lyssningsknark

som droger för dina öron

Sett & Hört: The Vaccines

Kategori: Sett & Hört

The Vaccines intog på fredagskvällen Debaser Medis i Stockholm och gjorde ett högst förvirrat intryck. Jag har sett bandet två gånger tidigare, en gång per skivsläpp. Så när nu tredje skivan "English Graffitti" står i skivhyllan så tog jag mig givetvis in till stan för att än en gång hänföras av bandets live-energi. Så blev det inte riktigt. Redan direkt känns det som att bandet får problem - ljudet är under all kritik på inledande "Handsome" och det känns redan här som om bandet saknar energi. Det blir lite bättre i följande "Wreckin' Bar (Ra Ra Ra)" men ändå saknar jag något. Det känns som att bandet kört slut på sig under turnén och att den här kvällen bara går upp på scen för att göra sitt jobb, inte mer. Dessutom känns det som att de har svårt att få till soundet på senaste skivan när de spelar live, vilket kanske inte är så konstigt då den har en betydligt mer avancerad studio-ljudbild. Bandet har valt ut en knippe låtar från denna nya skiva som känns helt rätt - "Handsome", "Dream Lover", "Minimal Affection", "20/20", "Give Me A Sign" och "(All Afternoon) In Love" känns som de starkaste korten på plattan.
 
Tyvärr lyfter det sällan. Publiken gör inte saken bättre, för det är en småsömnig stockholmspublik som bandet spelar inför denna kväll. Samtidigt får man lite den publik man förtjänar, och då varken sångaren Justin Young eller trummisen Pete Robertson gör ett direkt lysande jobb så haltar spelningen rätt rejält. Young verkar mest trött, Robertson däremot är stundtals en katastrof. Han ökar och sackar i tempo, ibland flera gånger i samma låt och totalhavererar exempelvis "Wolfpack" (jag tror jag räknar till fem olika tempoförändringar i en låt som inte ska ha en enda sådan).
 
Men mot slutet kommer ändå The Vaccines igång. För en gångs skull får de till den fantastiska "Post Break-Up Sex" och efter det rullar hits som "Teenage Icon", "I Always Knew" och "If You Wanna" på rätt så bra. "Tiger Blood", den halvt mediokra låt, hade man gärna fått utelämna från setlisten, speciellt då man hade behövt göra plats för saknade "A Lack Of Understanding" och "Blow It Up". Däremot så gör man som vanligt riktigt bra versioner av lite långsammare låtar från debuten som "Wetsuit" och "All In White". Det är istället när bandet ska växla upp som de haltar.
 
Inte helt oväntat blir första extranumret en akustisk version av "No Hope", denna ganska folkiga låt som jag inte riktigt kommer till sin rätt med helt band. Det är inte världens bästa låt, men Justin Young gör ett hyggligt försök att gjuta liv i den. Så nu, när man äntligen tror att det lossnat för bandet och att de ska häva ur sig några fantastiska extranummer så förvirrar de igen. Varför spelar man b-sidan till tidigare nämnda "No Hope" som andra extranummer? "Blow Your Mind" heter denna låt, som inte är speciellt bra och verkligen inte blir bättre av att basisten Árni Árnason sjunger den. Kanske världens mest felaktiga val av extranummer. Och sen återstår det bara en låt och då spelar det mindre roll att det är den fantastiska "Norgaard" som bandet river av på ett godkänt vis. Nej, med det låtmaterial som kvartetten (på denna turné förstärkt med en extra kille på keyboards, percussion och gitarr, som inte heller övertygar) besitter så borde de kunna bjuda på en spelning som lyfter taket på Debaser Medis. Det gjorde det inte denna fredagskväll, vilket är synd. Det är inte en värdelös spelning, men den är heller inte överdrivet bra. Ni kan bättre än så här, The Vaccines.
 
 

Sett & Hört: The Tallest Man On Earth

Kategori: Sett & Hört

Kristian Matsson, mer känd som The Tallest Man On Earth, intog igår Cirkus i Stockholm och jag var där. Det var tredje gången jag upplever Matsson live och jag har fortfarande aldrig gått från hans spelningar besviken. Men då han tidigare stått ensam på scen med en gitarr så hade han igår med sig ett helt band. The Tallest Man On Earth har på skiva utvecklats från en enkel singer/songwriter till något större. Inte nödvändigtvis bättre, men större då han adderat mer instrument. Därför är det inte konstigt att han även tar detta steg på scen, precis som Dylan, som man kan dra så många paralleller till när det gäller Matsson (och som faktiskt också spelar i Stockholm denna kväll, på Waterfront), gjorde en gång. Och det är klart jag både är nyfiken och lite orolig för hur de gamla låtarna ska låta en kväll som denna. Matsson kör en kompromiss - några river han av på gammalt manér, med endast en akustisk gitarr, några är upphottade med ett band-arrangemang. Vissa låtar, som "The Wild Hunt" och inte minst "The Dreamer" (som blir fantastisk i detta nya arrangemang), fungerar alldeles utmärkt i detta nya format. Tyvärr gör sig inte "King Of Spain", Matssons kanske bästa låt, lika bra i denna sättning. Men det finns så mycket annat som låter så bra, och det är inte så konstigt att tyngdpunkten ligger på material från The Tallest Man On Earths tå senaste skivor. "1904" är fantastisk, "Sagres är ännu bättre. "The Gardener" är fortfarande en av Matssons bästa låtar, även om jag hört den mer inspirerad under tidigare spelningar. Tråkigt nog väljs "Pistol Dreams" och "To Just Grow Away" bort till förmån för andra låtar, men på det stora hela är det ändå ett trevligt axplock som Matsson och hans band bjuder på. Bandet förresten, det tillhör egentligen Bon Iver och det hörs stundtals. Trummorna och orgeln har samma tyd av sound som på Bon Ivers senare låtar och det funkar för det mesta bra med Matssons musik. Saxofonen åker stundtals fram och den kan jag vara utan. Tvärtemot är Pedal Steel-gitarren magiskt bra när den får vara med. Matsson då? Jodå, han är fortfarande en urkraft på scen och står sällan still. Senast jag såg honom verkade han lycklig, nygift och tillfreds med mycket, Nu är han istället nyskild och kanske är det därför en del lite mörkare låtar fått större spelrum i repertoaren. I vilket fall är han ett proffs och så även hans band. Fantastiska musiker som tillsammans med en fantastisk låtskrivare, sångare och gitarrist verkligen bjuder på en ruggigt bra spelning. Här kommer ett klipp från några veckor sedan, där The Tallest Man On Earth förvandlar sin redan snygga "The Dreamer" till något ännu bättre:
 
 

Sett & Hört: Mac Demarco

Kategori: Sett & Hört

Mac Demarco med band intog Debaser Medis i Stockholm igår, och som de gjorde det sen. Med tre fullängdare (om man räknar Rock and Roll Night Club) och en ny mini-LP i bagaget så har Mac nu skrapat ihop en setlist som håller för det mesta. Låtvalen är smakfulla (även om jag saknar "Brother", "Blue Boy" och "Rock and Roll Night Club") och visar upp det bästa från skivorna och live får låtarna lite mera skjuts och ytterligare energi. Samtidigt hör man bristerna i några av låtarna från nya "Another One". När dessa ställs mot äldre låtar som "Cooking Up Something Good", "Freaking Out The Neighborhood" och "Salad Days" (som verkligen vinner på liveformatet) så når de inte riktigt fram. Men det finns också nya låtar som tillhör höjdpunkterna, exempelvis klockrena "No Other Heart" och svängiga "The Way You'd Love Her". Svängigt är det nästan hela tiden, förresten, något som Demarcos korta låtar ofta kännetecknas av. Men det bjuds också på lugnare stunder som fina "Chamber Of Reflection". Och så givetvis det där jammet som bandet alltid brukar stoppa in i mitten. Just igår var jag inte bekant med låten som bandet spelade, men jag gissar på något med Rush. Givetvis är det en ironisk gest att spela en progressiv rock-låt, samtidigt märker man att killarna i bandet tycker att det är jäkligt kul att få visa upp lite virtuosa sidor. För det här är ett band som verkligen kan spela, det är inget snack om saken, och den där slacker-stämpeln som de satt på sig själva har de inte levt upp till i övningsrummen. I extranumret tar man i ännu mer och spelar en helvild version av "Enter Sandman". Det är väl kanske inte en bra version i ordets rätta bemärkelse, och det ska det inte var heller. Istället är det festligt, precis så som man lätt upplever Mac och hans band. För mellan varven blir det både pubertalt mellansnack och flera varv crowdsurfing. Det hade gått att polera det här, givetvis, men frågan är om det hade blivit bättre då? Nej, Mac Demarco är bra som han är, man får ta vissa element för vad de är för när summan ändå räknas ut så ligger han på plus. Rejält. Det är fantastiska låtar som Demarco bjöd på igår och dessutom framförda så som man vill ha dem. Bäst? Som vanligt så var det "The Stars Keep On Calling My Name".