lyssningsknark

som droger för dina öron

Tisdagsoldies: Gerry Rafferty

Kategori: Tisdagsoldies

För några dagar sedan såg jag filmen 50/50, vars handling består i enkla ord om en kille som får cancer och har 50% chans att överleva denna. För drygt ett år sdan dog Gerry Rafferty av leversvikt. Den röda tråden mellan dessa två händelserna är rätt vag, men det var väl värt att dra ett parallell-försök när Gerry Raffertys låt "Days Gone Down" var en av alla fina låtar på filmens utmärkta soundtrack. Filmen i sig var långt ifrån tokig den heller, betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Men för att återgå till Gerry Rafferty så hade jag missat denna låt, men som tur är det åtgärdat nu. Annars är Gerry kanske mest känd för sin låt "Stuck In The MIdlle With You" som han spelade in med Stealer´s Wheel, men faktum är att han gjort en hel rad bra låtar solo också. Som "Days Gone Down" då, ett drygt sex minuters långt epos som börjar med några dramatiska ackord och avslutas med riktigt härligt sväng. Det råder inget tvivel om att den är inspelad i slutet av 70-talet, både soundet och stilen på låten skvallrar om detta. Och ibland, när jag hör låtar som den här, så fågar jag mig om det någonsin gjorts skönare musik än under denna period. Låtarna skäms inte för sig, soundet är oftast stort och mjukt, både körer och orglar glänser och rytmsektionen svänger på ett fantastiskt vis. När man hör sån här musik vill man helst av allt bara släcka ner till mysbelysning, skruva upp volymen och låta nålen slita vinylen hårt. En kopp te, några ölm en filt samt trevligt sällskap brukar också passa in. Hursomhelst, nu är det tisdag kväll och kanske inte riktigt läge för såna extravaganser, men lyssna på låten kan man gott göra. Minst en gång, gärna fler. För "Days Gone Down" är så pass bra att den förtjänar några extra minuters speltid vilken dag som helst.


Måndagscovern: Owner Of A Lonely Heart

Kategori: Måndagscovern

Ganska hårt hypade Grizzly Bear roar sig ibland med att spela in småskruvade covers på gamla godingar. Idag har jag rotat fram dera version av Yes klassiker "Owner Of A Lonely Heart". Men där originalet är radiovänlig rock så har Grizzly Bear istället gjort en extremt nedtonad version. Man har byggt upp en ny ljudkuliss som låten får arbeta emot, och även om resultatet inte är direkt lättlyssnat så är det helt klart spännande. 1983 gavs originalet ut, vilket givetvis har präglat dess ljudbild. Att låten här spelas av ett gäng oerhört kompetenta musiker har givetvis också satt sin prägel. Grizzly Bear gör något helt annat när de låter melodin få en stämsång som hela tiden känns smått disharmonisk, vilket givetvis går bra ihop med låtens text. Musiken i sig hålls extremt minimalistisk, och gitarrsolot har man givetvis kapat. Det är kanske inte så att jag hellre lyssnar på Grizzly Bears version av "Owner Of A Lonely Heart" framför originalet, men den har helt klart sina poänger. Och inte minst, det är helt klart en nyskapande inspelning av en klassiker, och som vanligt tycker jag att det ska premieras å det grövsta.





Söndagsskivan: Sky Blue Sky

Kategori: Söndagsskivan

2007 släppte Wilco deras kanske mest avslappnade skiva hittills i och med "Sky Blue Sky". På denna lilla plastbit låter det verkligen som att bandet har haft en bra tid i studion, utan bråk eller stress och med fokus endast på att göra bra musik. Även Jeff Tweedys kompositioner andas ett lugn som sätter tonen för skivan. Kanske kan det berott på att bandet äntligen hittat en stabil line-up, efter en hel del medlemsbyten och annat strul. Kanske kan det också berott på att "Yankee Hotel Foxtrot" blev en sådan succé och att dess betydligt mer svårsmälta uppföljare, "A Ghost Is Born", blivit förärad en Grammy, vilket borde ge en del arbetsro. Kanske kan anledningen också ha varit den att bandet turnerat ihop sig ordentligt och blivit så pass samspelt att alla kreativa hinder hade brutits ner. Och det råder väl ingen tvekan om att detta Wilco var samspelta på scenen, liveskivan "Kicking Television" skvallrar om att de var i högform. Jag tror nog att alla de faktorer jag räknat upp här ovan har spelat in till "Sky Blue Sky":s avslappnade stämning. Det låter som att det har varit enkelt för Wilco att spela in denna skiva, och då blir det ofta bra. "Sky Blue Sky" är till och med riktigt bra, det är en skiva som har en jämn nivå och som verkligen lägger fokus på americana, samtidigt som de lite mer expermentella sidorna av bandet fortfarande får ta plats. Som Nels Clines fantastiska gitarrsolo i "Impossibly Germany", ett solo som är långt men samtidigt fokuserat, löst i ändarna men ändå otroligt strukturerat. Helt klart ett av de bästa gitarrsolon som spelats in på 2000-talet. Resten av bandet gör knappast bort sig heller, inte heller Jeff Tweedy gör några snedsteg i sina fantastiska låtar. "Either Way", "Hate It Here" och "What Light", alla är de kanonspår som ändå får hårt motstånd i tävlingen med övriga låtar på skivan (och då fick ändå varken lysande låtar som "The Thanks I Get" eller "Glad It´´s Over" plats). För "Sky Blue Sky" är så pass bra att man kan sätta på vilket spår som helst och förundras över den höga kvalitén. Det är helt enkelt en ruggigt bra skiva från ett band som sällan gör en besviken. Här under bjuder jag på "What Light":