Jag ska försöka göra en liten sammanfattning över årets höjdpunkter så här på årets sista dag. För enkelhetens skull så blir det i punktform, där allt mer eller mindre väsentligt ska rymmas.

Årets bästa spelning - Wilco på Cirkus. Ett ord: magiskt. Trots konkurrens med spelningar av många andra fantastiska band och artister så är ingen ens i närheten av att toucha den spelning som Wilco ställde till med på Cirkus. Så många bra låtar och lika många fantastiska framföranden av ett band som aldrig varit bättre.

Årets bästa låt: The Tallest Man On Earth - King Of Spain. Varför har jag ju redan gått igenom här, för exakt en vecka sedan, men kortfattat - så enkelt och avskalat men ändå så stort och episkt.

Årets största upptäckt: Band Of Horses. Det finns många andra, som när jag hörde Lemonheads gamla låt "Into Your Arms" för första gången eller när Joel Alme visade mig att han verkligen är en av Sveriges bästa artister. Men att jag äntligen förstått Band Of Horses storhet slår allt annat i kategorin.

Årets bästa album: Band Of Horses - Infinite Arms. I hård konkurrens med Håkan Hellströms "2 Steg Från Paradise" och The Tallest Man On Earths "The Wild Hunt". Jag är fortfarande inte riktigt säker på vilken av dessa skivor som är bäst, men just idag vinner i alla fall Band Of Horses.

Årets bästa mellansnack: När The Tallest Man On Earth gav Jan Björklund en rejäl skopa ovett under den förstnämndes spelning på Södra Teatern. Både välbefogad och välbehövlig kritik.

Årets största nostalgitripp: "No Distance Left To Run". Filmen om Blur borde ha fått vilken britpopare som helst att längta tillbaka. Inte minst jag.

Årets mest spännande nyheter. Att samma Blur ska gå in i studion nästa år. 2010 års singel "Fool's Day" skvallrade om att detta band fortfarande har saker kvar att uträtta.

Årets roligaste nyhet: Att Melody Clubs trummis hoppade av på grund av att bandet beslutat sig för att ställa upp i nästa års upplaga av Melodifestivalen. Jag har aldrig haft någon större aktning för detta band, men nu gick i alla fall trummisen Andy A upp några pinnhål på min integritetslista.

Årets största upplösning: Oasis. Till slut bråkade bröderna Gallagher lite för mycket och Liam hoppade av. Några månader senare har samme Liam plockat ihop skärvorna av det splittrade bandet och startat Beady Eye. Vad Noel gör vet jag inget om, men jag hoppas på ett fantastiskt soloalbum.

Årets mest oväntade: Att jag tycker om Flo Ridas låt "Club Can´t Handle Me". Jag brukar avsky David Guettas grejjer, och det är just han som är featured i den här låten. Flo Rida gillar jag inte heller i vanliga fall. Och sån här musik brukar definitivt inte vara något som jag diggar, men "Club Can´t Handle Me" har något konstigt i sig som är omöjligt att värja sig emot. Jag blir nästan lite rädd när jag tycker om låtar som den här och undrar ibland om det är på väg utför med min musiksmak. Men jag drar fortfarande någon slags gräns vid de där vedervärdiga Black Eyed Peas, och det känns i alla fall stabilt.

Årets nyårslöfte: Att jag själv, tillsammans med den ypperlige trummisen Johan Portmark, nästa år ska spela in de bästa låtar jag någonsin fått till nere i Göteborg i Pontus Fagerströms studio Seaside Music. Med lite tur når de upp till hälften av samma klass som de låtar som jag varje dag skriver om här.

Gott Nytt År! För att fira med en låt så lägger jag in en av de låtar som andas mest 2010 för mig, även om den släpptes redan under sean 2009: Markus Krunegårds dänga "Hollywood Hills", en låt som höll modet uppe under de kalla och snöiga månaderna som präglade början av detta år.