Silverchair var lite av ett mini-Nirvana när de i mitten av tonåren gjorde sin debutplatta "Frogstomp". De var bra redan då, blev ännu bättre med "Freak show", men deras största stund måste vara på deras tredje skiva "Neon Ballroom" där de hade mognat musikaliskt och gjorde en spännande skiva som drog åt alla möjliga håll, men ändå höll ihop på ett fantastiskt vis. Sen kom baksmällan när de gjorde piss-skivan "Diorama". Jag hade ganska stora förväntningar på denna skiva och var något otroligt besviken på deras mesiga, tama och slätstrukna nya låtar. Men med senaste skivan, "Young modern" har de ryckt upp sig lite, och börjat närma sig gammal fin form, fast på ett nytt sätt. De låter inte speciellt mycket grunge längre, inte så mycket rock alls förresten. Detta är mer av en popskiva med lite tryck i. Singeln "Straight lines" är i alla fall det bästa jag hört från detta band på många år, med snygg produktion och klistriga melodier. Lyssna!