lyssningsknark

som droger för dina öron

Countdown 2012 - Best of

Kategori: Best of 2012

Klart att året ska avrundas med en best of, och även en worst of. För det har funnits en hel del goa grejer som hände 2012, och en del sämre. Här följer en högst subjektiv lista:
 
Årets låt: Blur - Under The Westway. Ja, den hamnade ju överst på listan som dominerat denna blogg i december, så det var väl kanske ingen högoddsare. Men ja, jag tycker fortfarande att den är bäst.
 
Årets upptäckt: Neon Indian. Jag såg livestreamingen från Coachella och fastnade framför något jag absolut inte trodde att jag skulle gilla. Det var Neon Indian, synthbaserad, småskruvad pop som var så bra att jag var tvungen att köpa allt som givits ut i detta namn (ok, det var inte överdrivet mycket, så plånboken gapade inte helt tom efteråt).
 
Årets gig: Refused på Way Out West. Det fanns en del annat bra som jag sett i år, som Blurs spelning på samma festival, Wilcos båda Sverige-spelningar och lite annat smått och gott, men inget golvade mig så som detta återförenade hardcore-band från Umeå. Glad överraskning!
 
Årets video: R.E.M. - That Someone Is You. Bandet finns inte längre, men det hindrade inte James Franco (ja, han den där snygga skådisen som bland annat spelar Green Goblins son i Spindelmannen) från att spela in en kul video till en av bandets sista låtar. Som för övrigt mycket väl kan vara en av deras bästa låtar.
 
Årets mest lovande: Jake Bugg. Jag tror på den här grabben, det kan nog bli något av honom. Förhoppningsvis är "Lightning Bolt" bara början.
 
Årets bästa skiva: The Crookes - Hold Fast. Här känns det verkligen som att de tidigare så lovande pojkarna i The Crookes blomamt ut på riktigt och spelat in en riktigt bra skiva. Inte helt klockren, men jag kan inte hitta någon annan skiva i år som är bättre.
 
Årets gitarrhjälte - Nels Cline i Wilco. När man ser bandet live så är det ingen tvekan om att det här är den mest intressante gitarristen som finns där ute just nu. Precis som förra året, alltså.
 
Årets cover: Ariel Pink's Haunted Graffitti:s version av "Baby". Inte för att den egentligen tillförde så mycket jämfört med Donnie & Joe Emersons original, men för att den gjorde så att så många människor fick upp ögonen för denna fantastiska låt. Om man istället vill ha en mer nyskapande cover så rekommenderar jag Albert Hammond Jr:s fantastiska version av Big Stars "Thirteen".
 
Årets tråkigaste: Att musikläggarna på Sveriges Radio verkar prioritera snett. Ren dynga, som man redan kan lyssna på i skitkanaler som Radio Rix och The Voice, läggs på en A-lista som roteras alldeles för hårt. Mitt tips - utvidga antalet ABCDE-listor till flera, lägg in lite mer otippad musik och jämna ut antalet spelningar så att låtar inte sönderspelas på det vis de gör idag. Och spola det där hyperkommersiella skräpet som spelas alldeles för mycket till förmån för smalare musik. "P3 älskar ny musik" - ja, visa det då!
 
Årets box: Blur - 21. Vilken jävla utrensning i arkivet, och ändå så hög klass på mycket. 
 
Årets kval: Gillar jag Cecilia Nordlunds "Alla Sa Att Allting Var Farligt"? Jag vet fortfarande inte. Ibland tycker jag att den är cool, ibland känns den bara som blaha. Kan det vara så att när den spelas mellan två skitlåtar på radion växer? Eller är den bra på riktigt? Jag har funderat i ett halvår och kan fortfarande inte bestämma mig.
 
Årets skivbutik: Amoeba Records i San Francisco. På min semester där var jag tvungen att besöka denna affär två gånger, så bra var den. Vilket jävla utbud, dessutom bra priser och schysst personal. Jag trodde inte såna här affärer fanns år 2012.
 
Årets skämt: Aftonbladet hävdade att David Bowie hade försvunnit och varit borta i flera år. Va?!
 
Årets musikresa: Tog en sväng till Liverpool och nördade ner mig rejält i The Beatles. Och visst fick jag en liten tan of standing in the english rain också, alldeles utanför Strawberry Fields. 
 
 
 
 
Det var det, 2012 är snart slut, jag önskar Gott Nytt År med årets bästa video:
 
 

Countdown 2012 - Döda hjältar

Kategori: Best of 2012

Det är väl brukligt, och kanske en aning morbidt, att räkna upp årets fallna hjältar så här alldeles i slutet av 2012. Alltså musiker och artister som antingen mist livhanken alldeles för tidigt, alldeles för sent eller precis vid rätt tidpunkt. Bara för någon dag sedan avled Fontella Bass, som är mest känd för den fantastiska souldängan "Rescue Me". Någon vecka innan var det sitar-mästaren Ravi Shankar som inte orkade hålla ut längre. Levon Helm,  trummis och sångare i The Band, har också försvunnit, likaså Stig Vig från Dag Vag. Ytterligare en stor soulsångerska försvann i och med Etta James bortgång i januari, medan näst siste Bee Gee:n Robin Gibb fick lämna jordelivet i maj. Jon Lord, mest känd som organist i Deep Purple, försvann också, precis som Beastie Boys-medlemmen Adam Yauch (mer känd under namnet MCA). Det finns givetvis en hög till, men jag avslutar min lista över personer som jag beundrat på något sätt som gått bort år 2012 med Davy Jones i The Monkees. Alla dessa tänkte jag nu hedra med ett klipp av den kanske mest inflytelserika av de jag räknat upp - Ravi Shankar. Här är ett klipp från Monterey Pop Festival 1967, en av många platser där Ravi Shankar gjorde ett enormt viktig arbete för att bygga broar mellan den klassiska indiska musiken och den västerländska populärkulturen. Till bilder från festivalen får man här njuta av Shankars musik, som kom att influera flera generationer av pop och rock-musiker, precis som den också influerade musiker i Indien och andra människor runt omkring i världen. Något den kommer fortsätta att göra, även efter Shankars död, precis som alla de andra människor jag räknat upp här kommer att göra.
 
 

Countdown 2012 - Crybaby

Kategori: Best of 2012

Ett av de band som jag missade år 2012, men som jag upptäckt alldeles på mållinjen är Crybaby. Först lyssnade jag på deras fina version av Daniel Johnstons "True Love Will Found You In The End", som var så pass bra att jag var tvungen att lyssna vidare. Tur var det, för Crybaby kan inte bara spela andras låtar, de skriver rikigt bra egna sådana. Så det är klart att jag måste tipsa om detta band, som låter som en blandning av Richard Hawley och The Crookes, nu precis innan året är slut, och det tänker jag göra genom deras finfina låt "When The Lights Go Out". Missa inte det här!