lyssningsknark

som droger för dina öron

Tisdagsoldies: The Doors

Kategori: Allmänt

Idag bjuder jag på en fantastisk låt av inga mindre än The Doors; "Love Her Madly". Det är en låt som binder ihop två essentiella element som behövs för att just få ihop en bra låt - bra text och bra musik. I vissa fall behövs inte någon bra text, men då vill det till att det är en instrumental låt. För om texten är dålig, då har jag väldigt svårt att tycka om låten den är placerad i. Likadant är det om musiken är dålig, för då kan texten vara helt outstanding samtidigt som låten fortfarande inte blir bra. Då kanske det vore bättre om man bara gjort en dikt av texten. Men gamle Jim Morrisson och hans kompanjoner kunde det där med att lyckas med båda dessa saker, och när man gör det, ja då kan det bli så bra som just "Love Her Madly" är. Enligt väldigt osäkra källor handlar texten om en häst som Jim Morrisson hade. Hästen brukade springa runt och leka på fält tills en dag, då hästen hade lite för roligt och sprang allt vad den kunde mot en annan häst som den ville leka med. Det var ju bara det att det stod ett träd ivägen som hästen kolliderade med, vilket resulterade i ett tillstånd i koma under 17 år. Det hela låter lite för skruvat för att vara sant, i alla fall i mina öron (vem låter en häst ligga i koma i 17 år? Skulle hästen kunna missa det faktum att det stod ett träd ivägen under dess vilda galopp? Ägde Jim Morrisson verkligen en häst?), men det är i vilket fall en hyfsat lustig story som eventuellt kan ligga till grund för denna fantastiska låttext. Även musiken är tjusig, baserad i A-dorisk tonalitet (med ett undantag i det där F-ackordet, men det är väl just därför detta ackord känns så där extra göttigt när det spelas) och med ett perfekt sväng. Det hela andas verkligen The Doors, och det är kanske inte så konstigt då det är de som gjort låten, vilket nästan känns som en garanti för att det är bra skit. Det kanske bara höll i några få år, men under denna tid hann bandet skirva och spela in en smått otrolig rad fina låtar. Som den här:


Måndagscovern: Mr. Tambourine Man

Kategori: Allmänt

Bob Dylan hade knappt hunnit spela in "Mr. Tambourine Man" innan the Byrds hann göra en cover på låten. Då de låg under samma skivetikett så var givetvis de som håvade in pengarna väldigt nöjda med detta, så man alltså kunde sälja samma låt två gånger. Kanske var det just därför som The Byrds spelade in en bunt Dylan-låtar. Förhoppningsvis var det för att de gillade kompositionerna. Just "Mr. Tambourine Man" blev en jättehit i dess cover-version, där The Byrds hade översatt Bobs akustiska gitarr till elförstärkta Rickenbackers ackompanjerade av en stabil rytmsektion som ändrade låtens feeling till en betydligt mer poppig feeling genom att byta ut "folk-2/4:an" till en 4/4:a. Sen gjorde man låten än mer lättlyssnad genom att lägga till en finfin stämsång. Och även om jag föredrar originalet i alla väder så har jag kommmit att tycka mer och mer om The Byrds version desto fler gånger jag hört den. Ett minst sagt gott betyg.

Dylans folk har gjort det svårt att hitta klipp med honom på Youtube, så någon klassisk jämförelse blir det inte idag. Istället blir det ett klipp där The Byrds framför "Mr. Tambourine Man" och efter några minuter gästas av just Bob Dylan.


Söndagsskivan: Be Here Now

Kategori: Allmänt

När Oasis tredje album "Be Here Now" först kom ut så var förväntningarna höga, men samtidigt svalde många innehållet utan att ens lyssna ordentligt på det först. Jag likaså, även om förstasingeln "D'You Know What I Mean" inte var helt klockrent. Det var ju ändå ett av världens bästa band, så det var liksom självklart att deras musik var bra. Men efter några genomlyssningar var jag inte lika övertygad längre; låtarna var långa, saknade nyanser och få låtar verkade stå ut riktigt från mängden. Och det var kanske inte så konstigt, då den spelades in under en period då bandet började hänge sig duktigt mycket åt droger, samtidigt som de också ville spela rock n roll. Därför skruvades förstärkarna upp till max och dränkte skivan i ett enormt larm, vilket givetvis gjorde det svårt för både melodier och detaljer att få någon framträdande roll. Jag slutade därför lyssna på skivan och den stod glömd i stället i några år, innan jag en sommar gav "Be Here Now" en andra chans. Efter några nya lyssningar stod det då klart för mig att det här är en riktigt bra skiva, med undantag för bleka "Magic Pie" (som borde bytts ut mot "Stay Young", en låt som istället blev en lysande singel-baksida) och halvinspirerade "Fade In-Out". Helt plötsligt verkade det också som att låtarnas långa speltider inte stod ivägen för lyssnandet, utan istället bidrog till att låtarna fick en chans att verkligen visa upp en helhet. Inte heller gitarr-larmet var störande, istället kändes det härligt och befriande att de fick stort spelrum. Att låtarna inte är överdrivet direkta verkar också ge dem en längre livslängd, och idag lyssnar jag nog oftare på "Be Here Now" än någon annan skiva med bandet, trots att jag egentligen inte tycker att det är deras bästa album. Men med lite perspektiv så är detta Oasis sista riktigt stora skiva och en klassiker som vinner i längden. Här är titelspåret, en låt som är långt ifrån att vara en singel men som är så fantastisk som bara albumspår kan vara.