Söndagsskivan: Bolla och Rulla
Kategori: Söndagsskivan
Om man vill äga en skiva av Pugh Rogefeldt som inte är en samling (eller den fantastiska live-skivan "Ett Steg Till" som gjordes tillsammans med Ola Magnell och Janne Lucas) och har svårt att bestämma sig för vilken så tipsar jag idag om ett säkert kort. För "Bolla och Rulla" är nog det mest jämna Pugh har gjort, en svensk klassiker där flertalet av Rogefeldts kändare låtar ryms. Soundet är lite hårdare jämfört med Pughs tidigare skivor men samtidigt svänger bandet fortfarande förbannat bra. Fantastiska "Hog Farm" inleder med sitt coola riff och catchiga text och melodi. "Silver-Lona" har aldrig varit någon favorit i min bok, men det är inget dåligt andra spår där det bryter av med lite mer tassande sväng än öppningsspårets mer brutala och tuffa beat. Titelspåret kommer härnäst, och denna klassiker är ganska mjuk också, samtidigt som den svänger utav bara helvete. Första sidan på LP:s avslutas i samma stil som den började då "Pansar och Blod" inte är helt olik "Hog Farm". Här bjuds man dessutom på ett litet jam av det mer experimentella slaget. "Dinga Linga Lena" slår an tonen direkt på andra sidan med sitt trumfills-intro. En fantastisk låt, såklart, och bandet förvaltar den perfekt. "Grävmaskinen" börjar med ett litet mystiskt intro innan ett tungt beat, med några små taktbyten i refrängen, ger låten tydlig riktning och gör detta spår till skivans tyngsta. "Mona" är en svängigare sak som låter väldigt mycket Pugh, och det är ju det man vill att en låt av Pugh ska göra. Bluesigt och svängigt, vilket också avslutande "Kajans sång" är. Här bjuds man dessutom på några riktigt coola gitarr-riff i en låt där bandet får sträcka ut ordentligt. En perfekt avslutning på en riktigt bra skiva, en av de bättre som gjordes i Sverige under 70-talet. Här är "Hog Farm":
