lyssningsknark

som droger för dina öron

Paus

Kategori:

Denna vecka har jag lite för många bollar att hålla i luften, så det kommer bli en paus på denna blogg under sju dagar. Så vad är då mer passande än en låt från Peter Svenssons (Cardigans) och Joakim Bergs (Kent) sidoprojekt Paus? Inte mycket, och när låten är så bra som "Leia" så tycker jag nog att man kan lyssna på detta klipp under alla dagar denna vecka, så är denna blogg tillbaka igen nästa måndag. Tills dess:
 
 

Söndagsskivan: Blå Himlen Blues

Kategori: Söndagsskivan

Mitt i 80-talet kom den, Imperiets "Blå Himlen Blues", och det hörs. För soundet är väldigt mycket 80-tal med extremt högt mixade trummor, synthar och en del smålökiga saxofoner. På sätt och vis är det Imperiets första riktiga album då "Rasera" mycket bestod av låtar som var tänkta för Ebba Gröns fjärde album och den självbetitlade skivan som kom 1984 var inte mycket mer än en EP. Men här får man hela nio nya låtar på en fullängdare. Eller nya och nya, då två låtar är covers (Hoola Bandoola Bands "Fred" och Pugh Rogefeldts "Sura-baya-Johny", som egentligen den också är en cover på ett gammalt tyskt kabaretnummer) så är det egentligen bara sju låtar som är nyskrivna. Alla av dem är inte klockrena; "Fat City" är inget vidare, titelspåret är aningen segt och jag har alltid haft svårt för albumöppnaren "C.C. Cowboys". Bättre är då "Tonårs Jesus". "Moderna Män" och den finfina "Århundradets Brott", den sistnämnda är skivans topp och en av Imperets bästa låtar. Thåström sjunger som vanligt fantastiskt bra, med både bett och värme i rösten. Tonerna sitter där de ska och känslan är alltid mitt i prick, en kombination som inte är helt lätt att lyckas med. Och skivans två covers, jodå, de är väl inte så dumma. "Fred" är kanske lite för lång, men det är originalet också, och arrangemanget är lite för daterat för att det ska kännas som riktigt aktuellt, trots att ämnet som låten behandlar är lika viktigt än idag. Pughs klassiker får också en värdig behandling, en uppdatering när 70-talet sminkats om till 80-tal. Men skivans största behållning är alltså den här låten, "Århundradets Brott":
 
 

Lördagsgodis: Arctic Monkeys

Kategori: Lördagsgodis

Ikväll bjuder jag på en låt som ironiskt nog heter "No. 1 Party Anthem". Ironiskt för att det är en långsam ballad, en sån där stängningsdags-låt, en sista dans innan kylan i natten. Den finns på Arctic Monkeys senaste album "AM" och är en av de absolut bästa låtarna på denna skiva. Alex Turner har här gjort en låt med samma tyngd som han gjorde i "Piledriver Waltz", en fantastisk melodi i en miljö som känns nostalgisk och romantisk. Jag vet att stans hippa uteställen knappast kommer att stänga butiken med denna låt ikväll, men om de hade haft lite bättre smak hade de gjort det.