lyssningsknark

Från och med idag och ett tag framåt kommer jag ägna torsdagarna åt den fantastiska musik som det Detroit-baserade skivbolaget Motown gav ut på 60 och 70-talet. Och vad passar då bättre att börja med än ett av deras riktiga flaggskepp; The Temptations. Har man sett filmen om detta band så vet man att de levde lika hårt som flera rockers, trots att de gjorde betydligt mjukare musik. Smörig skulle kanske vissa kalla dem, men jag tycker nog bara att det här är Motown-soul när den är som bäst. De fem medlemmarna i bandet var alla riktigt kompetenta sångare, och när man ersatte orignalmedlemmen Elbrige Bryant med David Ruffin blev sången ännu bättre. Dessutom började också hitsen trilla in ungefär samtidigt, och detta är enligt mig bandets perfekta sättning. Men efter att Ruffin strulat till saker ordentligt ett tag, med både missbruk, dåligt humör och problem med att dyka upp (det ena ledde antagligen till både det ena och det andra) sparkades han och ersattes med Dennis Edwards. I och med det tycker jag att bandet tappade lite, och lite senare miste man ytterligare en originalmedlem av bandet. Temptations ryckte ändå upp sig och spelade in ytterligare några fina låtar, med kanonlåten "Papa Was A Rolling Stone" som kronan på verket. Vad bandet gjorde under denna period kan ändå inte mätas med de låtar som man spelade in med Ruffin, där man kan hitta klassiker som "Get Ready", "My Girl" och "It´s Growing". Och så den här, "Since I Lost My Baby", som är Temptations i högform med en snygg låt och lysande stämsång. Och så det där magiska Motown-soundet.