lyssningsknark

1975 tog David Bowie en ny musikalisk väg när han övergav glamrocken för soulen i och med skivan "Young Americans". Bowie hade länge beundrat den svarta musiktraditionen och soulen, funken och discon fick en ny touch när Bowie, som är så vit att han kallade sig The Thin White Duke, satte tänderna i dessa genrer och skapade vad han kallade "plastic soul". Hur bra är då Bowie i denna genre? Jodå, han har alltid varit duktig på att anpassa sig, lite som en musikalisk kameleont, och det finns en hel del bra grejjer på detta åtta spår långa album. Om man ska börja med det bästa så måste man såklart nämna titelspåret, en smått fantastisk låt, och singeln "Fame" som skrevs tillsammans med John Lennon och resulterade i Bowies första listetta i USA. Ett snedsteg är däremot covern på just Lennons gamla Beatleslåt "Across The Universe" som i Bowies version känns helt fel. Bowie har aldrig varit någon vidare coversångare och "Across The Universe" landar minst lika platt som hans version av Rolling Stones "Let´s Spend The Night Together", som går att hitta på "Aladdin Sane". Annars fångar Bowie ljudet av natten i stan fint i låtar som "Fascination" och "Win", men i längden blir det lite väl såsigt och jag har svårt att engagera mig i låtar som "Somebody Up There Likes Me". Det blir liksom några saxofoner för mycket, lite för många körer och lite väl segt tempo för att skivan ska hålla hela vägen. Men den lyckades med vad den skulle, att fånga in den unga amerikanska publiken, något som titeln skvallrar om och den gav Bowie en ny riktning som han senare skulle överge för andra vägar. "Young Americans" är inte Bowies bästa skiva, men långt ifrån den sämsta heller. Här är det snygga titelspåret: