Idag rankar jag fem fantastiska fenomen inom populärmusiken som är så pretentiösa att de sällan slår ut väl. Istället blir det ofta kalkoner av dessa företeelser. Då och då händer det dock att någon bryter mönstret och lyckas att göra något som är både riktigt bra och superpretentiöst, och i dessa få fall är resultatet sällan sämre än mästerligt. Det gäller dock att komma ihåg att dessa få mästerverk innehar väldigt få procent (om ens det, snarare promille) av försöken.


Nr. 5 - Instrumentalmusik
Då och då försöker sig rockmusiker på konsten att göra instrumentalmusik. Några få, oftast virtuoser på sitt instrument (som inte sällan är elgitarr), bygger hela sin karriär på dessa instrumentallåtar. De flesta andra gör några tappra försök som resten av världen kan skratta åt. Slash är en av alla de som i vanliga fall drar till med något imponerande solo i en låt som annars bygger på att sångaren tar hand om vers och refräng. På Slashs självbetitalde soloskiva försökte gitarristen på sig konststycket att göra en instrumentallåt. Resultatet, kallat "Watch This", är inte ens närheten av att vara bra. Antagligen på grund av att Slash inte är van vid formatet. I vanliga fall räcker det med ett solo på någonstans mellan 20 sekunder och 1 minut (i vissa fall något längre, men dessa är sällsynta). Här måste han istället briljera genom hela låten och det verkar som om den gode Slash försöker lite för mycket. "Watch This" blir nämligen varken hacckad eller malen, bara en enda lång röra som inte ens Slash lyckas reda upp. Ett alldeles för vanligt fenomen när rockmusiker försöker sig på att göra låtar som endast är instrumentala.

Nr. 4 - Medeltidsmusik
När den klassiske gitarristen John Williams försökte sig på en ny karriär med popbandet Sky var det varken ett pretentiöst eller ett lyckat försök. När elgitarrister som Richie Blackmore eller elbasister som Sting får för sig att börja spela medeltidsmusik blir det på ett sätt tvärtemot Williams försök, fast på ett annat sätt precis samma resultat. Det blir nämligen superpretentiöst, men högst misslyckat. Varför vet jag inte. Det låter helt enkelt sällan bra när rockmusiker tolkar klassisk musik (detta inluderar i allra högsta grad Yngwie Malmsteens försök att spela gamla Bach-klassiker), precis som att det sällan låter bra när klassiska musiker ska blanda in pop-element i si musik (tidigare nämnde Williams har gjort några hemska försök med att poppa upp just Bach med trummor och elbas. Detta låter minst lika dåligt som Malmsteens versioner av barockkompositörens verk). Ibland kanske man ska hålla sig till det man är bra på. Fråga bara alla de skådisar och musiker som försökt sig på varandras yrken. Bara för att man kan det ena behöver man inte nödvändigtvis vara bra på det andra.

Nr. 3 - Ettspårsalbum
Det finns oväntat många band och artister som försökt sig på det där med att knyta ihop ett album i ett enda spår, från extrem hårdrock till Prince. Och givetvis blir resultatet sällan, om någonsin, lyckat. Det kanske är en rolig tanke, men alla roliga tankar behöver inte alltid förverkligas. Sen kan man också fråga sig hur schysst det är mot den som köpt din skiva att han måste lyssna igenom hela din nya skiva bara för att få höra just den där snutten som han tycker är bra. Nej, han/hon tycker sällan att hela skivan är lika bra som du tycker. Allt som oftast skaffar man ju sig favoriter på ett album, men om denna favorit ligger mitt i ett 40 miuter långt spår är det sällan man ens orkar spola dit. Till alla som funderar på att göra ett enspårsalbum vill jag ge tipset: tänk om.

Nr. 2 - Tonsättningar av poeter
Att tonsätta en poet är något som inte är speciellt ovanligt inom klassisk musik. Det fungerar ofta också bra inom just denna genre. Men att det per automatik skulle fungera lika bra inom populärmusikgenren är långt ifrån en sanning. Det gör det nämligen sällan. Det finns en hel del försök, och när inte ens Rufus Wainwright (som stundtals ligger ganska nära klassisk musik i sitt uttryck och komponerande) lyckas något vidare med sina Shakespear-sonetter så kan man fråga sig om det ens finns någon vits för någon annan att fortsätta försöka. För det slutar sällan lyckligt, snarare brukar dessa låtar bli ganska krystade och långtråkiga.

Nr. 1 - Rockopera
Att göra en rockopera måste vara det absolut mest pretentiösa man kan göra inom populärmusiken. Och även om band som The Who och Green Day lyckats hyfsat med detta stilistiska drag så är det sällan andra band är lika lyckosamma. Att bara få idén att knyta ihop en hel skiva till en story är mer än lite pretentiöst. Att sedan förverkliga det med en (allt som oftast ganska lam) historia och låta musiken vara underordnad storyn är sällan lyckat.  Även om man kommer få en del publicitet för sin rockopera, speciellt om man lyckas med konststycket att göra en bra sådan, så är det sällan man lyckas tvätta bort pretto-stämpeln. När man sen ska turnera med schabraket måste man också göra avvägningen om man ska spela upp hela rockoperan rakt igenom, med dramatiska effekter och hela baletten, eller om man ska försöka stoppa in godbitarna (som då rycks helt ur sitt sammanhang) bland sin gamla vanliga repertoar av hits och gamla favoriter, ja då har man nästan satt sig i en ännu svårare position. Och om det är svårt att lyckas med själva rockoperan, då är det antagligen ännu svårare att lyckas med den efterföljande turnén. Men ingem av dessa saker är alltså lika svåra som det är att tvätta bort den pretentiösa stämpel som i värsta fall kommer att hänga över en under resten av ens karriär. Bara en tanke till alla de som funderat på att sätta igång en sån här maskin: ni kanske borde låta bli.


Och så är det dags för Spotify-listan: lyssningsknark


Nästa vecka tar jag semester och därmed blir det uppehåll även här. I en hel vecka. Alltså är jag tillbaka vid tangentbordet första måndagen i Juli.