lyssningsknark

som droger för dina öron

Måndagscovern: Coeur De Parisienne

Kategori: Allmänt

På Rufus Wainwrights lysande skiva "Want Two" finns det ett litet bonus-spår där Rufus gör en live-tolkning av en gammal fransk låt, "Coeur De Parisienne". På piano och sång framför Wainwright denna låt, som från början sjöngs av revysångerskan Arletty. Hon var känd under slutet av mellankrigstiden i ett Frankrike som älskade de filer som Arletty ofta spelade i. När man ser tillbaka så var knappast hennes röst av en speciellt vacker karaktär, men den passade in bra i de roller som hon gjorde i dessa revy-filmer. "Coeur De Parisienne" är i hennes originalversion en accordeon-driven sång som är både käck och snygg. Rufus har slipat bort det det lite väl käcka och ersatt det med betydligt vackrare och mjukare linjer vilket ger låten en betydligt mer romantisk ton. Att jag tycker bättre om hans version kan bero på att jag har lite svårt för överdrivet käcka låtar, samtidigt tror jag att jag föredrar denna senare version på grund av Rufus fantastiska röst och pianospel, en förmåga som få andra musiker besitter.





Söndagsskivan: XO

Kategori: Allmänt

Elliott Smith hade tre egenproducerade independent-skivor i ryggen när han fick en oväntad mycket större publik tack vare hans medverkan på soundtracket till filmen "Good Will Hunting". Därmed fick han också möjligheten att teckna ett kontrakt med jätten Dreamworks för att spela in en skiva med betydligt större budget än vad Elliott haft tillgång till tidigare. Även om Smith trivdes med att vara independent-artist så tog han tillvara på denna möjlighet och spelade in skivan "XO" som gavs ut 1998. Elliotts låtar hade tidigare varit lika fantastiska som nu, men nu fanns också möjligheten att låta arrangemangen få blomma ut då han inte längre var begränsad av ett fåtal kanaler. Det visade sig att Elliott kunde skriva lika vackra arrangemang som låtar, vilket lyfte spår som "Baby Britain", "Bled White" och "Amity" till nya höjder. De otroliga melodierna kombinerat med Smiths sårbara röst och de fina, inte sällan Beatles-doftande, arrangemangen gav en grund för skivan som var stabil nog att stå emot vilken jordbävning som helst. Varenda ton som spelas på skivan känns oumbärlig, vilket gör att det känns som att om man hade dragit på och överarrangerat låtarna så hade det hela bara blivit sämre. Elliotts fantastiska gitarrspel kan höras lika tydligt som på tidigare skivor men får här sällskap av andra instrument som verkligen bidrar med något nytt. Och förutom något enstaka snedsprång så håller alla låtar en nästan overkligt hög klass vilket gör att man dag från dag skaffar sig nya favoriter. "XO" visar att Elliott Smith är ett av de bästa exemplen på en artist som lyckats gå från att vara småskalig independent-artist till att göra storbolags-musik, bibehålla både själ och kvalité i sitt arbete samtidigt som man lyckas ta sina låtar ett steg längre. En bedrift som är nästan lika beundransvärd som Smiths låtskrivande, hans gitarrspel och hans fina sång. Här är "Waltz # 2 (XO)", en av alla fantastiska låtar som ryms på detta album.


Lördagsgodis: Pulp

Kategori: Allmänt

Det är antagligen inte bara jag som hört den fantastiska nyheten som förmedlar att ett återförenat Pulp kommer att spela på Way Out West i år. Som om inte Ariel Pink var nog anledning till att man blir sugen att uppsöka denna Göteborgs-festival så dundrar man alltså på med ett toppband från 90-talet. Jarvis Cockers solokarriär har väl knappast varit spikrak åt något håll utan hållt sig nånstans i sådär-fållan och kanske har han saknat sitt gamla band och dess vitalitet. Som finns inte minst i denna låt, "Do You Remember The First Time", som jag verkligen skulle vilja höra på en konsert med Pulp. Än så länge får jag nöja mig med studioversionen och dess snygga video som finns här under.