Keane var på sitt debut-album stundtals strålande. Deras senare skivor har präglats av skräp. Det är en lite tråkig kontrast, men enligt mig är den helt sann. Som tur är kan man fortfarande lyssna på deras fina låtar från 2004 års "Hopes and fears". Den största hiten från skivan hette "Everything changes", men den har inte en chans rent kvalitativt mot öppningsspåret "Somewhere only we know". Här får piano-popbandet till sin finaste stund, med finfina ackordbyten, skönt sound och en magiskt snygg melodi. Tom Chaplin sjunger så bra som man önskar att han alltid gjorde och texten i låten är riktigt fint formulerad. Skivan i övrigt håller inte riktigt lika hög klass rakt igenom, men den är bra mycket bättre än resten av bandets skivor. Jag rekommenderar alla som gillar "Somewhere only we know" att också lyssna på "This is the last time", som är uppe och nuddar vid samma klass.
Bästa del av låten: Keane sparar första refrängen ända tills runt 01:55, men när den då slår till så slår den hårt. Här får hittar både texten hem och musiken lyfter ytterligare en division. Efter det här fortsätter låten att hålla samma fantastiska stämning, och kanske finns det ännu finare ögonblick längre fram, men det är här som den verkligen tar fart mot de riktigt höga höjderna.
För övrigt ska jag ikväll och se Mars Volta på Cirkus i Stockholm. Givetvis har jag skyhöga förväntningar på ett av världens bästa rockband, avlägger rapport om hur bra de var imorgon.
