lyssningsknark

Denna cover är knappast någon officiell utgåva (med största säkerhet, men man kan aldrig riktigt veta med länderna i öst), men det är en förbannat rolig version av Katy Perrys låt "Hot N Cold". Inspelad av ett ukarinskt polkaband som jag inte ens har något namn på så svänger den på ett helt annat sätt än vad originalet gör. Det engelska uttalet är desto mer tveksamt, med vad gör väl det när man har så mycket charm som dessa gubbar. Deras arrangemang är dessutom lekfullt och riktigt roligt, och jag hoppas att Katy Perry skulle uppskatta denna cover lika mycket som jag gör. För den är jävligt rolig, och ibland är det viktigare än hög kvalité och fet produktion.

Idag rankar jag de fem mest minnesvärda, eller kanske mest makabra, olyckorna i den moderna musikhistorien. Och utelämnar Buddy Holly. Helgerån givetvis, men hans död i en hemsk flygolycka är på många sätt inte lika intressant som de fem andra olyckorna jag listat här. Enligt mig i alla fall, döm mig inte för hårt.

Nr. 5 - Frank Zappa blir puttad av scenen

I december 1971 utspelade sig den klassiska scenen som Deep Purple har förevigat i låten "Smoke on the water" (väldigt tydligt i och med raderna om "Frank Zappa and mothers") då Frank Zappa och hans bands utrustning blev förstörd i och med en brand under deras spelning på ett casino i Montreaux (inte i Kanada, utan i Schweiz). Några dagar senare hade bandet lyckats låna ihop ny utrustning och gjorde en spelning på Londons Rainbow Theatre. På många sätt slutade denna spelning ännu väre än den förra, då en person i publiken sprang upp på scen och puttade ner Frank Zappa. Landningen var mindre mjuk då den bestod av en störtdykning ner på orkesterdikets cementgolv. Först befarade man att Zappa hade strukit med på kuppen, men riktigt så illa var det inte. Däremot gjorde han sig illa på flera ställen, tex ryggen och nacken, och fick sitta i rullstol länge efter olyckan. En annan lite mer udda sak som kraschlandningen medförde var att Zappas röstläge ändrades och sjönk en ters (alltså tre heltoner), vilket givetvis gjorde att Frank nu kunde ta betydligt lägre toner, medan han fick kämpa betydligt mer för att komma upp på höjden. Zappa gjorde det bästa av situationen och började skriva låtar som innehöll sång i riktigt låga register, något som var ganska ovanligt (lyssna tex på hårdrockslåtar från 70-talet, och kanske ännu mer på 80-talet. Det verkar ibland handla mer om vem som kan trycka ur sig den högsta tonen än vem som kan sjunga den bästa låten.). Utan denna olycka hade vi alltså inte fått avnjuta låtar som "Be in my video" och "Bobby Brown" i de låga tonarter som de nu går i. Tur i oturen, kan man säga.



Nr. 4 - Django Reinhardts husvagn brinner upp

Django Reinhardt var en zigenare (ett högst politiskt inkorrekt ord, men då uttrycket romer också verkar vara kontroversiellt idag är det svårt att veta vad man ska kalla deta folkslag. Jag lägger dock snarare en positiv värdering i ordet än en negativ, då jag tycker att zigenare är ett sjuhelvetes häftigt folk) som, precis som så många andra inom hans folkslag i det tidiga 1900-talets Belgien, bodde i en husvagn. I den bodde också hans fru, som tillverkade och sålde pappersblommor för att dryga ut parets högst modesta plånbok. Vad som varken hade slagit Django eller hans fru var att dessa blommor var högst brandfarliga, och efter att sent en kväll kommit hem från en spelning råkade Django välta ett ljus. Lågan tog snabbt fart i och med alla dessa pappersblommor som låg överallt, och innan Django hade undkommit den brinnande husvagnen hade hans vänstra hands ringfinger och lillfinger skadats så pass att de blev i stort sett obrukbara. Givetvis en fruktansvärd skada för en ung och lovande gitarrist. Men Reinhardt blev inte nedslagen av denna olycka, utan lyckades istället vända på det hela och lära sig spela med bara två fingrar. Inte bara skapligt utan riktigt bra, eller rättare sagt; i världsklass. Resten är historia - Django började spela med violinisten Stephane Grappelli och tillsammans spelade de in enormt många fina låtar. Idag ses Django Reinhardt som en av de absolut viktigaste jazzgitarristerna någonsin och han har ett helt följe av lärljungar som spelar jazz på samma sätt som honom. Men trots att de flesta av dem har fyra fingrar så lyckas väldigt få av dem spela lika bra som Django gjorde med sina två.



Nr. 3 - Tony Iommi kapar sina fingertoppar

Tony Iommi lyckades starta ett band i slutet av 60-talet. Men de saknade en sångare och satte därför upp lite lappar runt den smutsiga industristaden Birmingham. När de förstod att killen som sökte tjänsten var samma grabb som Iommi några år tidigare hade mobbat skiten ur var de högst tveksamma till att han skulle få platsen som bandets frontfigur. Men då de förstod att den högst fattige killen på något mystiskt sätt ägde ett eget PA-system förstod de att han kunde vara till nytta, även om han saknade något större vokalt register och fortfarande var en tönt i Iommis ögon, fick han vara med. Samme kille är idag känd som Ozzy Osbourne, en av de mest älskade sångarna i världen. Bandet är idag känt som Balck Sabbath, ett av de mest inflytelserika banden någonsin. Men det berodde inte bara på att de antog Ozzy (en av de mest oväntade att överleva sitt fantastiskt hårda rockstjärneliv) som sångare, eller att basisten Geezer Butler gillade att skriva ockulta låttexter eller att trummisen Bill Wards jazzbakgrund gjorde det svårt för honom att spela rak rockmusik. Nej, det beroode också på att Tony Iommi råkade kapa topparna på två av sina fingrar den absolut sista dagen han skulle arbeta på industrifabriken. Iommi övervägde att sluta spela gitarr, då det verkade omöjligt att göra det han ville med bara pekfingern och lillfingern oskadda på den hand som han hade på greppbrädan. Men efter att ha fått höra om hur just Django Reinhardt övervunnit sin olycka blev Iommi fast besluten att även han ta sig över detta hinder. Han limmade fast små plastbitar som fick fungera som provisoriska fingertoppar, men att böja strängar blev mycket svårare nu och Iommi kände att han saknade den kontroll han förr känt. För att göra det lite enklare att spela stämde han således ner gitarren ganska rejält, vilket gjorde att strängarna blev lite slappare och däme också lättare att böja. Samtidigt sjönk också tonhöjden hos instrumentet vilket gjorde att varje ackord blev tyngre än förut. Detta påverkade givetvis bandets musik, som fick ett mycket större djup och tyngd, och vips så var hårdrocken uppfunnen på allvar. Tidigare hade gitarrister som Jimi Henrix stämt ner ett halvt tonsteg, men Iommi gick här betydligt längre och hade vanligtvis sin gitarr nedstämd med ett och ett halvt tonsteg. Ganska snart fattade många andra rockers hur coolt detta var, och idag är det högst ovanligt att hårdrcksband (i alla fall de som blivit inspirerade av den skola som Black Sabbath startade) inte stämmer ner sina instrument. En äkta heavy metal-olycka, därmed.



Nr. 2 - Cliff Burton vinner fel sovplats i turnébussen

Metallica var 1986 fortfarande långtifrån ett så stort band som de blev på nittiotalet, men frågan är om de någonsin gjorde bättre musik än vad de gjorde vid denna tid. Efter att ha revolutionerat hårdrocken och tillsammans med band som Slayer skapat trash metal så var de nu ute på turné för att spela sin senaste skiva, "Master of Puppets". Under en resa genom Sverige med sin turnébuss så drog den virtuose basisten (och på många sätt bandets kreativa motor) Cliff Burton kort med ledgitarristen Kirk Hammett om vem som skulle få välja sovplats. Burton vann med kortet Spader Ess (ett klassiskt rock-kort, tänk bara på Motörheads, en av Metallicas största inspirationskällor, låt "Ace of Spades") och valde den plats som han tyckte var bäst. Oturligt nog så var den platsen inte den bästa just denna natt. Runt klockan 7 på morgonen, i närheten av Ljungby, välte bussen på en isfläck (enligt chauffören i alla fall, enligt sångaren James Hetfield fanns ingen sådan fläck men döremot tyckte han sig känna spritlukt från chauffören) och Cliff Burton kastades genom fönstret. När sedan bussen rullade tillbaka krossades han under den. Burton dog, bandet och dess fans sörjde och Metallica skaffade en ny bassist i Jason Newstedt och släppte skivan "...and justice for all", ett album som karakteriseras av att basen är väldigt låg i mixen. Några år senare släppte bandet sin klassiska svarta skiva och blev ett av världens största band då deras nya sound var betydligt snällare än vad det varit under Burtons tid i bandet. Frågan är bara om det var bättre. Eller om medlemmarna någonsin kom över Burtons död, då Newstedt gjorde ett uttalande då han efter 14 års trogen tjänst hoppade av bandet och i vilket han menade att han aldrig riktigt känt sig som en del av Metallica.



Nr. 1 - Terry Kath råkar skjuta sig själv

Chicago (eller Chicago Transit Authority, som de kallade sig i början av karriären) var faktiskt, tro det eller ej, ett riktigt coolt och svängigt band en gång i tiden. Under slutet av 60-talet och under största delen av 70-talet spelade de en levande rockmusik med inslag av jazz, funk och soul. Mycket berodde antagligen på gitarristen Terry Kath som försåg bandets låtar med ett ganska röjigt, oskolat gitarrspel. Jimi Hendrix ska ha sett bandet under dess tidiga dagar och utbrustit att "den där gitarristen är bättre än mig!". Onekligen en ganska fin komplimang. Och visst var Terry Kath bra, och smått banbrytande också. Lyssna bara på hans epos "Free form guitar" där han låter guran frambringa både välljud och oljud, i en härlig blandning av rundgång och överstyrd elgitarr. Men efter att bandet släppt skivan "X" (Chicago var så fiffiga, eller tråkiga, att de döpte alla sina skivor i nummerordning. Detta var således deras tionde album), där Kath bland annat sjöng en av sina bästa låtar, öppningsspåret "Once or Twice", befann sig Kath i sitt hem med en polare. Kath samlade på en något udda sak, nämligen pistoler, och hade tydligen några stycken skjutvapen. Han började med att trycka tömma ett redan tomt magasin från en .38 mot sitt eget huvud på skoj, innan han bytte till en semi-automatisk 9mm pistol och yttrade orden "Don´t worry, it´s not loaded". Vad Terry inte visste var att han av misstag inte hade tömt magasinet helt, utan en liten kula hade råkat stanna kvar. Just denna kula gjorde att just de orden blev Kaths sista, och i och med hans tragiska död förvandlades också hans band till det slicka, balladsåsiga och smått sliskiga band som de flesta idag kopplar ihop deras namn med. Terry Kaths död var alltså högst tragisk i dubbel bemärkelse.




Sen så är det dags för Spotify-listan: lyssningsknark