Kents självbetitlade debutplatta var en fruktansvärt bra skiva, men uppföljaren "Verkligen" är snäppet bättre. Bättre än så här har faktiskt bandet aldrig varit, trots (eller kanske på grund av) massiva framgångar och flera megahits. På "Verkligen" hade verkligen bandet något att bevisa, och de lyckades också göra det. Låtar som inledande "Avtryck", jamfestivalen "En Timme En Minut" och lågmälda "Indianer" banar vägen och singlar som "Gravitation" och "Kräm (Så Nära Får Ingen Gå)" sätter en extra guldkant på albumet. Här finns också den nästan överdrivet enkla "Halka", en låt som jag anar att Jocke Berg skäms lite för idag, som ändå fyller sin funktion och tar tillbaka greppet om lyssnaren i slutet av skivan. Kort och gott så kan man säga att "Verkligen" är ett litet mästerverk och definitivt en av de bästa svenskspråkiga skivorna som gavs ut på 90-talet. Texterna, musiken och arrangemangen - allt är smakfullt gjort och till för skivans bästa. Att Kent ska lyckas med ett lika bra album är kanske för mycket att begära, men man kan alltid hoppas. Här är "Avtryck":