"Nevermind" är kanske Nirvanas mest kända och framfångsrika skiva, men jag tycker att "In Utero" är snäppet bättre. Den smutsiga produktionen som finns här tycker jag gör att Nirvana verkligen låter som de ville låta, och även om Butch Vig gjorde ett fint jobb med "Nevermind" så tror jag inte att hans ljudbild skulle passa på "In Utero". Istället har Steve Albini spelat in bandet på ett betydligt mer direkt sätt och det låter helt enkelt mer som bandet spelade live. Men den enkla anledningen till varför jag tycker att "In Utero" är Nirvanas mästerverk beror helt enkelt på att skivans låtar är så bra. "Serve The Servants" inleder skivan och sätter direkt en garage-aktig ton, sedan fortsätter det med den våldsamma "Scentless Arrentice" innan hitsen "Heart-Shaped Box" och "Rape Me" ramlar in. Spår nummer fem, "Frances Farmer Will Have Her Revenge On Seattle", är ett av mina favoritnummer. Här samsas rundgång och ös med några riktigt försiktiga partier, ett klassiskt Nirvana-trick som är otroligt effektivt. Resten av skivan varvar mera akustiska nummer som "Pennyroyal Tea" och "All Apologies" med mer våldsamma nummer som "Milk It" och "Radio Friendly Unit Shifter" och nästan allt är lysande. Det är långt ifrån den gladaste skiva man kan lyssna på, men det är rätt nära den bästa skivan som någonsin gjorts. Här under bjuder jag på "Frances Farmer Will Have Her Revenge On Seattle", en fantastisk låt både text- och musikmässigt.


Och ja, det blir en Spotify-lista även denna söndag: lyssningsknark