lyssningsknark

Rufus Wainwright var en av de största för mig under första decenniet på 2000-talet. Förra decenniet nådde inte dit, först var det "All Days Are Nights: Songs for Lulu" som var ett ambitiöst projekt - bara Wainwright och hans piano. Jag älskar den kombon, men en hel skiva blev lite segt, dessutom höll inte alla låtar måttet. Sen var det då dags för den stora comebacken år 2012, när Rufus anlita Mark Ronson som producent och väl därmed hade någon slags popstjärne-ambition. Tyvärr är mycket av skivan rätt platt och tråkig, Ronsons produktion passar dåligt på många låtar, dessutom är många av låtarna inte alls i klass med vad Rufus tidigare släppt. Efter det har Rufus mest jobbat med sin opera "Prima Donna" och andra, lite mer obskyra projekt. Men det finns ett spår som står ut på "Out Of The Game" från 2012 och det är "Rashida". Låten har en text som är typisk Wainwright, en grym melodi och ett sånt där stort arrangemang som fungerar så bra för många av Rufus låtar (tydligen ska det vara Ronsons förtjänst, så jag ska väl inte såga honom helt, men någon Marius de Vries är han inte). En ljuspunkt i ett decennium där Wainwright annars inte lyst så starkt.