lyssningsknark

Från och med idag kör jag en ny kategori på söndagar: 5-i-topp-listan, klart inspirerad av Nick Hornbys bok "High Fidelity". Och för att riktigt sparka igång på riktigt så blir det en lista över Pixies fem bästa låtar någonsin. Här finns det en del att välja på, och låtar som "Velouria" och "Monkey gone to heaven" har hamnat utanför, vilket säkert gör någon sur, men jag tycker jag har fått med den absoluta gräddan av bandets låtar här:

1. Wave of Mutilation
2. Here comes your man
3. Where is my mind?
4. The Holiday song
5. Debaser

För att motivera det hela skulle jag bara kunna säga att desto högre upp på listan, desto bättre är låten. Men en liten förklaring ska ni få. "Debaser" är en fantastisk låt, med ett klockrent introriff och en snygg melodi. Refrängen är dessutom så enkel att den är genialisk. "The Holiday song" har också den ett finfint intro och en snygg melodi, och en ännu bättre refräng, speciellt delen med "here I am with my hands". "Where is my mind" är idag en klassiker, efter att den varit filmmusik i "Fight Club", och har spelats sönder lite efter det. Trots detta är det fortfarande en klockren låt, med ett direkt igenkännbart riff som trots att det är aningens dissonant ändå är så otroligt catchigt. "Here comes your man" är en av Pixies absolut poppigaste stunder och sitter som ett klister direkt efter första lyssningen. "Wave of Mutilation" är mer svårlyssnad i början, men växer som låt ända tills man inser att det här är ett mästerverk. Arrangemanget, melodin, texten, framförandet; allting är av högsta klass. Därför smäller jag in den här  under:


Givetvis blir det en Spotify-lista också, det är ju ändå söndag: lyssningsknark

The Sound of Arrows har gjort tidigare figurerat här, då med låten "Danger". Här har jag hittat en till låt med grabbarna som kvalar in i samma höga division, den snygga "Into the clouds". Detta är riktigt soft elektronisk musik med bra sång och framförallt en riktigt trevlig ljudbild. Låten har snurrat en del på P3, men utan att egentligen få någon större uppmärksamhet. Att den inte finns på Spotify är en missräkning, men istället går den att hitta på Youtube i finfin kvalité.

Hopewell är ett litet band från staterna som jag upptäckte när jag tittade lite på den halvtaskiga tv-serien "Greek" för ett tag sedan. Som tur är så brukar de stoppa in bättre musik än repliker i "Greek", och i just detta avsnittet kunde man höra Hopewells låt "Bethlehem", som låter riktigt bra. Däför bestämde jag mig för att leta upp låten på Youtube, där det till min besvikelse bara fanns lite religiösa klipp när man sökte på just "Hopewell Bethlehem". Men istället hittade jag en annan låt med bandet, och även om "Echo & his brother" inte är en lika bra låt som "Bethlehem" så har den bra saker i sig. Högt tempo och lite spejsad poprock är ju aldrig fel. Därför slänger jag upp den här, men om ni söker på Spotify så kan ni hitta "Bethlehem" istället. Därför har jag kompromissat på det viset att veckans Spotify-lista (som kommer på söndag som vanligt) kommer att innehålla "Bethlehem" och dagens inlägg pryds med "Echo & his brother".

Annars tänkte jag att man kan tipsa om att man just nu kan ladda hem två kompletta spelningar med Wilco, enda haken är att man helst ska skänka minst 15$ till en välgörenhetsorganisation som hjälper Haiti. Det kan väl vara en helt okej hake tycker jag. Här kan ni ladda hem konserterna och samtidigt skänka pengar: http://wilcoworld.net/causes/

I början av 2000-talet åkte Damon Albarn, till vardags sångare i Blur, Gorillaz och The Good, The Bad & The Queen, till Mali och började spela in olika musiker på olika platser. Väl hemma igen satte han ihop resultatet i studion och gjorde egna pålägg, vilket gjorde att traditionella afrikanska instrument blandades med mer typiska västerländska instrument som trumset och keyboard. Slutresultatet skulle kunnat bli en hemsk fusion, men Albarn har gjort allting med en så varsam hand att allting känns balanserat. Hans egna pålägg kommer inte ivägen för ursprungsinspelningarna utan ger dem snarare ytterligare en skjuts framåt i ljudbilden, och den genuint afrikanska traditionen förstärks bara ytterligare av de mer elektroniska instrumenten. I slutändan är det en riktigt soft skiva, med många fina stunder. Här har jag plockat fram ett klipp där Damon tillsammmans med en hel del av de musikerna som spelar på skivan "Mali Music" spelar låten "Niger". Ett framförande som ger en lite annan bild av låten än albumversionen, varken bättre eller sämre, bara annorlunda.

Duon Beach House har precis släppt sitt tredje fullängdsalbum, och även om jag inte har hunnit lyssna igenom allt än så kan jag rapportera att det lilla jag hunnit med låter riktigt fint. Det är klockren stämsång och snyggt uppbyggd musik, med små, små explosioner som bryter av mot det monotona och ganska stillastående, men ack så vackra, tonspråket. Lite som ett mer försiktigt Fleet Foxes. Här har ni den fantastiskt fina låten "Silver Soul", spår nummer två på "Teen dream":

Billy Ocean har under sin karriär haft en hel del fina låtar, som "Caribbean Queen" och "Get outta my dreams, get into my car", men den som verkligen står ut som hans absoluta höjdpunkt är klassikern "Love really hurts without you". Detta är en låt som andas betydligt mer Motown än många av hans andra låtar, med sitt sväng, feeling och varma melodi. Att Billy sjunger som en gud gör inte saken sämre. Detta är egentligen hans enda stora hit från 70-talet, då den släpptes år 1975, sedan fick Ocean vänta några år innan det rasade ut en strid ström av hans låtar som sålde som smör på 80-talet. Det är dock tydligt att denna låt från 70-talet är betydligt bättre än hans 80-talskatalog, både soundmässigt och kompositionsmässigt. En riktig klassiker, här i en riktigt snygg live-version från 1976.

För inte alls så länge sedan spelade Beck in en låt som Bob Dylan spelade in för ganska så väldigt länge sedan. "Leopard-skin Pill-box hat" heter den, och även om covern inte matchar originalet så är det en cool version. Beck har använt sig av sitt tunga bluesaktiga sound, komplett med munspel, men samtidigt har han lagt till ett hårt, ganska stelt men ändå svängigt beat. Dessutom har han i sann bluesanda gjort om lite i melodin, och det är precis vad jag tror att Dylan skulle tyckt om med denna cover. Om han hört den eller ej har jag ingen aning om, men gamle Bob är själv förtjust i att ta sina melodier och köra dem i en ny tappning när han spelar live. Här får ni just en livetagning av låten från upphovsmannen, hämtad från Liverpool år 1966, samt Becks smått egensinniga version.

Anton Karas är kanske inget "household name", men han spelade en viktig roll i cittrans historia genom sin lilla hit med låten "The Harry Lime Theme" (också känd som "The Third Man Theme") som släpptes i slutet av 40-talet. Karas var inspirerad av Les Paul, både när det gällde hans spel och hans inspelningsteknik som involverade pålägg, och drog därmed också indirekt en hel del inspiration från Django Reinhardt, då denne var Les Pauls store idol. Detta hörs tydligt i "The Harry Lime Theme", som är mest känd idag (i alla fall i Sverige) genom V75:s reklam där låten spelas. Anton Karas spelade in mycket mer musik, men fick aldrig någon hit i samma storlek som denna låt som från början användes som filmmusik i, just det, thrillern "The Third Man". En riktigt fin liten låt med fin gammaldags sväng och en riktigt snygg melodi.

För övrigt var jag på Bio Rio vid Hornstull och kollade på den nya Blur-dokumentären "No distance left to run" igår. Ett fantastiskt fint porträtt av ett sjuhelvetes bra band! Rekommenderas varmare än Teneriffa.

Sen är det ju Spotify-dags också: lyssningsknark

Jag var lite skraj för att Alice in Chains skulle förstöra sitt goda rykte när de för några år sedan började arbeta med nye sångaren William DuVall. Inte för att jag såg honom som någon dålig sångare, snarare för att jag trodde att det skulle vara svårt för vem som helst att fylla Layne Staleys skor. Alice in Chains packade ner, även om inte officiellt, redan runt 1997 och när Layne dog den 19:e april 2002 var det ett definitivt besked om att bandet var slut. Några år senare återförenades de dock, med lite olika sångare (tex Phil Anselmo, Maynard James Keenan, Duff McKagan och tidigare nämnda DuVall) för att genomföra en välgörenhetskonsert för stormen Katrinas offer. Efter detta rullade det på, med en liten turné, och efter det beslutade sig grabbarna för att skriva nya låtar och gå in i studion. Har jag inte fel för mig har de också turnerat som förband åt Nickelback, vilket om det stämmer är lite ironiskt då Nickelback har lånat ganska friskt från Alice in Chains och vattnat ur musiken lite med en mer kommersiell touch. Hur som helst så var jag överraskat nöjd när jag hörde resultatet från grabbarnas studioarbete då det låter riktigt bra, både sångmässigt och kvaliteten på låtarna. Här har ni "Check my brain", den andra singeln från skivan "Black gives way to blue", en riktig Alice in Chains-rökare där bandets rötter hyllas utan att det känns tråkigt och tillbakasträvande, tvärtemot oväntat fräscht.

The broken west är ett sånt där band som får med några låtar i tv-serier då och då. Låten "Down in valley" har varit med i Grey´s Anatomy och nu senast hörde jag den finfina låten "Perfect Games" när jag slötittade lite på ett avsnitt av Greek. Musiken är ganska tidstypisk powerpop från USA och det känns helt rätt att The broken west har turnerat med band som Fountains of Wayne. Här bjussar jag på just "Perfect Games", en riktig liten pärla.

Förutom att ha satt Norah Jones till världen har Ravi Shankar också spelat en stor roll i den indiska musikens intrång i den västerländska populärmusiken, då han i mitten av 60-talet lärde George Harrison att spela sitar. Harrison spred sedan vidare sin mästares läror genom några låtar med Beatles, som måste varit både världens största band och världens mest inflytelserika. Detta medförde två saker; den indiska folkmusikens invandring i populärmusiken samt det nyfunna intresset för traditionell indisk musik i dess originalform. Ravi Shankar kom att räknas till en av de stora mästarna, och han har ägnat större delen av sitt liv åt att fungera som en slags ambassadör för sitaren. Här spelar han en långsam, hypnotisk raga tillsammans med en av sina andra döttrar, Anoushka Shankar, som är hämtad från filmen "Ravi Shankar in portrait":

Med referenser som The Doors och Velvet Underground släpper nu The Happy Four sina två första låtar. Den bästa av dem heter "Kill me" och har både The Doors orgelslingor och Velvet Undergrounds svärta. The Happy Four annars av splittrorna av Malmö-bandet Love Kings och låter hittills högst lovande. Här nedan kan ni lyssna på "Kill me", som bara växer och växer för varje lyssning.

Jag har ett lite kluvet förhållande till Blondie; ibland gillar jag deras klatschiga melodier och 80-talsaktiga sound, ibland tycker jag antingen att de är för billiga eller tråkiga. Men det är sällan man gillar allt med ett band. Här är i alla fall en låt med Blodnie som jag tycker om. "Dreaming" heter den och finns med på 1979 års album "Eat to the beat". Även om jag knappast tycker att det finns speciellt mycket punk i Blondie (som brukar räknas som ett New Wave-band) så kan man här höra små influenser från band som Ramones, bara det att det är paketerat betydligt lyxigare och lutar mer åt 80-talet än 70-talet. Det är en snygg melodi, mängder av trumfill och det hörs att bandet fortfarande är hungrigt här. En finfin låt som är för bra för att inte lyssnas på då och då.

Ola Magnell fick till en fin översättning när han gav sig på Loudon Wainwright III:s låt "Unrequited to the Nth Degree". I Magnells översättning heter låten "När jag dör", och han har låtit både låtens andemening och "call-and-response"-avsnittet. Loudons kompostion passar dessutom Magnell perfekt rent röstmässigt, och som vanligt är det ett habilt gitarrpspel från båda dessa herrar. Loudon är kanske mer känd som Rufus Wainwrights frånvarande pappa, men han har en rejäl karriär att se tillbaka på med en hel del fina låtar (tex "One Man Guy" som också Rufus sjungit in). Här har vi en av hans bästa låtar med både engelsk och svensk text.

Marcy Playground fick 1997 en stor hit med låten "Sex and Candy", där de lät som ett lite snällare alternativ till långsamma Nirvana-låtar som "Pennyroyal tea", "About a girl" och "Dumb". Lite kul i och med att grungen varit ganska avsomnad sedan Cobains död 1994, men det fanns i och för sig fortfarande band som red vidare på vågen. Marcy Playground blev alltås ett av dem, även om den kommersiella resan inte var särskilt lång. Bandet, som bildades mycket på grund av att två av medlemmarna blev presenterade för varandra av ingen mindre än jazzgitarristen Kurt Rosenwinkel, har trots att de fortfarande gör musik tillsammans varken förr eller senare fått några fler hits. Min gissning är att de ändå inte är bortglömda på grund av just "Sex and Candy", som är en riktigt bra låt och en given 90-tals onehitwonder-klassiker. Här har ni en länk till musikvideon:


http://www.youtube.com/watch?v=YDAXltfj8-Y


Och så det ju söndag, vilket betyder ny Spotify-lista! Här: lyssningsknark

Fleet Foxes måste vara ett av de mer hypade banden på senare år, och till en början hade jag svårt att förstå varför. Men efter att ha lyssnat in mig ordentligt kan jag bara hålla med hyllningsskarorna. Med sin fantastiska stämsång, det stora reverbdränkta soundet och de otroligt snygga melodierna vinner antagligen Fleet Foxes över de flesta till slut. Det här är i grund och botten ofta ganska enkla låtar, men de är förpackade så otroligt snyggt och slår till precis så som de ska att man nästan blir religiös. Här har jag plockat fram "He doesn´t know why", en av de absolut bästa låtarna från deras genombrottsalbum som släpptes 2008 och som är lika bra idag. Ett perfekt sätt att starta en soft lördag på.

Nina Ramsby är en av Sveriges absolut mest fantastiska sångerskor, ja kanske den absolut bästa, som trots detta sällan får överdrivet mycket publicitet. Hennes genrekunskap sträcker sig långt och hon klarar av både visor och jazz utan snedsteg. Just därför har jag här valt ut en av varje från dessa genrer: Bellmans "Glimmande nymf" samt jazzlåten "Hon går nu" (översatt till svenska av Ramsby själv). Här har vi två låtar med olika känsla i som Ramsby båda gör till sina egna på ett fantastiskt vis. Bara sången i sig är fantastisk, men också de enkla och avskalade arrangemangen lyfter fram hur bra dessa låtar är. Båda finns på skivor, men på Youtube finns endast live-klipp och därför får vi hålla till godo med det.

När Jeff Beck 1989 gjorde skivan "Guitar shop" var han influerad av en bulgarisk kör han hört. På låtar som "Where were you" kan man höra liknande sinnesstämningar som denna kör frambringar i sin musik. De kallar sig Le Mystere De Voix Bulgares och består uteslutande av kvinnor. Inte nog med det, kvinnor som verkligen kan sjunga. Deras otroliga kontroll gör att de sjunger även kvartstoner spikrent, och deras samstämmighet är smått fantastisk. Inte att undra på att gamle Jeff blev inspirerad och efter detta använt svajarmen på ett helt nytt sätt. Här sjunger kören "Polegnala e Todora" och trots att man som svensk inte förstår ett ord så kan man i alla fall känna de snygga toner som Le Mystere De Voix Bulgares sjunger.

Shout out louds är aktuella med nya singeln "Fall Hard", och det är inte utan att man undrar över hur bandets frontman hinner med allt då han nyligen släppte skiva med sidprojektet Tutankamon. "Fall Hard" är en finfin låt med bra driv och en poppig melodi. Helt klart ett steg i rätt riktning för Shout out louds.

Annie har också nyligen släppt ny singel, och även om "Songs remind me of you" inte är en lika bra låt som den 6 år gamla "Heartbeats" så är det fortfarande en snygg liten historia. "Songs remind me of you" har ett klubb-betonat sound, något hårdare än många av Annies andra låtar men utan att bli för kall och blå. Norrmännen har tydligen fått feeling för det här med electro-pop.

Lars Winnerbäck har också en ny singel som roterat på radion ett tag. "Ett sällsynt exemplar" heter den, och om "Jag får liksom ingen ordning" var en lovande förstasingel som pekade åt ett nytt spännande håll så måste nya singeln räknas som det reslutatet man ville ha. "Ett sällsynt exemplar" låter som det fräschaste Winnerbäck gjort på länge, utan att svika sin gamla stil. En perfekt hybrid mellan Winnerbäcks många olika stilar (okej, så mycket visa kanske det inte ryms i det hela, men om vi bortser från Lasses två första album så tycker jag nog att man kan höra spår från det mesta annat han gjort i denna låt).

Owl Citys låt "Fireflies" har också varit ute i etern ett tag, men det tog några veckor innan jag upptäckte låtens storhet. Här har man kombinerat 80/90-tals pojkrumskänsla med ett ganska retroaktigt sound och en del vocoder-effekt på sången. Resultatet är förbluffande bra, och den tillhörande videon ger en ännu tydligare bild av hur musiken är uppbyggd. En fin liten pop-låt som trots att den spelas en del på MTV är riktigt bra.

För att fira att Beatles box med alla deras kompletta album i ny stereomix nu är i min ägo så ägnas dagen åt världens kanske viktigaste popband. Det finns en hel del fantastiska låtar att välja mellan, men idag har jag bestämt mig för en av deras rockigare låtar; "Hey Bulldog". Med sitt klockrent riff, en högst lennonsk text och ett ösigt framförande slår denna låt sällan fel. Här har ni också en bild på hela härligheten som just nu ligger på soffbordet:

M.A. Numminens odödliga klassiker "Gummiboll" har de flesta svenskar hört någon gång, och de flesta har antagligen skrattat både åt text, arrangemang och inte minst sånginsatsen. Nu är antagligen Numminens knorrar och svajningar noga beräknade, men det lämnar vi åt sidan här. Istället tänkte jag avslöja för alla de som inte vet det att "Gummiboll" egentligen är en översättning av en gammal amerikansk låt. Tidigt sextiotal spelade nämligen Bobby Vee in originalet med titeln "Rubber ball", vilket blev en ganska stor hit för denne kille som då redan hade haft några låtar som snurrat rejält på de amerikanska radiokanalerna. Jag känne inte till om det finns några andra inspelningar av låten, men Numminen gjorde ett genidrag när han översatte den och spelade in sin nu kultförklarade version. Den blev så pass stor, trots dess uppenbara musikaliska skönhetsbrister, att det är få som minns originalet. Här har ni båda versionerna, för både jämförelse och för att få skratta lite.

Det brittiska bandet har så pass kända fans som Johnny Depp, och jag tror de flesta har hört bandet någon gång. Men då är det bara en låt det handlar om, och jag tror knappast att de flesta kan placera in vilka som gjort just denna låt. "You´re gorgeous" heter den och var en hyfsat stor hit när den släpptes 1996. Efter det har det varit ganska tyst om Babybird i etern, trots att bandet har spelat in flera album och släppt en handfull singlar. Kanske för att "You´re gorgeous" är ett lite mer kommersiellt undantag jämfört med bandets övriga låtar, som är betydligt mindre direkta. Bandet finns fortfarande och gör en del spelningar, men det har skett många byten av bandmedlemmar och jag tror knappast att de någonsin spelar in en låt som blir en hit igen. Därför får de en plats här, med sin snygga låt "You´re gorgeous" som trots sin snygga melodi är en ganska ovanlig hit med sin ganska enkla och alternativa feeling. Då någon studioversion varken finns på Spotify eller Youtube så får ni hålla till godo med ett liveklipp, men det gör knappast låten någon orättvisa, snarare är det ett riktigt bra framträdande.

Då det är söndag är det också dags för den uppdaterade Spotify-listan med nästan alla låtar som kan höras på denna blogg: lyssningsknark

Jag har nyligen upptäckt hur fantastiskt bra Arcade Fire är och har efter det lyssnat på deras mästerverk "Neon Bible" nästan som besatt. Därför tänkte jag dela av mig av en av låtarna från detta album till alla andra som också missat bandets storhet. "Intervention" är en av de absolut bästa låtarna från "Neon Bible", och bara introt med orgel och akustisk gitarr kan göra vem som helst religiös. Att sedan sången är lika lysande som melodin den har att jobba med gör bara det hela ännu bättre. En tredje faktor till varför denna låt är så jävla bra är det grymma arrangemanget, med mycket botten samtidigt som det skimrar i de övre lagren med hjälp av fina små linjer som kompletterar orgelns ackordspel. En lysande låt av ett riktigt bra band.

Idag tipsar jag om en låt som jag hade missat helt innan jag hörde den på radion en dag. "It pays to belong" heter den och är gjord av inga mindre än svenska duon The Embassy, ett band som inte är helt okänt men samtidigt inte får så mycket utrymme i media så att det inte platsar in under Fredagsanonymt. Grabbarna släppte första singeln 2001 och efter det har det rullat på. "It pays to belong" är från deras frem år gamla skiva "Tacking", och det är kort och gott en riktigt bra låt. Lyssna på den och få en bra start på helgen!

Idag bjuder jag på musik från den argentinske tango-kungen Astor Piazzolla, som förvandlade den traditionella tangon till "tango nuevo" genom att lägga till element från både jazzvärlden och klassisk musik. Oftast är Piazzollas stycken tydligt igenkännbara, trots att de spänner över flera olika typer av tango. Antagligen för att det finns någon slags kärna i hans tonspråk som gör hans stycken så typiska för honom. Som verksam kompositör under en lång tid och som uppförare av sin egen musik influerade han många, och fick både klassiska musiker och jazzlirare att börja spela hans stycken. Det går att hitta så varierade uppförare av Piazzollas musik som klassiska stråkkvartetter och Al di Meola med band. Antagligen för att den är så jävla bra. Bland alla fantastiska stycken han skrivit har jag plockat fram "Libertango". Här spelar Piazzolla på bandoneon (en typ av dragspel) som vanligt och assisteras av några andra lysande musiker, som cellisten Yo-Yo Ma. En riktigt bra version av ett fantastiskt stycke musik.

Daniel Gilbert är knappast någon färsking inom den svenska musikbranschen, då han för mer än tjugo år sedan bildade Broder Daniel tillsammans med Henrik Berggren. Efter det har han stått bakom en annan gammal Broder Daniel-medlem, Håkan Hellström, och spelat gitarr på dennes skivor och tunéer. Nu gör Gilbert debut som soloartist med skivan "New African Sports, soul café club No. 1", och även om det kanske inte är i klass med det material han spelat in med tidigare nämnda band och artister innehåller skivan en hel del bra grejjer. Förstasingeln heter "Maelstrom", och den låter betydligt mer Lou Reed än den musik Gilbert tidigare pysslat med. Bra är den också.

Dodgy hade funnits i flera år och släppt två album innan de 1996 fick sin stora hit med "Good Enough". Tidigare hade man haft framgångar med låtar som "Staying out for the summer", men de var inte riktigt i närheten av den popularitet som "Good Enough" fick. Det är inte så konstigt att denna låt fick så pass mycket uppmärksamhet, då den är riktigt bra och låg hyfsat rätt i tiden. 1996 var britpopen väletablerad och var och varannan människa visste vilka band som Blur och Oasis var. Genren hade kanske börjat dala, men inte så pass mycket som den gjorde bara något år senare. Därför passade det helt perfekt att Dodgy släppte en riktigt fin låt precis då. Efter "Good Enough" har bandets popularitet dalat, och det var rätt många år sedan de släppte sin sista skiva. "Good Enough" är dock än idag en riktigt bra låt som jag gärna lyssnar på när jag får tillfälle. Enjoy!

"This old heart of mine" släpptes för första gången 1966, med The Isley Brothers som tagit hjälp av Motowns klassiska låtskrivartrio Holland-Dozier-Holland. Ronald Isley stod för ledsången och låten var en hyfsat stor hit. Diana Ross, som också låg på Motown, tyckte dock inte att den fått tillräcklig uppmärksamhet och spelade därför in en egen version med lite högre tempo, handklapp och Supremes klassiska sound. Knappt 10 år efter det att originalversionen släpptes fick Rod Stewart för sig att damma av denna gamla pärla, och det gjorde han rätt i. Skivan som innehöll låten hette "Atlantic Crossing" och måste ses som ett av Roddans mer klassiska album. Stewart nöjde sig ändå inte, utan 1989 gick han in i studio igen, med samma låt fast nu också med hjälp av Ronald Isley på sång. Resultatet blev definitivt den schvungigaste versionen av "This old heart of mine", och även om soundet är aningen daterat så är det fortfarande en fantastiskt fin inspelning. Det har gjorts otaliga fler versioner, och Delroy Wilsons är nog en av de roligare jag hört. Här plockar jag dock bara fram gräddan (och det betyder Isley Brothers, Supremes och Rod Stewarts senare version. Vill ni höra hans tidigare version, som jag gärna hade stoppat in här om den bara hade funnits på Youtube, får ni lyssna på Spotify)!

Ok Go består av fyra smarta killar. Därför tänkte jag ta upp deras smarta marknadsföringstrick här. De har nämligen funderat ut att folk gillar att kolla på imponerande saker, och därför gjort några sjuhelvetes dansvideos till sina låtar. Men inga såna där tråkiga videos som megastjärnorna pumpar ut, med lite dans här och där, mycket lättklätt och snabba klipp. Istället har Ok Go bara satt upp en kamera, filmat några tagningar, sparat den bästa och släppt den utan att klippa till den överhuvudtaget. Grabbarna i bandet måste ha övat en hel del, för det är rätt avancerade saker de håller på med här och där. Men det har betalt igen sig då flera av deras låtar har spelats betydligt mer på grund av dessa videos än vad de annars skulle hörts och synts. Och visst är det coola videos, här har jag plockat fram några av dem. Musiken är inte dum den heller, tvärtemot riktigt bra, men det smarta här ligger i det visuella framförandet. Här har ni "Here It Goes Again" och "A Million Ways":

Okej, det kanske är att ta i att kalla det ett syndrom när jag bara har två exempel, men det kanske finns fler låtar än dessa som lider av uppenbara stölder från Mercury Rev. De två fall jag plockat fram är båda inspelade i mitten av 2000-talet, och de har båda snott rejält från en av 90-talets bästa amerikanska skivor.

"Deserters Songs" heter skivan som Mercury Rev en gång i tiden spelade in, och efter några år verkar det som att några artister trott att detta mästerverk är bortglömt och därför börjat knycka mindre försiktigt från dess låtar. Det första exemplet är Håkan Hellström, en artist som sällan drar sig för att sno lite grejjer från olika håll. Grejjen är att han oftast är så pass bra på att göra om dessa fraser till sina egna att det inte gör något att de inte är Håkans från början. Men på sista spåret från Hellströms andra skiva, där både titeln på låten och skivan heter "Det är så jag säger det", har han varit mindre tjusig och tagit stora delar av Mercury Revs "Opus 40" utan att trixa till det speciellt mycket. Resultatet blir konstigt nog en av Hellströms svagare låtar, trots att han har snott från en av Mercury Revs bästa. Kanske för att det inte riktigt känns äkta när Håkan sjunger en melodi som han knappt brytt sig om att göra om över huvud taget. Nedan finns båda låtarna, så man lätt ska kunna jämföra.

En annan kille som påstod att han skrivit text och musik själv, när han egentligen bara plankat Mercury Rev, är Bp Sundström. Till vardags sjunger Sundström i Bo Kaspers Orkester, men i mitten av 2000-talet fick han för sig att han skulle spela in en soloskiva. Det är några år sedan jag satt och lyssnade igenom den ganska platta historia som denna skiva är, men plötsligt reagerade jag på några rader och ryckte åt mig texthäftet. På "Fanns inte du" erkänner Bo att han bara översatt Dylans "If not for you" (en riktigt halvtaskig version, lyssna hellre på George Harrisons version, eller originalet), men när det gäller den låt som jag lyssnade på står det att Sundström minsann stått för allt. Jag har för mig att den hette "Danmark", men det kan vara en annan låt på skivan. Hur som helst är det ett klockrent plagiat av Mercury Revs låt "Holes", och en betydligt tråkigare version än originalet. Då de flesta verkar ha glömt bort Sundströms solo-eskapad finns denna låt, från skivan "Skåne", inte att få tag på någonstans på nätet, i alla fall inte på varken Myspace, Spotify eller Youtube. Så om man vill kolla upp om mitt påstående gäller får man nog ta och köpa skivan (och det är den knappt värd), eller försöka få tag på den på något annat sätt. Men då Mercury Revs låt "Holes" är så fantastiskt bra så stoppar jag i alla fall in den här nedan.

Jag tänkte ta några dagar här efter nyår och köra lite specialgrejjer. Imorgon tänkte jag avslöja de stora Mercury Rev-stölderna som gjorts i Sverige på senare år, idag går jag igenom vad som förbisetts den senaste månaden på grund av 50 i topp-listans dominans här. Men först vill jag göra er uppmärksamma på att det förra inlägget har förbättrats avsevärt då Mårten gjorde en Spotify-lista på de låtar som legat på 2000-2010listan. Längs ner på förra inlägget går denna Spotify-länk att hittas.

Vi börjar med att Markus Krunegård har släppt andra singeln från "Prinsen av Peking". Den heter "Hollywood Hills" och är minst lika bra som "Hela livet var ett disco". Bara det är väl tillräckligt för att man ska vilja lyssna. Krunegård fortsätter på sitt disco-tema, och name-droppar friskt i denna finfina låt.

Joel Alme har släppt låten "You will only get it once", och det har han gjort rätt i. Det är nämligen en av de absolut bästa svenska låtarna som gjordes under 2009. Soundet är perfekt, stråkarna sitter som en smäck och Alme sjunger fantastiskt fint.

[ingenting] har också släppt ny singel, "Ge tillbaka det" heter den. En betydligt gladpoppigare historia än "Halleluja", där grabbarna lämnat det Kentiga åt sidan för att istället närma sig en blandning av svensk progg och Jakob Hellman. En av de bättre låtarna man kan höra på radio just nu.

En annan låt som snurrat flitigt på radion på senaste är 30 Seconds to Mars senaste singel. Sångaren Jared Leto börjar bli lika känd i musik-svängen som han är som skådis, och det är väl på tiden då bandet nu har gjort inte mindre än tre fullängdare. Första singeln från senaste albumet heter "Kings and Queens" och kan mycket väl vara den starkaste låten som Leto & co spelat in hittills.

Sen får vi inte glömma det nya superbandet Them Crooked Vultures som består av Josh Homme (Queens of the Stone Age, Kyuss) på sång och gitarr, John Paul Jones (Led Zeppelin) på bas och Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) på trummor. Inga lättviktare direkt. Grohl och Homme har tidigare samarbetat då Dave trummade på Queens of the Stone Ages skiva "Songs for the Def", men John Paul Jones är en ny bekantskap. Och det är inte illa att få en sådan legend på bas, men trots Grohls och Jones meriterade bakgrunder är det med största säkerhet Homme som varit den som bestämt mest i bandet. Man hör tydligt hans stonerrock-bakgrund i låtarna, och det hela ligger faktiskt inte helt långt bort från Queens of the Stone Ages musik. Några trevliga låtar har Them Crooked Vultures fått till, och min favorit heter "Mind Eraser, No Chaser", en låt som inte någon av bandmedlemmarna behöver skämmas för.