2015 års bästa låtar - nr 7: From The Pinnacle To The Pit
Kategori: Best of 2015
Uppföljaren till Ghosts fantastiska debut var lite av en besvikelse. Visst, den innehöll några bra låtar men som helhet så låg den en bra bit ifrån kvalitén som fanns på bandets första skiva. Så hur skulle nu detta band, med lika mycket image (satansdyrkande, inte satanism som så många andra benämner det som. Det är två väldigt skilda saker.) och retrostil som hitkänsla och musikalitet , låta på de där svåra tredje skivan? Riktigt bra, är svaret. Produktionen, signerad Klas Åhlund, är hårdare än tidigare och känns mer modern. Låtarna mer fokuserade än på förra skivan och bandet väl samspelt. Det ledde till och med till en radiofavorit, "He Is", som oväntat nog spelats en hel del på både P3 och P4. En hårdrockslåt som hyllar satan liksom, på bästa sändningstid i P4? Jag tillhör dock den skaran som tycker att "He Is" är lite utav en blaha-låt, en rätt blek historia som jag gärna hoppar över när jag lyssnar igenom "Meliora" (som tur är ligger den sist på sida ett, så det är bara att vända skivan innan det där repetitiva akustiska gitarr-riffet sätter igång). Bättre gillar jag då "From The Pinnacle To The Pit", som känns som något av det hårdaste bandet spelat in. Papa Emeritus (III nu såklart, det är ju skiva nummer tre) sjunger fantastiskt och bandet hittar verkligen rätt. Det låter tungt, men det finns ändå en klarhet i instrumenten, något som rätt ofta saknas i hårdrock. Och så är det ju en förbannat cool låt också. Många "äkta" hårdrockare tycker att det här är popmusik. De har tydligen aldrig hört 70-talshårdrock, för den var inte hårdare än Ghost. Eller 80-talshårdrock, som ofta var så slick att den kändes som bregott i öronen. Nej, det här är verkligen hårdrock, och riktigt bra sådan. Faktiskt 2015 års bästa hårdrock, i alla fall bland de låtar som jag hört:
