lyssningsknark

som droger för dina öron

2000-talets bästa låtar - Nr. 32: Somewhere only we know

Kategori: Allmänt

Keane var på sitt debut-album stundtals strålande. Deras senare skivor har präglats av skräp. Det är en lite tråkig kontrast, men enligt mig är den helt sann. Som tur är kan man fortfarande lyssna på deras fina låtar från 2004 års "Hopes and fears". Den största hiten från skivan hette "Everything changes", men den har inte en chans rent kvalitativt mot öppningsspåret "Somewhere only we know". Här får piano-popbandet till sin finaste stund, med finfina ackordbyten, skönt sound och en magiskt snygg melodi. Tom Chaplin sjunger så bra som man önskar att han alltid gjorde och texten i låten är riktigt fint formulerad. Skivan i övrigt håller inte riktigt lika hög klass rakt igenom, men den är bra mycket bättre än resten av bandets skivor. Jag rekommenderar alla som gillar "Somewhere only we know" att också lyssna på "This is the last time", som är uppe och nuddar vid samma klass.

Bästa del av låten: Keane sparar första refrängen ända tills runt 01:55, men när den då slår till så slår den hårt. Här får hittar både texten hem och musiken lyfter ytterligare en division. Efter det här fortsätter låten att hålla samma fantastiska stämning, och kanske finns det ännu finare ögonblick längre fram, men det är här som den verkligen tar fart mot de riktigt höga höjderna.


Här är en länk till låten: http://www.youtube.com/watch?v=hmXY2MSrguE


För övrigt ska jag ikväll och se Mars Volta på Cirkus i Stockholm. Givetvis har jag skyhöga förväntningar på ett av världens bästa rockband, avlägger rapport om hur bra de var imorgon.

2000-talets bästa låtar - Nr. 33: First of the gang to die

Kategori: Allmänt

Morrisseys kanske största låt under 2000-talets första decennium hette "First of the gang to die", en låt som var så bra att den till och med konkurrerade ut en del Smiths-klassiker kvalitetsmässigt. "First of the gang to die" är nämligen en klockren hit på drygt tre och en halv minut, lika perfekt för skval-radiolyssnare som för inbitna fans och konsertbesökare. Morrisseys röst ackompanjeras av lysande gitarrspel samt ett stundtals motown-aktigt basspel (lyssna på refrängen) i ett arrangemang som är som klippt och skuret för melodin. Textmässigt är det, som vanligt när Morrissey är i farten, också enastående bra. "Moz" hade andra fina låtar under detta decennium, som "Irish blood, English heart" och "I´m throwing my arms around Paris", men inga av dem är lika direkta och samtidigt slitstarka som "First of the gang to die". En klockren låt av en artist som sällan gör något dåligt.

Bästa del av låten: Redan i bryggan in till refrängen vet man att man väntar på något som kommer att förändra ens liv. Och när första refrängen dundrar igång drygt en minut in i låten är den precis så fantastisk som man kan önska. Som om Jultomten skulle komma genom skorstenen med den melodin man alltid önskat sig, på ett ungefär.


2000-talets bästa låtar - Nr. 34: Äppelöga

Kategori: Allmänt

Christopher Sander, sångare i [ingenting], skrev "Äppelöga", men Anna Järvinen spelade in den innan Sander hann få med den på sin soloskiva "Hej Hå". Och det är just Järvinens version som jag tycker är så otroligt bra så att den platsar här. Det är en vacker indie-singer/songwriterlåt som passar hennes röst perfekt, och den lysande texten måste Sander hyllas för. Jag misstänker att det kanske är så att han spelar munspel på både hans egen version och på Järvinens inspelning, och det gör han i så fall riktigt bra. Soundet på låten är riktigt skönt, med ett relativt släpigt trumspel som andas lite 70-tal och fantastiskt fint gitarrspel. Att Anna sjunger som en gudinna gör inte saken sämre. Precis så här bra kan svenskspråkig pop vara när den görs på rätt sätt, med mycket hjärta och precis rätt feeling. För övrigt funderar jag på om Sander lyssnat på Ed Harcourts låt "Apple of my eye" (se plats 36 på denna lista) när han skrev "Äppelöga". Känns högst troligt med tanke på likheten i titlarna.

Bästa del av låten: Första raderna av andra versen, vid 01:30, är min favorit både textmässigt och uttrycksmässigt. "Äppelöga, jag vill inte störa, men Stockholm är en livlös plats när du inte är här". Svårare än så behöver det inte vara när allt stämmer, och det gör Järvinens röst, musikens flöde och textens stämning. Fantastiskt fint.