lyssningsknark

Plötsligt var den där på radion, Håkans nya singel, och slog sönder allt annat som spelades. EP:n "1974" var lovande, men det saknades ändå den där riktigt stora låten (jag vet att många tycker att den där U2-pastischen "Din Tid Kommer" var den stora låten, men nej, ni har fel). Ett steg i rätt riktning, jovisst, efter den smått bedrövliga "Det Kommer Aldrig Va Över För Mig"-skivan, men ändå inte riktigt av den kvaliteten som man är van vid att Hellström levererar. Mina förväntningar var därför så där lagom höga morgonen då "I Sprickorna Kommer Ljuset In" skulle premiärspelas på radion. Så shit vad golvad jag blev. Titeln är en ren Cohen-stöld, såklart, men Håkan gör något helt nytt med den slitna frasen. Och musiken sen. Först gitarren och sen räcker det med någon fras innan man fattar att det här kommer bli stort. Vidare in i partiet där slagverket tar över, pianot kommer in, sången växer och så till sist den majestätiska refrängen. Och det som kommer sen, ja, EDM-folk snackar om feta drop och grejer, det finns inga Avicii-drop i världen som har en chans mot partiet mellan första refrängen och andra versen. Jag skulle kunna fortsätta genom hela låten, för vilket jävla hantverk det här är. Ett mästerverk, skulle jag vilja säga. Håkans röst har sällan låtit bättre och sällan har något arrangemang spelats in i detta land som är av motstycke till "I Sprickorna Kommer Ljuset In". Jag hade hoppats, men ändå inte riktigt trott, att det fortfarande rymdes så här stora låtar på Håkan Hellströms skivor. Men det gör det alltså, den kanske spretigaste skivan i Håkans diskografi inleds på bästa sätt. Sagan om konungens återkomst skulle man kanske kunna säga, fast det är ju verklighet. Ibland överträffar verkligheten dikten, som bekant.