När Oasis tredje album "Be Here Now" först kom ut så var förväntningarna höga, men samtidigt svalde många innehållet utan att ens lyssna ordentligt på det först. Jag likaså, även om förstasingeln "D'You Know What I Mean" inte var helt klockrent. Det var ju ändå ett av världens bästa band, så det var liksom självklart att deras musik var bra. Men efter några genomlyssningar var jag inte lika övertygad längre; låtarna var långa, saknade nyanser och få låtar verkade stå ut riktigt från mängden. Och det var kanske inte så konstigt, då den spelades in under en period då bandet började hänge sig duktigt mycket åt droger, samtidigt som de också ville spela rock n roll. Därför skruvades förstärkarna upp till max och dränkte skivan i ett enormt larm, vilket givetvis gjorde det svårt för både melodier och detaljer att få någon framträdande roll. Jag slutade därför lyssna på skivan och den stod glömd i stället i några år, innan jag en sommar gav "Be Here Now" en andra chans. Efter några nya lyssningar stod det då klart för mig att det här är en riktigt bra skiva, med undantag för bleka "Magic Pie" (som borde bytts ut mot "Stay Young", en låt som istället blev en lysande singel-baksida) och halvinspirerade "Fade In-Out". Helt plötsligt verkade det också som att låtarnas långa speltider inte stod ivägen för lyssnandet, utan istället bidrog till att låtarna fick en chans att verkligen visa upp en helhet. Inte heller gitarr-larmet var störande, istället kändes det härligt och befriande att de fick stort spelrum. Att låtarna inte är överdrivet direkta verkar också ge dem en längre livslängd, och idag lyssnar jag nog oftare på "Be Here Now" än någon annan skiva med bandet, trots att jag egentligen inte tycker att det är deras bästa album. Men med lite perspektiv så är detta Oasis sista riktigt stora skiva och en klassiker som vinner i längden. Här är titelspåret, en låt som är långt ifrån att vara en singel men som är så fantastisk som bara albumspår kan vara.