lyssningsknark

Jag hade på något helt overkligt sätt lyckats missa Lemonheads fram till och med förra veckan, då jag hörde dem av en slump. Tur för mig, för det här är ett riktigt bra band. Evan Dando, som är ende originalmedlemmen sedan väldigt många år tillbaka, startade Lemonheads redan under det tidiga 80-talet. Då spelade de någons slags punk med influenser både från hårdrock och country. Under 90-talet började Dando och hans kamrater odla en mer alternativ rockstil, vilket råkade passa perfekt när grunge-vågen kom i slutet av 1991. Men trots att bandets stil inte skiljde sig speciellt mycket från många andra stora amerikanska band under denna period så fick Lemonheads aldrig riktigt det kommersiella genombrott som många andra fick. Kanske berodde det på att deras singlar inte var riktigt lika catchiga som många andras, eller så kan det ha varit en marknadsföringsfråga. Bandet turnerade inte alltför flitigt under denna period, mycket beroende på Dandos problem med droger, vilket säkert medförde att de inte kunde nå ut till sina potentiella fans. 1997 lades bandet på is, men i mitten av 2000-talet tog Dando upp Lemonheads igen och har sedan dess släppt två album, ett med eget material och ett bestående av covers. Det är dock de saker som Lemonheads gjorde under 90-talet som de koms bäst ihåg för, och här har jag letat upp det riktiga esset; "Into your arms". Här, i bandets kanske största ögonblick rent försäljningsmässigt, har Dando skrivit en alternativ rocklåt med popambitioner, inte helt olikt många av Kurt Cobains stora ögonblick (tänk "About a girl", och inspelningen gör den verkligen rätt visa. Studioversionen finns på Youtube, men är inte inbäddningsbar, så jag lägger in en länk till den här nedan. Samt att jag lägger in en "fejk-livetagning", där sången framförs live men instrumenten är hämtade från playback. "Into your arms" är en av mina nya favoritlåtar, lite lustigt kanske med tanke på att den har några år på nacken, och är ett måste att lyssna på!


http://www.youtube.com/watch?v=zm9nEa5UoQA

Låten "Real Wild Child (Wild One)" är antagligen mest känd i Iggy Pops 80-talsversion, men jag föredrar nog egentligen senare liveinspelningar framför denna studioversion, mycket på grund av den inte så lite daterade ljudbilden som Iggy använder sig av här. I vilket fall så är inte någon av Iggys versionar av låten originalet, det spelades in redan 1958 av rockabilly-sångaren Johhny O'Keefe & the Dee Jays och det skiljer sig en hel del från Iggys version. Här är det nämligen just rockbilly som låten baseras på, något som tagits upp av bland annat Brian Setzer som också spelat in låten senare. Den nyaste versionen av låten jag hört är den Max Riviera spelat in, en låt som snurrat flitigt som reklammusik på svensk reklambaserad TV under 2010. Här har Max plockat bort både 80-talsfeeling och rockabilly och ersatt dem med en akustisk grund. Riktigt snyggt faktiskt. Här får ni då tre väldigt olika, men alla bra på sina egna sätt, versioner av en och samma låt. Inte illa.

Stevie Ray Vaughan drog inspiration från både blueslirare som Albert King, jazzkatter som Kenny Burell och klassiska bluesrockare som Jimi Hendrix och fick till en liten blandning av alla dessa element in i sin egen stil. Han räknas dock främst som en modern blueskille och hade sin storhetstid under 80-talet i USA där han turnerade flitigt med sitt band Double Trouble. En del tycker att Stevie spelade Hendrix låtar bättre än vad orignalet själv gjorde. Det håller jag inte med om, men faktum är ofrånkomligt att han spelade sina egna låtar bättre än någon annan samt besatt en stil som få andra klarade av att bemästra under hans livstid. Vaughan brottades med en del alkoholproblem, men det var något helt annat som tog livet av honom. Den 26 augusti 1990 dog han i en helikopterkrasch, bara några timmar efter hans sista gig som avslutades med ett jam med Eric Clapton, Buddy Guy, Jimmie Vaughan och Robert Cray. Trots att Stevies liv avslutades i förtid så var det ändå med flaggan i topp efter att ha delat scen med dessa fyra andra blueslegender. Här har jag plockat fram den instrumentala låten "Scuttle Buttin'" där man kan höra Stevie Rays stilbildande spel i högform.

Och så blir det en Spotify-lista också: lyssningsknark

Idag bjuder jag på en av Beach Boys mindre kända hits; "Wild Honey". Efter att ha tryckt ut trallvänliga låtar i några år sökte sig Brian Wilson mot mer konstnärliga lösningar, samtidigt som han sällan lät melodierna lida för detta. Några av dessa låtar lyckades med blandningen högkvalitativ konst och samtidigt lättillgänglig, medan en del av låtarna från denna period var svårare för publiken att smälta (men de hade sällan lägre konstnärlig klass för det, kanske snarare tvärtom). "Wild Honey" hamnar väl någonstans i mitten av dessa ytterligheter, då det är en harmoniskt sett ganska enkel låt och inte prövade publiken allt för hårt samtidigt som Wilson ändå vågade ta ut svängarna i arrangemanget, vilket gjorde att den kanske inte blev lika stor som exempelvis "Help me Rhonda". Sett så här i backspegeln tycker jag nog att den ligger i toppskiktet bland Beach Boys låtar, och det är inte illa med tanke på den höga kvalité som många av bandets låtar har.

Best Coast är inte från Göteborg, ifall någon nu skulle tro det. Istället kommer trion från Los Angeles, och jag tror nog att vädret generellt sett är lite bättre där än vad den är på den svenska västkusten. Hur som helst har bandet nyligen släppt sin debutplatta, en surfpops-historia med stora garage och indie-ambitioner. Som någon slags blandning av 60-talets Beach Boys med 90-talets Hole, om vi nu ska ta och ringa in stora, kända band. Eller kanske som ett slags svar på ett mer kvinnligt Sonic Youth, då det är en sångerska och inte en sångare som är den viktigaste beståndsdelen i Best Coast. Skivan heter "Crazy For You" och öppningslåten "Boyfriend" sticker ut som en riktigt schysst låt. Mindre modern kanske, men desto mer högkvalitativ än mycket nymodigt skräp.

Supremes, eller Diana Ross & the Supremes som de hette lite längre in i karriären (mycket till de bandmedlemmar som inte hette Diana Ross förtret), var en enormt framgångsrik vokalgrupp under 60-talet. De sålde enorma mängder skivor och inspirerade samtidigt både män och kvinnor att göra musik med liknande arrangemang, och var en stor anledning till att Motown hade pengar på kontot. Som vanligt på detta skivbolag så skrevs en hel del av hitsinglarna av Holland-Dozier-Holland (som antagligen var en ännu större anledning till Motowns feta plånbok). I slutet av 60-talet gick Diana Ross solo på riktigt, nu utan The Supremes, men gruppen levde vidare trots en del ändringar i uppsättningen och upplöstes inte förrän 1977. Det är dock musiken när Ross var med i gruppen som man minns bäst idag, och bland alla de fina låtar som Supremes hade på sin repertoar har jag här tagit fram superhiten "You Can´t Hurry Love". En klassiker bland klassiker som "Baby Love" och "Stop! In The Name Of Love", som kanske känns som ett lite tråkigt och förutsägbart val. Men när man lyssnar till låten kommer man förhoppningsvis förstå varför jag valt just "You Can´t Hurry Love". Den är nämligen precis så bra som alla megahitar borde vara.

Sångaren i Dreamboy, Ludwig Bell, har gjort en "Annika Norlin". Alltså släppt en svenskspråkig soloskiva, och även om Ludwigs kanske inte är riktigt lika bra som Säkert!:s, så är den minst sagt lovande. Man känner lätt igen rösten, den bräckliga kvalitén och inte helt tonsäkra sången låter som vanligt när Bell tar i. Lite roligt är att denna skiva kommer ungefär samtidigt som Andreas Söderlunds solo-projekt kickar off, då just Söderlund producerade Dreamboys debutplatta. Om han har haft ett finger med i spelet även här vet jag inget om, men sant är i alla fall att de båda herrarna Bell och Söderlunds röster inte ligger helt långt ifrån varandra. Här har ni "Jag är en idiot" (nej, det är ingen Imperiet-cover) från Ludwig Bells solodebut "Jag har försökt förklara":

Thunderclap Newman släppte bara ett enda album, 1969 års "Hollywood Dream", och när skivan kom ut sålde den inget vidare. Men skivan växte och desto längre tid som förflöt, desto fler hyllade den. Inte minst singeln "Something in the air", som man bland annat kan hitta som soundtrack i både filmer och tv-serier (senast igår hörde jag den under ett avsnitt av "My name is Earl", för ett tag sedan fann jag den också i filmen "Almost Famous"). Inte så konstigt, då det är en lysande låt som verkligen känns som något som spelades in i brytningen mellan 60 och 70-tal, samtidigt har den ändå någon slags aktuell släng över sig. Inte nog med att originalet är en riktigt fin inspelning, Tom Petty har också spelat in en riktigt lyckad cover. Den slänger jag upp som en tisdagsbonus.

Temptations fick en gång i tiden en stor hit med den souliga "Just my imagination (running away with me)". Åtskilliga år senare tog Rolling Stones upp låten i sin repertoar, rockade till den rejält och fick själva till en fin version av denna klassiker. Det är nästan så att Temptations version kan te sig lite mesig jämfört med Stones version, då deras mjuka röster skiljer sig rejält från Mick Jaggers stökiga sång. Att sedan Keith Richards körar i refrängerna gör att låten får ytterligare en småslaskig känsla. Det roliga är att båda versionerna av låten känns högst innerliga och äkta, trots att så mycket skiljer dem åt. Denna förmåga som Rolling Stones har, att ofta lyckas att göra nya versioner av gamla låtar som känns precis som om de själva skulle ha skrivit originalet, är lika nästan lika mycket värd som deras förmåga att skriva egna storslagna låtar. Som ett axplock finns "Time is on my side", "Love in vain", "Stop breaking down" och just "Just my imagination (running away with me)".

Idag avhandlar jag den person som kanske kommit att förknippas mest, och kanske bäst, med att modernisera bluesen till vad den är idag. B.B. King heter denne man, som genom att elektrifiera bluesmusiken utan att förlora dess rötter gav en helt ny dimension till musiken. King har haft en minst sagt lång karriär, och för bara några år sedan turnerade han städigt och gav fler spelningar per år än nästan vem som helst. Och då var gubben i 80-årsåldern, vilket måste räknas som en bedrift i sig. Att han verkar hålla sig i fin form rent spel och sångmässigt vittnar också om hans storhet. En storhet som inspirerat de flesta som håller på med modern blues, från Eric Clapton till Robert Cray. Här har jag plockat fram ett av hans guldkorn, "The thrill is gone", där man kan höra hans nästan jazzaktiga spel, samtidigt som han ändå håller hårt i blueslicksen. En lysande låt, som B.B. vanligtvis framför med lika stor passion kväll efter kväll.


Och så blir det en Spotify-lista också: lyssningsknark

För ett tag sedan läste jag Nick Caves andra roman "Bunny Munroes Död" och var högst imponerad både av hans språk och hans berättarförmåga. Dessutom hade boken en handling som var riktigt bra. Samtidigt blev jag också påmind om att Cave faktiskt har gjort en hel del bra låtar. Så därför måste jag givetvis dela med mig av en av alla hans sånger. "Dig, Lazarus, Dig!!!" heter titelspåret från 2008 års album, och det är roligt att höra att Cave än idag skriver bra musik istället för att göra som många andra artister som lever på det de gjorde i det förgågna. Här gräver Cave djupt i sina rötter, det vill säga blues, postpunk och rock. Resultatet är riktigt bra.

Trots att de haft ganska rejäla framgångar på andra ställen i världen så är Modest Mouse fortfarande rätt okända i Sverige. Vad det kan bero vet jag inte, dåligt smak, dåligt med PR, få konserter, avsaknad av stora hits kan vara några av de anledningar som jag kan komma på. Hur som helst fick de ett litet uppsving rent medialt för några år sedan när forne Smiths-gitarristen Johnny Marr sällade sig till de andra bandmedlemmarna och blev något förvånande en fast medlem av Modest Mouse. Låten som jag spelar idag är dock gjord innan Marrs intåg i gruppen. "Float on" är hämtad från 2004 års album "Good News For People Who Loves Bad News" (en albumtitel som helt klart kan mäta sig med Bob Hunds "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk") och är en riktig indiedänga som passar perfekt för en fredagseftermiddag.

Thelma Houston är egentligen mest känd för en enda låt, "Don´t leave me this way", som är en cover på Harold Melvin & the Blue Notes original. Houston fick kontrakt med Motown redan 1971 och släppte en hel rad med singlar utan någon större framgång på topplistorna. Som tur är så satsade man ofta mer långsiktigt på artister förr i tiden, så Motown behöll Thelma och satsade på nya inspelningar. Vilket betalade igen sig till sist, då "Don´t leave me this way" blev en dunderhit. Houston har aldrig riktigt lyckats följa upp succén och under nästan två decennier var det helt tyst om hennes artistkarriär. 2007 släppte hon till slut nytt material, men då på nytt skivbolag. Hur som helst så är hennes enda stora hit en riktig klassiker, som väl förtjänar sin plats här under.

The Magic Numbers tredje fullängdare har varit ute i några veckor nu och jag håller fortfarande på att lyssna in mig på det. I början gick det lite trögt, och jag tyckte inte att låtarna höll samma höga klass som de som fanns bå bandets två tidigare album. Men "The Runaway" är en skiva som växer, och även om den kanske inte komma upp i samma standard som bandets tidigare verk så är det långt ifrån dåliga låtar som finns på skivan. "The Pulse" är en av de låtarna som verkligen växte efter några lyssningar och nu känns helgjuten. Stråkarna är vackert arrangerade, sången är lika mjuk och skön som vanligt och stämningen är minst sagt vemodig. På ett bra sätt. Lyssna själv och hör efter.

Medlemmarna i The Expressions måste blivit lite smått förvånade när de för första gången fick se omslaget till deras debutalbum. Det stod nämligen inte deras namn på konvolutet, istället hade skivbolaget skrivit dit namnet "Guess Who?", vilket då blev bandets nya namn. Skivbolagets anledning till att döpa om bandet, som redan haft en liten hit med låten "Shakin' All Over" (en cover på Johnny Kidd and the Pirates låt som sålde som smör i Kanada i den nya version som Expressions hade spelat in) var att man skulle lura skivköparna att tro att det var ett annat känt band som låg bakom musiken, men som skulle ha gömt sig bakom ett nytt namn. Så var ju inte fallet, och jag vet inte hur många som gick på finten, men bandet fick i alla fall byta namn. Debuten släpptes i mitten at 60-talet, men det skulle dröja till slutet av samma decennium innan bandet spelade in sin bästa låt; "These Eyes". Här har bandet fått till en finfin soul-låt där allt är perfekt, från melodi och text till arrangemang och framförande. Några år senare skulle medlemmarna gå skilda vägar, innan några av dem återförenades i mitten av 80-talet under det bandnamn som deras skivbolag en gång gett dem. Så vitt jag vet turnerar de fortfarande, ibland helt utan originalmedlemmar (något som ter sig lite lustigt i mina ögon), och om de inte spelar "These Eyes" under dessa spelningar så tror jag att publiken blir minst sagt besviken.

Howlin´ Wolf spelade in originalet av låten "Killing Floor" på den tiden då blues fortfarande var skitig och farlig musik. När Jimi Hendrix kom gjorde han rockmusiken ännu bluesigare, skitigare och farligare än vad den varit tidigare. Därför känns det ganska logiskt att Hendrix spelade in "Killing Floor" i en ny, helt otrolig, version. Hendrix gjorde sin egen variant av riffet som låten bygger på, ökade tempot och fick in sin klassiska virvelvindskänsla över hela låten. Att han dessutom kryddade den med ett gitarrsolo så bra som något gör denna cover ännu bättre, och trots att den inte finns utgiven på något riktigt studioalbum med Hendrix så kan man hitta den på "BBC Sessions"-skivan (som förutom "Killing Floor" innehåller flera andra stora stunder, både okända låtar som liveversioner av Hendrix-klassiker). En lysande cover på en lysande låt.


Tråkigt nog finns inte hela originalet på Youtube, men på Spotify kan man hitta den. Här kommer ett smakprov i forma av ungefär halva originalet, samt Hendrix cover i liveformat från Monterey-festivalen 1967, då BBC-inspelningen inte finns på Youtube (men givetvis går även denna att finna på Spotify):

Little Walter var under sin livstid en av de absolut vassaste bluesmunspelarna i världen. Att han sen kunde sjunga också visade sig också vara en klar fördel för hans karriär. Hans karriär tog fart på riktigt när han började spela i Muddy Waters band, var han verkligen fick visa prov på hur bra han kunde spela munspel. Då det blev lite tid över på en studiosession med Waters spelade Little Walter in den instrumentala låten "Juke", som helt oväntat blev en hit och gjorde Walter till en stjärna även som soloartist. Därför började man på Chess records spela in låtar med Little Walter, nu både på sång och munspel, och en hel rad med hits kom ut ur detta arbete. Walter fick desto längre tiden gick mer och mer problem med sitt alkoholmissbruk, och att hans artisteri blev lidande var uppenbart. 1964 turnerade han lite med Rolling Stones, men Little Walter var mer eller en skugga av sitt forna jag efter att ha fokuserat mer på spriten än på sina framträdanden. Efter att ha deltagit i ett gatuslagsmål dog Little Walter av skadorna han ådrog sig, då han var på den förlorade sidan i striden. 1968 var året, och efter sin död räknas Little Walter som en av de mest inflytelserika bluesmunspelarna. Här har jag plockat fram låten "Last Night", där man både får höra prov på hans fina munspelsinsats samt hans fantastiska sång, något som ibland kommer i skymundan när man nämner Little Walters namn.


Som vanligt på söndagar så kommer också en Spotify-länk: lyssningsknark

Idag bjuder jag på en riktig rökare från Thin Lizzys digra katalog: "Waiting for an alibi". Här samsas Phil Lynotts lysande sång och basspel med lika perfekta gitarrslingor som vanligt när det gäller Thin Lizzy, samt ett trumspel som är så mycket rock n roll att man bara måste digga det. Och gitarrsolot sen, så perfekt avvägt att balansgången mellan melodiska linjer och virtuosa löpningar känns hur stadig som helst. Mitt i allt det här finns också en lysande låt, som så ofta när det gäller detta fantastiska band.

Love Lake är ett så anonymt projekt att jag knappt vet någonting om vad som döljer sig bakom bandnamnet. En kille vid namn Anders Carlson spelar allt och sjunger, och genren känns som lite småskruvad indiepop, och jag tycker att musikne inte är helt långt bort från den som band som Vampire Weekend gör. Första officiella släppet heter i alla fall "Curses" och det är en högst angenäm låt att lyssna på. Enligt uppgift kommer Love Lake att släppa sin fullängdare i september. Den som lever får se. Tills dess får man hålla till godo med "Curses", här nedan har ni ett youtube-klipp med låten, letar man vidare lite kan man också hitta en gratis (och laglig) download på nätet.

Four Tops var ett av Motows stora flaggskepp och hade stora hits som "I Can´t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)" och "Loving you is sweeter than ever". Bakom framgångskonceptet stod fyra riktigt stabila sångare och Motowns klassiska låtskrivartrio Holland-Dozie-Holland och på 60-talet var de en riktigt het akt, både på skiva och på scen. Desto längre in i 70-talet man kom så verkar det som att Temptations tog över mer och mer av den popularitet som Four Tops hade haft. Gruppen spelade fortfarande in fin musik, som "Are You Man Enough", och sålde mer än hyfsat mycket skivor, men sin absoluta storhetstid måste ändå räknas till deras tidiga år. Då de bland annat släppte låten "Reach Out, I´ll Be There", som är en av de absolut bästa soullåtarna någonsin och definitivt bland det bästa som Motown någonsin tryckt på en skiva.

Spanska Delorean följer nu upp sin fina EP "Ayrton Senna" (som jag tidigare nämnt här) med fullängdaren "Subiza", en skiva som har ett lika soft sound som gruppens tidigare alster. Stilen är som vanligt elektronisk och dansant, solig house blandat med mer traditionell danspop och det låter riktigt bra. Första spåret på skivan heter "Stay Close" och är en riktig sommarnattslåt som jag mer än gärna skulle höra på utestälen runt om i landet. Här under har ni musikvideon.

Efter det att Phil Collins lämnat Genesis anno 1985 för att satsa på en solokarriär så startade bandets basist och gitarrist Mike Rutherfordett nytt projekt: Mike & the Mechanics. Med i bandet fanns flera andra gamla rävar, men ingen som tidigare spelat i ett lika känt band som Rutherford, alltså var det ganska logiskt att döpa bandet efter honom. Men den som verkligen gav färg åt bandets låtar var sångaren Paul Young, som med sin säregna röst gjorde bandets vuxen-rock lite bättre än vad den hade kunnat vara med någon annan vid mikrofonen. Mike & the Mechanics hade flera hits under åren och för en gångs skull så går min smak ihop med skivköparnas, då min favoritlåt "Over my shoulder" också är ett av bandets mest framgångsrika alster. Och det är inte så konstigt, för det är en liten fantastisk melodi som grabbarna i bandet snickrade ihop till denna låt, så pass bra att man lät den fungera som vissel-solo också (något som jag är lite utav en sucker för, och även om det ibland känns lite överdrivet slickt (läs Scorpions - "Wind of Change") så kan det också vara otroligt snyggt (läs: Pugh Rogefeldts liveversion av "Vandrar i ett regn", hämtad från skivan "Ett steg till")). Paul Young dog år 2000 och bandets efterföljande skiva, 2004 års "Rewired", saknar verkligen hans röst.

1964 släppte Cornelis Vreeswijk sin första LP "Ballader och oförskämdheter". På den finns flera guldkorn, och ett av alla dessa heter "Tältet". Det är kanske inte Cornelis mest kända visa, men den tillhör toppskiktet av vad han skrev (och det vill inte säga lite, då mannen skrev en helt otrolig rad med bra låtar). 1989 släppte en annan herre sitt debutalbum. Skivan hette "...och stora havet", och namnet som stod framför titeln var Jakob Hellmans. En kille som inte gjorde mycket efter denna hyllade debut (fast just nu verkar han vara i ropet med en comeback, jag är dock tveksam på om det verkligen blir en ny skiva. Den som lever får se, som det brukar heta) utom några smågigs och ett fåtal covers på diverse hyllningsplattor. En av dessa covers vad Hellmans version av "Tältet", som spelades in till "Den flygande holländaren" som var en rejäl hyllningsskiva med 57 spår av Cornelis låtar i nya tolkningar. Jag har svårt att se någon annan av dessa tolkningar som bättre än just Helmmans version av "Tältet", där han beväpnad med endast en elgitarr och sång tar sig an denna fantastiska låt. Resultatet blev en riktigt fräsch version, som jag är säker på att Cornelis hade uppskattat om han hade hört. Jag uppskattar den, i vilket fall.

Sonny Boy Williamsons historia är precis så där halvdunkel och byggd på mer eller mindre sanna legender som en äkta gammal blueslirares historia ska vara. Således vet ingen riktigt säkert när han egentligen föddes, eller vad han egentligen hette. Rice Miller kallades han i alla fall av sina medmusikanter, och var antagligen vad han kallade sig själv innan han gjorde en smått vansinnig sak. Miller tog nämligen namnet Sonny Boy Williamson, ett namn som en känd bluesmunspelare och sångare redan hette. Original-Sonny Boy ville dock inte turnera i södern, vilket öppnade upp en lucka för den nye Sonny Boy. Och när den kändare av de två blev mördad i Chicago så verkade ingen riktigt bry sig om att den senare hade tagit hans namn och turnerade runt som just en sångare och munspelare som spelade blues. Efter detta hann den senare Sonny Boy Williamson bli betydlgit kändare än sin namne, spela med blueslegender från så skilda tidsepoker som Robert Johnson och Eric Clapton. På en av hans sista inspelningar spelade en viss Jimmy Page elgitarr, vilket vittnar om att Sonny Boy verkligen jammat med legender. Precis som han själv blev en legend efter det att han dött av en hjärtattack år 1965. Och han blev inte en legend på grund av hans hårda leverne eller några skandaler, trots att han stod för båda dessa företeelser, utan för sin fina musik som man här under kan få ett riktigt bra smakprov på. "Good morning little school girl" heter låten och den är mer än lyssningsvärd.


Och så är det Spotify-dags: lyssningsknark

Franska Phoenix har en sångare som pratar typisk halvtaskig fransk-engelska (inte lika illa som många svenska politikers och tv-reportrars svengelska, men fortfarande dålig nog för att få en att rygga tillbaka). Lustigt nog sjunger han med riktigt bra uttal av samma språk. Tur är nog det, annars tror jag knappast att Phoenix skulle fått samma internationella genombrott som de fick förra året med skivan "Wolfgang Amadeus Phoenix". Bandet hade tidigare haft framgångar, speciellt med 2004 års singel "Everything is everything", men 2009 slog de verkligen igenom med dunder och brak. Mycket på grund av låten "1901". För om man tyckte att bandets låtar höll hög standard förr så lyfte de ribban med sitt senaste album och speciellt med just "1901", som är en riktigt fin liten poplåt.

The Good, The Bad and The Queen blev snabbt kända i England och redan innan de hade hunnit släppa någon musik hade bandet hypats upp en hel del. Mycket beroende på att bandet var ett av Blur-sångaren Damon Albarns små projekt, samt att ingen mindre än Clash-basisten Paul Simonon också var en del av denna nya konstellation. I Sverige blev de aldrig lika kända, och de flesta rycker antagligen åt axlarna om man nämner bandets namn (vissa tänker nog istället på en viss Clint Eastwood-rulle med ett liknande namn. Knappast en slump, då Albarn verkar vara lite av ett Clintan-fan, då han döpte Gorillaz debutsingel till skådisens namn. Detta bandnamn ska dock anspela mer på alla olika sorters människor som finns i London snarare än en klassisk västernfilm), och trots att bandets enda skiva sålde bra i England och fick lysande recensioner i Sverige verkar det som att den ändå gick förbi de flesta i detta rike. Därför slänger jag här upp en av singlarna från The Good, The Bad and The Queens finfina skiva, så att man ska få en chans till. Här är "Herculean":

Edwin Starr, som inte har något överhuvudtaget att göra med sin mer kända namne Ringo, hade egentligen bara en enda riktigt stor hit under sin karriär. Och den fick han under sin tid på Motown-etiketten, där han huserade under 70-talets första hälft. Låten hette "War" och måste ses som en klassiker idag, även om få kanske känner den vid titeln. Få andra av Motowns artister gjorde egentligen samhällsmedveten musik, med Marvin Gayes "What´s going on"-skiva som bästa undantag, men här hade man en låt som var starkt kritisk mot vad som pågick vid denna tid då USA (då som nu) var ute och härjade med den sedvanliga ursäkten att skapa en bättre värld. Därmed kan jag tänka att bolagstopparna vid Motown var lite osäkra på om låten verkligen var värd att släppa, men om de varit tveksamma kring den småkontroversiella (så hemskt verkar det väl egentligen inte vara att sjunga "War, what is it good for, absolutely nothing") texten så lär musiken och framförandet övertygat dem om att detta var en låt som låg rätt i tiden. Om funderingarna var sådana som jag tror så gjorde skivbolaget rätt när de släppte "War" som en singel, för den blev en i raden av Motowns många list-ettor och Edwin Starrs största stund, i alla fall rent kommersiellt. Kanske kan succén med låten inspirerat Marvin Gaye till att spela in tidigare nämnda "What´s going on" i slutet av samma år.

Arcade Fire släpper i dagarna sitt nya album "The Suburbs", och jag har smyglyssnat lite på det i veckan. Vad jag hört är minst sagt lovande, inte minst i titelspåret som känns lite enklare och poppigare än majoriteten av bandets tidigare material. Här finns ett rakt sväng och en nästan folkig underton, men samtidigt känner man igen Arcade Fire, inte minst genom den lysande sånginsatsen. Stråkarna skäms inte heller för sig, och hela låten känns rakt igenom väldigt välarrangerad. Ett riktigt lovande smakprov från ett av sommarens riktigt stora albumsläpp, i alla fall i min värld.

Förra veckan såg jag filmen "Fanboys", som i väldigt korta drag handlade om ett gäng supernördar som skulle försöka få se filmen "Star Wars Episode 1 - The Dark Menace" innan alla andra. Filmen får väl rankas som jävligt sådär (precis som "Star Wars Episode 1 - The Dark Menace"), men vad som var kul var att soundtracket hämtades från runt tiden innan just George Lucas fjärde Star Wars-film (ja, det är ju lite krångligt det där, men som de flesta säkert vet så börjar ju Star Wars serien på episod 4, och fortsätter sedan upp til numero 6 innan man får se början av historien som logiskt nog utspelar sig i episod 1) kom på bio, alltså slutet av 90-talet. Och då fick jag höra en låt som jag säkert hört förr men aldrig lagt märke till förrän nu; Spacehogs "In The Meantime". Tur var väl det, för det här är en sån där 90-talspärla som biter sig fast på ett ihärdigt vis för att aldrig vilja släppa taget, i likhet med andra 90-talsklassiker som Deep Blue Somethings "Breakfast at Tiffany´s", Fountains of Waynes "Sink to the Bottom" och New Radicals "You get what you give". Spacehog släppte låten redan 1995 på skivan "Resident Alien" och fick en hit med den. Bandet hann med att göra ett album till, 1998 års "The Chinese Album", och turnera lite med Oasis och Black Crows (vad som är lite roligt med denna turnén är att det finns bröder i alla tre band, och i de två headlinarna bråkade bröderna ofta ganska rejält. Hur det var i Spacehogs fall vet jag inte) innan de splittrades. Kvar finns några riktigt bra låtar, och i alla fall "In The Meantime" kan mäta sig rent kvalitetsmässigt med Oasis och Black Crows stora stunder.

För någon vecka sedan skrev jag om hur bra Janis Joplin gör Kris Kristoffersons låt "Me and Bobby McGee". Idag har jag hämtat en annan låt som Janis gör ännu bättre än originalet; "Piece of my heart". Något år innan Joplin gjorde låten till en superhit hade nämligen redan Erma Franklin spelat in den. Franklin ärprecis som Joplin en högst kompetent sångerska, som här spelade in "Piece of my heart" på ett ganska Motown-doftande sätt med mycket körer, blås och ett souligt sväng. Joplin skitade ner låten en del, speciellt med hennes gitarrists lysande spel, men man känner igen stora delar av originalet. Det är bara det att det känns ännu ärligare när Joplin sjunger låten än när Franklin gör det, vilket kan ha att göra med den tidigares rika erfarenhet av just vad låten handlar om, men det kan samtidigt bara bero på att Joplin var en mästare på att tolka texter och lägga exakt den känsla i melodin som passade låten. Hur som helst så är det en lysande cover, och ett mer än klart godkänt original.

För att fira Lyssningsknarks 2-årsjubileum, och bloggens 710:e inlägg, så kör jag idag Blind Willie Johnsons klassiker "Dark Was The Night, Cold Was The Ground". En riktig bluesstandard, men till skillnad från många andra klassiker inom denna genre så saknar denna låt ord. Istället får man drygt tre minuters gitarrspel och hummande från en av gospelbluesens största. För Blind Willie Johnson låg någonstans mitt i mellan dessa två genrer, och korsade ofta bådas gränser i sitt sökande efter sitt eget sound. Willie föddes alldeles i början av 1900-talet och hans mor dog under hans första levnadsår. Istället gifte hans far om sig, och när Willie var sju år gammal råkade han komma ivägen när hans styvmamma och hans far bråkade. Styvmamman siktade på fadern, men istället råkade hon kasta lutvatten rakt i ögonen på Willie. Efter blev han blind och fick därför smeknamnet "Blind Willie". Istället för att skaffa sig ett arbete, vilket var praktiskt taget omöjligt för en blind man i början av 1900-talet i den amerikanska södern, så lärde sig Johnson att spela gitarr och blev till slut en lysande slide-gitarrist. Hans röst var egentligen en ganska ljus tenor, men istället för att utnyttja detta faktum så sjöng han ofta i lägre register. I "Dark Was The Night, Cold Was The Ground" kan man dock höra en ljusare röst än i vanliga fall när det gäller Blind Willie Johnson, och det är definitivt till låtens fördel. Den spelades in 1927 och handlar enligt legenden om Jesus korsfästning. Den är också kanske den låt som Blind Willie Johnson är bäst ihågkommen för idag, efter att han dog i slutet av 40-talet i sviterna av en lunginflammation. Och det är inte alls en dålig låt att bli ihågkommen för, snarare tvärtom.


Och så är det Spotifydags, precis som det brukar vara på söndagar: lyssningsknark