lyssningsknark

Idag rankar jag fem fantastiska fenomen inom populärmusiken som är så pretentiösa att de sällan slår ut väl. Istället blir det ofta kalkoner av dessa företeelser. Då och då händer det dock att någon bryter mönstret och lyckas att göra något som är både riktigt bra och superpretentiöst, och i dessa få fall är resultatet sällan sämre än mästerligt. Det gäller dock att komma ihåg att dessa få mästerverk innehar väldigt få procent (om ens det, snarare promille) av försöken.


Nr. 5 - Instrumentalmusik
Då och då försöker sig rockmusiker på konsten att göra instrumentalmusik. Några få, oftast virtuoser på sitt instrument (som inte sällan är elgitarr), bygger hela sin karriär på dessa instrumentallåtar. De flesta andra gör några tappra försök som resten av världen kan skratta åt. Slash är en av alla de som i vanliga fall drar till med något imponerande solo i en låt som annars bygger på att sångaren tar hand om vers och refräng. På Slashs självbetitalde soloskiva försökte gitarristen på sig konststycket att göra en instrumentallåt. Resultatet, kallat "Watch This", är inte ens närheten av att vara bra. Antagligen på grund av att Slash inte är van vid formatet. I vanliga fall räcker det med ett solo på någonstans mellan 20 sekunder och 1 minut (i vissa fall något längre, men dessa är sällsynta). Här måste han istället briljera genom hela låten och det verkar som om den gode Slash försöker lite för mycket. "Watch This" blir nämligen varken hacckad eller malen, bara en enda lång röra som inte ens Slash lyckas reda upp. Ett alldeles för vanligt fenomen när rockmusiker försöker sig på att göra låtar som endast är instrumentala.

Nr. 4 - Medeltidsmusik
När den klassiske gitarristen John Williams försökte sig på en ny karriär med popbandet Sky var det varken ett pretentiöst eller ett lyckat försök. När elgitarrister som Richie Blackmore eller elbasister som Sting får för sig att börja spela medeltidsmusik blir det på ett sätt tvärtemot Williams försök, fast på ett annat sätt precis samma resultat. Det blir nämligen superpretentiöst, men högst misslyckat. Varför vet jag inte. Det låter helt enkelt sällan bra när rockmusiker tolkar klassisk musik (detta inluderar i allra högsta grad Yngwie Malmsteens försök att spela gamla Bach-klassiker), precis som att det sällan låter bra när klassiska musiker ska blanda in pop-element i si musik (tidigare nämnde Williams har gjort några hemska försök med att poppa upp just Bach med trummor och elbas. Detta låter minst lika dåligt som Malmsteens versioner av barockkompositörens verk). Ibland kanske man ska hålla sig till det man är bra på. Fråga bara alla de skådisar och musiker som försökt sig på varandras yrken. Bara för att man kan det ena behöver man inte nödvändigtvis vara bra på det andra.

Nr. 3 - Ettspårsalbum
Det finns oväntat många band och artister som försökt sig på det där med att knyta ihop ett album i ett enda spår, från extrem hårdrock till Prince. Och givetvis blir resultatet sällan, om någonsin, lyckat. Det kanske är en rolig tanke, men alla roliga tankar behöver inte alltid förverkligas. Sen kan man också fråga sig hur schysst det är mot den som köpt din skiva att han måste lyssna igenom hela din nya skiva bara för att få höra just den där snutten som han tycker är bra. Nej, han/hon tycker sällan att hela skivan är lika bra som du tycker. Allt som oftast skaffar man ju sig favoriter på ett album, men om denna favorit ligger mitt i ett 40 miuter långt spår är det sällan man ens orkar spola dit. Till alla som funderar på att göra ett enspårsalbum vill jag ge tipset: tänk om.

Nr. 2 - Tonsättningar av poeter
Att tonsätta en poet är något som inte är speciellt ovanligt inom klassisk musik. Det fungerar ofta också bra inom just denna genre. Men att det per automatik skulle fungera lika bra inom populärmusikgenren är långt ifrån en sanning. Det gör det nämligen sällan. Det finns en hel del försök, och när inte ens Rufus Wainwright (som stundtals ligger ganska nära klassisk musik i sitt uttryck och komponerande) lyckas något vidare med sina Shakespear-sonetter så kan man fråga sig om det ens finns någon vits för någon annan att fortsätta försöka. För det slutar sällan lyckligt, snarare brukar dessa låtar bli ganska krystade och långtråkiga.

Nr. 1 - Rockopera
Att göra en rockopera måste vara det absolut mest pretentiösa man kan göra inom populärmusiken. Och även om band som The Who och Green Day lyckats hyfsat med detta stilistiska drag så är det sällan andra band är lika lyckosamma. Att bara få idén att knyta ihop en hel skiva till en story är mer än lite pretentiöst. Att sedan förverkliga det med en (allt som oftast ganska lam) historia och låta musiken vara underordnad storyn är sällan lyckat.  Även om man kommer få en del publicitet för sin rockopera, speciellt om man lyckas med konststycket att göra en bra sådan, så är det sällan man lyckas tvätta bort pretto-stämpeln. När man sen ska turnera med schabraket måste man också göra avvägningen om man ska spela upp hela rockoperan rakt igenom, med dramatiska effekter och hela baletten, eller om man ska försöka stoppa in godbitarna (som då rycks helt ur sitt sammanhang) bland sin gamla vanliga repertoar av hits och gamla favoriter, ja då har man nästan satt sig i en ännu svårare position. Och om det är svårt att lyckas med själva rockoperan, då är det antagligen ännu svårare att lyckas med den efterföljande turnén. Men ingem av dessa saker är alltså lika svåra som det är att tvätta bort den pretentiösa stämpel som i värsta fall kommer att hänga över en under resten av ens karriär. Bara en tanke till alla de som funderat på att sätta igång en sån här maskin: ni kanske borde låta bli.


Och så är det dags för Spotify-listan: lyssningsknark


Nästa vecka tar jag semester och därmed blir det uppehåll även här. I en hel vecka. Alltså är jag tillbaka vid tangentbordet första måndagen i Juli.

Ja, jag vet att jag hade Teenage Fanclub på tapeten för bara någon vecka sedan. Men deras senaste skiva är så bra att den förtjänar dubbel uppmärksamhet. Därför kör jag "Baby Lee" här idag, en fantastiskt fin låt med lika fin stämsång och perfekt arrangemang som de flesta andra låtarna på "Shadows". Låten är till och med så pass bra att bandet (och antagligen skivbolaget) valt att släppa den som första singel från albumet. Med tanke på konkurrensen bland låtarna visar det ännu tydligare på hur bra "Baby Lee" är.

The Beta Band var sällan, eller kanske aldrig, i det stora blickfånget under det knappa decennium som bandet existerade. Tråkigt nog får man väl säga, för de gjorde stundtals halvt fantastisk musik. Världen fick dock upp ögonen lite mer för detta brittiska band efter det att John Cusacks rollfigur i "High Fidelity" spelar upp The Beta Bands låt "Dry the rain" i en scen. Cusack, som spelar en skivaffärsägare, följer upp det med att säga "I will now sell five copies of "The Three E.P.'s" by The Beta Band". I verkligheten sålde de antagligen mycket mer efter denna fina exposering. Det är också just ""Dry the rain" som jag valt att visa här idag, en finfin låt med riktigt skön känsla.

Sepultura är ett band med en lite lustig historia. Bandet bildades under 80-talet i Brasilien av bröderna Max (sång och gitarr) och Igor Cavalera (trummor) och när de väl slog igenom på allvar i början av 90-talet så gjorde de det med något helt nytt. "World Metal" brukar man kalla det, och Sepultura räknas som startskottet för denna undergenre. Bröderna Cavalera blandade nämligen upp sin Death Metal med influenser från sitt hemlands folkmusik, speciellt i rymtsektionen, vilket gjorde att musiken stod ut en del från resten av extremhårdrocksbanden i början av 90-talet. Sin riktigt stora hit (om man kan kalla den för det, men det tror jag att man kan) fick bandet med "Roots Bloody Roots" från 1996, men efter det gick det utför. Efter att Igor haft problem med bandets manager, som också var Max fru hoppade helt enkelt sångaren av bandet och startade istället sitt nya projekt Soulfly. Sepultura skaffade sig en ny sångare och bröderna Cavalera vägrade att prata med varandra. Några år senare ryktades det om en återförening, men istället hoppade också Igor av bandet som fick ge sig ut på jakt efter en ny trummis. Istället försonades bröderna Cavalera och spelar idag i ett band som de kort och gott kallar Cavalera Conspiracy. Men jag kommer helst ihåg dem för den här låten, tidigare nämnda "Roots Bloody Roots", en fantastisk låt som sitter som ett knytnävsslag i mellangärdet.

Idag släpper ingen mindre än The prince of darkness, Ozzy Osbourne, sin nya skiva. Senaste albumet "Black Rain" visade ett steg i en mer modern riktning och "Scream" är definitivt en fortsättning på denna marsch. Soundet är hårt, tungt och med en hel del industri-inslag, vilket passar Ozzy riktigt bra. Första singeln heter "Let me hear you scream" och sitter precis där den ska. Jag kan bara tänka mig hur Ozzy kommer presentera denna låt på nästa turné, då just orden i titeln i vanliga fall rinner ganska lätt ur hans mun framför en arenapublik. För övrigt har Ozzy bytt medlemmar i sitt band och det medför att "Scream" är den första skivan på länge som inte har Zakk Wylde på gitarr. Ersättaren, Gus G, gör dock ett riktigt fint jobb vilket bland annat kan höras i förstasingeln.

Kate Bush fick redan i tonåren skivkontrakt efter att Pink Floyds sångare och gitarrist uppmärksammat hennes musik och snackat lite med de viktiga gubbarna som värvar artister till bolagen. De lät henne dock mogna i några år och ta sig tid att hitta sin stil innan debuten släpptes. Bush var klassiskt skolad violinist och fann säkert inspiration till sin dramatiska, konstnärliga musik som inte sällan snuddar vid gränsen mellan konstmusik och populärmusik. Efter att hittat sin stil släppte då till slut skivbolaget Kates debutsingel, och det var inte vilken låt som helst. "Wuthering Heights" är nämligen än idag antagligen den mest kända och mest älskade Kate Bush-låten som sångerskan någonsin spelat in. Här möter hennes ljusa sopranröst en melodi som verkligen passar den perfekt och resultatet blir en något udda, men fantastiskt fin, låt. Dessutom håller den än idag. "Wuthering Heights":

The Byrds är kanske mest kända för sina Dylan-tolkningar, speciellt "Mr. Tambourine Man" som än idag måste vara den mest kända låten med gruppen. Men jag tillhör en av dem som inte tycker att just The Byrds covers av Dylans låtar inte är så där jättebra, jag lyssnar 100 gånger av 100 hellre på originalen. Det finns dock andra låtar av andra artister än Dylan som The Byrds spelat in, och gjort det med större framgång enligt mig. Som "Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is A Season)", en gammal Pete Seeger-låt som bandet poppade till. Originalet är typisk amerikansk folk, covern är typisk brittisk folkpoprock, en genre som The Byrds hade stor del i att uppfinna. Och här lyckas de riktigt bra, med Roger McGuinns typiska 12-strängade Rickenbacker-elgitarr och bandets fina stämsång i en låt där detta grepp passar riktigt bra. Mycket bättre än i "Mr. Tambourine Man" om man frågar mig.


Då det inte finns något bra klipp på Seeger på Youtube när han sjunger denna låt får ni nöja er med en live-version av Judy Collins (från ett TV-program där just Seeger är programledare), samt The Byrds studioinspelning av samma låt.

För omväxlings skull tänkte jag idag såga fem stycken covers istället för att hylla dem. Och då är det väl befogat. Dessa fem versioner av i vanliga fall bra låtar har förstört toner som vanligtvis klingar magiskt. Och då spöstraff inte är tillåtet i speciellt många stater längre så får dessa skyldiga artister istället lite stryk i ren text här under.

Nr. 5: Sweet child o' mine
Sheryl Crow är i vanliga fall en artist som jag hyser stor respekt för då hon gjort en hel drös med bra låtar och samtidigt sällan sålt ut sig själv eller sin integritet. Några undantag finns givetvis, tex hennes vedervärdiga samarbete med Kid Rock ("Picture") och the Corrs ("C'mon c'mon"). Och den hemska covern av Guns n' roses gamla slagdänga "Sweet child o' mine". Här har Sheryl tråkat till klassikern till en usel lägereldsversion, som om det nu inte fanns nog av dem från början. Tanken var säkert att göra en fin akustisk ballad av "Sweet child o' mine", resultatet blev en aptråkig inspelning som man bara vill ska ta slut efter bara ha hört några takter. Knappast något bra betyg.

Nr. 4: American Pie
Orignalinspelningen av "Amerivan Pie" med Don McLean är en fantastisk resa genom både sammhälls- och rockhistoria fram till början av 70-talet. Madonnas version är inte en lika fantastisk tripp. Istället har hon förbilligat denna klassiska låt till någon slags halvhipp (för den tiden, som med mycket av Madonnas produktioner har den inte åldrats speciellt väl då hon alltid verkar vara ute efter att göra musik som bara är häftig i stunden och inte i det långa loppet) blipp-bloppig poplåt. Rent avskyvärt skulle jag nog säga. Att hon sedan sjunger låten sämre än halvdant borde medfört att de som lyssnar på låten snabbt skulle täcka sina öron i ren självbevarelsedrift. Istället blev konstigt nog låten en hit, antagligen en större sådan än vad originalinspelningen blev, något som måste visa på att människor ibland lyssnar utan att riktigt lyssna. Därför ska Madonna ha lika mycket ris för denna version som de som såg till att den än idag spelas på radion. Skämmes!

Nr. 3: Instant Karma
Tokio Hotel lyckades för ett tag sedan med konststycket att spela in en bra låt på ett fruktansvärt sätt. Tokio Hotel, som tydligen ska vara något slags försök till ett rockband (ett tyskt försök dessutom, om man räknar noga hittar man inte många bra sådana inom denna genre), satte klorna i John Lennons klassiker "Instant Karma". Och resultatet är mindre oväntat rent förskräckligt. Tokio Hotel har försökt stöpa om låten i någon slags hårdrocksform men samtidigt sockrat låten med äkta popströssel för att inte skrämma sina fans. Vilka man istället skrämmer är alla de som hört originalversionen av "Instant Karma". Min högst egna subjektiva antagning är att bandet ville ha en lätt hit med en gammal låt vars melodi lätt fastnar i huvudet på folk. Att deras unga fans antagligen inte hört låten tidigare gör det hela ännu bättre, för då kan de ju tro att Tokio Hotel själva skrivit detta mästerverk. Bra idé. Synd bara att genomförandet är så genomuselt att jag inte ens orkade plocka fram låten på Youtube för att lyssna en gång till (jag hörde den en gång för ett och ett halvt år sedan, och det räckte mer än väl), vilket gjorde att jag först råkade förväxla bandet med ett annat. Och enligt bandets fans (och kanske också det andra bandets fans) så tror jag inte att min förväxling med Jonas Brothers är speciellt smickrande. Förlåt för det. Men Tokio Hotel kan gott också behöva säga förlåt för denna hemska cover. Till alla.

Nr. 2: Forever Young
Jay-Z spelade in en helt 2010-anpassad version av Alphavilles gamla 80-talsklassiker "Forever Young" och förväntade sig antagligen inget mindre än en hit. För att vara nyskapande slängde han på rejält med autotuner och döpte också om låten till "Young Forever". Ett vedervärdigt beat och lite häftig rap hann han också med. Hur blev resultatet? Sämre än Puff Daddys "I´ll be missing you" (den där hemska nyversionen av Sting & the Polices gamla dänga "Every Breath You Take" som kom i mitten av 90-talet och flög högt upp på alla topplistor. Ett lika bra bevis på folks dåliga smak som tidigare nämnda Madonna-låt), och mycket sämre än så går det knappt att få en låt. Den stora frågan är egentligen inte hur Jay-Z kunde ha så dålig smak att han spelade in och släppte detta monster på singel. Nej, det är vilka som köper det här. Och varför?

Nr. 1: (I can't get no) Satisfaction
Antagligen för att tuffa till sin snälla image spelade Britney Spears tidigt i sin karriär in Rolling Stones "I can't get no) Satisfaction". Och då undrar man; kunde hon istället inte bara börjat knarka redan då och raka sitt huvud? För då hade vi sluppit denna våldtäkt på Stones gamla klassiker. Britney och hennes producent har nämligen lyckats med konststycket att ta bort precis allt som är bra med denna låt och ersätta det med något som är mycket, mycket dåligt. Visst har hon trampat snett fler gånger (som när hon spelade in Joan Jetts "I love rock n' roll" något år senare), men inget har varit så brutalt som detta. Många klagar på att extrem hårdrock är oljud som låter värre än tunga industriers maskiner, men jag vet ingen av dessa grupper som kommer i närheten av den tortyr som örat utsätts för när man lyssnar på Brittans version av "I can't get no) Satisfaction". Inte ens de band som verkligen försöker skapa oljud som ska låta dåligt kommer i närheten av det här. Det beror inte på att det här är dåligt rent tekniskt sett, det beror på det att man har tagit en älskad låt och gjort den så dålig att den knappt går att lyssna på längre. Vilket också är en bedrift, men knappast det som de ansvariga varit ute efter. Eller var det så att Britney tyckte att alla som älskade gamla klassiker skulle få sig en rejäl skopa med skit?





Efter denna kavalkad av dåliga covers behövs något bra. Med andra ord veckans Spotify-lista: lyssningsknark

Idag bjuder jag på Beatles sista låt. För så kan man med största säkerhet kalla "Real Love", inspelad 1995 i samma veva som "Free as a bird" sattes på tejp. Fast inte riktigt allt spelades in då, för den sedan länge avlidne medlemmen Jonh Lennon kunde av förklarliga skäl inte delta. Istället gjorde man något så fiffigt som att plocka två av hans finaste demolåtar och ge dem en studio-skrud. Jeff Lynne (från ELO, en kille som George Harrison hade jobbat med både i supergrupen Traveling Wilburys och på sina soloalbum) fick uppgiften att rensa upp brus och tajma Lennons demos, en inte helt enkel uppgift, speciellt med tanke på att tekniken var mer begränsad år 1995 än vad den är idag. Men Lynne gjorde ett fint jobb och de kvarlevande beatlarna kunde fokusera på att arrangera upp låtarna, något de bevisligen gjorde väldigt bra då slutresultatet är strålande. Man kan höra Lennons röst och pianospel från hans hemmademo, men också Starrs karakteristiska trumspel, McCartneys fantastiska basgångar och Harrisons underbara gitarrslingor som lyfter låten högre än himlen. Jag tror och hoppas att John Lennon skulle vara nöjd med vad hans gamla kompisar gjorde med hans primitiva inspelningar. Och om han mot all förmodan inte skulle gilla detta så gör jag det i alla fall.

Westbound Train är ett Boston-baserat ska-band som tagit sitt namn från inget mindre än Dennis Browns låt med samma namn. Riktigt bra låtar finns inte bara i hans katalog utan också bland Westbound Trains diskografi och min favorit heter "Check your time". Med rader som "You´re running on cocaine and cheap wine" kombinerat med ett skönt ska-gung är "Check your time" lika bra som man kan tänka sig. Att blåssektionen inte direkt gör bort sig skadar inte heller. Gör dig själv en tjänst och lyssna på denna fantastiska låt.

System of a down har gjort något så unikt som att blanda tung hårdrock med en touch av folkmusik från bandmedlemmarnas föräldrars hemland, Armenien. En otroligt intressant kombination givetvis, och förvånansvärt lyssningsvänlig. Serj Tankian sjunger ömsom känslosam stämsång tillsammasn med gitarristen Daron Malakian, ömsom ryter han ut sitt budskap som ett östeuropeiskt lejon ackompanjerad av riff i vansinniga tempon. Bandet byter nämligen dynamik hejvilt, och här ligger ofta låtarnas styrka. Innan man hinner tröttna på ett parti så ersätts det av en ny, ofta oväntad men sällan konstlad, formdel som bryter av mot vad man nyss hört. Och så fortsätter det. Ett lysande exempel är bandets hit "B.Y.O.B", där galen frenesi varvas med försiktig mystik. Här har jag plockat fram en lite mer enhetlig låt, men inte heller "Aerials" saknar dynamikskillnader. Dock känns strukturen något mer logisk än vanligtvis när det gäller System of a down. "Aerials" är en låt som kom lite i skymundan av "Chop Suey" och titelspåret från bandets riktiga genombrottsskiva, "Toxicity". Men den är inte nödvändigtvis sämre än någon av de tidigare nämnda låtarna för det. Istället bjuder här bandet på en riktigt fin låt som precis som vanligt bygger på snygga arpeggios och fantastisk stämsång.

Som en försmak av nya skivan "En plats i solen" (jag är mer än lite skeptisk mot denna titel) har Kent nyligen släppt en singel med inte mindre än två A-sidor. De två låtarna heter "Skisser för sommaren" och "Gamla Ullevi", och medan den senare doftar lika mycket Depeche Mode som det mesta som bandet gjort de senaste tio åren låter den förstnämnda mer "Verkligen" än vad bandet gjort sedan just "Verkligen". En skiva som enligt mig är bandets bästa, med ett varmt och mjukt ljud istället för den vassa, blåa och hårda ljudbilden som präglat mycket av bandets senare verk. Just detta sound finns det en del av i "Skisser för sommaren", och jag tycker givetvis att det är lika bra som befriande att bandet hittat hit igen. Även om låten i sig inte tillhör det absoluta toppskiktet i Kents katalog så är det en fin liten historia som blir bättre för varje lyssning. Efter några lyssningar till kanske jag kommer förstå storheten i "Skisser för sommaren" ännu bättre.

Idag kör jag en gammal Depeche Mode-klassiker från 1993: "I feel you", hämtad från skivan "Songs of faith and devotion". Efter att ha släppt skivan begav sig bandet ut på en rejäl turné där sångaren Dave Gahans narkotika-beroende eskalerade och till slut höll på att ta kål på honom; efter en överdos var Gahan tekniskt sett död under någon minut, innan man lyckades återuppliva honom. Efter denna incident har Gahan valt att vara ren, och bandets comeback med 1997 års album "Ultra" måste ses som en ännu starkare samling låtar än vad de lysande tio sådana som man tryckt in på "Songs of faith and devotion" är. Men nu fokuserar vi alltså på en låt från den tidigare av dessa två plattor, och det är inte någon dålig låt direkt. "I feel you" präglas av ett gitarr-riff så enkelt att en synthare kunde ha kommit på det, vilket nu också är fallet. Men den stora effekten i låten är när det monotona riffet bryts av de enorma ackord som Martin Gore trycker in i refrängen. Vid riktigt hög volym är det nästan så man pressas tillbaka av trycket i dessa enkla, men ack så effektiva ackord, som förstärks av Gahans fantastiska röst. Så skruva upp volymen vettja!

På den överlag lysande coverskivan "War Child Heroes" finns Franz Ferdinands finfina version av Blondies gamla klassiker "Call me". Givetvis passar en sån här gammal new wave-discodänga ett band som Franz Ferdinand som hela sin karriär verkat ha strävat efter att göra dansant musik med konstskole-ambitioner. Med ett nytt dramatiskt intro inleder bandet Blondies klassiker, men efter det är det mesta sig likt. Förutom då att det är en manlig sångare istället för en kvinnlig, samt att refrängen har fått något av en hockey-touch över sig. Något som kan vara lika smaklöst som briljant, i detta fall tycker jag nog att det passar in fint. Ingen banbrytande version, men en fin uppdatering av en gammal kanonlåt.

Idag rankar jag fem riktigt udda outfits på fem olika rockgitarrister. Och då det säkert finns någon jag glömt, eller kanske inte ens känner till, så tycker jag nog ändå att dessa gossar har valt rätt udda klädesplagg att stå på scen i.

Nr. 5 - Johnny Thunders
Johnny Thunders var en av två gitarrister i bandet New York Dolls, ett band som var lika kända för sitt hejvilda leverne som för sina udda outfits. Grabbarna i bandet tyckte nämligen lika mycket om att festa som att klä sig i kvinnokläder, och frågan är om inte Thunders tog stilen längst. Var han hittade sina blåsor vet nog ingen förutom han själv, men de var i vilket fall oftast helt fenomenala. I tajta kläder och rejält med smink levererade Johnny heta riff lika bra som han var på att trycka i sig heroin. Med andra ord, riktigt bra.



Nr. 4 - Ace Frehley
Ett annat band som under det tidiga 70-talet upptäckte glädjen med smink var Kiss. Och deras kanske coolaste sminkning hade gitarristen Ace Frehley, även känd som Space Ace på grund av hans utomjordliga sminkning. Hans kläder var det heller inget fel på då hans svarta trikåer matchades av ett silvrigt bälte och ett fräsigt harnesk som nästan såg ut som ett par infällda vingar. Alltså verkade Ace som startklar att ge sig ut på en resa tilbaka till planeten han kom från. Att hans spel var lika opålitligt som hans dryckesvanor är en helt annan historia, och att hans solon ibland kunde vara lysande men nästa lika ofta kunde låta som om de framfördes av en nybörjare kanske kan kopplas ihop med just de drycker han valde att hälla i strupen.



Nr. 3 - Angus Young
I kontrast till de två tidigare placeringarna på min lista satsade killen på plats nummer tre på en helt annan grej än smink. Nämligen en skoluniform, kombinerad med ett par kortbyxor och ett sjuhelvetes headbangande. I början av konserterna gjorde alltid Angus entré i sin uniform, men desto fler låtar bandet spelade, desto mindre av den behöll Angus på. Man kan kanske tänka sig att detta var en liten gimmick som kanske inte skulle hålla så länge, men än idag, nästan 40 år efter det att bandet bildades, kör Angus stenhårt på sin kostymering. Och än idag åker den av några låtar in i AC/DC:s spelningar, osannolikt nog fortfarande till publiken jubel.



Nr. 2 - Wes Borland
Wes Borland var i slutet av 90-talet gitarrist i rap-metalbandet Limp Bizkit. Ett band som uppträdde i hängiga byxor och pösiga tröjor, alltså ganska typisk hip-hopstil. Förutom Wes Borland, som hellre klädde sig i långa särkar och sminkade sig till onämnbara saker. Det närmsta man kan komma om man vil beskriva Borlands utseende är nog att kalla det för någon slags rymdapliknande look. Med hjälp av ohyggliga mängder smink satte sig alltså Borland ner innan varje spelning, fotosession eller intervju och fixade till sig. En process som måste tagit rejält med tid. Men vad gör man inte för att sticka ut.



Nr. 1 - Buckethead
Innan Buckethead blev känd som en av alla de gitarrister som Axl Rose anställde och sedan sparkade i sitt letande efter det perfekta bandet att färdigställa Guns n Roses (eller ja, Axls, det är ju bara han som är kvar som originalmedlem i bandet) projekt "Chinese Democracy" var han bara en av många instrumentalrocks-gitarrister som spelade snabbare än ljusets hastighet. Efter sin tid med Axl fick han ett helt annat strålkastarljus på sig. Axl sparkade tydligen Buckethead för hans samarbetsproblem (som om det nu är lätt att jobba med Axl), och tydligen ville han inte kommunicera med någon på något annat sätt än via sin handdocka (ungefär så som Mr. Garrison i South Park brukar göra i knepiga situationer). Något som knappast kan ha snabbat upp Axls evighetsprojekt. Men vad förväntade han sig egentligen när han anställde en kille som alltid har mask och en Kentucky Fried Chicken-spann på huvudet och som säger sig få sin kraft ifrån alla de kycklingar som har fått sätta livet till i produktionen av vad som brukar finnas i dessa spannar? Kanske tyckte Axl att det var dags att plocka in en ny hattbeprydd gitarrist i bandet, Slash hade ju ändå fungerat ganska bra i sin klassiska svarta hatt  (där han enligt rykten förvarar slattar av Jack Daniels-flaskor, något som mig veterligen inte är helt bekräftat). Kanske ville han bara ha in en kille som var lika excentrisk som Axl själv är. Hursomhelst verkar det inte ha fungerat något vidare, och Buckethead har gått tillbaka till att spela omöjliga passager på sin gitarr samtidigt som de döda kycklingarna ger honom kraft nog att klara av just dessa passager, fast för en betydligt större publik än tidigare. Och även om det kanske finns minst lika duktiga gitarrister lite här och där är det tveksamt att de lyckas skrapa ihop till en lika stor fanskara som Buckethead utan att förstå att ibland är image minst lika viktigt som musikalitet.




Och så blir det en Spotify-lista också: lyssningsknark

För ett tag sedan då jag och Torsten och lirade låtar på Spotify drog han plötsligt fram ett band som jag helt missat; Primal Scream. Och vad jag hörde var riktigt bra, så pass bra att jag idag använder mig av det för att fira Argentinas vinst mot Nigeria i fotbolls-VM (ja, jag tycker att det är viktigare att Argentinas landslag vinner än något annat lag i hela världen, Liverpool, Norrköping och Sverige inräknade). Låten jag valt är den som Torsten spelade för mig, "Country Girl" från 2006 års skiva "Riot City Blues". Här gör Primal Scream gammal sketen bluesrock cool igen på ett sätt som Rolling Stones säkert avundas. De krämar här på ett genialt sätt ut allt man kan begära ur några enkla ackord och ett basic sväng genom att verkligen tro på varenda ton som spelas. Ungefär så som Messi använder sig av en boll.

Ariel Pink verkar vara en hyfsat spännande kille. Förutom att han gör riktigt bra låtar så spelar han oftast in dem själv också, vilket leder till ett högst primitiv lo-fi-sound. Ariel har blivit känd för att spela in ljud som han producerar med munnen som fungerar som ett trumset, men på efter att på senare år ha skaffat sig ett litet band så har hans trummis mer och mer tagit över denna roll. Musiken kan beskrivas som en blandning av John Lennon och Beach Boys, fast på ett betdyligt mer alternativt vis. Melodierna är i vilket fall fantastiska, och så också Ariels arrangemang och inspelningar av sina låtar. Hade inte ljudet varit så dåligt så hade kanske inte låtarna känts lika bra, för de passar faktiskt riktigt bra i sin lo-fi-skrud. Så pass bra att ni får två av dem här under; "Every night I die at Miyagi's" och "Hardcore pops are fun".

2004 gav Dave Grohl ut en skiva under namnet Probot. Knappast en vanlig skiva för Foo Fighters-sångaren då den fokuserar betydligt mer på klassisk hårdrock än Grohls vanliga powerpop-hårdrock, samt att Dave sjunger lika mycket lead som han gjorde när han trummade i Nirvana och Queens of the Stone Age. Alltså ingenting. Istället bjöds några riktigt klassiska hårdrockssångare in, som Lemmy från Motörhead, Max Cavalera från Sepultura, King Diamond från Mercyful Fate plus en hel drös till (även Jack Black flikar in på ett hörn, och han kan faktiskt sjunga rätt bra han med). Grohl spelade själv in all musik (förutom ett gästinhopp av Kim Thayil från Soundgarden på ledgitarr) och skrev låtarna, sedan fick sångarna sätta sin egen stämpel på låtarna. Klart i likhet med Tony Iommis skiva som släpptes några år tidigare, där bland annat Grohl hördes som en av gästsångarna. Jag spekulerar bara, men det är långt ifrån omöjligt att Dave blev inspirerad av just detta tidigare projekt. HÄr har jag plockat fram den låt som fick mest uppmärksamhet av Probot-låtarna, Lemmys "Shake your blood". Och visst är det klassiskt Motörhead-stuk på låten, något Grohl med största säkerhet haft i åtanke när han skrev den. Som skräddarsydd åt Lemmy alltså, och det känns som att låten passar som hand i handske för den gamle Motörhead-legenden.

Drums släpper idag sitt självbetitlade album, med en hel knippe låtar från deras tidigare EP:s som parats ihop med nya alster. Och det låter riktigt fint, även om det inte är någon helgjuten skiva. Höjdpunkterna väger dock upp de lite tråkigare partierna så pass att jag kallar Drums album klart köpvärt. Här har ni en av låtarna som dykt upp förut på bandets EP:s, "Let´s go surfing", en kanonlåt som kombinerar det bästa inom amerikansk indie med Beach Boys-harmonier och kustkänsla.

Oskar Linnros ska släppa sin solodebut nu i dagarna, och det som jag haft emot hans gamla projekt som Maskinen och Snook verkar nästan helt bortsköljt. Första singeln "Ack, Sundbyberg" var riktigt lovande (trots den hårresande rappen på slutet) och nya singeln "Från och med du" är ännu bättre. Det enda jag kan ha att invända mot är att det låter som att det använts autotune på sången på vissa ställen (som i bakgrundskören i andra versen) på ett sånt hemskt sätt som man alldeles för ofta använder sig av inom modern RnB och HipHop. Men det kan ändå inte ändra på det faktum att "Från och med du" är en välskriven låt, med riktigt bra produktion och sväng, som träffar precis där den ska, och kommer alldeles lagom till sommaren (då den verkar skräddarsydd för att bli en radioplåga denna sommar).

Under 60-talet var han en av medlemmarna i The Impressions, men det var inte förrän under 70-talet som Curtis Mayfield skulle bli riktigt känd. Då med en solokarriär som kantades av fina låtar som "People get ready" och "Superfly". Curtis hade en betydligt souligare och funkigare sida än många andra, lite mer poppiga, Motown-artister, vilket kanske gör att man satt en lite mer seriös stämpel på honom jämfört med många av hans stallkamrater. Dessutom, i likhet med Marvin Gaye under dennes senare dagar, skrev han alla sina låtar själv, något långt ifrån alla Motown-produkter kunde skryta med. Att han dessutom gjorde det jävligt bra är inte heller fel. Här blir det hans klassiker "Move on up", i den långa originalversionen. Den är inte heller fel, tvärtomet är den så mycket rätt att den håller än idag.

När man läser rubriken så funderar man kanske på vilken av alla covers på Elvis låt som ska tas upp. Det blir ingen sådan, för Elvis låt är nämligen en cover. Originalet spelades in många år tidigare än den kända covern, av ingen mindre än Big Mama Thornton. Och det är betydligt mer krut i denna version än i Elvis mer radiovänliga version. Här hittar vi ur-bluesen som finns även i Elvis version av Hound Dog, men som där tonats ned för att få den mer lättillgänglig för en ung vit publik. Något som givetvis fungerade, men hans version saknar den explosivitet och kärna som finns i Big Mama Thorntons original, en version som antagligen inte riktade sig till en speciell sorts publik utan bara till de som råkade gilla den. Det duger gott åt mig.

Idag rankar jag de fem bästa låtarna som någonsin gjorts som öppningslåtar till en TV-serie. Alltså den låten som man förknippar serien med. Och då klassiker som Beverly Hills, Mission Impossible, Arkiv X och Malcolm in the middle fått stryka på foten så kan man bara ana hur bra låtar som ligger på listan. Så här ser mina fem favoriter ut:


Nr. 5 - Simpsons
En riktig klassiker. Seriens skapare Matt Groening hade tydligen inte varit överdrivet imponerad av vad Danny Elfman tidigare skrivit, men förtroendet gavs ändå till denne blivande kung inom tv- och filmmusik. Elfman smällde till med en ganska sjuk låt som kombinerar både lydiskt tonspråk och heltonslicks (jag är övertygad om att Frank Zappa diggade denna låt), i ett otroligt coolt arrangemang. Inte nog med att låten är häftig; den passar också perfekt till karaktärerna i serien och deras sätt att vara. En rolig detalj är att Lisas saxsolo är annorlunda för varje avsnitt. Och det har gjorts många avsnitt av Simpsons...





Nr. 4 - That 70´s show
Logiskt nog valde man en 70-talslåt när man satte musik till That 70´s show. Och då det finns ganska många låtar att välja på så plockade man smakfullt nog ut Big Stars gamla låt "In the street". Och spelade in den på nytt, och då den första versionen inte skiljer sig så mycket från originalet (förutom en del detaljer, tex att tonarten sänkts en del) så utvecklades låten i takt med serien. I den senare versionen har man tryckt in riktigt tjusiga gitarrer och förstärkt "We´re all alright"-partiet (en rad som inte finns med i Big Stars original) ordentligt. Riktigt fräsigt, utan att smakfullt förstöra en klassiker, vilket måste ses som en stor bedrift.





Nr. 3 - Magnum P.I.
Magnums låt var lika cool som Tom Sellecks rollfigur, en riktigt svängig låt som trots det daterade ljudet ändå känns schysst. I alla fall i mina öron. Nyligen har låten tagits up igen, som reklamlåt åt (vad jag minns) någon slags rakhyvlar för kvinnor. Att jag inte är helt säker på vilken produkt som låten gör reklam för måste bero på att jag förknippar den så mycket med Magnum P.I. Och det är en bit ifrån rakhyvlar, kolla bara in Sellecks mustasch.





Nr. 2: M.A.S.H.
En av mina favoritserier har också en av de snyggaste titellåtarna någonsin. Programmet heter M.A.S.H. och handlar om ett amerikanskt fältsjukhus under Korea-kriget. Har man sett serien så vet man att det handlar om Hawkeye och hans kamp mot alla idioter som finns i och utanför sjukhuset. Har man sett serien så har man också hört den fantastiska låten "Suicide is painless", och trots att texten inte sjungs i låten så känner man ändå budskapet i den sentimentala melodin. Och det passar alldeles utmärkt till en serie som har så mycket svart humor och handlar så mycket om att se det ljusa i en tillvaro fylld av krig och blod.





Nr. 1: Hawaii Five-O
Jag har faktiskt aldrig sett Hawaii Five-O, inte ett endaste litet avsnitt. Men jag har hört låten. Och den är fullständigt lysande, från dess trum-intro till dess fantastiska melodi som spelas av en alldeles utmärkt arrangerad blåssektion. Låten fullständigt ryker av gammal klassisk charm, och den knappa minut som den vara i är en ren fröjd för öronen. Förhoppningsvis passar den lika bra till serien som den är bra, men det har jag inga större tvivel om. En så här bra låt måste nästan vara titellåt till en riktigt bra serie.





Och så är det dags för veckans Spotify-lista: lyssningsknark

Efter att ha varit ute och flängt hela dagen rundar jag av lördagen med en av Radioheads absolut finaste låtar: "[Nice Dream]". För ett tag sedan släppte bandet en lyxversion av sin 15 år gamla skiva "The Bends", och hyggligt nog skickade Capitol Records ett ex till mig. Förutom originallåtarna, som givetvis är lika bra nu som de var när de släpptes första gången, får man också med en hel del live- och bonusspår, vilket givetvis är roligt för en musiknörd som jag. Men även om extraspåren är roliga så återvänder jag alltid till de fantastiska låtar som skapade original-skivan, och just "[Nice Dream]" är en av dessa låtar. Här kombinerar Radiohead ett mjukt 6/8-komp med en finfin melodi, riktigt fina körinsatser och ett lite mer kaotiskt solo som bryter av lite mot resten av låten. Solot löses sedan upp i en så fin och försiktig refräng som få andra band lyckas lika bra med som Radiohead. Överjävligt bra, precis som så mycket annat i detta bands samlade produktion.

Göteborgsbandet Lucknow Pact har under en tid varit aktuella med sin nya skiva "Open your arms", deras första släpp sedan 5 år gamla "Youth is for the old". Och det är en riktigt bra uppföljare som definitivt är förtjänt av lite större utrymme i medier, eftersom musiken är GBG-indie av hög klass. Arrangemangen skäms inte för sig och låtarna i sig är habila kompositioner. Här har jag stoppat in andra videon från skivan, en låt som heter "Open your arms, open your arms, open your arms" och som givetvis är riktigt bra.

Idag kör jag ett klassiskt gammalt hårdrocksband; Van Halen. Van Halen-bröderna, David Lee Roth och Michael Anthony blandade pop-melodier, hårdrock och snabbt tempo i en mix som kom att prägla hur mycket av den kommersiella hårdrocken under 80-talet skulle komma att låta. Att Eddie Van Halen var en jävel på att spela gitarr gjorde inte saken sämre. Enligt mig är fortfarande deras första självbetitlade platta deras bästa, och att detta sound kom till redan 1978 visade att Van Halen låt några år före många andra band. Efter det att David Lee Roth lämnade bandet tyckre jag att de dalat, även om hans ersättare Samy Hagar var en betydligt bättre sångare rent tekniskt. Vem som sjunger nu vet jag faktiskt inte, men att bandet inte gett ut något på många år samt att det ryktats om att en av Van Halen-brödernas son skulle ha ersatt Michael Anthony på bas gör inte att jag tror att deras kommande (om det nu blir några) verk blir direkt klockrena. Istället lyssnar jag på "I´m the one" från 1978, där man hör vilka grejjer de här grabbarna en gång i tiden spottade ur sig. För övrigt är gitarrspelet på just denna låt så bra så man nästan blir lite rädd.

Imperial State Electric består egentligen bara av en enda person; Nicke Andersson. Nicke har tidigare sjungit och spelat gitarr i Hellacopters och trummat i både Entombed och The Solution. Men detta är alltså är alltså hans soloprojekt, som han nu debuterar med i och med albumet med samma namn som bandet. Det låter mycket Hellacopters, och konstigt vore det väl annars, men det finns även lite mjukare och poppigare tongångar. Som vanligt när Nicke är i farten så låter det minst sagt bra, och här har jag plockat fram ett liveklipp på en av låtarna från nya skivan. "Lee Anne" heter den, och inspelningen kommer från Nickes releaseparty på Debaser (där han plockat in några grymma killar för att fylla ut bandet, det är inte lika lätt att spela alla instrument själv live som det är i studion).

Teenage Fanclub har också släppt nytt, men detta är knappast några debutanter. Bandet har hållt igång sedan slutet av 80-talet och får räknas till ett sånt som jag aldrig riktigt orkat sätta mig in i. Men jag tänkte börja med nya skivan "Shadows", som låter riktigt jävla bra. Fantastiska melodier och lysande arrangemang som lyfter alla låtar högt upp. En av de största stunderna på skivan heter "Shock and Awe" och den kan ni lyssna på här.

Carl Johan Vallgren har också givit ut en ny låt efter att ha skrivit mera romaner än musik på senaste. "Morgon i Sverige" heter den och låter precis så som Vallgren gör när han är som bäst. Alltså folkrock på svenska, minst lika god som någon annan inom samma genre. "Morgon i Sverige" lever kanske inte riktigt upp till den några år gamla "Stockholm i strålande väder", men det är inte helt långt ifrån. Och det är inte något dåligt betyg.

INXS (uttalas "in excess", men bandet stavar det lite fräsigare än vad vanliga dödliga brukar göra) bildades i slutet av 70-talet och kom under 80-talet att ses som ett av många new wave-band. Men Michael Hutchene och hans band blandade in mera funkiga och dansanta ingredienser i sin musik, och bandet drev därmed bort en bit från sin tidiga stämpel. INXS hade en hel del hits, men det är "Need you tonight" som jag främst kommer ihåg dem för. Här hör man de tydliga funkinfluenserna, och gitarrspelet är inte helt långt borta från vad Prince stundtals hade för sig (tänk "Kiss" som ett exempel). Dessutom har låten en mörk känsla över sig, trots den väldigt melodiska sången. Antagligen har det en hel del med Michael Hutchenes sätt att sjunga. 1997 dog han, under smått mystiska omständigheter, av vad som enligt rättsväsendet var självmord - i vilket fall så var hyfsat starka droger inblandade. INXS upplöstes inte, trots deras frontmans bortgång, och istället skaffade bandet en ny sångare. Vilket inte verkar ha fungerat så bra, då de sen något år tillbaka återigen är utan sångare, och gruppen figurerar knappast särskilt hårt i media. Jag väljer istället att komma ihåg dem från deras storhetstid, med Hutchene som sångare och låtar som "Need you tonight" som singlar. Det känns bäst så.