Aerosmith drog igång redan under 70-talet och spelade hård bluesrock på skivor som "Rocks!". Det hårda jobb som bandet lade ner på att göra bra musik och bygga upp en solid publik förbyttes dock under 80-talet till ett hårt liv med lite för mycket droger och lite för få bra låtar. Man började plocka in låtskrivare utifrån för att komma på rätt köl igen, och hade inte 1987 års album "Permanent Vacation" blivit det lyft för bandet som den faktiskt blev så hade kanske deras rockstjärneliv förbytts mot just en permanent semester. Med "Pump" tog man denna nya, betydligt mer kommersiella men ändå fortfarande ganska rockiga stil vidare och med 1993 års "Get A Grip" fullbordades bandets vision om denna förändrade inriktning. Här trängdes hits som "Cryin´", "Livin´ On The Edge" och "Amazing", och när man läser dessa titlar kan man ana att bandet hittat formeln för att skriva rockballader som hade kvar en hel del edge samtidigt som de var smått svulstiga. En inte helt lätt balansgång (vill det sig illa blir det bara svultstigt och inte alls speciellt rockigt, och då blir sällan låtarna något vidare) som Aerosmith bemästrade hur fint som helst, i alla fall fram till mitten av 90-talet. Efter det har bandet dalat en del (ja, jag vet att "Pink" är en helt ok låt, att "I Don´t Want To Miss A Thing" är en av bandets mest älskade låtar, trots att den är långt ifrån deras bästa, och att "Jaded" inte var helt tokig även om den tillsammans med resten av skivan "Just Push Play" är aningen beige) men trots rykten om Steven Tylers vara eller icke vara som Aerosmiths sångare så verkar de fortfarande existera, och vad jag hört gjorde de en hel ok spelning på Sweden Rock tidigare i år. Även om de kanske var som bäst över lag under 70-talet så har jag här plockat fram en av 90-talsdängorna. För "Amazing" är ju ändå en för jävla snygg låt.