Trummisar som skriver låtar är ett vanligvis utskällt släkte. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på att deras låtar brukar vara ren skit. Och även om de får lite hits ibland, som Phil Collins låtar eller någon enstaka dänga av Peter Criss( "Beth", är ett bra, kanske det enda exemplet, av en hitlåt som Peter Criss skrev i Kiss), så brukar inte låtarna vara speciellt bra ändå. Men här har jag samlat ett fåtal gamla trummisar som lyckats med det nästan omöjliga: att skriva riktigt bra låtar.

Nr. 5: David Sandström
Refused var ett av de viktigaste banden från Sverige som någonsin har funnits, och då sångaren Dennis Lyxén är den kille som varit mest framgångsrik efter det att hardcore-bandet splittrades har forne trummisen David Sandström jobbat lite i skymundan. Men det beror inte på att hans låtar är dåliga, det beror nog snarare på att han (eller rättare sagt, hans skivbolag) inte jobbat speciellt hårt på att få ut den på den breda marknaden. För även om David Sandströms låtar sällan är lätta, trallande poplåtar så är de väldigt bra. Därmed har den gamle hardcore-trummisen visat att han både kan skriva låtar och spela gitarr på ett högst kvalificerat plan.



Nr. 4: Nicke Andersson
Till skillnad från David Sandström, som spelade i ett relativt känt band och sedan startade en lite mer anonym solokarriär, gick Nicke Andersson från att trumma i förvisso ganska kända, men knappast en riksangelägenhet, Entombed till att starta det kommande (med svenska rockögon mätt) gigantiska garagerockbandet Hellacopters tillsammans med Dregen. Nicke bytte trumpinnarna mot gitarren och sångmicken, och efter det att Dregen, på grund av tidsbrist, lämnade Hellacopters och ersattes av Robert "Strängen" Dahlqvist försvann garagen mer och mer från bandets musik och ersattes med ett klassiskt 70-talssound. Därmed fick bandet också större och större framgång, och snart hade de flesta glömt bort (de få som visste det) att Nicke en gång hade trummat i ett av landets viktigaste death metal-band. Istället blev han känd som den gitarrduellerande sångaren och låtskrivaren i ett av Sveriges största rockband, och trots hans sidoprojekt The Solution, där Andersson återigen plockade upp trumpinnarna, var det inte många som visste om hans mångsidighet. Ett bra bevis på att man skriver lysande låtar.



Nr. 3: Michael Benjamin Lerner
Michael Benjamin Lerner är mera känd som hjärnan bakom Seattle-bandet Telekinesis. Lerner spelade in Telekinesis första skiva på egen hand och trakterar alltså både trummor, bas och gitarr, men vad väldigt få vet är att han i grunden är just trummis. Något som bevisas på Telekinesis livespelningar, då Lerner har plockat in lite killar för att fylla upp orkestern. Inte helt ovanligt, men det lite udda i sammanhanget är att han själv gömmer sig bakom trumsetet, och i bästa Lasse Stefanz-stil sjunger och trummar samtidigt. Mindre publikfriande kanske, men det visar tydligt på vilket instrument han känner sig mest bekväm bakom. Att Lerners låtar är bland de bästa man kan hitta inom den moderna amerikanska indiepopen visar också på att det faktiskt finns trummisar som kan skriva låtar.



Nr. 2: Håkan Hellström
Håkan Hellström är idag känd som en av Sveriges största artister, men en gång i tiden spelade han trummor i band som Honey is cool och Broder Daniel (där han dessutom hann med att spela lite bas). Så när det ryktades om att Hellström höll på att spela in en egen skiva så ryckte antagligen de flesta på axlarna och tänkte att "han är ju trummis, inte kan väl han skriva låtar?". Men det visade sig ganska snabbt att Håkan just kunde detta, och inte nog med det, han skrev till och med bättre låtar (högst subjektiv åsikt, men jag tror att de flesta stämmer in i den) än låtsrkivarna i de band han spelat i innan. Låtarna var till och med så bra att han gick från att vara en liten indiepop-artist till att vara en av de mest folkkära (i alla fall bland Sveriges yngre invånare som inte tycker att Allsång på Skansen är sommarens höjdpunkt) artisterna i hela landet. Inte illa för att vara en gammal trumslagare.



Nr. 1: Dave Grohl
Dave Grohl blev 1991 medlem i Nirvana och ersatte då bandets förra, högst medelmåttiga, trummis. Vid denna tidpunkt hade Nirvana hunnit med att släppa ett album, "Bleach", och även om vissa låtar hade potential så sänktes de en hel del av bandets trummis. Plattan gick ganska obemärkt förbi skivköparna, och bandets sångare Kurt Cobain bestämde sig för att han skulle skriva några sjuhelvetes bra låtar till nästa skiva. Vilket han också gjorde, och ihop med Grohls fenomenala (och hårda, det fick bytas trumskinn för jämnan) trumspel blev "Nevermind" en lysande skiva, vilket också återspeglades i försäljningssiffrorna. Tre år senare hade bandet hunnit släppa ytterligare en skiva, där Grohl var delaktig i kompositionsprocessen hos låten "Scentless Apprentice", spela för utsålda lokaler samt ofrivilligt gå upp i rök i och med Cobains självmord. Grohl hade redan då skrivit några låtar till bandets planerade fjräde skiva, men under de första, högst fåtaliga, studiosessionerna hade de ratats för Cobains låt "You know you´re right" (inte så konstigt kanske, detta är en av Cobains absolut starkaste låtar). Nu stod Grohl plötsligt utan band, med en knippe låtar och tillräckligt med resurser för att kunna ha råd att spela in rejält med material. Därmed spelade Dave själv in några av de låtar han reserverat för Nirvana samt några nya verk, med sig själv på sång, gitarr, bas och trummor. Detta blev till en finfin demo som Grohl skickade in till sitt skivbolag. Bolagskillarna blev så till sig över de fantastiska låtarna att de släppte demon som Foo Fighters debutalbum, och på den vägen är det. Även om Grohl spelat en del trummor på Foo Fighters skivor, så är hans huvudsakliga position i bandet som frontman. Och Grohl är en lysande frontman (och mer eller mindre också bandets diktator), som spelar gitarr, sjunger och skriver låtar som om han aödrig gjort något annat. Men det har han ju gjort, han har spelat trummor (och gör det fortfarande ibland, tex på en del av Queens of the Stone Ages låtar). Så om någon skrattar åt en trummis som skriver låtar, dra bara upp Dave Grohl som ett exempel på att det inte är omöjligt för ett bands skinnplågare att göra det. Tvärtemot kan det bli riktigt bra.




Och så är det dags för veckans Spotify-lista: lyssningsknark