lyssningsknark

som droger för dina öron

Tisdagsoldies: Happy Mondays

Kategori: Tisdagsoldies

Till skillnad mot andra band i Madchestervågen i slutet av 80-talet och början av följande decennium så baserade inte Happy Mondays sin musik på retropop kryddad med mer dansvänliga ingredienser. För tvärtemot så fanns bandets rötter i rave-kulturen, något som de sedan lade lite mer klassiska pop-instrument till. Flera av bandets medlemmar använde en hel del droger, vilket säkert kan ha lett till deras val av musik och haft en del i deras kreativa framgång men samma driger blev sedan också Happy Mondays tunga fall. Innan dess hann de göra några skivor med en del utmärkt material på, där låtar som "Step On" och "Kinky Afro" står ut som klockrena exempel på när bandet var som bäst. 1992 splittrades Happy Mondays, men oväntat nog har de gjort comeback på 2000-talet och till och med släppt nytt material. Trots allt gammalt groll och problem som bandmedlemmarna haft sinsemellan har de alltså lyckats hitta tillbaka, vilket måste vara ett bevis på att musik faktiskt är större en knark. För de flesta, i alla fall.
 
 

Måndagscovern: Jump

Kategori: Måndagscovern

Väldigt få människor har missat Van Halens klassisker "Jump", en låt som upprörde en del fans när den kom ut - Eddie Van Halen spelade ju keyboard istället för gitarr! Fast även de får lite plåster på såren i och med hans ganska fräsiga gitarrsolo, som sedan följs av ett nästan lika häftigt synth-solo. När Powerman 5000 förra året gjorde en cover på låten tog de tillvara på det första av dessa solo och det spelas faktiskt exakt likadant, not för not. Annars har bandet gjort en de ändringar; det klassiska introt är ersatt med ett nytt, mindre episkt, elektroniskt riff. Van Halens klassiska synthriff gör faktiskt inte entré förrän efter första refrängen, då Powerman 5000 inte kan hålla på det längre. Annars är det en klart mer hårdrockig version som nu-metalgrabbarna bjuder på, med några riktigt coola idéer i refrängen. Spider One sjunger dessutom bra, om än lite onyanserat, och discotakten sitter så klockrent att man nästan skulle kunna tro att det är Adnrew W.K. som spelat in denna cover. Men det är det ju då inte, det är Powerman 5000 som haft lite roligt med denna klassiska låt och säkert upprör fler med detta än av Eddie Van Halen gjorde med originalet. Själv tycker jag att det är roligt när någon vågar prova lite nya grepp, även om resultatet inte är riktigt lika medryckande som Van Halens original.
 
 
 
 

Söndagsskivan: Meat Is Murder

Kategori: Söndagsskivan

Inför inspelningen av The Smiths andra album bestämde sig Johnny Marr och Morrissey för att de själva skulle producera skivan, då de hade varit besvikna med ljudet på deras debutskiva. Till sin hjälp hade de en då ung och inte speciellt välkänd Stephen Street, som hade arbetat med bandet på singeln "Heaven Knows I´m Miserable Now". Något som bandet hade varit nöjda med, och därför fortsatte de arbeta med Street som senare skulle komma att producera både The Smiths och Blur och därmed bli en välkänd och respekterad kille i musikbranschen. Titeln på The Smiths andra skiva var minst sagt politisk, men inte speciellt förvånande med tanke på Morrisseys väldigt aktiva vegtarianism, och även om orden "Meat Is Murder" kanske avskräckte en del skivköpare så är detta den enda skiva med bandet som toppat Englands albumlista under bandets tid tillsammans. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på vad som ryms på detta album. En av bandets absolut starkaste låtar, "The Headmaster Ritual" öppnar skivan och följs av den rockabilly-inspirerade "Rusholme Ruffians". "I Want The One I Can´t Have" har det där typiska soundet som Smiths kom att bli känt för medan följande "What She Said" är en rockigare historia. "That Joke Isn´t Funny Anymore" är en Smiths-ballad av klassiskt snitt, något som bandet skulle dra snäppet längre på kommande skivor. "Nowhere Fast" ger både Thatcher och drottningen en känga och visar att det finns mer politiska teman på skivan än de som titeln anspelar på. "Well I Wonder" är kanske inte skivans starkaste kort, men balladen har helt klart ett anslag som ändå inte går lyssnaren förbi. Klart rakare och mer direkt är "Barbarism Begins At Home" som med sitt riff och Marrs kvicka arpeggios är helt klart en pärla rent instrumentalt sett. Morrisseys sång gör inte saken sämre och melodin passar perfekt till kompet. Även rytmsektionen gör ett fint jobb och anmärkningsvärt är Rourkes funkiga basspel. Avslutar gör "Meat Is Murder", det långsamma, ångestframkallande titelspåret som är en riktigt tung låt som än idag känns aktuell, både textmässigt och musikaliskt. På senare utgåvor finns även "How Soon Is Now?" med (se dock upp med den på Spotify, där har man lyckats kasta runt låtarna så de får fel titlar!), en låt som många säkert förknippar med TV-serien "Charmed" ("Förhäxad" här i Sverige). Innan den i en ny version blev öppningsmusik till denna serie så var den dock känd som en av de där singlarna som The Smiths inte inkluderade på något album, utan lite old-fashioned bara släppte som just en singel. Nuförtiden kan man dock hitta den både på samlingar och på just senare utgåvor av "Meat Is Murder". Som inte är The Smiths bästa skiva enligt mig, men konkurrensen är (mindre passande ordval, kanske) mördande, och det är klart att detta är ett högkvalitativt verk som tar ett rejält steg framåt jämfört med bandets debutskiva. Hör är "Rusholme Ruffians", en av de lite mer okända låtarna på "Meat Is Murder":