lyssningsknark

som droger för dina öron

Årslista 2014

Kategori: Best of 2014

Årets bästa låt: Ja, det går ju att läsa motiveringen i ett tidigare inlägg. Jonas Lundqvist - "Lyft Och Försvinn".
 
Årets bästa album: Egentligen har jag lyssna igenom för få skivor i år för att kunna var säker, men jag har hört några bra. Som Krunegårds "Rastlöst Blod", Ariel Pinks "Pom Pom" och Johnny Marrs "Playland". Men bäst tycker jag att Mac Demarcos skiva "Salad Days" är, trots att det inte är hans bästa album. Så bra är han. Som bonus bjuder jag på tre Demarco-låtar från ett 2014-gig här nere. Vill du komma i stämning för resten av texten och det nya året, smäll då igång detta klipp genast!
 
Årets mest onödiga: Den där versionen av Michael Jacksons "Love Never Felt So Good" där Justin Timberlake fått leka fritt. Resultatet blev ett parti som inte tillför något som helst till låten (används som intro, bland annat) samt att Timberlake sjunger andra versen utan någon som helst feeling. Nej, skit i den här versionen som bara gjorts för att tjäna pengar på Timberlakes fans, satsa istället på den där Michael är ensam sångare.
 
Årets hycklare: Drottning Silvia. Hon kan vara med och hylla Polarpristagare som heroinisten Ray Charles och allmänt hedonistiska Led Zeppelin (det här är bara exempel, det går nog att hitta dirt på i stort sett varje mottagare av Polarpriset), men när Chuck Berry vinner detta pris (som i ärlighetens namn inte betyder ett smack) då säger Silvia stopp. För han blev ju dömd för trafficking på 60-talet. Men varför blev han det? Jo, för att han dömdes av en vit, rasistisk jury. En sån som Drottning Silvas far säkert hade tyckt om. Det finns en annan sanning än den som döms i domstolar, men den valde Silvia att blunda inför. Eller blunda och blunda, hon har varit blind i hela sitt liv. Kungahuset, återigen en skam för Sverige.
 
Årets gitarrsolo: Jack White - Lazaretto. Det var några år sedan jag hörde ett gitarrsolo som verkligen fångade mitt intresse, men White lyckades i år. Lite otippat tycker jag, för även om han har några stabila riff bakom sig så har jag aldrig sett White som något mer än en bluesrockgitarrist av den gamla skolan. Här hittade han dock nya vägar, och visst - några idéer har han knyckt av Tom Morello. Men det här är ändå ett nytt och fräscht gitarrsolo, både melodiskt och flashigt. Ett solo för 2010-talet, helt enkelt. Tack, Jack.
 
Årets TV: Gudarna vet att jag inte tittar mycket på TV. Men "Viva Hate" fångade mitt intresse och det ångrar jag inte. Det här var en riktigt bra skildring av pop-klimatet i Sverige under början av 90-talet och även om tredje delen i denna mini-serie halkade bort lite från musikspåret så kändes det ganska helgjutet. Dessutom riktigt bra musik av gamla Soundtrack Of Our Lives-medlemmar som passade serien som hand i handske. Mycket roligare än ytterligare en halvljummen säsong av "Så Mycket Bättre".
 
Yes, det får räcka! Nu har jag hyllat och klagat nog, Gott Nytt År!
 
 
Kommentera inlägget här: