten kom från, "All the pain money can buy"), men de har fortsatt att göra musik och släppte sitt senaste alster under 2009. Om framgången i USA har dalat rejält så är det inget mot vad den gjort i Europa, där bandet säljer i stort sett obefintliga mängder av sina nya skivor och singlarna sällan, om aldrig, spelas på radion. Men "The way" var en fantastisk låt, och väl värd att komma ihåg. När VH1 röstade fram de 100 bästa låtarna från 90-talet så kom denna låt på 94:e plats, och även om det kanske är lite för högt så visar det ändå på vilken otroligt bra låt detta är. Lyssna och minns en klassiker.

Jag hade inte varit speciellt imponerad av The Magic Numbers innan jag såg dem på Arvikafestivalen. helt plötsligt förbyttes min tidigare inställning, som gick ut på att jag tyckte deras musik var lite tråkig och överskattad, till en ny då jag upptäckte att deras musik var kryddad med lysande melodier och snygga arrangemang. Speciellt de fyra-fem första låtarna på konserten var absolut lysande, och det absolut bästa var denna låten: "Take a chance". En fruktanvärt bra låt som jag tidigare inte ens hade gett en chans för att jag trott att den skulle vara tråkig. Ibland är det bra att omvärdera sina åsikter. Här har ni en länk till denna briljanta låt:


http://www.youtube.com/watch?v=-DN0R_1vH-Y

Ani DiFranco har en relativt stor trogen publik borta i staterna, men i Sverige har hon fortfarande inte letat sig fram till den stora massan. Kanske kan det bero på hennes spretiga val av olika genres, kanske kan det bero på dålig marknadsföring. En som tidigt upptäckte DiFranco var Lars Winnerbäck som gett henne fin PR både i intervjuer och genom att gör en översättning av hennes kanske mest kända låt, "You had time". I Winnerbäcks version heter den "Du hade tid" och måste räknas som en av hans finaste låtar, i Anis tappning är faktiskt en version från en liveskiva hennes bästa inspelning. Men här får det bli studioversionen då jag inte hittar liveversionen på Youtube, men den är inte dålig den heller. Som en bonus slänger jag in Lasses version också.

Nirvanas spelningar pendlade ofta mellan att vara briljanta och närapå värdelösa. Mycket av detta lär ha återspeglat Kurt Cobains mentala tillstånd för tillfället, och med tanke på att han hade stora svängar mellan högt och lågt är det inte så konstigt att musiken påverkades. Här har jag plockat fram vad jag tror är ett av de sista live-klippen som finns med bandet, från deras Europa-turné 1994, och just här ser Kurt riktigt miserabel ut. Trots detta spelar Nirvana lysande, och just här framför de en av mina favoritlåtar med bandet, "Serve the servants". Dave Grohl är sedvanlig god form bakom trummorna, Krist Novoselic hoppar omkring lite med sin bas, Pat Smear gör precis det som krävs av en extragitarrist och Kurt är lysande på alla sätt och vis, från sånginsatsen till hans udda gitarrsolo. Några månader senare skulle bandet komma att göra den legendariska unplugged-konserten och ytterligare lite senare skulle Kurt Cobain hittas död i sitt hem i Seattle. Men just här var han fortfarande levande, och även om han inte ser engagerad ut så står han för en alldeles lysande prestation i ett land han inte ens ville spela i. "Serve the servants", live från Rom, 022394.