När jag gjorde en snabb överblick av Rolling Stones senaste lista över de 500 bästa albumen någonsin var jag inte helt nöjd. Först letade jag överallt efter Radioheads "OK Computer", en skiva som inte sällan hamnar högt (välförtjänt) på liknande listor. Efter att ha gått igenom de 80 bästa skivorna och fortfarande inte hittat den så gav jag upp och undrade varför de glömt bort den. Sen kom jag på att Rolling Stone är en amerikansk tidning och förstod varför. Vad som dock var en aning underligt var att så många skivor av Beatles låt så pass högt upp på en så tydligt amerikansk ranking. De fanns utspridda överallt på de högsta placeringarna, och allra högst hittade jag "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". På första plats. Något underligt i mina ögon, då jag inte ens ser den som Beatles bästa skiva. Inte ens näst bäst är den, tycker jag. För även om denna skiva är bra, och anses banbrytande (även om den låg helt i tidens anda, jag tycker nog att många andra band och artister gjorde andra skivor vid samma tid som var ungefär lika banbrytande), så tycker jag att den som helhet inte är riktigt top notch. Inledningen med titelspåret, "With A Little Help From My Friends" (som nog faktiskt är snäppet vassare i Joe Cockers version som kom några år senare) och "Lucy In The Sky With Diamonds" går väl knappast att klaga på, men om jag jämför den med exempelvis öppningen på "Let It Be" ("Two Of Us", "Dig A Pony" och "Across The Universe") så anser jag att den förlorar. Vidare kommer "Getting Better", en i mina ögon smått bagatell.artad låt som inte tillhör skivans bättre låtar. McCartney får en ny chans med nästa spår, "Fixing A Hole", som jag tycker mycket bättre om. Det här är en lysande låt som sedan avlöses av den kanske ännu mer fantastiska "She´s Leaving Home" innan Lennon ror albumets första sida iland med den coola "Being For The Benefit of Mr. Kite", där studion verkligen har använts som ett instrument. Än idag måste detta ses som ett mästerverk rent studiotekniskt, dessutom är den i grunden en otroligt bra låt. Andra sidans inledning är jag inte lika imponerad av; "Within You Without You" tillhör inte Harrisons mest lyckade eskapader inom den indiska musiken, McCartneys pastisch "When I´m Sixty-Four" ligger farligt nära att bli lite löjlig. Varken Pauls "Lovely Rita" eller Johns "Good Morning Good Morning" tillhör något av det bästa som dessa låtskrivare presterat och sedan återstår bara en kort repris av titelspåret innan det är dags för den stora finalen. Fast det är ju också en sjuhelvetes final, där "A Day In The Life" väger upp allt som tidigare inte riktigt infriats på albumets b-sida. FÖr "A Day In The Life" är ett mästerverk, kort och gott, från de fantastiska öppningsraderna, via McCartneys mittenparti till crescendot på slutet där hela orkestern tar i för drottning och ö-rike. Ett magnifikt slut på en skiva som enligt mig är aningen överskattad, men långt ifrån average. Det är bara det att när det gäller band som Beatles har jag höga förväntningar, och alla låtar på "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band" infriar inte riktigt dem. Det är inte världens bästa skiva, helt enkelt, men den innhåller en av världens bästa låtar. Här är den, "A Day In The Life":
