14 Album: nr 4
Min favorit Rufus Wainwright är en av de få på 2000-talet som lyckats göra en helgjuten skiva. Want one är så perfekt den kan bli, med 14 spår och bara något enstaka litet snedsprång. Här trängs "Oh what a world" med "Vibrate" och "!4th street". Opera och musikal-liknande låtar blandas med Radiohead-aktig rock och jazzklanger, och det är så jävla bra gjort. Man tröttnar aldrig på WAnt one, dels för att det är så bra låtar, men också för att de är så olika utan att den röda tråden försvinner. Texterna är också bland de bästa Rufus presterat, "Dinner at eight" handlar tex om ett bråk mellan Rufus och hans far Loudon medan "Vibrate" är en önskning om att Rufus telefon ska ringa (eller rättare sagt, vibrera), och helst är det rätt person som ska vara på andra sidan luren. Och i "Go or go ahead" sjunger Rufus något sjukt bra, kanske hans starkaste insats under hela hans karriär (och då snackar vi om en kille som alltid sjunger enormt bra). Want one. Köp den, du kommer aldrig att ångra dig.
Här är ett av de fantastiska spåren, "I don´t know what it is", lyssna här när en av världens bästa sångare sjunger en av världens bästa låtar. Då jag inte hittar studioversionen får man nöja sig med ett liveklipp från Glastonbury 2005.
