Marilyn Manson hade slagit igenom på riktigt med den våldsamma skivan "Antichrist Superstar" och sedan befäst positionen med den lite mer elektroniska "Mechanical Animals". Under turnén för den senare av dessa två fick bandet problem med kristna, högervridna grupper som beskyllde medlemmarna för både det ena och det andra. Absurditeterna nådde klimax då man antog att Mansons musik hade inspirerat de två ungdomar som avrättade en hel drös med människor i den så kallade "Columbine-massakern". Något som givetvis ställde till det för bandet, men även gav inspiration till nästa skiva. Medlemmarna, med den karismatiske frontfiguren med samma alter ego som bandets namn, var rejält på krigsstigen mot alla dessa människor som hade försökt ge dem skulden för allt detta. Något som tydligt märks, både på musiken och texterna. Som vanligt nä det gäller Manson är det en tema-skiva i vilken man får följa Adam (en inte helt otydlig Bibel-referens) på en resa där olika celebriteter som Kennedy och Lennon vävs in och slutar med hans egen avrättning. Skivan är uppdelad i fyra akter och den röda tråden är tydligare än någonsin bland bandets skivor. Nye gitarristen John 5 har med största säkerhet tillfört en hel del rent musikaliskt, vilket ger detta verk en större mognad än tidigare skivor. Twiggy Ramirez har skrivit några av sina bästa melodier till "Holy Wood" och Mansons texter har sällan varit mer träffsäkra. Som en kula rakt in i bland de ultra-kristna grupperna i USA slänger han ur sig rader som "Dear god if you were alive you know we'd kill you" och "This is your creation, the atom of eden was a bomb". Skivan är kanske inte lika direkt som "Antichrist Superstar", men den har en hållbarhet som få andra album är i närheten av. Här är öppningslåten till akt VI på "Holy Wood", alltså början till slutet på Adams resa. "Coma Black" heter den och förutom att vara en sorts uppföljare till den episka "Coma White" från "Mechanical Animals" så är den också uppdelad i två delar - a) eden eye och b) the apple of discord. Ett grepp som kan verka pretentiöst och töntigt, men tvärtemot fungerar det riktigt bra på en så teatral skiva som "Holy Wood".
