lyssningsknark

som droger för dina öron

Nyårsgodis: R.E.M.

Kategori: Best of 2011

Jag tänkte runda av 2011 med att hylla ett av de viktigaste banden någonsin, ett band som kastade in handduken detta år. Det är givetvis R.E.M. jag snackar om, detta från början smått obskyra alternativa pop-band som älskades av bland andra Kurt Cobain, ett band som genom monsterhiten "Losing My Religion" helt plötsligt blev hela världens angelägenhet. Då var året 1991, elva år efter det att bandet hade bildats och sakta men säkert byggt upp en liten, men väldigt trogen fanbase. En del av den försvann i och med att bandet ändrade sitt sound något och bytte ut det alternativa mot något mer lättillgängligt, men samtidigt vann R.E.M. miljoner nya fans på kuppen. Och det är ju ändå inte så att bandet någonsin låtit dunder-mainstream, jag tror mer på att de plötsligt låg rätt i tiden och råkade skriva några låtar som slog an något hos väldigt många människor. R.E.M. fortsatte med detta fram tills i år, trots att manskapet decimerades till tre när trummisen Bill Berry hoppade av 1997, och under åren gjorde man fler bra låtar än vad de flesta band kan dröma om. Michael Stipe, Peter Buck och Mike Mills (och Bill Berry, på de tidigare låtarna) skrev och spelade in mästerverk som "At My Most Beautiful", "What´s The Frequency, Kenneth?", "Man On The Moon", "Shiny Happy People", "Imitation Of Life", "Gardening At Night", "Pretty Persuasion", "It´s The End Of The World As We Know It (And I Feel Fine)" och "Supernatural Superserious". Och då har jag ändå bara nämnt de kändare låtarna. Jag skulle kunna fortsätta med "Star Me Kitten", "Half A World Away", "Belong" och ja, jag skulle kunna fortsätta långt längre. Men nu är det alltså slut, och det kanske var dags. De senare åren har bandet ändå tappat lite, men det har gnistrat till här och där. Som i bandets absolut sista låt, som släpptes i samband med att R.E.M. släppte nyheten om att de skulle splittras. Passande nog heter den "We All Go Back To Where We Belong" och passande nog är den rikitigt, riktigt bra. Den känns nostalgisk och romantisk, och knappast som något hastverk som bandet kastat ihop bara för att släppa en sista låt. Nej, det här är en storstilad sorti med en låt som växer för varje lyssning. Michael Stipes röst låter lika fantastisk som någonsin och bandet gör en lysande insats för att lyfta rader som "Is this really what you want?". R.E.M. kan gå i pension i stolthet tack vare låtar som den här. Med det önskar jag dem all lycka i framtiden, och alla andra önskar jag ett Gott Nytt År!
 
För den som vill lyssna igenom Lyssningsknarks Top 30-lista över 2011 års låtar (en lista som "We All Go Back To Where We Belong" missade med en hårsmån) så bjussar jag på en Spotifylänk: Lyssningsknark Top 30 2011